Vad sägs om att tävla lite?

spelglädje brädspel sällskapsspel mysterium ticket to ride pandemic codenames picturesJag tar ert rungande ”JA” som ett… ja, ett ja helt enkelt. För är det något vi brädspelare är bra på så är det ju att tävla med varandra i allt ifrån vem som odlar de bästa bönorna till vem som kan tillverka mest av oklar produkt.

Så nu ska vi tävla utav bara fanken här, för i samarbete med Enigma Games har jag fått den stora äran att lotta ut en bastant spelhög innehållande TICKET TO RIDE EUROPE, MYSTERIUM, PANDEMIC och CODENAMES PICTURES! Vad sägs om det? Själv är jag hursomhelst vanvettigt nöjd över att kunna agera jultomte på ett såhär frikostigt sätt.

Den här gången handlar det dock varken om odling eller tillverkning utan om att INTE skriva en slogan. Om det är någon tävlingsform jag avskyr över allt annat så är det nämligen de där tävlingarna där man ”bara” behöver svara på en jättelätt fråga, skriva en käck liten rad om ett varumärke och sedan betala 69.90:- i administrationsavgift för vinsten (för frakten är ju givetvis gratis).

Nej, en sådan rälig tävling ska vi naturligtvis inte ha. Därmed inte sagt att det ska kunna tävlas utan ansträngning, att tävla kräver ju ändå någon form av prestation för att fylla sin mening. Därför tänkte jag, nu när Spelglädje är inne på sitt fjärde levnadsår, ta tillfället i akt och marknadsundersöka lite grann.

***

Tävlingsregler:

För att delta i kampen om spelhögen krävs tre stora insatser:

1. Gilla Spelglädjes sida på Facebook. Orkar man inte trycka på länken som nyss serverades går det, för att öka ansträngningen lite, lika bra att klicka på länken i högerspalten av bloggen, eller besöka Facebook manuellt och klicka sig fram till ”Brädspelsbloggen Spelglädje”.

2. På Facebook-sidan finns ett inlägg, med de här tävlingsreglerna, fastnålat överst. I kommentarsfältet till nämnda inlägg vill jag att du skriver en bra och en mindre bra sak med Spelglädje (alltså sammanlagt minst två saker)Allt godkännes givetvis tävlingsmässigt, men jag blir så klart extra julefröjdig av konstruktivitet.

3. Bo i Norden så att Enigma Games kan skicka spelen till dig.

Lyckas man genomföra ovanstående tre saker är man en godkänd tävlingsdeltagare och har chansen att vinna heeela spelhögen bara till sig själv.

Tävlingen pågår fram till och med den 14 december 2016. En ensam vinnare kommer sedan att lottas fram på ett finurligt vis och presenteras på Spelglädje den 21 december 2016. Och hörreni, spelen skickas givetvis hem till vinnaren fritt både från frakt- och expeditionsavgift. Jättegratis!

***

Så vad väntar ni på? Sätt igång och tävla vettja, en hel hög med spel står på… ja, spel!

P.S. Är ni sugna på att tävla ännu mer vill jag tipsa om att vännerna på Board Game Society också har en jultävling igång. Se till att vinna där också, för många spel kan man ju aldrig få! D.S.

Recension: Mansions of Madness – Second edition

mansions of madness brädspel spelglädje sällskapsspelSpeltyp: äventyr, strategi Antal spelare: 1-5
Speltid: 120-180 min (minst) Språk: Engelska 
Ålder: 14+ Tillverkare: Fantasy Flight Games

Ni som har hängt med ett tag vet att jag älskar att utforska saker i spel. Har jag inte tillräckligt sällskap för att exempelvis fördjupa mig i BETRAYAL AT HOUSE ON THE HILL så går det (nästan) lika bra att lägga flera dagar av effektiv speltid på att utforska världen i Fallout 4. Av den anledningen är det ingen högoddsare att ett spel som MANSIONS OF MADNESS (MOM) passar som Samuel L. Jackson i en Tarantino-film för mig, vi är helt enkelt som gjorda för varandra.

Björn, som äger den första utgåvan av MOM, insåg detta ganska fort och utsatte mig därför för ett parti, en regnig höstdag för något år sedan. Kärleken var så klart omedelbar, men den var inte så hejdundrande sprakande som jag först hade trott när han berättade för mig om spelet. Den massiva setup-tiden och den ständiga oron för att spelledaren skulle begå ett partidödande misstag var ständigt närvarande. Jag älskade MOM, men inte så mycket som det fanns potential till och det störde mig.

När Fantasy Flight Games utannonserade spelets andra utgåva lyfte jag därför inte nämnvärt på ögonbrynen. Visst verkade det lovande att den galna setup-tiden helt skulle försvinna tillsammans med spelledarrollen, men, med hjälp av en app!? Min instinktiva reaktion när digitala attiraljer flyttar in i mina analoga leksaker är ointresse och den här gången var inget undantag. Jag lät helt enkelt det hela bero fram till den punkt då hyllningskörerna till spelet blev sådär öronbedövande att jag inte längre kunde värja mig. Och nu äger jag så klart ett exemplar som jag kommer att vårda väldigt ömt framöver, för utan att gå händelserna allt för mycket i förväg så kan jag säga att kärleken var omedelbar, fullständig och precis så hejdundrande och sprakande som den borde ha blivit den där gången hos Björn (ja, jag vet hur det där lät).

Så, vad är då skillnaderna på den första (MOM1) och den andra (MOM2) utgåvan? För det är skillnaderna jag kommer att fokusera på här; är ni intresserade av en mer grundläggande redogörelse av vad MOM är för något rekommenderar jag er att läsa Björns recension först.

Den största skillnaden är så klart att MOM2 drivs av en app som finns att ladda ner gratis. Borta är den massiva setup-tiden, borta är tvånget att någon ska vara spelledare och borta är rädslan för att berättelsen ska förstöras av ett spelledarmisstag. Det här är självklart fantastiska nyheter så länge appen fungerar bra… och det gör den. Mitt inledande motstånd blåstes bort i ungefär samma ögonblick som introduktionsberättelsen till det första scenariot jag spelade lästes upp och sedan gick appen egentligen bara från klarhet till klarhet.

Spelplanen byggs numera inte upp i sin helhet från början, utan efterhand som man utforskar området man befinner sig i byggs fler rum och gator på. Det gör att känslan av att utforska något blir väldigt stark, faktiskt till stor skillnad från MOM1 där man såg hela kartan och försökte identifiera viktiga platser direkt. Storyn och mystiska omständigheter implementeras på ett väldigt bra sätt och vid öppnandet av nya rum får man direkt instruktioner om hur rummet ska byggas upp, olika händelser och var intressepunkter ska placeras ut. Här har Fantasy Flight Games verkligen lyckats med att inte bara förenkla setupen, utan också att göra om den så att den förhöjer spelupplevelsen markant.

De rysliga varelser man stöter på i spelet finns numera också i appen. Ja, de finns så klart i fysisk form på spelplanen också, men all information du behöver är smidigt integrerad i det digitala gränssnittet. Man slår fortfarande med tärningar i striderna, men vilka vapen som används, eventuell skada och så vidare matar man in i appen och sedan behöver man egentligen bara åka med. Samma sak gäller de för MOM karaktäristiska pusslen, det enda du behöver hålla reda på är hur många drag du får göra och hur du ska lösa pusslet.

mansions of madness spelglädje brädspel sällskapsspel

Sammanfattningsvis kan man säga att appen sköter allt det där ”tråkiga” och tidskrävande som var mindre bra med MOM1, och dessutom gör den underverk för den lite mörka och stearinljusfladdrande stämningen som i alla fall jag brukar vilja ha när jag spelar. Den spelar stämningsfull musik, slänger in en och annan ljudeffekt och eftersom skärmen är upplyst är det aldrig några problem att läsa texter oavsett hur mörkt man vill ha det. Från början var jag rädd att det skulle kännas som att spelet flyttade in i appen istället för att utspela sig i fysisk form på bordet, men den oron var inte det minsta befogad.

