Att skapa ett spel #3

vendetta brädspel sällskapsspel spelglädjeOm världen hade varit en plats där man kunde lita på att saker skulle gå som planerat hade de här raderna inte funnits direkt under ovanstående inläggstitel. De flesta av er förstår förmodligen ingenting just nu, men ni som var med på Spelglädje under 2015 minns kanske Björns lilla ”Skapa-ett-eget-spel-artikelserie”? Det blev en Del 1 och en Del 2, men sedan avslutades det hela som Björns ambitiösa projekt i allmänhet gör, med ett diminuendo ut i den eviga upphördheten.

Är då detta ett försök att förminska Björn samtidigt som jag stolt utannonserar att jag själv har börjat knåpa på ett eget spel? Inte alls, jag skulle aldrig ens komma på tanken att ge mig på spelkonstruktion eftersom jag är väl medveten om mina, framförallt matematiska, begränsningar. Nej, det där med att koppla ihop avancerade sannolikhetsberäkningar med roliga teman låter jag bättre lämpade personer sköta, vilket osökt leder mig in på min ärade kollega Herr Baguette (han är lite fransk). Han har nämligen haft den ytterst goda smaken att svänga ihop VENDETTA, ett maffiaspel i renaste Al Capone-stil. Hur han fick ihop liret övergår mitt förstånd fullständigt, men samtidigt ska man ju ha med sig att han har skrivit en avhandling om det svenska folkhemmet. På franska. Men han gillar inte Melodifestivalen. Ja ni hör, han är verkligen en speciell figur den där Herr Baguette.

Rent materiellt består VENDETTA av resterna av ett gammalt TP, ett gäng plundrade RISK-pjäser och en mängd arbetsplatslaminerade brickor och kort. Artworken består av blyertskonst på grundskolenivå och spelplanen ramas in av den där poängräkningen som alla vi som har spelat ett Euro-spel känner igen. Det bör dock tilläggas att räkningen går motsols, men har man någonsin kört en Renault vet man ju att det är typiskt franskt att göra tvärtom.

Tvärtom eller inte, vi hade faktiskt riktigt roligt när vi spelade VENDETTA i lördags. Herr Baguette hade utsett mig till spelledare med fullt ansvar för att både läsa reglerna och förstå dem. ”Det ska bli roligt att testspela med riktiga spelare, VENDETTA har tidigare bara spelats med en massa fransmän som drack öl samtidigt” sa han och satte sig med armarna i kors och väntade på att alla pedagogiska regelsvagheter skulle blotta sig. Till en början kände jag mig ganska besvärad över att behöva ta ansvar över ett spel som någon annan vid bordet kände till bättre än mig, men snart blev jag varm i baskern och Herr Baguette fick övergå från att sitta tillbakalutad till att frenetiskt notera otydligheter och brister medelst bläckpenna.

vendetta brädspel sällskapsspel spelglädje

Nu kanske det låter som att VENDETTA var ett korthus som föll ihop så fort vi började skaka bordet lite, men så var det absolut inte. Både spelmekaniska och tematiska detaljer överraskade mig positivt och det tog inte lång tid innan jag faktiskt lyckades förtränga att det var en hemmagjord prototyp jag lirade. Som ni kanske anar av poängräknaren jag nämnde ovan så går det hela ut på att samla Respektpoäng (RP) på typiskt maffiavis. I min RP-jakt investerade jag i alkohol, droger, casinon och bordeller samtidigt som jag avlönade råbarkade gangsters för att skydda mina familjemedlemmar. Pizzerior, hotell och barberare landade på bordet framför mig samtidigt som jag frenetiskt försökte mörda motståndarnas familjemedlemmar med min alldeles för billiga yrkesmördare Mozart.

Just det faktum att man kunde anlita olika karaktärer för att hjälpa till att tjäna RP var en väldigt rolig detalj som kändes både logisk och tematisk. Ännu mer tematiskt var det att spelets konstruktion ständigt uppmuntrade hämndaktioner av alla de slag och man kan lugnt säga att VENDETTA inte lämpar sig för lättstötta personer. Vet ni förresten vad en slickman är för något? Jo, i teorin är han en charmör som används för att först charma och sedan vanhedra en motståndares dotter. Jag skriver ”i teorin” eftersom Anders (ni vet, min bror) försökte ragga upp min dotter inte mindre än 7 gånger utan att lyckas. Det bör också nämnas att han investerade stora pengar i att hyra in spelets hårdaste yrkesmördare utan att lyckas med särskilt mycket i den vägen heller.

Fler roliga detaljer var Gudfaderkorten som plötsligt kunde framkalla bröllop, pokerturneringar eller bankrån med extremt höga insatser. Ovanpå det ingick en spännande draftingfas där Familjekort med diverse egenskaper fördelades. Vad sägs till exempel om kort som befriar någon ur fängelse via politiska kontakter, kort som tvingar motståndarna att gå på dop och begravningar, eller varför inte tilldela en nyss mördad familjemedlem ett sjätte sinne som gör att denne överlever mirakulöst? Sa jag att man kan köpa polisen och/eller guvernören också? Självklart kan man det…

Kort och gott kan man säga att VENDETTA var ett gediget bygge maffiaspel som gav mersmak. Visst finns det en hel del saker att putsa på, men embryot till något riktigt finfint finns definitivt och jag kan bara hoppas att Herr Baguette tar tag i brödkniven och verkligen försöker skapa en färdig produkt en dag.

vendetta brädspel sällskapsspel spelglädje

Hur vårt testspel slutade? Vi gick så klart in med inställningen att Herr Baguette skulle krossa oss andra fullständigt, men till min egen förvåning (och förmodligen Herr B:s också), befann jag mig i en ganska rejäl poängledning när spelet närmade sig slutet (Anders låg så klart sist). Där och då började jag faktiskt att tro på att jag hade chans att klippa självaste spelkonstruktören i hans eget spel och i ett sista försök att optimera mina chanser till vinst skänkte jag, via ett familjekort, 40.000$ till kyrkan i utbyte mot 7 RP. Tyvärr hade jag underskattat Herr Baguettes innehav av pengatvättar och andra tveksamma verksamheter och han gled förbi med några ynka poäng i sluträkningen, vilket irriterade mig våldsamt eftersom han därmed kunde upprätthålla sin obesegrade svit i VENDETTA. Jag är förresten säker på att det döljer sig en poäng om mänskligheten i att droger och snusk lönar sig bättre än andlig verksamhet, men jag har svårt att sätta fingret på den.

Nåväl, efter tre och en halv timmes stenhårt speltestande lade vi det hela bakom oss och besökte den lokala pizzerian. När vi satt och glufsade i oss som bäst frågade jag Herr Baguette hur lång tid det hade tagit att konstruera VENDETTA. Han visste uppriktigt sagt inte, men berättade samtidigt att det inte brukar ta särskilt lång tid för honom att gå från idé till något spelbart och att det oftast har den goda smaken att bli ganska balanserat direkt. Enligt uppgift har det dessutom hänt att han har drömt ihop ett spel med regler och allt även om det är oklart vad det resulterade i. Påminn mig om att fråga honom om det på måndag.

