Pilgrimsfärden närmar sig

spelglädje brädspel sällskapsspel

Peruvian Pilgrimage by Steve Juvertson (Licens: Creative Commons)

Om bara en ynka vecka befinner jag mig i Essen på världens största brädspelsmässa. I det ljuset kanske någon tycker att ovanstående inläggstitel är överdriven eller rent av felplacerad. Men om någon nu missade det första gången: om en vecka befinner jag mig i Essen på världens största brädspelsmässa! På Wikipedia kan man läsa:

”En pilgrim (latin peregrinus, ”främling”) är en person som gör en pilgrimsresa (vallfart eller vallfärd) till en helig plats.”

Essen för en brädspelsnörd = en helig plats

Jag har aldrig varit där, alltså en främling i sammanhanget = pilgrim

Och med de rent faktamässiga detaljerna på plats tänkte jag nu sammanfatta mina förberedelser. Eller, ärligt talat så vet jag inte om vad som följer egentligen borde kallas förberedelser eftersom jag upplever att ju mer jag har förberett mig, desto mindre har jag känt att det finns mening med några större förberedelser överhuvudtaget.

Det rent praktiska innebär att jag och Herr Baguette kommer att bo på Luise City – An der Philharmonie, vilket jag är noga med att nämna eftersom den som önskar hemskt gärna får komma förbi och spela lite. Jag vill dock uppmana alla selfietörstande fans att köa lugnt och civiliserat, det blir nämligen ofta stökigt när mina livvakter blandar sig i.

spelglädje brädspel sällskapsspel essen

Man kan säga att det är ganska jobbigt att förbereda sig för en så helig sak som Spiel i Essen. Mängden information, tips, förhållningsregler och varningar är överväldigande och redan tidigt insåg jag att jag omöjligt skulle kunna ta in allt. Jag är dock klar över att det behövs kontanter eftersom försäljarna i regel inte tar kort, att man inte bör köpa den svindyra maten inne på området och att man med fördel kan bära med sig en blå kasse från IKEA att bära sina spelinköp i.

Ovanstående skapar verkligen problem för mig eftersom jag hatar att röra mig med kontanter (hur mycket ska man liksom ha med sig?), bärandet av spel är också ett problem eftersom jag är så förbaskat klen och till råga på allt behöver jag ett kontinuerligt näringsintag för att fungera. Herr Baguette hävdar att han tänker lösa det hela med öl, men eftersom jag inte tycker att flytande bröd är bland det godaste i världen får jag väl hitta på något annat.

Någonstans där orkade jag inte ta del av fler praktiska problem och gick istället över till att undersöka det digra spelutbudet via denna tråd på Boardgamegeek. Glad över att ha hittat den vidarebefordrade jag den till Herr Baguettes elektroniska brevlåda, men fick genast svar att han inte hade tid att titta på den eftersom han just var i full färd med att ladda inför sin förestående resa till Hawaii. Men om man ska resa så långt, vad passar då bättre som färdlektyr än en lista på, i skrivande stund, de 950 brädspelstitlar som finns att dregla över i Essen? Jag förstår ingenting mer än att Herr Baguette inte kvalar in till titeln ”pilgrim” utan nog snarare får ses som min trofasta följeslagare på färden.

Själv har jag grottat ner mig i spellistan… betydligt mindre än jag trodde att jag skulle. Visserligen beror det till viss del på tidsbrist då mitt jobb, Meepeln och allt annat som ska hinnas med har slukat mer tid än beräknat, men till lika stor del beror det på att 950 titlar är lite väl många att överblicka även för en nörd som mig. Listan har en listig (jag hittar ut) funktion som innebär att man kan märka de spel man är intresserad av och efter att ha märkt upp några spel jag eventuellt skulle gilla, märkte jag att de flesta av dem redan fanns i handeln och därmed inte var ett dugg exklusiva för Essen. Lägg därtill all reklam som kommer från konstruktörer och förlag om att det är dags att förhandsboka sina Essen-titlar, så inser ni säkert att informationsmängden jag har utsatts för inför Spiel17 är i klass med Palme-utredningen.