Och så kommer vi då till själva jordgubben i Lovecraft-bakelsen, berättelserna. I MOM2 medföljer fyra scenarios av olika svårighetsgrad och längd. Jag har inte hunnit spela alla ännu, men de jag har spelat tycker jag håller väldigt hög klass. Scenario-drivna spel förtjänar alltid minst ett litet frågetecken kring återspelbarheten, men i de scenario jag har spelat flera gånger har det inte varit några problem. Appen (ja, den igen) förändrar nämligen en hel del saker mellan olika spelomgångar och bli inte förvånade om den där herrgården ni utforskade förra gången ser helt annorlunda ut när ni spelar samma scenario nästa gång. Visst kan man känna igen framförallt en del föremål och händelser, men i mitt fall har det snarare uppmuntrat till att prova nya angreppssätt än förstört spänningen; glaset är alltså antingen halvfullt eller halvtomt här, välj själva.

Extra plus också till de två smidiga regelhäftena som medföljer. Jag skulle vilja sträcka mig så pass långt att man kan börja spela inom en halvtimme efter det att man har lärt sig spelets grundläggande regler från det ena häftet, och allt man därefter kan tänkas undra över går att hitta i det lättöverskådliga regelreferenshäftet. Resten? Ja, det sköter appen så klart.

Finns det då inga nackdelar med MOM2? Tja, jämfört med MOM1 så är svaret nej, men självklart finns det svagheter rent generellt.

Till att börja med är priset väldigt högt och något som förmodligen skulle skrämma bort i princip alla som inte hade bestämt sig för köp redan i förväg. Här tycker jag verkligen att man kunde ha tagit lite mindre betalt med tanke på att den där ziljon av attiraljer som brukar följa med Fantasy Flight Games spel inte alls är en ziljon den här gången eftersom… ja, appen.

Tyvärr är också de enorma plattorna (plattfötterna?) som monstren sitter på kvar. Jag förstår att de behövdes i MOM1 eftersom information om styrka osv. finns angivet där, men nu när appen har tagit över dem delarna är deras enda funktion att de täcker över den fantastiska artworken på spelplanen. Synd och på gränsen till lite slarvigt, speciellt med tanke på att allt annat känns så genomtänkt och bra. Extra irriterande blir det förresten när man måste göra en horror check (skämt för invigda) varje gång man ska försöka packa ner alltihop i den rejäla spellådan. De där plattorna är verkligen bara i vägen nu.

mansions of madness spelglädje brädspel sällskapsspel

Det är naturligtvis också befogat att gnälla lite över att antalet scenarios man får för den massiva pengen är så lågt som fyra. Visst finns det expansioner att köpa, men de är knappast heller billiga. Det kommer, vad jag har förstått, också att släppas rent digitala expansioner som bara innehåller fler scenarios, men nog känns det här lite som att man tar varje chans att mjölka fansen på mer pengar?

Och när vi nu ändå är inne på ämnet expansioner, har då Fantasy Flight Games lämnat alla stackare som har MOM1 ensamma i mörkret? Nej, MOM2 innehåller ett fysiskt konverterings-kit som låter dig använda alla prylar från ettan även i tvåan. I appen är det sedan bara att klicka i vilka delar man äger och vips så kan man använda hela rasket. Skulle man sakna den första utgåvan och vill infoga den går det så klart jättebra att punga ut med ytterligare en hög pengar och köpa köpa expansionen Recurring Nightmares som gör just detta.

För att sammanfatta: MOM2 är inget annat än ett rent mästerverk om man gillar att besöka Lovecrafts värld. Berättelserna är intressanta och spännande, utforskandet har tagits till en helt ny nivå jämfört med tidigare och allt det som var jobbigt med MOM1 har städats bort med den briljanta appen. Priset/erna är visserligen i häftigaste laget, men trots det kommer jag aldrig att tveka att expandera om behovet skulle uppstå.

Jag kan verkligen inte nog rekommendera MANSIONS OF MADNESS – SECOND EDITION så håll inte på och tänk efter, bara skaffa det!

Bears vs Babies

Att bli förälder är ett projekt som kräver minituösa förberedelser. Man kan öka sin krisberedskap genom att läsa böcker, se dokumentärer, gå på föreläsningar och anmäla sig till en hel katalog av graviditets- och föräldrakurser. På kurserna förklarar milda kvinnor i ulliga raggsockar att den värld man trodde sig känna snart är ett minne blott och att den, från och med avkommeankomsten, aldrig kommer att bli densamma igen.

Såhär sex månader efter Spädbarnets (Meepelns) födelse, och i efterdyningarna av min första egna Fars dag, kan jag bara hålla med raggsockekvinnorna och inte nog poängtera hur mycket förberedelser som faktiskt krävs för att ta hand om ett barn; de passar nämligen sällan perfekt in i det hål man har skapat för dem i sitt redan underbara liv. Barn spottar mat över hela köket, barn har kolik och fisar på tvären, barn skriker så att hatthyllor ramlar ner när man besöker sina vänner (ja, faktiskt!) och barn bajsar sig själva mellan skulderbladen. Kan man förbereda sig på sånt? Nej. Kaoset som följde i kölvattnet av Meepelns födsel skapade så oändligt mycket mer frustration än jag, ens i min vildaste fantasi, kunde föreställa mig. Ett nyfött barn gör aldrig något av elakhet, men försök intala er det när ni, klockan 3.30 på natten äntligen har lyckats vagga hen till sömns och hör detonationen i blöjan.

Vad göra då? Jo, man skaffar sig frustrationsventiler. Tv-spel, böcker, BRÄDSPEL och promenader på folktomma (tysta!) platser är alla fantastiska verklighetsflykter. Och så surfar man på Kickstarter så klart. När man då, mitt i sitt allra mest frustrationsventilerande Kickstarter-surfande, råkar hitta ett spel som heter BEARS VS BABIES som går ut på att besegra en armé av spädbarn är det så klart omöjligt att inte trilla dit. Ett spel om satirdoftande björnar som glufsar i sig lika satirdoftande spädbarn har plötsligt gått från att bara vara lite roligt till en träff mitt i prick. Egentligen hade jag lovat mig själv att inte öppna plånboken för fler spelprojekt det här året, men Meepelns ankomst har försatt alla system i undantagstillstånd och jag anser helt enkelt att det här spelköpet är en nödvändighet för min fortsatta överlevnad.

Vad är då BEARS VS BABIES för ett spel? Tja, bilden nedan förklarar det hela ganska bra, men jag tänker ändå fylla på med en liten skriven förklaring. Kort och gott kan man säga att det handlar om ett kortspel som på den allra mest grundläggande nivån handlar om att dra kort ur en hög; det finns två typer av kort, björnkort och bebiskort. Björnkorten visar olika kroppsdelar som går att sammanfoga till en sammanhängande varelse framför sig medan bebiskorten läggs mitt på bordet och bildar en armé av illasinnade bajsmaskiner som måste besegras.

När som helst kan någon av spelarna väcka bebisarna ur den högst tillfälliga slummern, och den som då inte har en eller flera byggda varelser som kan hantera anstormningen kommer obönhörligen att bli begravd i ett berg av blöjor, kladdiga hakklappar, storhandling och barnvagnar som ska fällas ihop i ösregn. Är man stark nog att möta hotet slukar man istället bebisarna och förpassar dem tillbaka till den magtrakt de en gång kom ifrån, och den som har ätit upp flest bebisar när spelet är slut står som segrare.

bears vs babies spelglädje brädspel sällskapsspel

BEARS VS BABIES är alltså både ett samarbetsspel och ett individuellt spel, och utvecklarna är mycket tydliga med att taktiken ligger i att väcka bebisarna vid en tidpunkt då man själv, men ingen annan, är redo att möta dem (där rök mitt erfarenhetsmässiga försprång!). Till sin hjälp har man förresten också en rad olika föremål, exempelvis yxor som kan befria en motståndares mäktiga björnvarelse från valfri kroppsdel.

Ja, ni förstår. BEARS VS BABIES är ett starkt humorinfluerat spel och det som tilltalar mig mest, förutom möjligheten att vara lite kulelak mot bebisar alltså, är att det verkar påminna en del om min gamla barndomsfavorit MIX MAX. Det finns två varianter att välja mellan, en barnvänlig(!?) variant och en som riktar sig mot en mer vuxen publik. Jag kommer självklart att välja den vuxna varianten eftersom jag, trots min ovana att välja tv-spel framför städning, ändå ser mig som en ganska vuxen person. Jag ska villigt erkänna att de stretch goals som erbjuds i kampanjen känns lite ”meeh”, men vad gör det när grundspelet verkar så skojsigt? Som småbarnsförälder mitt i den skånska regnhöstvinten kan sommaren 2017 inte komma nog fort, heja!