Recension: Ordglapp

brädspel spelglädje sällskapsspel ordglappSpeltyp: partyspel Antal spelare: 3-6 
Speltid: 30 min Språk: Svenska 
Ålder: 10+ Tillverkare: Competo

I slutet av förra året skrev jag att partyspelen möjligen inte hade fått den uppmärksamhet de förtjänade här på Spelglädje. Det hade de kanske inte heller, men sedan dess har inte mindre än tre rena partyspelsrecensioner publicerats och nu har det blivit dags för ännu en. Guldtärningsvinnaren i kategorin Årets vuxenspel 2016 är nämligen nästa objekt på tur, och i den kategorin är det ju tradition att det ska handla om ett extremt lättviktigt partyspel. Vinnaren den här gången heter ORDGLAPP och är… tja, ett extremt lättviktigt partyspel. Jag har väldigt svårt att utöka den beskrivningen överhuvudtaget, så vi går istället raskt över till hur man gör när man spelar:

ORDGLAPP kretsar kring två stycken draghögar som ligger mitt på bordet; ur dem kommer spelarna turas om att dra, vända upp och lägga kort framför sig. Korten som vänds upp innehåller ett ämne, t.ex. kultfilmer, och en symbol, t.ex. ett plustecken, och det är när det första kortet har vänts upp som själva spelandet tar rejäl fart. Så fort någon vänder upp ett kort med en symbol som redan ligger uppvänd hos någon annan startas nämligen omedelbart en duell mellan kortinnehavarna. Den går ut på att, så fort som möjligt, kläcka ur sig ett exempel inom ämnet som står på motståndarens kort och den som lyckas göra det först vinner duellen (i exemplet på bilden nedan hade alltså Roxette varit ett fantastiskt svar).

Vinnaren plockar åt sig förlorarens kort och lägger i sin poänghög och sedan fortsätter spelet som förut… om det inte, som ett resultat av att poängkortet togs, åter ligger två lika symboler uppe för då startar en ny duell på studs. Spelet innehåller ytterligare en liten finess i form av Joker-korten, de är specialkort som istället för att läggas framför spelarna placeras mitt på bordet. På korten finns två olika symboler, och om den avbildade kombinationen skulle dyka upp hos spelarna utlöser även detta en duell. Den spelare som har lyckats samla flest kort i sin poänghög när draghögarna är slut har vunnit och får, enligt gammal spelsed, välja vem som ska sätta på nytt kaffe.

brädspel spelglädje sällskapsspel ordglapp

Och där vet ni faktiskt i princip allt ni behöver veta för att kunna spela eller snickra ihop ett alldeles eget ORDGLAPP, men vem har sagt att spel behöver vara avancerade för att vara roliga (se bara på CARDS AGAINST HUMANITY)? Den befogade frågan är ju då om ORDGLAPP, i all sin enkelhet, också är ett roligt spel? Jag ska inte dra ut särskilt mycket på svarandet utan utropar odiskutabelt ”nja” på det.

Till att börja med, ORDGLAPP är stressigt. Fruktansvärt stressigt till och med om man är många spelare, och det är en egenskap jag skyr som… kanske inte pesten, men i alla fall som en rejäl maginfluensa. Spel får gärna vara lite stressiga och hetsiga när det är min tur, men ORDGLAPPS utformning gör att det kan bli min tur när som helst och det leder till att jag är konstant stressad under den halvtimme som partiet pågår. Har ni någon gång spelat kortspelet STRESS med många deltagare så är det en likvärdig upplevelse som i alla fall jag slutade uppskatta ungefär när jag lämnade gymnasiet bakom mig. Det är definitivt inget jag skulle vilja infoga en kväll när vinglasen och fin-whiskyn är framme, det är ett som är säkert.

Med det sagt så hade vi trots allt roligt när vi spelade ORDGLAPP; det är liksom omöjligt att inte skratta åt varandras tunghäftor och misstag (dessutom är det aldrig fel att sanningsenligt kunna  läxa upp sin bror för att han stirrar för mycket på dåliga Facebook-klipp och läser för lite böcker, när han klagar på att inte kunna läsa korten tillräckligt fort). Dock var vi alla överens om att när ett parti är spelat är det roliga över. Efter det är man liksom nöjd, sugen på mer efterrätt eller.. ja, egentligen vad som helst utom att spela en gång till. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra om det är något distributören är medveten om eftersom endast tre kortlekar (= tre partier) medföljer?

Sammanfattningsvis då, om du uppskattar stressiga, högljudda och väldigt enkla partyspel så kan ORDGLAPP vara något för dig, annars bör du leta vidare (varför inte i Spelglädjes partyspelsarkiv?). Och förresten, vi har så klart alla våra personliga preferenser, men hur ORDGLAPP kunde bedömas vara ett bättre spel än det, också Guldtärnings-nominerade och, allmänt briljanta partyspelet CODENAMES övergår mitt förstånd fullständigt. Bäst att inte fundera närmare på det.

Recension: T.I.M.E Stories: The Marcy Case (exp)

Time stories The Marcy Case brädspel Spelglädje sällskapsspelSpeltyp: strategispel, äventyrsspel, samarbetsspel, expansion 
Antal spelare: 2-4 Speltid: 90 min Språk: engelska
Ålder: 10+ Tillverkare: Space Cowboys

OBS: Jag ska hålla den här recensionen så fri från spoilers som det går, men om du vill vara fullständigt ovetande om precis allt vad The Marcy Case innebär så kanske du borde låta bli att läsa. Jag säger kanske…

Till att börja med, den här recensionen handlar om en expansion till det tokhyllade T.I.M.E STORIES, så om du har befunnit dig under en sten det senaste året råder jag dig att läsa min recension av grundspelet först.

Och efter att ha betat av alla nödvändiga disclaimers och tips kan vi äntligen gå vidare. Eller, vi går snarare bakåt faktiskt eftersom T.I.M.E STORIES: THE MARCY CASE (TMC) utspelar sig 1992. Att resa tillbaka i tiden till 1992 känns, för mig som var någorlunda utvecklad redan då, ganska märkligt. Skulle jag känna mig hemma i 1992 igen? Och skulle jag möjligen få återse mig själv där jag satt och spelade Duck Hunt i min sprillans nya Bernie-T-shirt från fotbolls-EM i Sverige? Och slutligen, skulle jag kunna förhindra att Danmark tog hem hela nyss nämnda fotbollsrask?

Svaren på frågorna var nej, nej, och nej. Det 1992 jag mötte var fullständigt okänt för mig och utspelade sig dessutom mitt i en händelse jag inte var medveten om hade inträffat. En fruktansvärd smitta bröt tydligen, vid den här tiden, ut i den lilla amerikanska staden Rhinetown och en av stadens invånare(?), Marcy, befann sig därmed i livsfara. Eftersom Marcy, också det helt okänt för mig, kom/kommer att ha en stor påverkan på världen efter 1992 behövde hon räddas och det är så klart där T.I.M.E Agency kommer in bilden.

Sagt och gjort, fyra agenter skickas till 1992 för att rädda Marcy… och där kommer jag att sluta berätta om storyn i spelet eftersom jag är en person som håller vad jag lovar. Istället går vi raskt över till själva tyckandet:

Time stories The Marcy Case brädspel Spelglädje sällskapsspel

Jag har bara spelat ASYLUM, uppdraget som följde med i T.I.M.E STORIES grundlåda, tidigare och det ska sägas direkt: TMC är en väldigt annorlunda upplevelse. Om ASYLUM var inriktat på att utforska och försöka förstå mystiska händelser så är TMC betydligt mer inriktat på strid och rationellt tänkande. Det kräver inte många minuters spelande för att förstå exakt vad som pågår i Rhinetown och därför dröjer det heller inte länge innan kloka beslut kan fattas i kampen för att slutföra uppdraget.