spelglädje brädspel sällskapsspel spiel17

Någonstans har jag läst att en mässbudget på 10 000:- (kontant i fickan då?) inte är ovanlig. Visst är jag nördig, men så nördig går det väl ändå inte att vara? Jag utesluter inte att jag kommer att vilja kunna förbruka så mycket pengar, men min ekonomi utesluter det definitivt. Så jag frågade helt enkelt mig själv om det verkligen finns någon mening med att förhandsboka spel eller att förvägskolla var på mässan vissa titlar säljs för att kunna skynda dit innan de tar slut. Behöver jag verkligen skapa allmän materialistpanik inombords genom att vara så välinformerad?

Svaret jag kom fram till var något i stil med att ”Nej, det behövs inte. Jag tror att det blir roligare om jag bara åker dit och… åker med, helt enkelt. Njuter av stunden, spontanshoppar, tar selfies med kändisar, Instagrammar (för att fresta alla entusiaster som sitter hemma) och bara har det allmänt gosigt i min brädspelsbubbla.”

Det där lät väl trevligt? Jag tycker i alla fall det och jag har nu bestämt mig för att det är på det viset jag ska ta mig an pilgrimsfärden till Essen. Jag ska titta på spel, köpa spel, spela spel, prata spel, lukta på spel, äta spel, sova med spel och eventuellt smeka ett och annat spel. Och så ska jag dricka en öl med Herr Baguette, för en liten öl tycker jag faktiskt att vi kan förtjäna mitt i allt vallfärdande.

Annonser

Recension: Flamme Rouge

brädspel spelglädje sällskapsspel Flamme RougeSpeltyp: familjespel, kortspel, Antal spelare: 2-4 
Speltid: 30-45 min Språk: Svenska, engelska
Ålder: 8+ Tillverkare: lautapelit.fi

Cykling. Här har vi något som det verkligen finns en lite komplicerad relation till i min familj. Frugan är uppväxt med en cykel mellan benen, Meepeln älskar att åka cykel med sin mamma, min pappa är en extremt flitig cyklist och jag… tycker att cykeln är ett transportmedel som med allt för stor ansträngning tar mig från punkt A till B. Det är helt enkelt inte roligt att cykla och när jag tittade på Top Gear härom veckan så fick jag lära mig följande:

  • Sadeln centrerar mellan 25 och 40 procent av cyklistens kroppsvikt på bäckenbottnen (alltså delen som finns mellan de två delar ni tänker på).
  • Blodets syremättnad i bäckenbottnen kommer, i ovanstående situation, att falla med 80 procent.
  • Manliga cyklister över 40 löper större risk att drabbas av erektionsproblem.

Slutsats: Jag kör hellre bil, går eller joggar mig fram i livet.

Men. Cykling är ändå aningens intressant som tävlingsform och om jag då kan ägna mig åt det utan att riskera pungröta, vore inte det något? Jo, självklart och därför slog jag till och köpte Flamme Rouge i somras.

Trots att jag slog till utan att tänka särskilt mycket så ska jag vara ärlig och säga att mina förväntningar var ganska lågt ställda. Jag har sett och läst lite blandade recensioner och jag trodde också att själva spelandet skulle vara lite för enkelt och långtråkigt. När Flamme Rouge packades upp första gången var jag därför tämligen säker på att det skulle bli mitt första spelinköp någonsin som skulle säljas efter recenserandet; jag hade till och med börjat fundera på både pris och annonsplatser.