Guldtärningen 2016

Som ni säkert känner till så delar Leksaksbranschen ut sitt pris Guldtärningen till årets spel i kategorierna årets familje-, barn- och vuxenspel. Vinnarna har varit offentliggjorda ett tag och det är nu, som traditionen kräver, dags att presentera dem på Spelglädje.

När förra årets inlägg om Guldtärningen skrevs var spelmässan i Essen i full gång och min missnöjdhet över att inte vara där var kraftig. Min text osade dessutom av bitterhet över att jag, istället för tyskt mässande, ägnade mig åt att skriva om ett spelpris som jag aldrig har haft särskilt stort förtroende för (även om barn- och familjespelspristagarna (VAMPYRJAKTEN och KLASK) förra året faktiskt var bra!)

Det blev ingen resa till Essen det här året heller. Och jag har inte särskilt stort förtroende för Guldtärningen år 2016 heller. Mitt missnöje och bitterhet borde alltså ha nått monumentala nivåer vid det här laget, men i år är det något som är annorlunda. Spädbarnets ankomst till Spelglädje-familjen gjorde att den där tyska resan ändå aldrig var riktigt aktuell (men nästa år alltså…) och dessutom har hon gjort att mitt intresse för rena barnspel har vuxit rejält. Så… nu sitter jag faktiskt här och är riktigt nyfiken på vad Guldtärningen 2016 har att erbjuda. Ja, allt utom vuxenpriset då alltså för det är antagligen, precis som vanligt, ett hrm… mindre bra spel.

I vanlig ordning kommer jag att, i samarbete med Worldofboardgames.com, skärrskåda vinnarna med mina allra hårdaste recensentglasögon. Svaret på när det kommer att ske exakt är höljt i dunkel eftersom alla spelen inte finns till försäljning ännu, men ni kan lita på att det blir av så fort jag får möjlighet att lägga mina spelglada fingrar på dem.

Och med all formalia avklarad återstår det så bara att gå över till själva vinnarpresentationen. Bilderna är lånade med tillåtelse av Worldofboardgames.com, spelbeskrivningarna från respektive spelkartong och motiveringarna är hämtade på Alltomsallskapsspel.se (eftersom Leksaksbranschens egen hemsida, märkligt nog inte är uppdaterad i ämnet). Efter hand som recensionerna publiceras kommer de självklart även att kunna nås via länkar i det här inlägget.

Årets barnspel:

VAR ÄR LILLA KANINEN
var är lilla kaninen sällskapsspel brädspel spelglädje
VAR ÄR LILLA KANINEN är ett lekbaserat spel där en förälder eller äldre syskon leker med ett mycket litet barn (18 månader och uppåt). Spelet består av Lilla Kaninen i form av en mini-mjukis, sex koppar och 16 dubbelsidiga spelbrickor samt anvisningskort för att lätt komma igång med spelet. I spelet går Lilla Kaninen på besök hos en djurvän och göms under en av kopparna. Barnet letar efter Lilla Kaninen med hjälp av ledtrådar, historier och frågor. Inga förlorare i detta spel: sökandet kan fortsätta tills Lilla Kaninen hittas.

Det finns olika spelnivåer; det är dags att gå vidare till nästa nivå först när barnet börjar hitta Lilla Kaninen varje gång. En väsentlig del av VAR ÄR LILLA KANINEN är engagemanget mellan dig och barnet. Alla djur kan prata och emellanåt säger de och gör de något mycket tokigt. Släpp loss fantasin och ha roligt!

Juryns motivering:

”Minst sagt ovanligt med ett barnspel som också vänder sig till riktigt små barn. Ett utvecklande spel som kan göras till en enkel lek för de allra yngsta eller ett något mer avancerat spel för de äldre syskonen. Välgjort i bra kvalité och med den allra sötaste gosedjurskaninen som någonsin rymts i en spelkartong!

Årets familjespel: 

brädspel sällskapsspel otrio spelglädjeOTRIO

Reglerna i OTRIO är enkla. Få tre cirkelformade delar i din färg i en rad. Antingen i lodrät eller i vågrät ordning. Lika stora delar i en rad eller tre koncentriska delar i samma hål.

Du kan inte hitta mycket enklare regler än så här för ett strategispel. Spelet blir på det sättet mer utmanande beroende på hur snabbtänkt din motståndare är!

Juryns motivering:

”Klassikern Tre i rad har fått många spelutvecklare att gå vidare och hitta nya versioner. Här en av de mer lyckade där det finns minst tre olika vis att lägga sina tre brickor, i rad, inuti varandra eller i fallande storlek. Går snabbt att begripa och börja spela men otroligt svårt att behärska och överraskande lätt att förlora när man minst anar det. Koncentration och strategi är det som gäller.

Årets vuxenspel:

brädspel spelglädje sällskapsspel ordglappORDGLAPP

När ordet finns i minnet, men inte i munnen!

Har du tänk på hur många ord som snurrar i huvudet? Maträtter, poplåtar, kändisar, fotbollslag…. Listan kan bli hur lång som helst. När allt ät lugnt, är det lätt att komma på ett exempel på en hundras, en grönsak eller en artist. Men det är kanske en helt annan sak när det gäller att reagera och blixtsnabbt ge ett svar! Ett väldigt enkelt och snabbt spel! Kolla, tänk, svara och ha jättekul!

Reglerna i ORDGLAPP är väldigt enkla. Spelarna vänder på kort tills två spelares kort visar samma symbol. De som har samma symbol måste snabbt ge ett exempel på det ämne som står på motståndarens kort. Den som först häver ur sig rätt svar vinner motståndarens kort. Enkelt, eller hur? Vänta bara! Det kan dyka upp ett jokerkort som ger oväntade kombinationer, och dueller som snabbt ger helt andra utmaningar. Var taggad – det kan närsomhelst bli din tur!

Juryns motivering:

”Stressigt, snabbt och utmanande där spelarna ska avbryta varandra genom att ge exempel på maträtter, poplåtar, hundraser, fotbollslag och mycket mer, när deras kort överensstämmer med varandra. Visst fastnar tungan och självklart blir det kul när associationer, exempel och företeelser haglar över bordet. Perfekt isbrytare på kalaset, eller kanske till och med på konferensen?

****

Efter förra årets presentation skrev jag såhär:

”Där har vi vinnarna och jag kan redan nu säga att jag är ytterst tveksam till, ja egentligen alla utom årets barnspel.”

Och jag ser ingen anledning att inte använda den formuleringen även i år.

Årets barnspel, VAR ÄR LILLA KANINEN, ser otroligt intressant ut för mig som småbarnsförälder och jag är riktigt ivrig att prova det. Att försöka leka in min dotter i sällskapsspelens förlovade land redan vid 18 månaders ålder lockar enormt mycket.

Men Årets familjespel OTRIO… En ny variant på Tre i rad? Really? Inte det här året också väl? Räckte det inte med TREXO förra året?

Och så kommer vi slutligen till vad jag skulle vilja kalla prislistans sorgebarn. Inte för att ORDGLAPP inte är ett roligt spel, det kan det mycket väl vara, utan för att jag är så fruktansvärt trött på att vuxenspel hela tiden likställs med partyspel som tar max en halvtimme att spela och är bäst i kombination med alkohol. Varför, varför, varför?

Som vanligt hoppas jag innerligt på att få mina fördomar krossade. Ja, utom kring årets barnspel då alltså, där hoppas jag så klart att alla mina förväntningar slår in.