Stridssystemet har fått sig en liten upputsning och varje karaktär har nu två olika sätt att slåss på: handstrid och skjutvapen. Respektive stridssätt har både fördelar och nackdelar och vilket som är lämpligast att använda beror på rådande situation. Jag tyckte att striderna var en av ASYLUMS svagare delar och därför blir jag extra glad att de små förändringarna som är gjorda till TMC gör fajtandet mer engagerande, roligt och taktiskt.

Något som förvånade mig, och till en början gjorde mig besviken, var att den gudomligt vackra artwork-stilen från ASYLUM inte finns kvar; TMC har istället en mer grov och tecknad stil. Samtidigt fyller den tecknade varianten sin funktion fint och passar dessutom väldigt bra ihop med temat, så min inledande besvikelse kastade jag ganska snabbt åt sidan (även om jag gärna tar tillbaka den vackra stilen i framtida expansioner).

Time stories The Marcy Case brädspel Spelglädje sällskapsspel

TMC innehåller bara fyra karaktärer att välja mellan och det tycker jag är både snålt och synd. Fler karaktärer hade skapat en extra taktisk dimension i att kunna optimera sitt team efterhand som man lär sig nya saker om uppdragets natur. Avsaknaden av valmöjligheter gör också att det känns som mer repetition än nödvändigt att spela flera gånger efter varandra eftersom alla känner sina och varandras karaktärer så väl vid det laget. Ens bara möjligheten till ett ”Aha, men om vi tar med Kalla Kåre den här gången har vi större chans i den där situationen” hade tillfört väldigt mycket.

Den största nackdelen för mig med TMC är ändå att det ganska snabbt blir tydligt vad som måste göras för att uppdraget ska lyckas. Efter att ha förlorat två gånger visste vi mer eller mindre exakt vad vi skulle göra och tog god tid på oss att lägga upp en vattentät strategi inför vårt tredje försök. Nu vann vi visserligen inte eftersom Björn visade sig vara mer klåfingrig än vi alla kunde ana, men när vi väl började om för fjärde gången var det inget snack överhuvudtaget. Eftersom jag har tänkt mig att spela TMC igen när jag har blivit pensionär, och då vill ha saker kvar att utforska, har jag inte tittat igenom kortleken i efterhand, men känslan är… ja, känslan är att stora delar av berättelsen inte behövs för att klara uppdraget och om man då väljer ”rätt” eller ”fel” spår från början riskerar man att missa en hel del. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att vi lämnade ganska många lösa trådar kvar i Rhinetown och de gällde saker som vi egentligen ville utforska och undersöka, men prioriterade bort för att vinna.

Med det sagt så är TMC ändå ett väldigt bra äventyr. Det är roligt, spännande och engagerande på ett alldeles fantastiskt sätt om man gillar spel som innehåller story och dramatik. Vi var alla överens om att ASYLUM var ett bättre uppdrag, men var också extremt överens om att vi inte hade velat missa TMC för allt smör i Småland (inte ens med en back läsk på köpet). Mersmaken är total och nu väntar vi bara på att de följande expansionerna ska återkomma i tryck så att vi, med tindrande ögon, åter får möjlighet att bemanna tidskapslarna.

Recension: Splendor

spelglädje brädspel sällskapsspel splendorSpeltyp: familjespel Antal spelare: 2-4
Speltid: 30 min Språk: Svenska/engelska
Ålder: 10+ Tillverkare: Lautepelit.fi

Det där med smycken och ädelstenar har aldrig intresserat mig särskilt mycket. Säger någon ”juvel” så tänker jag i första hand på herr Omars favoritkamel i Ture Sventon (ni vet den där med ett blått och ett brunt öga?), säger någon ”smaragd” så tänker jag på en annan av herr Omars kameler och säger någon ”rubin” så tänker jag på hans tredje och sista kamel (och i andra hand på det gamla äventyrsprogrammet Jakten på den röda rubinen med Bengt Magnusson).

Ni förstår själva, temat i SPLENDOR, som är starkt ädelstensinriktat, är inget som lockar mig i sig självt och när jag dessutom, av oklar anledning, alltid har känt tvivel när jag har läst om spelet så har köpet uteblivit. Trots min egen tveksamhet har jag så klart inte varit omedveten om att SPLENDOR ständigt hyllas och dessutom finns med på Boardgamegeeks topp 100-lista (91:a), så när jag via Worldofboardgames.com fick möjlighet att låna spelet valde jag så klart ändå att slå till så fort tangentbordet bar mig.

I SPLENDOR tar spelarna på sig rollen som rika smyckeshandlare under renässansen. Här gäller det att investera ädelstensresurser klokt, utveckla sin tillverkning med exempelvis gruvor och transporter och sedan med hjälp av dessa samla prestigepoäng. När någon spelare når 15 poäng spelar man färdigt spelvarvet och den som därefter har flest poäng vinner hela tjottaballongen. Det här säger naturligtvis inte er ett endaste dugg eftersom jag inte har nämnt något om hur spelet går till ännu, men frukta inte kära läsare, för den delen kommer nu.

Spelplanen i SPLENDOR… finns faktiskt inte, utan istället lägger man upp ett rutnät av utvecklingskort i tre nivåer och med fyra kort i varje nivå. Det är dessa kort som spelarna vill roffa åt sig så att de kan utveckla och effektivisera sin ädelstensproduktion och samla de viktiga prestigepoängen. Korten i nivå ett är billigare att köpa än dem som ligger i nivå två och tre, men ger samtidigt färre prestigepoäng. Varför köper man då kort från nivå ett överhuvudtaget? Jo, eftersom att varje utvecklingskort, förutom att ge poäng, även motsvarar en viss typ av ädelsten. Ädelstenarna är spelets valuta, och äger man ett kort med exempelvis en rubin på innebär det att man alltid är ägare till en rubin och kan betala med den varje gång det är ens tur (har man två rubinkort har man två rubiner osv.).

På sin tur kan en spelare i huvudsak göra ett av följande:

  • Ta ädelstensmarkörer. Ädelstensmarkörerna finns i fem olika färger och i ett begränsat antal. Markörerna går lika bra att betala med som utvecklingskorten jag nämnde ovan, problemet är att de förbrukas och lämnas tillbaka när de används och alltså måste samlas in igen.
  • Köp ett utvecklingskort. Kortens pris varierar och kan kräva flera olika sorters ädelstenar. Betalningen sker ofta genom att insamlade ädelstensmarkörer och redan köpta utvecklingskort kombineras. Efter köp vänds ett nytt utvecklingskort upp på den tomma platsen i rutnätet.
  • Reservera ett utvecklingskort. Om man känner sig orolig för att någon annan ska köpa ett utvecklingskort man själv vill ha, eller helt enkelt bara vill förstöra för någon, går det bra att reservera ett kort och ta upp det på hand. Dessa kan man lägga ut senare när man har råd och känner för det (eller så behåller man och låter aldrig dagsljus skina på det igen).