Men så kom Flamme Rouge upp på bordet med sin nostalgiosande artwork, plastcyklisterna och sin fysiska prakt i form av den uppbyggda cykelbanan. Jag kände genast att det var ett spel som jag verkligen ville tycka om, men trodde fortfarande att det skulle sakna det strategiska djup jag önskade.

brädspel spelglädje sällskapsspel Flamme Rouge

Jag märker att jag redan nu håller på att glida in på mina åsikter om spelet, så för att ni ska förstå vad jag pratar om tar jag en paus ifrån det och går över till att förklara vad Flamme Rouge är för något och hur det går till:

Som ni säkert redan har räknat ut handlar spelet om att cykla. Helst cykla jättefort och, självklart, allra helst vara den som cyklar över mållinjen först. Till sitt förfogande har varje deltagare två cyklister, en s.k ”sprinteur” som är snabbast av de två och en ”rolleur” som, om vi ska vara riktigt petiga, har som uppgift att se till att ”sprinteuren” får så bra förutsättningar som möjligt att vinna. Precis som i verkligheten kvittar det dock vilken av dem som kommer först i mål, segern är ju faktiskt det enda som räknas.

Cyklisterna flyttas sedan med hjälp av varsin kortlek med förflyttningskort som anger hur många steg respektive cyklist får flytta på banan. Vilka kort som finns tillgängliga vid varje enskild förflyttning avgörs genom att man drar fyra kort och väljer ut ett att använda. De använda korten läggs sedan åt sidan och kommer aldrig tillbaka, vilket gör att man verkligen måste hushålla med korten för att slå till vid rätt tillfälle.

Så långt är Flamme Rouge ganska ointressant, men självklart finns det några finesser som kryddar tillställningen. Till att börja med kommer cyklisterna att tilldelas för- eller nackdelar beroende på var i fältet de ligger. Är det endast en tom ruta fram till cyklisten framför får man utnyttja ”slipstream” och på så sätt glida ikapp gratis med hjälp av luftsuget. Detta är verkligen en faktor att ta med i sin taktik eftersom man på detta vis kan tjäna många extrasteg under en tävlings gång.

På samma sätt som det är en fördel att ligga i luftsug så är det en nackdel att inte göra det. Cyklister som efter att slipstream-luckorna har täppts till fortfarande har tomma rutor framför sig måste dra utmattningskort eftersom de då kämpar mot ett större luftmotstånd. Utmattningskorten, som alla innebär ynka två stegs förflyttning, blandas in i kortlekarna och försämrar framtida valmöjligheter.

Slutligen innehåller vissa banor uppförs- och nedförsbackar som ändrar förflyttningsreglerna något för cyklister som befinner sig i dem. Det är inga stora förändringar, men det är fullt tillräckligt för att man ska tvingas ta hänsyn till dem om man vill ha något med slutsegern att göra. I reglerna står att man rekommenderas att spela utan backar första gången man spelar, men utan dem är Flamme Rouge ett betydligt grundare spel och jag skulle aldrig kunna tänka mig att vara utan dem.

brädspel spelglädje sällskapsspel Flamme Rouge

För att använda mig av en bedrövligt klyschig övergång: Vad sägs om att ta den här recensionen i mål? Har jag sålt Flamme Rouge? Eller, är jag rent av såld på det?

Svaret är ligger, till min egen förvåning, närmare att det är jag som är såld än att spelet är det. Förmodligen gjorde mina lågt ställda förväntningar att den där käftsmällen jag fick när jag speltestade träffade precis på hakspetsen. Plötsligt upptäckte jag att jag hade förhöjd puls och att jag började tänka som jag i alla fall tänker mig att tävlingscyklister gör. Skulle jag försöka snålåka i klungan och spurta i mål? Göra en tidig utbrytning och hoppas att utmattningskorten inte påverkar för mycket? En kombination av båda? Vågar jag verkligen släppa iväg Björns cyklist eller ska jag försöka hänga på?