Spelartyp: Den dålige förloraren

spelglädje brädspel sällskapsspelportrait of a loser by Andrea Allen (Licens: Creative Commons)

[Följande stycke ska läsas med en irriterad, upprörd men också något stött röst]

”Alltså… varför gjorde du sådär? Om du inte hade haft det där kortet så hade du inte tagit allt träet som jag ville ha och då hade du lämnat det så att jag hade kunnat ta det och då hade jag vunnit! Fy f_n alltså, en enda poäng. Och förstår du vilken otur jag hade? Varje gång jag skulle bygga något var det någon annan som hann före i sista stund. Förresten, kommer du ihåg när du tog leran? Jag fattar inte hur du kunde spela så otaktiskt där alltså. Du borde ju ha tagit vassen istället, det hade varit mycket smartare för dig! Hade du bara gjort det så hade jag kunnat ta leran istället och bygga min brunn!”

En naturlag som gäller när man spelar brädspel tillsammans är att det alltid finns en vinnare och en eller flera förlorare. Sådana är förutsättningarna och alla som är med och spelar har frivilligt skrivit sin osynliga lilla kråka på det osynliga speldeltagarkontraktet. Vissa verkar dock ha gjort det under förutsättningen att de ska vinna, annars är de liksom inte med. Det är i den gruppen vi hittar Den dålige förloraren och det är där vi nu ska skrocka, raljera och… känna igen oss själva lite också va?

Det behöver knappast förklaras egentligen, men för formens skull: Den dålige förloraren är en spelare som, när hen misslyckas eller förlorar i spel, blir utåtgagerande verbalt och/eller fysiskt,  och/eller skyller motgångarna på någon annan och/eller vokalt analyserar var allt gick fel kombinerat med överdrivet användande av konjunktionen ”om”. Eller så gör hen helt enkelt som en gammal bekant till mig alltid gjorde och lämnar platsen med förklaringen att ”det är Sinbad på tv nu”.

Jag har stött på väldigt många dåliga förlorare i mina dagar och en av anledningarna till att jag ser det så är rimligen att Den dålige förloraren är väldigt lätt att känna igen. Urvalet begränsas ju till att börja med kraftigt av att det är spelare det går dåligt för som antar rollen, men det är liksom oundvikligt att missa den där typen som sitter och viftar med armarna, fräser, svär och stryper husdjur. I ett försök att kategorisera skulle jag dessutom vilja dela upp De dåliga förlorarna i två typer:

Typ 1, Den dålige förloraren som blir arg när spelet är slut. Denna typ är ganska lätt, och ibland väldigt rolig, att ha att göra med. Själva ”problemet” uppstår först efter att spelet är avslutat och det är riskfritt att antingen kasta mer bensin på bålet eller att helt enkelt bara ignorera. Vad man än väljer kan man räkna med att själva spelandet inte kommer att påverkas i negativ riktning och alla, inklusive Den dålige förloraren, kan förmodligen enas om att man har haft väldigt roligt tillsammans när stridsdimman väl har lättat.

Typ 2, Den dålige förloraren som blir arg under spelets gång. Denna typ är betydligt svårare att handskas med och inte sällan påverkar hens känslor hela spelets gång och utgång. Här gäller det att vara mycket försiktig, för i extrema fall kan förloraren bestämma sig för att ”om inte jag lyckas, så ska ingen annan göra det heller”. I mitt spelumgänge har t.ex. ”Slaget vid Poltava” en alldeles speciell betydelse eftersom min ena kusin, av anledningar jag inte minns, plötsligt gav sig ut på en hämndturné av största Tarantino-mått när vi spelade SVEA RIKE. I ett avgörande krig med Ryssland spelade han ut ett händelsekort om Poltava som i ett enda slag eliminerade alla våra chanser att vinna. Vi förlorade hela Sverige till Ryssland, SVEA RIKE förlorade sin glans (vi har inte spelat det sedan dess) och min kusin förlorade ansiktet (han nästan tagit tillbaka det nu).

Svea rike brädspel sällskapsspel spelglädje

En inte så lite ironisk detalj i sammanhanget är förresten att Den dålige förloraren brukar förlora i högre utsträckning än vad som faktiskt är nödvändigt eftersom det är så roligt att vinna över hen. I sin, inte sällan, väldigt synliga vilja att vinna drar hen helt enkelt till sig alldeles för mycket uppmärksamhet från de övriga spelarna och blir en tydlig måltavla. Tänk er själva hur ni hade agerat i en situation med två ungefär likvärdiga drag att välja emellan. Hade ni valt det som skadar Den dålige förloraren eller det som skadar Försynte Frank?

Är det då roligt att spela spel med Den dåliga förloraren? Min ringa mening (tack herr Omar!) är att det faktiskt kan vara extra roligt roligt att ha hen med så länge det rör sig om Typ 1. En sådan person är ett mycket tacksamt mål att attackera både verbalt och spelmässigt och är man ett gäng som känner varandra väl kan det bli en fantastisk spelkrydda med lite häcklande stämning runt bordet. Rör det sig om den betydligt ovanligare Typ 2 har man dock större problem och ska hen vara med och spela överhuvudtaget så gäller det nog att vara väldigt tydlig med vad som förväntas. Brädspelande är trots allt en social sysselsättning och ingen har särskilt roligt när någons topplock hotar att flyga all världens väg bara för att pandan åt upp fel bambu.

Jag ser egentligen inga tydliga begränsningar vad man bör och inte bör spela med Den dålige förloraren. Har man med Typ 2 att göra kanske ett samarbetsspel är lämpligast (eller kanske allra helst ingenting alls), medan Typ 1 går att integrera i de flesta spel utan några problem. 

Märker ni förresten att jag är ganska positivt inställd till Den dålige förloraren Typ 1? Det beror så klart på att det är i det facket jag i alla fall traditionellt har brukat placera mig själv. Med åldern har jag sansat mig och istället börjat uppskatta spelandet mer än slutresultatet, men det betyder inte att jag inte kan uppskatta en rejäl holmgång med upptrissad stämning och en och annan irriterad blick. Ett brädspel blir så mycket roligare om det inte bara är kindpussar och ”vill du ha lite mer kaffe?” hela tiden…

Slutligen, Den dålige förloraren är inte sällan samma person som Den dålige vinnaren, men den historien sparar vi till en annan gång.

Rapport från skyttegravarna: Blood Rage och Mansions of Madness 2nd Edition

Frukta intet, kära läsare! Även om den här texten till viss del handlar om spelandet av Mansions of madness 2nd edition så är den helt fri från spoilers!

Ända sedan jag skrev det här inlägget om att fylla 34 har jag tålmodigt, men ivrigt, väntat på att BLOOD RAGE skulle komma i lager så att jag kunde uppfylla min födelsedagsönskning. Väntan blev lång, men för några veckor sedan inföll sig äntligen stunden då jag kunde fira den utlovade andra födelsedagen. Själva firandet blev en succé, även om jag hoppade över både omslagspapper, sång och ljus, för jag passade nämligen på att, förutom BLOOD RAGE, beställa både MANSIONS OF MADNESS 2ND EDITION och THE MANHATTAN PROJECT (LETTERS FROM WHITE CHAPEL som jag också hade önskat mig i födelsedagspresent hade jag redan tvingat mig själv att köpa i förtid).

Spelen levererades till mig ungefär samtidigt som hösten och det tog därför inte lång tid innan jag själv och min bror Anders bestämde oss för att boka träff vid spelbordet. Förhandlingarna om vilket/vilka spel som skulle spelas blev stenhårda eftersom Anders var rejält sugen på att vikingasmiska i BLOOD RAGE, medan jag själv, som så klart också gärna ville spela BLOOD RAGE, föreslog att vi skulle spela MANSIONS OF MADNESS baserat på att vi bara var två spelare. När Anders presenterade ett förslag om att vi kunde spela båda spelen avbröts förhandlingarna omedelbart och fredskaffet bryggdes till det trivsamma ljudet av plastvikingar under uppackning.

blood rage spelglädje brädspel sällskapsspel

BLOOD RAGE är ett snabbt och strategiskt stridsspel där 2-4 spelare tar kontroll över vikingaklaner vars mål är att samla så mycket ära som möjligt innan Ragnarök slukar världen; poäng kan samlas genom att vinna strider, plundra, förlora(!) strider och invadera. Slående detaljer i spelet, förutom de strategiska värdena, är de detaljerade figurerna och den stämningsfulla artworken.