Tricket för att vara framgångsrik i SPLENDOR ligger naturligtvis i att så snabbt som möjligt få igång en självförsörjning av ädelstenar via utvecklingskort så att man slipper att ödsla drag på att plocka ädelstensmarkörer. Lyckas man med det har man bra förutsättningar att få ägna merparten av spelandet till att köpa finare och finare utvecklingskort som i sin tur gör att prestigepoängkurvan pekar spikrakt uppåt. Skulle man bli riktigt framgångsrik kanske man till och med lyckas locka till sig draghjälp av en och annan adelsman…

spelglädje brädspel sällskapsspel splendor

Det var SPLENDOR det, gott folk, och här finns verkligen många saker att tycka om. Trots det måste jag ge det oförklarliga tvivlet jag nämnde i början rätt, jag är nämligen långt ifrån såld på det här liret även om jag fortdarande har svårt att peka ut den exakta orsaken.

Men om vi börjar med det positiva så är SPLENDOR, precis som ryktet säger, väldigt lättlärt och är, likt TICKET TO RIDE, ett perfekt spel att lura in mugglare i brädspelsvärlden med. Eftersom rutnätet med utvecklingskort slumpas fram varje spelomgång blir varje nytt parti, just det: nytt, och variationerna är naturligtvis oändliga. Det gör också att det finns mängder av vägar mot de 15 prestigepoängen och det är inte troligt att flera spelare kommer att tampas om exakt samma väg dit (även om hälsosam konkurrens självklart förekommer).

Möjligheten att reservera utvecklingskort är också en bra (och nödvändig) krydda till spelandet eftersom det i alla fall i viss mån skapar interaktion mellan spelarna. Sen går det så klart inte att låta bli att berömma den vackra artworken och de magnifika ädelstensmarkörerna som är tunga, gedigna och… alldeles underbara.

spelglädje brädspel sällskapsspel splendor

Därefter börjar faktiskt superlativen ta slut för min del och jag har nu oundvikligen kommit till den punkt då jag måste försöka formulera varför det inte stämmer mellan mig och SPLENDOR. Och det är svårt. Mycket svårt faktiskt, för jag har aldrig känt mig såhär förvirrad kring en spelåsikts ursprung förut. Här kommer hursomhelst ett försök:

Jag saknar tillräcklig belöning för gedigna grundbyggen av utvecklingskort. Visst är det så att ju fler kort man har, desto fler ädelstenar har man ”gratis”, men det känns ändå som ett parti SPLENDOR går alldeles för fort för att det ska vara värt att lägga tid och energi på att grunda. När vi spelade lyckades jag t.ex vinna trots att jag fullständigt struntade i grunden och bara jagade så snabba poäng som möjligt. Självklart kan man då kritisera mina motståndare för att inte ha varit mer vaksamma och försökt stoppa mig, men då kommer vi direkt in på mitt nästa problem:

Interaktionen mellan spelarna är väldigt begränsad. Visst går det att försöka hålla koll på vad motståndarna gör och eventuellt också reservera kort man tror att de vill ha, men eftersom köpmöjligheterna är så många (och att det dessutom genast vänds upp nya kort) blir sådana drag väldigt kortsiktiga och potentiellt verkningslösa. Man slösar helt enkelt bort drag, som kunde använts till att förbättra de egna förutsättningarna, på chansningar, för vad är det som säger att det kort som ersätter det man tog inte är ännu bättre för motståndaren? Av den anledningen upplever jag att var och en helt enkelt sitter och sköter sitt och den enda spänning som motståndarna ger är om de ska råka köpa ett kort man själv ville ha eller inte.

När jag sitter och skriver det här slås jag faktiskt av vad det där oklara tvivlet till SPLENDOR, som jag har haft så svårt att fånga, egentligen består av: Det är helt enkelt alldeles för likt TICKET TO RIDE i sin spelupplevelse; reglerna är busenkla och man spelar mer bredvid varandra än mot varandra i kampen om att hinna först med en viss sak. Jag förstår att jämförelsen med världserövraren med tågtema kan vara positiv för många, men för mig är det definitivt inte så (läs min recension så förstår ni).

Sammanfattningsvis kan man slå fast att SPLENDOR tyvärr inte lever upp till hypen för min del. Samtidigt kan jag inte annat än att rekommendera det för er som gillar det förbenade tågspelet jag har jämfört med några gånger nu, och/eller för er som söker ett smidigt gateway-spel att plocka fram när era icke brädspelsfrälsta vänner kommer på besök.

Nu när mina tveksamheter kring SPLENDOR äntligen har blivit utredda och klara återstår förresten ändå en fråga: Ska jag fortsätta kalla mina tveksamhetsintuitioner för ”Lex Ticket to Ride”, eller ska jag byta namn till ”Lex Splendor” för att det är lättare att säga?

The Dice Tower: Best of 2016

The Dice Tower är ett gäng amerikaner som ägnar det mesta av sin tid till att spela och recensera brädspel. Varje jul publicerar de ett filmklipp där de utnämner sina brädspelsfavoriter från året som har gått och det brukar vara en ren guldgruva i att hitta godbitar som jag annars hade missat. Förra året gjorde de, i mina ögon, ett otroligt bra jobb i sina utnämningar och spelen som hamnade på plats 1-5 i förra årets sammanfattning är nu också hyllade favoriter i min egen samling.

Turen har kommit till 2016 och jag slog mig i vanlig ordning ner med en kopp kaffe för att avnjuta speltipsen. I år var det dock något som var annorlunda, och då menar jag inte bara att Frugan låg och sov på golvet och Meepeln satt bredvid och stirrade på mig samtidigt som hon krystade fram en bajsblöja. Nej, det var också något speciellt med herrarna Tom, Sam och Zee: de var knappt överens om någonting alls och den vänskapligt hetska stämningen som brukar genomsyra deras diskussioner tycktes ett flertal gånger vara på väg mot äkta irritation.

Var spelåret 2016 ovanligt svagt, eller hade de bara vaknat på fel sida? Ingen aning, men klart är i alla fall att det bland de 30 spel som nämndes bara fanns 3(!) gemensamma nämnare och att inget spel nämndes av alla tre. Årets sammanfattning kommer alltså att bli rekordkort eftersom jag, traditionsenligt, bara tänker presentera spelen som togs upp av minst två paneldeltagare. I vanlig ordning har jag adderat spelens placeringar i Dice Towers ranking och ju lägre sammanlagd siffra desto högre upp hamnar spelet i min sammanfattning. Håll till godo vettja!

Och så den lilla disclaimern: Samtliga spelbeskrivningar är översatta från engelska av mig och eventuella fel är därför helt och hållet mina.

3. MECHS VS, MINIONS

spelglädje brädspel sällskapsspel mechs vs. minionsSpeltyp: strategispel, samarbetsspel Antal spelare: 2-4 
Speltid: 60-90 min Språk: Engelska 
Ålder: 14+ Tillverkare: Riot Games

Mechs vs. Minions är ett samarbetspel för 2-4 spelare. I världen Runeterra tar spelarna på sig rollerna som fyra djärva Yordles: Corki, Tristana, Heimerdinger och Ziggs, som måste samarbeta och styra sina nybyggda robotar mot en armé av plundrande minioner. Med modulär spelplan, programmatiska kommandorader och en story-driven kampanj så kommer varje uppdrag att vara unikt och sätta era samarbets- och programmeringskunskaper på prov.