Ja, det där var bara en bråkdel av de frågor jag har ställt mig när jag har spelat och faktum är att det har känts spännande och nervkittlande att försöka besvara dem varje gång. Trots sin enkelhet erbjuder Flamme Rouge en hel del saker att tänka på (använd din cykellist!) och dessutom handlar det ju om en tävling där det 80-procentiga syrebortfallet i bäckenbottnen faktiskt måste omvandlas till seger om det ska vara värt risken. Var det någon som sa hög insats? (ja, plastcyklister kan få syrebortfall, fråga till exempel drottning Silvia)

Visst, jag antar att jag skulle tröttna och kräva fler strategiska val om jag spelade Flamme Rouge allt för ofta men jag tänker mig att det är ett väldigt bra spel att spela med familjen, på parmiddagen istället för flamsiga partyspel eller som uppvärmning inför tuffare spelutmaningar. Som jag nämnde är artworken vacker och tematisk och komponenterna håller hög kvalitet även om cykelpjäserna tyvärr lider av en kvalitetsbrist som gör att cyklisten ramlar av titt som tätt. Om jag ska leta efter någon ytterligare nackdel så är det väl att det blir en hel del kortblandande i takt med att de tillgängliga förflyttningskorten blir färre och färre, men som sagt, nu letar jag.

Sammantaget så rekommenderar jag verkligen Flamme Rouge till dig som söker lättlärda, familjevänliga spel med inslag av tävling. Cykling har faktiskt aldrig någonsin känts såhär kul, spännande och riskfritt och jag hoppas utan tvekan att få återvända till den fiktiva sadeln snarast.

Preview: Zoomaka

brädspel spelglädje sällskapsspel zoomakaSpeltyp: kortspel, partyspel Antal spelare: 2-5
Speltid: 15-35 min Språk: Engelska
Ålder: 9+ Tillverkare: Worldshapers

OBS! Jag vill understryka att inga djur har kommit till skada vid skrivandet av den här texten. Eller förresten, om jag ska vara riktigt ärlig så var det en fluga som envisades med att landa på min arm som strök med. Men inga ovanliga djur har skadats i alla fall. På hedersord.

Då och då händer det att jag drömmer mig tillbaka till den tid i livet då jag ostört och alldeles för sent på kvällen/natten kunde ägna mig åt Zoo Tycoon. Det var liksom något speciellt att halvligga i sängen med den finfina laptop som skolan hade betalat och se hur pengarna rullade in i takt med att djuren förökade sig, rymde och gjorde konster.

Nu tänker ni så klart att ovanstående kommer att leda mig till att säga att ”nu kan jag göra allt det där igen, fast i brädspelsform!”. Så är det dock inte alls, Zoomaka som vi ska ta en närmare titt på nu, har inte särskilt mycket mer gemensamt med Zoo Tycoon än att det går ut på att bygga ett zoo. Och att djuren kan rymma. Och att man kan ta betalt för inträde. Okej, jag erkänner att det finns några likheter, men vad sägs om att avsluta den här Zoo Tycoon-jämförelsen och sätta igång med vad vi verkligen är här för att göra, nämligen att tjuvkika lite på ett spel som inte finns ännu?

Ja, ni läste rätt. Zoomaka existerar inte än, men är å andra sidan föremål för en Kickstarter-kampanj i full sving. I denna stund är det 11 dagar kvar av den, så om ni gillar vad ni nu ska komma att läsa är det inte svårare än att följa någon av länkarna i inlägget och göra slag i saken. Först måste ni naturligtvis bedöma om ni verkligen behöver fler spel att backa på Kickstarter, men det avgörandet lämnar jag helt och hållet i era egna händer så kom inte och skyll på mig sen.