Vikingasmisk beställdes alltså och vikingasmisk levererades av episka proportioner. Tyvärr kom leveransen från helt fel spelare och jag fick vackert finna mig i att både få mina stackars kvinnliga vikingar lemlästade på de mest avskyvärda sätt och att bli varvad i poängräkningen. ”Men hur kan en så värdelös och ful spelare som Anders vinna över en så modellsnygg och skicklig spelare som dig, Martin?” undrar så klart varenda vän av ordning. Ja, det kan man ju verkligen undra. Den utredning jag tillsatte efter det massiva debaclet har visat följande:

Vårt låga spelarantal gjorde att det fanns gott om plats på spelkartan. Alldeles för gott om plats faktiskt, de första rundorna gick på grund av det bara ut på att plundra områden där motståndaren inte var för att på sätt utveckla sin vikingaklans framtida möjligheter. Anders insåg det väldigt fort, medan jag själv bara satt och försökte följa den, i alla fall i mitt huvud, geniala plan jag hade lagt upp för mejandet. Det ledde till att Anders snabbt blev väldigt mäktig, medan jag själv inte kom någon särskild vart alls. Självklart insåg jag vad han höll på med, men samtidigt tänkte jag att spelet inte kunde vara så enfaldigt enkelspårigt och hoppades att min taktik skulle betala sig mot slutet.

Så blev det tyvärr inte. Både lyckliga (för Anders) och olyckliga (för mig) omständigheter gjorde att Anders ryckte ifrån ännu mer på alla plan och till slut återstod bara att rädda min heder genom att spela oberörd. Det var jag självklart inte, men jag inbillar mig i alla fall att jag var som en klippa som ståndaktigt kämpade i en våldsam storm av spott och spe. I efterhand har jag dessutom kommit på att jag, i mitt fokus på att verka strunta i eländet, glömde inkassera några poäng som kanske, kanske hade hindrat mig från att i alla fall bli varvad på poängskalan. Men det bryr jag mig så klart inte om. Jag är en klippa (som förresten hoppas och tror att BLOOD RAGE och jag ska komma bättre överens nästa gång).

blood rage spelglädje brädspel sällskapsspel

Eftersom klockan började bli ganska mycket packade vi raskt ihop de mosade vikingarna och gick över till att packa upp MANSIONS OF MADNESS 2ND EDITION (MOM2). I det läget hade jag redan glömt allt elände som BLOOD RAGE hade inneburit och istället utvecklat en blandad spänning och oro för om MOM2 skulle motsvara mina förväntningar eller inte. Det hör nämligen till saken att Björn äger den första versionen av spelet och att jag dyrt och heligt, med hans Indiana Jones-affisch som vittne hade lovat att inte blanda mig i MANSIONS OF MADNESS-träsket alls utan överlåta det till honom. Så nu när jag hade brutit mitt löfte ville jag ju så klart att spelet skulle vara allt jag hade hoppats på och lite till.

mansions of madness spelglädje brädspel sällskapsspel

MANSIONS OF MADNESS 2ND EDITION är ett app-drivet samarbetsspel för 1-5 spelare, fyllt av Lovecraft-mysterier och äventyr. Spelarna ikläder sig rollerna som utredare vars mål är att bringa klarhet i märkliga händelser på diverse olika platser och det enda de kan vara säkra på är att uppdraget inte kommer att bli lätt. Med hjälp av tillhyggen, magi, ledtrådar, pussellösning och en rejäl portion tur kan spelarna komma närmare varje scenarios individuella lösning, frågan är bara om de vågar?

Säg såhär, MOM2 var allt jag hade hoppats på och inte bara lite till, utan mycket till. Den sena timmen, kaffet, höstrusket och den märkliga herrgården vi undersökte i äventyret Cycle of Eternity skapade en mix som i alla fall fick mig att gå igång så våldsamt att jag inte riktigt visste vilken rumphalva jag skulle sitta på.

Trots att det till en början kändes som att vi hade det flesta av händelserna under kontroll så gick det så klart, på klassiskt ARKHAM HORROR-vis, snabbt utför. Efter en hård kamp där vi faktiskt nådde ända fram till slutmålet i scenariot råkade min figur, miljonären Preston Fairmont, få en mental skada för mycket och blev galen. I sin nyfunna galenskap var han fortfarande intresserad av att uppdraget skulle lyckas, men eftersom han var så svårt sargad ville han först dö för att slippa uppleva efterbörden. Sagt och gjort, jag såg till att gamle Preston dog en ärofylld död och väntade på att Anders och hans dödgrävare William Yorick skulle lösa resten. Fast då skedde det som absolut inte får hända i den här typen av spel; en användarvänlighetsbrist i appen lurade oss att avsluta scenariot i förtid och därmed fick vi aldrig veta slutet på vårt äventyr. Nu var det ingen katastrof just den här gången, men jag vill inte ens tänka på vad som hade hänt om jag hade råkat avsluta mitt i scenariot Rising Tide som är beräknat till 240-360 minuters speltid…

mansions of madness spelglädje brädspel sällskapsspel

Appen, ja. På förhand var jag lite orolig att den skulle ”stjäla” hela brädspelet och göra de fysiska delarna mer eller mindre meningslösa. Den oron hade jag verkligen inte behövt lägga energi på, äventyret utspelade sig verkligen på bordet framför oss och appen kompletterade det hela med både text och ljud på ett fantastiskt sätt. Nu ska jag bara måla alla figurer så kommer upplevelsen att bli ultimat!

Sammantaget så kan man säga att min första bekantskap med MOM2 gav mig något som känns som en omättlig mersmak. Flera gånger har jag haft långt framskridna planer på att spela om Cycle of Eternity själv för att se vilka variationer som finns, men Spädbarn och annat har kommit emellan. Och tur är kanske det, för jag tror nog att Anders är minst lika sugen som jag på att sätta tänderna i vårt gemensamma äventyr igen. Dessutom har jag ju bokat in en heldag med Björn och MOM2 på Alla helgons dag. Jag har svårt att tänka mig ett bättre tillfälle att utforska herrgården på nytt faktiskt, hoppas att vädret blir riktigt ruskigt.

Recension: Med andra ord 4

med andra ord spelglädje brädspel sällskapsspelSpeltyp: partyspel, familjespel Antal spelare: 4-8
Speltid: 20 min Språk: Svenska 
Ålder: 10+ Tillverkare: Wonderful Times Toys & Games

I min sedan länge flydda ungdom spenderade jag en hel del tid på grannens garagetak. Konstigt nog hade mina föräldrar inga invändningar mot det och vad som kanske var än mer konstigt var att nästa granne inte heller hade några invändningar (man hade nämligen bästa möjliga utsikt in i deras vardagsrum).

Nu var det ju så klart inte grannens vardagsbestyr som lockade mig till taket utan det faktum att vi var några stycken som brukade samlas och spela ALIAS där. ALIAS är, för er som har missat det, ett spel som går ut på att försöka få sin lagkompis att säga ett visst ord genom att beskriva det för hen. Eftersom det var ungefär samma gäng som samlades på taket blev vi ganska fort riktigt vassa på att förklara ord och jag minns med glädje alla stenhårda bataljer kring det sönderspelade spelet.

Av den anledningen var det en viss värme som började sprida sig i min kropp redan när jag lade handen på den fjärde upplagan av MED ANDRA ORD (MAO4, som heter så eftersom det är den fjärde upplagan av spelet). Skulle det vara lika kul som jag mindes att förklara ord och förtvivlas över sin lagkamrats uppenbara ointelligens? Innan jag ger mig in på att besvara den frågan är det så klart på sin plats att förklara vad MAO4 egentligen är för något och hur man spelar:

”Man kan säga att det är ett lir där man ska berätta om glosor för sin lagkompis så att hen kan säga glosan man menar högt”.

Efter det taffliga försöket att piffa till recensionen med att förklara ordet ordförklaringsspel enligt regelverket i MAO4 går vi raskt över till klarspråk; MAO4 är alltså ett ordförklaringsspel som spelas i lag. Man turas om att förklara ord för sin lagkamrat, ja, så många ord man nu hinner med på de 30 sekunder det medföljande timglaset varar. Orden som ska förklaras finns på brickor som dras slumpmässigt ur en påse och om ett ord klaras placerar man brickan på sitt lags ”bana” på spelplanen. Det lag som först fyller sin bana (16 ord) har vunnit och är fria att håna motståndarna så att efterrätten skvätter (husregel).