Spelet innehåller totalt tio uppdrag och varje uppdrag tar ca 60-90 minuter att spela. Lådan innehåller fem spelplaner, fyra kommandorader (en för varje spelare), fyra målade robotminiatyrer, förmåge- skadekortlekar, ett timglas, 100 minioner etc. Det verkar också finnas ett stort föremål som försöker ta sig ut ur den där stängda lådan…

****

Tom Vasel: 6:a
Sam Healy: 9:a
Poäng: 15

Jag fick faktiskt tips om det här spelet i höstas förra året och visst verkade det redan då intressant även om jag inte har tänkt särskilt mycket på det sedan dess. Story-drivna samarbetsspel med små figurer lockar mig alltid sedan jag provade MICE & MYSTICS första gången men det här tycks vara allt för inriktat på strid för att jag ska bli riktigt intresserad. Kommer jag att skaffa Mechs vs. Minions? Tveksamt, även om jag så klart anmäler mig som högst frivillig till deltagande om min tipsande vän slår till. Eller vet ni, baserat på min självkännedom är det rätt så troligt att Mechs vs. Minions hamnar både på min önskelista och i min garderob förr eller senare.

2. STAR WARS: REBELLION

boxSpeltyp: strategispel Antal spelare: 2-4 
Speltid: 180-240 min Språk: Engelska 
Ålder: 14+ Tillverkare: Fantasy Flight Games

 

STAR WARS: REBELLION är ett brädspel om en episk konflikt, mellan det Galaktiska Imperiet och Rebellerna,  för två till fyra spelare.

Upplev det Galaktiska Inbördeskriget som aldrig förr. I REBELLION, kontrollerar du hela det Galaktiska Imperiet eller Alliansen av Rebeller. Du måste föra befäl över rymdskepp, sköta truppförflyttningar och samla stjärnsystem för att hjälpa till. Eftersom det är stora skillnader mellan Imperiet och Rebellerna så har varje sida olika vinstvillkor och du behöver justera din spelstil beroende på vem du representerar. Kommer Rebellerna att lyckas med sitt uppror innan Imperiet hittar den gömda rebellbasen?

****

Tom Vasel: 10:a
Sam Healy: 1:a
Poäng: 11

Vet ni, av någon anledning är jag immun mot Star Wars-hype och istället för att locka mig till oansvariga köp blir effekten den motsatta på mig oavsett hur populärt spelet blir. Möjligen är jag idag närmare ett köp av STAR WARS: IMPERIAL ASSAULT än jag var när det kom, men nej, som vanligt kommer jag nog att låta er fanboys/girls ha er värld för er själva. Temat undantaget tycker jag ändå att  STAR WARS: REBELLION verkar både intressant och spännande så om någon skulle släppa ett likadant spel med Mass Effect-tema så hade jag nog slagit till bums. Tycker ni att jag säger emot mig själv? Det gör jag också. Lita aldrig på mig när Star Wars är inblandat.

1. CRY HAVOC

Pud_295x295x100_wieczko.cdrSpeltyp: konfliktspel Antal spelare: 2-4 
Speltid: 60-120 min Språk: Engelska 
Ålder: 10+ Tillverkare: Portal Games

CRY HAVOC är ett kortdrivet, asymmetriskt, konfliktspel som utspelar sig i en brutal science fiction-värld. Varje spelare för befäl över en av fyra unika fraktioner med varierande förmågor och enheter. Spelet innehåller 54 miniatyrer, en stor spelplan och över hundra unika kort med fantastisk artwork.

****

Tom Vasel: 4:a
Sam Healy: 3:a
Poäng: 7

Innan jag såg Dice Towers lista hade jag faktiskt aldrig ens hört talas om CRY HAVOC och efter att ha läst om spelet och sett Tom Vasels tokhyllande recension så känner jag… att jag inte verkar ha missat något speciellt faktiskt. Visst, det här är säkert ett fantastiskt bra spel, men det lockar helt enkelt inte mig nämnvärt mycket att skaffa ännu ett konfliktspel som går ut på poängsamling medelst miniatyrer på rund karta eftersom jag redan har BLOOD RAGE. Min första erfarenhet av sistnämnda var ju dessutom inte alldeles hejdundrande klockren om vi säger så, så jag är helt klart lite bränd om nosen i frågan och ska definitivt, istället för att köpa CRY HAVOC, ägna mig åt att göra nya BLOOD RAGE-försök framöver.

***

Så… för att sammanfatta mina intryck av årets lista så är jag faktiskt inte särskilt imponerad. Inget av spelen känns som en rejäl fullträff för min del även om jag plötsligt har drabbats av en obeskrivlig lust att ändå skaffa STAR WARS: REBELLION; det verkar ju faktiskt vara ett ganska bra spel oavsett tema och att det sedan, enligt uppgift, passar utmärkt för två spelare gör inte saken sämre i min småbarnsföräldervärld (som sagt, lita aldrig på mig när Star Wars är inblandat). I övrigt tror jag att jag lägger min 2016-energi (och mina pengar) på exempelvis TERRAFORMING MARS, SCYTHE och/eller MANHATTAN PROJECT: ENERGY EMPIRE istället.

Recension: Otrio

otrio br'dspel sällskapsspel spelglädjeSpeltyp: familjespel Antal spelare: 2-4 
Speltid: 10-15 min Språk: Svenska 
Ålder: 8+ Tillverkare: Marbles Brain Workshop

Nytt år, nya möjligheter. Vad passar då bättre än att ägna sig åt en recension av Guldtärningsvinnaren för Årets familjespel 2016: OTRIO? Eller ja, vi ska inte överdriva entusiasmen här för om jag ska vara ärlig så har jag haft ganska lågt ställda förväntningar redan från start. Kanske inte så mycket för själva spelets skull, även om jag sällan uppskattar abstrakta spel, utan mest för att en variant av TRE I RAD går och vinner ett spelpris år 2016. Med den besvikelsen stingande i min själ tog jag mig därför en rejäl funderare på vilka vänner jag skulle bjuda in till speltestandet. ”OTRIO, som alla andra spel, förtjänar så klart en ärlig chans att briljera” tänkte jag och såg därför till att boka en dejt med Björn (som älskar YINSH) och Woody (som har varit en högt rankad mästare i SCRABBLE).

OTRIO har, som jag nämnde ovan, stora likheter med TRE I RAD. Skillnaden är egentligen bara att varje spelare har totalt nio pjäser i tre olika storlekar att använda och därigenom har tre olika sätt att vinna på. Lyckas man placera tre pjäser av samma storlek i rad har man vunnit, placerar man en av varje sort i fallande/stigande storleksordning har man vunnit (som på bilden nedan!) och om man har placerat en pjäs av varje storlek på samma plats har man också vunnit.

Det där var nog den kortaste regelförklaring jag någonsin har skrivit på Spelglädje och det beror så klart på att svårigheten i OTRIO inte ligger i att lära sig reglerna utan att bemästra strategier och tankesätt. Här finns inget tema att mysa in sig i, det som syns är det som erbjuds, och det är väl där mina problem börjar. Efter ungefär fyra utplacerade ringar i OTRIO börjar jag tröttna och tänka på annat och då vet ju alla som någon gång har spelat TRE I RAD att det hela tar slut blixtsnabbt och slutar med förlust. Inte för att OTRIO är ett dåligt spel, utan för att det helt enkelt passar mig extremt dåligt.

otrio br'dspel sällskapsspel spelglädje

Desto bättre passade det Björn och Woody som hade svårt att sluta hitta på superlativ. Vad sägs till exempel om följande omdöme? ”Skitkul. Jag älskar logiska, abstrakta spel. Bra tempo!” När jag för längesedan hade börjat längta efter att plocka fram MANSIONS OF MADNESS istället så ville de spela igen. Och igen. Och igen. De lade så klart märke till att mina tankar vandrade iväg åt annat håll hela tiden och kampanjade, för att få spela ännu mer, för att vi skulle spela tills jag hade vunnit en gång (vilket så klart aldrig skedde).

Slutsatsen måste därför bli att OTRIO är fantastiskt roligt och bra om man tycker om abstrakta spel. Det finns gott om taktiska möjligheter med olika sätt att vinna på och när man spelar 3-4 spelare tillkommer dessutom nyansen att tvinga sina motståndare till att ägna sig åt ”utryckningar” istället för att bygga upp en egen taktik. Det möjliga spelarantalet med upp till fyra spelare är förresten något som jag ser som en stor styrka, men också något som ofta blottar OTRIOS kanske största svaghet. Man brukar ju säga att en kedja aldrig är starkare än dess svagaste länk och det är definitivt fallet här; om någon av deltagarna är svagare taktiskt kommer nämligen, nästan uteslutande, spelaren som sitter efter i tur att vinna. Det gör att jag vill sätta ett litet frågetecken för hur lämpligt OTRIO, som ju benämns som familjespel, egentligen är för en familj att spela tillsammans?

Men med det sagt så vill jag ändå avsluta på ett sätt som gör OTRIO rättvisa. Visst, jag tycker inte att det är särskilt roligt, men är samtidigt inte dummare än att jag inser att det här är ett fantastiskt spel för den som gillar abstrakta och snabba spel utan krusiduller. Själv kan jag bara önska att jag befann mig på en logiskt och koncentrationsmässigt jämbördig nivå med er som spelar sådant här till vardags. Då kanske jag hade haft vett att uppskatta OTRIO lite bättre och dessutom haft möjlighet att vinna, om så bara en enda gång.

Kom an, 2017!

spelglädje brädspel sällskapsspel

2016 är över, må det aldrig komma åter, och 2017 har anlänt som ett vitt, oskrivet blad. Vad gör man med ett sådant? Jo, man kritar dit lite av varje efterhand och hoppas att resultatet blir fint. Skjuter lite från höften helt enkelt.

För det där med att utlova saker i årets första inlägg har jag nämligen fått nog av. Innan jag började skriva den här texten läste jag igenom vad jag hade skrivit inför 2016 och resultatet är inget annat än skrämmande. Fyra av fem utlovade saker uteblev. Har jag recenserat AMONG NOBLES och BURGLE BROS? Nej. Har jag skrivit en artikelserie om TWILIGHT IMPERIUM? Nej (om inte ett enda inlägg räknas). Har jag målat färdigt figurerna till MICE & MYSTICS? Nej (Maginos står här bredvid med en trumpen och omålad min). Det enda jag lyckades uppfylla var att fortsätta att utveckla mitt Kickstarter-beroende och nyttan med det är ju, om man ska vara riktigt ärlig, extremt relevant att ifrågasätta.

Och när vi nu ändå är inne på det där med löften som faktiskt blev uppfyllda. Innan jul lovade jag att Spelglädjes utomordentligt bedrövliga menysystem skulle förvandlas till något som i alla fall var mindre bedrövligt. Så har också skett och förhoppningsvis är det nu lättare att navigera bland både recensioner och artiklar. Fattas bara förresten, med tanke på hur lång tid hela operationen tog. Om ni någon gång får för er att börja blogga, lyd då ett gott råd och slarva inte med taggningen av inläggen i början. En vacker dag kan bloggen nämligen bestå av 224 inlägg i olika kategorier och då räcker det inte med att brygga kaffe två gånger när man ska reda ut allt. Jag tar hellre en trasslig julgransbelysning alla dagar i veckan…

All övrig kreativ feedback som strömmade in i samband med Spelglädjes stora jultävling har också resulterat i lite andra småsaker:

I det lilla dagsljus som serveras så här års har jag bett Frugan att fotografera en sprillans ny header-bild till mig. Resultatet blev något som jag faktiskt skulle vilja kalla mig nöjd med och nu har jag dessutom förstått precis varför det heter just header. På vägen tillbaka från humorn i Göteborg passade jag också på att göra om bloggbakgrunden till något som är mer representativt för Spelglädjes innehåll.

Härmed lovas också (nu är jag där igen) att Spelglädjes nästa Youtube-klipp kommer att dröja väldigt länge. Jag känner att världen ännu inte är redo för de galenskaper mitt huvud innehåller och jag vill samtidigt också passa på att be om ursäkt till alla som blev upprörda över den hängda broccolin. Döda grönsaker är absolut inget att skoja om, jag förstår det nu.

Därmed har det blivit dags att runda av den här lilla smygstarten av 2017 och blicka framåt mot ännu ett fantastiskt spelår. Tack för att ni är med mig!

Tävlingen är avgjord!

spelglädje brädspel sällskapsspelAt the Christmas market in Rostock by Susanne Nilsson (Licens: Creative Commons)

…men jag tänkte ändå att jag skulle hålla er på halster med några rader text innan det är dags för julkaramellen. Självklart står det ju er fritt att scrolla ner och tjuvtitta på det rykande färska Youtube-klippet med lottningen redan nu, men då missar ni ju den raket av ödmjukhet jag nu ska fyra av ut i cyberspace.

För ödmjuk är verkligen ett ord som passar väl in på hur jag känner mig för tillfället. Återigen har Spelglädje krossat föregående års besökarantal och återigen sitter jag här och knåpar ihop en julhälsning med hakan på golvet och en liten (men växande) tår i ögonvrån. Jag är så otroligt lycklig över alla er som surfar hit så ofta, all respons, alla vänner på Instagram och alla glada tillrop (och all konstruktiv kritik) som har strömmat in på Facebook i december. Från botten av min själ, tack ska ni ha allihop!

Och när vi nu ändå är inne på den konstruktiva kritiken: Många var ni som hade åsikter (med rätta!) om Spelglädjes något bedrövliga arkivutformning och jag kan redan nu utlova något som i alla fall i teorin kommer att vara en förbättring. Exakt datum då detta kommer att sjösättas är inte bestämt, men ni kan räkna med att en del av min julledighet kommer att gå åt i frågan.

Men vänta nu, julledighet? Ja, självklart är det så. Traditioner är till för att respekteras och därför kommer Spelglädje så klart, extremt traditionsenligt, att ta ledigt över de ljustindrande och köttbulldoftande högtider som stundar. Spelglädjes sociala medie-konton kommer naturligtvis inte att avnjuta samma ledighet eftersom jag planerar att spela ohälsosamt mycket spel med vänner och familj framöver, men räkna alltså med lite stiltje här i bloggen.

Vem var det då som vann den stora jultävlingen som Spelglädje hade nöjet att anordna i samarbete med Enigma Games? Det kan ni se i filmklippet nedan. Titta, förvånas och framför allt förfäras över hur resultatet kan bli när en gräsänklig småbarnsfar och en obotlig singelman greppar friheten med filmkameran i hand. Och glöm för all del inte att glädjas också för vi har ju faktiskt en vinnare!

Med förhoppning om att vi ses när Spelglädje återstartar den 11:e januari önskar jag er en God jul och Gott nytt år!