Själva ordförklarandet är, som ni säkert förstod av min märkliga mening ovan, förknippat med en del förhållningsregler. Låt säga att jag ska förklara ordet lastbil för min lagkamrat Björn. Eftersom han är lite småkorkad måste jag anstränga mig hårt för att göra förklaringen så tydlig som möjligt, men jag får inte använda delar av ordet eller översätta det till ett annat språk. Förklaringen ”bil som man lastar saker på” hade säkert, i all sin enkelhet, gillats av Björn men inte av motståndarna eftersom den bryter mot reglerna. ”Ett fordon man kör varor i” är däremot godkänt och även om det i efterhand kan tyckas vara lätt tar det en stund innan man kan häva ur sig korrekta förklaringar utan att slösa bort tid på att tänka.

I påsen med ordbrickor gömmer sig också ett antal tjuvar och lyckas man dra en sådan får man kort och gott stjäla en bricka från valfri motståndares bana. Och vips så har vi lärt oss att spela MAO4!

med andra ord spelglädje brädspel sällskapsspel

Är det då roligt att spela MAO4? Ja, självklart är det så om man, som jag, gillar ordförklaringsspel. Tidspressen, kombinerat med att man aldrig riktigt vet vad för ord man ska dra ur påsen gör det precis lagom spännande varje gång det är ens tur att förklara. Man kan dessutom lita på att man, så fort man har börjat få bra koll på hur man snabbt och enkelt ska förklara ord som ”hårvax”, ”iskub” och ”bladlus”, får tag i en ordbricka där det står t.ex. Per Morberg. Jaha, vad gör man då liksom? Börjar slabba med tilltugget? Hotar folk med samma finess som Viggo i Rederiet? Namnen i ordpåsen kryddar tillställningen rejält och ger utrymme för både gestikulerande och rolig frustration.

Som inte timglaset och orden var nog så medföljer även ett gäng ytterst irriterande tutor som man kan stressa sina motståndare med om man tror sig kunna ordet de förklarar. Ganska ofta resulterar det i att man stressar sönder motståndaren så mycket att de inte får ur sig något annat än obegripliga, gutturala ljud som inte betyder någonting alls. Det är i de här lägena som MAO4 blir hejdlöst kul och leder till stor glädje… eller jag kanske ska säga skadeglädje? Oavsett, skrattar gör man i alla fall och har man dessutom en lättstressad, lite smådålig förlorare i spelsällskapet blir det inte tråkigare direkt…

Och det är mitt i den här fullständiga glädjen som jag hittar spelets negativa sidor. MAO4 är alldeles för kort enligt mig. Spelar man i lag som är bara hyfsade på att förklara ord för varandra är alltihop över på de korta 20 minuter som utlovas på spelkartongen och det är ofta då man har som allra roligast. Visst kan man förlänga speltiden genom att välja att köra flera varv eller tömma sin fulla bana igen, men antalet ord som medföljer spelet är dimensionerat för den korta speltiden och risken är därför stor man börjar känna igen orden om man spelar ofta och många gånger på rad. Spelet hade helt klart mått bra av att öka antalet ord från de ingående 700 till minst det dubbla redan från start (det går att köpa till extra ord om man vill), så att överraskningsmomentet i orddragningen bibehålls över tid.

Något som hänger ihop med att jag tycker att speltiden är lite för kort är också att jag saknar fler sätt (än att råka dra en tjuvbricka) att stjäla polletter från riktigt duktiga spelare. I reglerna medföljer alternativ som gör att man kan stjäla ord från lag som misslyckas på olika sätt, men jag saknar kraftfulla vapen att bombardera de allra skickligaste med. Ett duktigt lag kan snabbt dra ifrån de övriga och den korta speltiden gör då att det är svårt att överhuvudtaget komma ikapp dem igen om det inte blir fullständig bohnanza i dragna tjuvbrickor.

Med det sagt tycker jag ändå att MAO4 är riktigt roligt om man gillar ordförklaringsspel. När de största klagomålen handlar om att spelet går alldeles för fort och att det behövs fler möjligheter att förstöra för varandra (alltså att förlänga speltiden), går det ju liksom inte att argumentera emot skojigheten överhuvudtaget. Jag ska ärligt säga att jag minns ALIAS som ett ännu roligare spel, men eftersom jag inte har spelat det på säkert 10 år kan den åsikten mycket väl vara baserad på nostalgiskt skimmer. Letar ni efter något lämpligt till parmiddagen eller festen så ser jag alltså ingen anledning att MAO4 inte kan uppfylla era krav; i alla fall om ni gillar att vricka med ord samtidigt som ni skrattar.

Och nu när vi ändå pratar om att vricka med ord, borde inte Helsingborgs Dagblad ha stavat lite bättre på kartongen?

Recension: Libertalia

libertalia brädspel spelglädje sällskapsspelSpeltyp: kortspel, strategispel Antal spelare: 2-6
Speltid: 40-60 min Språk: Engelska 
Ålder: 14+ Tillverkare: Asmodée

”Kanapéer och konjakskransar!”
– Kapten Haddock –

Ungefär så, eller exakt så faktiskt, kan jag tänka mig att det skulle låta om Kapten Haddock stötte på någon av de karaktärer som dagens recensionsobjekt innehåller. Här handlar det nämligen om råbarkade pirater, laddade kanoner, vildsinta ”aaaaargh!” och hissade piratflaggor. Ja ni vet allt det där som brukar dyka upp när pirater är i farten.

LIBERTALIA innehåller självklart allt det där, men är samtidigt ett högst ovanligt piratspel eftersom det handlar om en tid i livet som väldigt få pirater någonsin uppnår; det har nämligen, som brukligt när klockan har slagit 65 år, blivit dags att dra sig tillbaka på en trivsam liten ö någonstans. Eftersom det, precis som idag faktiskt, inte finns några garantier för att pensionssystemet ger den avkastning som behövs är det så klart på sin plats att göra en sista räd på de sju haven innan pirathatten läggs på hyllan. Det är här vi spelare kommer in i bilden; låt plundringen börja, ett rikt pensionärsliv med odling, handarbete och bridge står på spel!

LIBERTALIA spelas över sammanlagt tre kampanjer, alla innehållande sex dagars plundring och en dags vila (precis som Gud ville!). Plundringsdagarna är i sin tur indelade i faserna soluppgång, dagskymning och natt, och för att förstå syftet med det behöver vi raskt segla över till det som är själva rubinen i LIBERTALIAS skattkista, nämligen karaktärskorten.

libertalia brädspel spelglädje sällskapsspel

Varje spelare har en kortlek med 30 numrerade och identiska karaktärer, numren avgör vilken ranking personen har (kaptenen är t.ex. mäktigare än papegojan), och varje karaktär har dessutom en specialegenskap som de kan utföra vid ett angivet tillfälle (soluppgång, dag, skymning, natt eller vilodagen). När spelet startar har alla spelare samma nio slumpmässigt utvalda karaktärskort på hand och om man har tänkt sig att vinna LIBERTALIA gäller det nu att utnyttja korten listigare, grymmare och mer aaargh! än motståndarna gör.

Vad är det då man ska utnyttja korten listigare, grymmare och mer aaargh! till? undrar så klart ni.

Jo, att plundra så klart. Vi må vara på väg mot pension, men vi är ju ändå pirater här. På spelplanen ligger sammanlagt sex högar (en för varje dag av plundring) med bytesmarkörer som kan bestå av allt ifrån värdefulla skatter till förbannade (cursed, inte arga) masker och infångade spanska officerare. Jag inser att spelets gång kommer att bli ganska klurig att förklara i berättande form, så jag tänker nu bryta mot all textskrivnings gyllene regel, jag är ju trots allt pirat, och använda mig av en punktlista.

Fas 1, soluppgång: Varje spelare väljer i hemlighet ut ett karaktärskort att spela. Dessa placeras sedan i rankingordning på spelplanen för att göra tydligt i vilken ordning spelarna ska få göra handlingar, välja bytesmarkörer etc.

Fas 2, dag: Från lägst rankad till högst, utför spelarna specialegenskaperna, om några, som de utspelade karaktärerna kan göra under dagfasen.