Recension: HINT

hint spelglädje brädspel sällskapsspel
Speltyp: partyspel Antal spelare: 4-10
Speltid: 60 min Språk: Svenska 
Ålder: 15+ Tillverkare: Bezzerwizzer Nordic ApS

Har du någonsin funderat på hur man gestaltar Halebops komet med hjälp av en charad? Eller hur man muntligt förklarar tidningen Elle, självklart utan att säga själva ordet, för en person som inte har läst en modetidning i hela sitt liv?

Jag misstänker att ovanstående inte är något som har passerat ert medvetande särskilt ofta, speciellt inte nu i juletider när det viktigaste som finns är att fundera på hur man ska lyckas fylla en presentjulkalender med 24 små, men roliga paket. Jag, som fortfarande håller mig till att köpa en färdig julkalender i butik, har däremot massor med tid över att fundera på. Och varför inte då låta ovanstående spörsmål behandlas? Vem vet, det kanske kommer till nytta en dag?

Eftersom jag har gjort mig besväret att skriva ovanstående så förstår ni säkert att dagen då nyttan infann sig har kommit. Från och med stunden då HINT packades upp på mitt bord gick jag nämligen ifrån att vara ett ifrågasatt geni till ett geni, lite som Gallileo Gallilei faktiskt.

Nåja. Där lämnar vi berättelsen om min självbild och riktar istället in oss på att reda ut vad HINT egentligen är för ett lir. Och tja, i grund och botten är det egentligen inget speciellt alls. Man delar in deltagarna i två lag som turas om att utföra charader, nynna melodier, rita, och förklara olika företeelser muntligt på tid. Lyckas det egna laget med något får man flytta sin spelpjäs framåt på spelplanen och först i mål vinner. Ett helt vanligt och superordinärt partyspel helt enkelt.

Men, mina vänner. Men. HINT har ett antal egenskaper som får det att sticka ut ganska rejält i djungeln av partyspel och som gör att i alla fall jag kan tänka mig att spela det både en och trettiosju gånger till:

Egenskap 1: Taktiska moment. Istället för att slumpmässigt dra ett ämneskort ur en ämneslåda finns det i HINT alltid tre stycken olika kort att välja emellan. Synligt på dem finns kategori (charad, nynna, rita eller förklara) och en rubrik om vilket ämne uppgiften behandlar, t.ex. kända klädmärken. Det gör att man ofta har möjlighet att välja något man tycker verkar roligt, tycker sig behärska eller helt enkelt bara vill stjäla för motståndarlaget. I värsta fall får man göra någon form av pest eller kolera-beräkning sammanvägt med eventuella bonuspoäng.

hint spelglädje brädspel sällskapsspel

Vänta nu, skrev jag bonuspoäng? Japp, det finns nämligen ett taktiskt moment till att nämna i form av snurran. De tre korten man har att välja mellan ligger placerade på en snurra mitt på spelplanen, en snurra som… ja, snurrar varje gång ett nytt kort ska placeras på den. Kort som ligger där ett tag roteras ganska fort in på den svarta bonusplatsen, vilket gör att det lag som tar sig an just det kortet, redan innan uppgiften har påbörjats, har tjänat en poäng. Skulle ett kort, trots löfte om bonus, ligga kvar ytterligare en runda hamnar det på den blåa bonusplatsen som, förutom att den delar ut bonuspoäng, är tvingande för laget vars tur det är.

De här små taktiska detaljerna gör att man hela tiden lockas att väga in olika aspekter i sina val. ”Ska vi spara ett favoritämne tills det ger bonuspoäng, men samtidigt riskera att motståndarna stjäl det?””Bör vi välja kortet om asiatisk mat för att förstöra för de andra, trots att vi inte kan ett skvatt om sånt där?” och ”Hur gör vi för att ett besvärligt ämne ska ligga på den blåa bonusplatsen när det är motståndarnas tur?”. Självklart går det bra att bara köra på och välja de kort som är bäst för en själv, men jag menar att man har ofantligt mycket roligare om man tillåter sig att tänka efter lite grann innan man bestämmer sig (vem kan t.ex. motstå möjligheten att tvinga moståndarna att göra en charad på halalslakt?). Vänta sen bara tills något av lagen har flyttat in sin pjäs på de blåa rutorna, då är det nämligen motståndarna som sköter ämnesvalen…

Egenskap 2: Det röda ordet. På baksidan av varje ämneskort hittar man totalt sex ord att hantera, men bara fem av dem ska förklaras/nynnas/charaderas/ritas för lagkamraterna. Det sjätte är livsfarligt och ger två minuspoäng om det skulle råka sägas högt av någon. Jag tycker verkligen om den detaljen, för det gör att man inte bara kan sitta och häva ur sig gissningar i jakten på poäng utan måste koncentrera sig på vad det är lagkamraten egentligen försöker förmedla för något. Dessutom sätts, i alla fall i mig, en tankeprocess igång som, av ren nyfikenhet, försöker luska ut vilket ord som är rött.

hint spelglädje brädspel sällskapsspel

Egenskap 3: Svårighetsgraden. HINT är ett partyspel som försöker, och lyckas, att lägga sig på en högre kunskapsnivå än sina glättigare festkonkurrenter. Jag tycker helt klart att det är ett uppfriskande grepp för ibland (ofta) är det betydligt roligare att känna sig lite intelligent än att sitta och haspla ur sig ”saker man kan suga på” så fort som möjligt. Vad sägs istället om att förklara ordet pluskvamperfekt? Eller att rita företeelser i skidbacken? Eller att visa olika bakverk med hjälp av charader? Utmanande och alldeles… underbart.

Jag är medveten om att en högre svårighetsgrad kan skrämma bort många potentiella spelare, men enligt mig finns det ingen anledning till rädsla. Varje kort innehåller alltid ett eller flera ord som man har bra koll på och då gör det kanske inte så mycket att det också finns något ord som är idiotsvårt för vissa och en utmaning för andra? Min uppfattning är också att många underskattar sin egen förmåga och då kan ett parti HINT bli en skön påminnelse om att man faktiskt inte är så pantad som man trodde.

På tal om pantad, ser ni bilden nedan? Det är mitt försök att förklara den asiatiska maträtten ris (det skrivna ordet fanns så klart inte där under förklaringen). Inga konstigheter va? Min lagkamrat tyckte uppenbarligen det och slutresultatet av ritandet blev två minuspoäng eftersom det enda asiatiska han lyckades klämma fram var det röda ordet sushi. Andra nämnvärda HINT-minnen är när Frugan försökte charadera katt genom att, krypande, lura vår franska bulldog att jaga in henne under vardagsrumsbordet eller när hon, under en nynnar-utmaning plötsligt hade glömt bort alla Abba-låtar utom Happy new year (som så klart inte gav några poäng).

hint spelglädje brädspel sällskapsspel

Jag tror att det har framgått vid det här laget att jag tycker att HINT är ett riktigt roligt spel. Det känns gediget, utmanande och kvalitativt på ett helt annat sätt än liknande spel i samma genre och det är inte utan att man kan ana att det är samma företag som ligger bakom HINT som min frågespelsfavorit BEZZERWIZZER. Jag brukar klaga på att partyspel är alldeles för snabbspelade, men här tycker jag att man har lyckats pricka in en bra längd (60 min) som passar alldeles utmärkt på parmiddagar och familjestunder. De taktiska momenten tillför mycket, och extra roligt har jag så klart när motståndarna tvingas välja ett riktigt klurigt ämne, eller när en charad eller teckning blir sådär härligt urartad att ingen egentligen förstår vad som pågår.

Med det sagt ska jag inte sitta här och påstå att jag kommer att spela HINT varje helg framöver, den här typen av partyspel kommer nämligen väldigt sällan fram på mitt bord. Däremot törs jag lova att HINT är mitt förstahandsval när det väl är dags, och ett bättre betyg än så går faktiskt inte att få.

Recension: Codenames Pictures

codenames pictures brädspel spelglädje sällskapsspelSpeltyp: partyspel, familjespel Antal spelare: 2-8
Speltid: 15 min Språk: Svenska 
Ålder: 10+ Tillverkare: Enigma Games

Vad har operahuset i Sydney och en myrslok gemensamt? Fram tills förra helgen så var mitt svar på den frågan, jag får den faktiskt överraskande ofta, ett övertygat ”inte ett dugg!”. Efter att ha spelat CODENAMES PICTURES är mitt svar numera snarare ”Njaaa, om man placerar dem på ovanpå varandra på samma bild så kanske de ser ut som en… båt?”

CODENAMES PICTURES är en väldigt nära släkting till CODENAMES som redan finns recenserat här på Spelglädje. Har ni inte läst den texten bör ni härmed känna er manade att göra det (här får ni en länk till!), reglerna som jag går igenom rätt så grundligt där tänkte jag nämligen hoppa över ganska mycket nu eftersom skillnaderna är så få. Men, för att ändå sätta er in i något slags sammanhang:

CODENAMES PICTURES är ett lagspel för två lag som går ut på att få sin/sina lagkamrater att peka ut ett antal bilder, i allmänhet så fort som möjligt men i synnerhet innan motståndarlaget lyckas göra det. Bilderna ligger utlagda på bordet i ett rutnät på 5×4 bilder (alltså totalt 20 stycken) och motsvarar antingen en röd/blå hemlig agent, en oskyldig civilperson eller en lönnmördare.

Som de insatta och duktiga recensionsläsare ni nu är efter att ha läst texten om original-CODENAMES, förstår ni vid det här laget precis allting. Lagen är tilldelade färgerna röd eller blå, en person i varje lag har utsetts till mästerspion och det är nu hens uppgift att lämna listiga ledtrådar till de bilder som tilldelats respektive lag via det hemliga nyckelkortet. Pekar man på en egen agent får man fortsätta gissa, pekar man på en civilperson går turen över till det andra laget och lyckas man peka ut lönnmördaren förlorar man direkt.  Det lag som pekar ut alla sina bilder först vinner.

codenames pictures brädspel spelglädje sällskapsspel

Jag tror att det, vid det här laget, har framgått ganska tydligt att CODENAMES PICTURES är väldigt likt sin föregångare CODENAMES, men med den avgörande skillnaden att det är bilder som ska pekas ut istället för ord. Det är faktiskt så likt att man, i regelhäftet, uppmanas att hoppa till sidan 11 om man redan kan reglerna till föregångaren…

Om vi börjar i änden med bilderna så är det verkligen sant som man säger att en bild säger mer än 1000 ord. Det är nämligen ganska lätt att hitta gemensamma drag för flera av dem, men desto svårare att hitta drag som inte också delas av av motståndarnas bilder. Som ni kan se nedan så var exemplet med myrsloken och Sydneys operahus ovan inte taget ur luften (det enda jag inte förstår är hur min granne kunde få det till en båt) och det är den typen av tvetydighet (minst!) som alla bildkorten levererar. Man märker tydligt att hårt arbete har lagts ner för att fylla bilderna med många detaljer och associationsmöjligheter och det är egentligen bara att lyfta på hatten och buga djupt inför den person som ligger bakom artworken.

codenames pictures brädspel spelglädje sällskapsspel

Kärnan och den stora behållningen med CODENAMES PICTURES ligger så klart i att försöka lämna ledtrådar till så många bilder som möjligt på en gång. Ofta blir det rejält långsökt men det går nästan alltid att hitta gemensamheter; sen är det ju en helt annan sak om ens medspelare har lyckats lägga märke till samma detaljer som man själv har gjort. Tyvärr har jag ingen fantastiskt genomförd bildkedja att skryta med här, men även om min svårt imbecille lagkamrat misslyckades totalt med utpekandena så är jag lite extra nöjd med ledtråden ”resmål 5”, åsyftande bilder på Eiffeltornet, en japansk samuraj, en engelsk(ish) riddare, en schweizisk fickkniv och en egyptisk målning. Var det någon som sa långsökt?

Jag har funderat en hel del på om CODENAMES PICTURES är roligare eller mindre roligt än sin föregångare och har, efter väldigt många om och men, kommit fram till att det är… roligare, men mindre roligt. Roligare eftersom jag tror att majoriteten av alla som kommer att spela något av spelen har skojigare med att hitta listiga associations-kedjor mellan bilder, men mindre roligt för att jag själv tycker att det är mer lattjo att leka med ord. Det handlar alltså främst om tycke och smak, så det närmaste ett slutligt besked jag kommer i frågan är nog att… tja, att man får känna efter vad man gillar själv. Glasklart? Bra.

CODENAMES PICTURES kommer också med en rad nya spelsätt att variera med, bland annat en variant på biljardens eightball där man, efter att ha pekat ut sitt lags bilder, ska avsluta med att peka på lönnmördaren. Den stora grejen för mig som också äger original-CODENAMES är annars att det finns regler för att kombinera de båda spelen i en fantastisk röra av ord och bild samtidigt. I skrivande stund har jag inte hunnit prova, men bara tanken får mig att fnissa lite för mig själv samtidigt som jag knappt vågar tänka på hur långsökta associationer min hjärna kan skapa under sådana förutsättningar. På något sätt känns det befogat och nästan nödvändigt att de nya spelsätten tillkommer, för oavsett om man använder dem eller inte så slipper man i alla fall att spekulera om att konstruktören bara har kopierat sin spelidé och bytt ut orden mot bilder för att tjäna mer riksdaler.

codenames pictures brädspel spelglädje sällskapsspel

Mitt hårda speltestande har även lyckats hitta en(!) negativ grej med CODENAMES PICTURES och det är att det är helt okej, enligt reglerna, att säga vad en bild föreställer (t.ex. giftflaska 1 från bilden ovan) som ledtråd. Det är så klart inte att rekommendera att göra så under hela spelet eftersom det går för sakta, men möjligheten gör att spänningen uteblir fullständigt när något lag bara har en bild kvar att peka ut. Det finns liksom ingen chans i världen att de kommer att misslyckas vilket gör att det ibland kan kännas rejält rumphugget och antiklimax-aktigt i slutet.

Med det sagt så tycker jag ändå att CODENAMES PICTURES är ett precis lika fantastiskt spel som sin föregångare. Det är lätt att plocka fram, lätt att ta med sig, väldigt lätt att lära sig och är sådär ultimat perfekt att plocka fram på den där parmiddagen som har stannat upp. Jag avslutade recensionen om CODENAMES med att utnämna det till den bästa gåbort-presenten någonsin och det är definitivt på sin plats att göra något liknande här; även CODENAMES PICTURES spöar vilken chokladkartong eller tulpanbukett som helst, testa själva!