Fas 3, skymning: Från högst rankad till lägst väljer spelarna en bytesmarkör från aktuell hög på spelplanen, utför specialegenskapen för skymning (om någon), tar bort sitt karaktärskort från spelplanen och placerar det i sin lya, framför sig, på bordet. Som ni säkert förstår så kommer de värdefulla markörerna att gå åt fort medan den som får välja sent i ordningen ofta får nöja sig med mindre värdefulla eller rent av skadliga markörer. Här finns också möjlighet att välja en sabel som byte, vilket innebär att man får döda en karaktär som ligger i lyan hos spelaren till höger eller vänster. Ahh, vad går upp mot lite uppfriskande backstabbing?

Fas 4, natt: Spelarna genomför eventuella specialegenskaper för nattfasen simultant.

Ovanstående fyra faser upprepas sedan tills veckans sex dagar har passerat och det är dags att genomföra vilodagen där spelarna räknar samman och noterar värdet på rikedomarna de har samlat under veckan. Eventuella specialegenskaper som ska utföras under vilodagen utförs också här och jag överdriver inte när jag skriver att de ofta ger rejält med plus på kontot. Om nu övriga spelare låter dina karaktärer ligga kvar i lyan tills vilodagen kommer alltså…

När allt är räknat påbörjas nästa kampanj genom att alla pengar lämnas tillbaka, lyorna töms på karaktärer, nya bytesmarkörer lottas fram till veckans dagar och sex nya karaktärskort att fylla upp de, på handen, kvarvarande tre slumpas fram. Sen är det bara att ”börja om från början” igen och den som har skrapat ihop mest guld efter tre kampanjer står som segrare och kan pensionera sig bland guld och gröna skogar.

libertalia brädspel spelglädje sällskapsspel

Jag ska ärligt säga att jag var lite tveksam till LIBERTALIAS briljans när det dök upp på spelhimlen 2012. Såhär i efterhand vet jag inte riktigt vad det var som fick mig att tveka, men (en?)vis av tidigare erfarenheter (Lex TICKET TO RIDE) lät jag bli att köpa det och kände mig ganska nöjd med mitt beslut. Men så var det ändå något som lockade mig och här sitter jag nu, mitt i en recension, och funderar på hur jag på bästa sätt ska förmedla hur spännande och roligt LIBERTALIA faktiskt är. För det vill jag göra väldigt klart redan nu, LIBERTALIA är ett riktigt höjdarspel!

Om vi börjar med det rent visuella och tematiska så vill jag dela ut en gigantisk piratskatt till personerna som ligger bakom. Spellåda, regelhäfte och i synnerhet karaktärskorten är fantastiskt illustrerade och pirattemat blir tack vare det så trovärdigt det någonsin kan bli. Variationen mellan de olika karaktärerna och deras egenskaper känns dessutom både rolig och logisk. Är det förresten inte självaste Hector Barbossa som pryder spellådan?

Rent mekaniskt så tycker jag att LIBERTALIA har ett väldigt lättlärt yttre men ett fantastiskt variationsrikt och taktiskt inre att sätta tänderna i. Eftersom alla spelare kommer att ha haft exakt samma karaktärskort när spelet är slut kan ingen skylla på slump i kortdragning och så vidare utan allt är upp till förmågan att spela taktiskt, lura motståndarna och planlägga sitt eget spelande. Kom också ihåg att spelarna kanske inte spelar ut exakt samma kort under kampanjerna, vilket gör att de har olika karaktärer kvar på hand när påfyllning till framtida kampanjer kommer.

libertalia brädspel spelglädje sällskapsspelDet faktum att det endast är nio karaktärskort som används åt gången gör att man faktiskt har möjlighet att hålla hyfsad koll på vilka kort som motståndarna har kvar eller använt. Hundra procent koll har man så klart aldrig, men har man bara lite koll så tillkommer mängder av intressanta och strategiska avvägningar. Det finns också gott om utrymme för olika angreppssätt och det är inte alltid självklart att använda sina högt rankade karaktärer för att välja bytesmarkör tidigt och lägga beslag på dyra skatter. Vem var det som sa att man inte kan spela lågt, samla på masker (som ger minus på kontot) och sedan låta sin klåfingriga lilla apa skeppa över dem till den vänstra motståndaren? Uttrycket ”Att spela sina kort väl” har aldrig varit så sant som i LIBERTALIA; man kan dras med i simpla hämndhistorier, låta sig påverkas och agera utefter andras agerande eller så gör man som vilken pirat som helst skulle gjort: struntar i de andra och försöker skapa sin egen historia.

Självklart har även LIBERTALIA sina nedsidor och framförallt skulle jag vilja höja ett varningens finger för analysparalysrisken. De många taktiska nyanserna i spelet gör att det aldrig känns riktigt självklart vilket kort man ska spela och det kan ibland göra vinkelvoltsväntan plågsamt lång. Den strategiska karaktären på spelet gör också att mindre strategiska eller erfarna spelare kommer att få gå rejält på plankan och kanske till och med saknar chans att vinna. Samtidigt är min erfarenhet att det inte krävs särskilt lång tids spelande för att polletten ska trilla ner och göra även nybörjare till farliga motståndare. Men det är klart, har man krossat dem rejält en gång kanske de inte ens vill ge spelet en andra chans…

…men skulle ni hamna i den sitsen så tycker jag att ni ska sticka till den spelvägrande piraten den här texten. LIBERTALIA är ett fantastiskt roligt spel som det går fort att, om inte bli bra på, så i alla fall förstå hur man ska bli bra; gillar man CITADELS så blir inlärningskurvan dessutom kortare eftersom det finns det ganska stora likheter mellan spelen. Jag har spelat det med olika antal spelare och skulle säga att det blir som roligast med 4-5 spelare. 3 är för få för att vissa taktiska moment ska komma till sin rätt och 6 är för många eftersom det då mest blir kaos av alltihop.

Lång text va? Ja, och då vet ni ju hur min uppmaning brukar låta. Skaffa LIBERTALIA, ni kommer inte att ångra er.

Skilsmässa?

ROBINSON CRUSOE: ADVENTURE ON THE CURSED ISLAND (RC) är det spel som det har skrivits flest Skyttegravsrapporter om här på Spelglädje. Anledningen till det är så klart att det är ett spel jag gillar och som jag dessutom får tillfälle att duka fram ganska ofta. Trots detta går det inte att hitta någon recension av RC i Arkivet och det främsta skälet till det är faktiskt att jag är lite rädd för att skriva den texten.

RC är nämligen ett väldigt invecklat spel. Eller ja, så invecklat är det egentligen inte men det finns så otroligt många nyanser och regler att hålla reda på att jag aldrig känner mig riktigt redo att författa ett slutligt omdöme. Lådan innehåller mängder av kort, små anonyma kuber av plast, lite större anonyma kuber av trä, brickor med märkliga symboler på och ett gäng anonyma träcylindrar som används som spelpjäser. Alla omärkta attiraljers syfte förklaras någonstans i det jättetjocka regelhäftet, men som ni förstår skapar det här en ganska rejäl tröskel att ta sig över för att komma åt spelets briljanta inre och så ska det inte behöva vara tycker jag. Nu verkar det dock som att tillverkaren har upptäckt, och vill råda bot på, problemet för de har nämligen bestämt sig för att släppa en förbättrad version av RC.

Det irriterar mig. Det irriterar mig våldsamt faktiskt.

Inte för att RC inte behöver förbättras (för det gör det verkligen) utan för att min inre materialist, som jag skrev om förra veckan, har ingått partnerskap med min inre completionist och därför håller på att gå under av habegär. För oavsett hur fantastiskt mitt spels skick är, oavsett hur många lathundar över spelflödet jag har skrivit ut och oavsett hur många extra uppdrag jag har laminerat så är mitt RC inte längre det bästa och finaste som går att få tag i för pengar. Den nya versionen kommer att vara bättre och då förvandlas mitt eget spel till… ja, inte alls så ultimat och extra allt som den en gång var. Se bara på bilden nedan:

robinson crusoe spelglädje brädspel sällskapsspel

Den där bilden är lång. Och det värsta är att den inte bara är fylld av förbättringar till RC, den är också fylld av försämringar och förlöjliganden av min RC-version. Dessutom väljer de (garanterat bara för att reta mig) att infoga ett 7:e uppdrag om King Kong i den nya versionen, ett uppdrag jag var jättestolt över att jag redan hade som körsbär på toppen av min Robinson-tårta!

Många av er fnyser säkert där ni sitter på personaltoaletten och skrockar:

”Hehe, han är ju inte klok den där. Om nu allt är så besvärligt så är det ju bara att sälja det gamla spelet och köpa det nya istället”.

Och ja, det där skulle ju kunna vara en idé… om inte ekonomen i mig hade infört totalförbud mot sådana lösningar. RC var svindyrt att köpa när det begav sig och de ekonomiska förlusterna skulle således bli monumentala vid ett byte.

Portal Games har, tack och lov, presenterat en lösning, för alla som äger den första verisonen av RC, i form av ett uppgraderingskit:

robinson crusoe spelglädje brädspel sällskapsspel

Bra va? Nej! Uppgraderingskittet retar mig ännu mer! Regelboken kunde jag ju laddat ner som .pdf och King Kong-uppdraget har jag ju redan. Var är de omtryckta korten, de nya tydligare markörerna och de finfina, tjockare karaktärskorten? Det här uppgraderingskittet blir mest en påminnelse för mig om vad mitt spel borde ha varit redan från början, så istället för att lindra min känsla av att jag äger en gammal version av RC lockar det mig istället mot nyköp och ekonomisk ruin. Det ska dessutom sägas att uppgraderingen är prissatt till ungefär 20$ så något jätteklipp är det verkligen inte.

Ni märker åt vilket håll det här lutar va? Jag gör det i alla fall själv och om ni är sugna på att lägga beslag på min pimpade version av RC kan, jag säger kan, det vara läge att göra ett försök. Även om den, om bara ett kort tag, kommer att vara gammal så är den i alla fall i detta nu grym. Under tiden ska jag börja slipa på mitt avskedstal. Hur låter:

”RC v.1, det finns en sak vi behöver prata om. Det är inte dig det är fel på, det är hos mig felet ligger, men jag tror att det börjar bli dags att byta ut dig mot en yngre förmåga.”

Vi får se hur det går.

Att sälja spel

spelglädje brädspel sällskapsspelJag bor i ett ganska stort hus. I det har jag plats till alla saker jag behöver såsom föda, dusch, filmer, en Fruga och en brädspelssamling. Det finns dock ett problem i form av att det ganska stora huset börjar bli ganska litet när det kommer till förvaring. Det börjar helt enkelt bli alldeles för fullt med grejor överallt och när Spädbarnet passade på att invadera våra liv i våras blev det ju inte direkt bättre förutsättningar för min materialism.

Till saken hör att jag traditionellt har svårt att göra mig av med saker som jag kan komma att behöva i en avlägsen framtid eller har ett känslomässigt band till. Det kan tyckas vara en ganska normal och vettig inställning till sakers vara eller icke vara, men eftersom mitt svekfulla sinne envisas med att stoppa in i princip alla saker som någonsin har närmat sig mitt hem i någon av nämnda kategorier så kan man väl säga att jag har ett litet problem. Fast det är så klart inte mitt fel från början, se bara här:

Min morfar hade en sommarstuga byggd på pålar när jag var liten. Utrymmet under stugan användes så klart till förvaring av allt möjligt skrot som kunde vara bra att ha. Jag kan inte riktigt minnas vad som fanns under stugan eftersom det ansågs vara en livsfarlig plats att leka på, var det inte ormar som lurade riskerade man att sticka ut ögonen på någon gammal harv. I skjulet som stod bredvid sommarstugan förvarade han alla sina penslar och färgburkar. Jag kan inte svara för hur det var med färgen i burkarna, men lacknaftan som de använda penslarna stod i hade för länge sedan torkat bort och lämnat kvar stenhårda giftvapen till penslar.

Min pappa sparar inte på penslar och harvar, han sparar på allt annat istället. Han sparar dock helst inte på mina saker, så en gång gav han mig i uppgift att halvera det antal lådor med gamla skolböcker, serietidningar och leksaker som jag förvarade i hans förråd. Alla förstår ju att en halvering kräver att en hel del saker slängs, men det verkade inte ha föresvävat honom eftersom han chockad och gråtfärdig lämnade rummet när han såg hur mycket saker som hade sorterats till slänghögen.

Min genpool är, som ni säkert nu förstår, inte optimal när det är ont om plats. Jag hyser dock ändå hopp om att slippa begravas i berget av mina egna ägodelar; till skillnad från min far har jag nämligen lämnat förnekelsens förlovade land och istället kastat mig ut i verkligheten. Det började med att jag kände mig lite trängd om var jag skulle förvara 31 stycken Xbox 360-spel jag aldrig mer skulle spela och resten är, som man säger, historia.

Jag lever numera under devisen att den allra bästa förvaringsplatsen för saker man inte använder är hemma hos någon annan och jag älskar varje sekund. Visst, man kanske inte får särskilt många kronor för varje sak man säljer, men säljer man många saker räcker ofta pengarna till att köpa något annat man hellre vill ha. Fem eller sex oönskade saker försvinner och en efterlängtad sak flyttar in. Enkelt va?

Men så var det ju då det där med brädspelssamlingen. Efter ett antal års ivrigt bloggande, spelande och samlande så ska jag villigt erkänna att den börjar växa ur sina två garderober. Det börjar bli dags att sälja några spel. Inte mindre än två gånger har jag försökt att sortera bort några titlar som jag inte anser mig behöva längre. Det ledde till att tre stackars spel fick spendera en hel dag på ett loppisbord, men när dagen var slut och de fortfarande låg kvar så kände jag… lättnad.

Min brädspelssamling har alltså på något sätt lyckats undanta sig själv från min devis om bästa förvaring. Faktum är att jag inte kan minnas att jag någonsin har sålt eller gett bort något av mina brädspel (i present ger jag gärna bort spel som jag får vara med att spela sen). Eller förresten, en gång gav jag faktiskt bort ett reklam-YATZY från Lithells korv men det vara bara för att jag hade två YATZY så det kan väl knappast räknas?

Nej, alla spel som ligger hemma är så noggrant och kärleksfullt scoutade att det inte finns ett enda av dem som jag kan tänka mig att vara utan. Visst, jag har inte spelat IN THE YEAR OF THE DRAGON sedan min bror fläskade på det 2013, men det är knappast för att det är ett dåligt spel. Jag älskar det verkligen, men har bara inte hunnit med att spela det på grund av alla nya spel som envisas med att dyka upp. Om brädspel hade känslor (vilket de har!) så är jag övertygad om att det är ganska många i min samling som känner sig som stackars Woody när Buzz Lightyear dök upp.

Så, är det här inlägget startpunkten för mitt nya liv där det kommer att bli lite omsättning bland mina brädspel? Kanske, eventuellt, möjligen. Eller nej, troligen inte. För vilka spel ska jag sälja? Vilka villkor ska jag sätta upp för att låta Tradera-giljotinen falla över vissa av mina kära undersåtar? Ålder? Spelfrekvens? Ful artwork? För lätt låda? Och kom inte och säg att jag bara ska sälja de tråkiga spelen för jag har inga!

Den här texten kräver en hel del grävande i mitt inre och ju mer jag skriver desto mer inser jag att jag är fullständigt körd. Det finns ingen räddning att få och det som återstår är egentligen bara att acceptera att jag en dag kommer att vara en så välsorterad spelägare att jag tvingas göra gångvägar bland alla spel som står framme. Kanske kan jag komma undan genom att bygga en brädspelsborg till min dotter? Bygga ut huset? Köpa en utdömd skåpbil att förvara i? Allt är möjligt, men jag är säker på att jag kommer att älska mina kära spel tills jag själv, enligt gällande naturlagar, blir bortsorterad och läggs till förvaring hos någon annan (antagligen Kyrkorådet).

Min gravsten kommer att vara Prins Colin från MICE & MYSTICS, mina kvarlevor kommer att ligga i lådan till ARKHAM HORROR och istället för blommor kommer det att odlas vass, vete och morötter på graven. Jag tror minsann att det ska finnas ett och annat träd för avverkning också. Så får det bli.