Vad är då Zoomaka för något? Jo, det är ett extremt lättviktigt kortspel som översiktligt går ut på att bygga ett zoo, men närmare bestämt går ut på att vara den som först färdigställer fyra djursektioner i olika färger framför sig. En djursektion är… ett nytt ord även för mig, men i det här fallet är det en benämning på en samling djur med gemensamma symboler på. Lätt va?

brädspel spelglädje sällskapsspel zoomaka

Låt mig säga såhär, det låter betydligt lättare än vad det är i verkligheten. Visst kan det gå hyfsat smärtfritt att samla ihop djuren man behöver, men det som inte nämnts ännu, och som spelar en elefantligt (häpp!) stor roll är motståndarna. För om jag har börjat samla på apdjur och enligt alla djurskyddsregler i världen har låtit en schimpans och en gorilla flytta in i min park, vad är det då som säger att min bror, som sitter med en ensam liten babian i sitt patetiska zoo inte kommer att försöka sig på att stjäla dem? Det ska jag tala om mina vänner: det finns absolut ingenting i världen som säger att han inte kommer att stjäla dem utan snarare är det så att han definitivt kommer att försöka. Zoomaka är nämligen ett spel där man skor sig lika mycket på motståndarna som sig själv.

Vad sägs exempelvis om att kräva inträde av en motståndare för att han så gäääärna vill titta på några av dina djur med barnen? Eller att, självklart oskyldigt visslande, råka släppa ut några djur? Eller att skicka en ficktjuv som stjäl en motståndares pengar? Karantän? Varför inte. Allt detta, och mycket mer, finns det kort för i Zoomaka och det enda som behövs är lite flyt i kortdragandet och en intet ont anande motståndare att utsätta.

brädspel spelglädje sällskapsspel zoomaka

Ni anar säkert själva hur Zoomaka utvecklas, men för att vara tydlig: ganska snart förvandlas det trevliga zoo-byggandet till en storm av nedriga attacker och ännu nedrigare hämndförsök. Planer går i stöpet, djur rymmer, pengarna tar slut och till råga på allt visar det sig att en av motståndarna dricker enorma mängder kaffe och därför orkar vara elak fler gånger än normalt. Björn blir sur. Jag skrattar. Jag blir sur. Björn blir glad igen. Alla skrattar. Alla surar. Sådär håller det på, men oavsett hur många surkartar man har vid bordet kan man lita på att det finns minst en som är väldigt glad och att glädjen och surandet kommer att flytta oftare än Per Lernström syns i TV.

En väldigt stor del av Zoomaka består alltså av att vara mer eller mindre elak och en inte riktigt lika stor del handlar om att vara kreativ på hemmaplan i sitt zoo. Visst går det i slutändan ut på att samla djursektioner i sin egen park, men jag vill påstå att man mer eller mindre alltid gör det med ofrivillig hjälp från motståndarna. Jag tror att man antingen gillar den här typen av spel eller starkt ogillar dem, men om man, som jag, gillar lite tuffa tag ibland så törs jag lova att Zoomaka är ett alldeles utmärkt alternativ att ägna sig åt. Det är extremt lätt att lära sig, snabbt att spela och det framkallar mängder med nervösa, skadeglada, småsura men framförallt, glada skratt. Vi har faktiskt haft så pass roligt att jag, om bara några minuter, kommer att placera 160 hårt beskattade riksdaler i de svenska konstruktörernas penningpung.

ZOOMAKA! (vad nu det betyder, men det kändes som ett coolt avslutningsord)

Rapport från Skyttegravarna: Call of Chtulhu – Dustler och jag, del 2

call of chtulhu brädspel spelglädje sällskapsspel rollspelPlats: I Björns skeva lägenhet 
Ett spel: Call of Chtulhu 
Fyra nördar med skäggväxt: Björn - spelledare, Martin - Dustler, 
Herr Baguette - Heinrich och Defector - Theo

Livsviktigt tips: Om du inte har läst förra veckans inlägg så kommer du förmodligen att känna dig både vilsen och dum när du läser nedanstående. Passa därför först på att följa den här länken eller scrolla ner till inlägget under så att du får hela eländet klart för dig.

Så befinner vi oss då äntligen vid det där skyltfönstret igen. Som ni säkert förstår står Dustler kvar och… gör ingenting.

Att han inte gör någonting är faktiskt en liten gnutta ljug. För det han egentligen gjorde var att vänta på att spelledare Björn skulle vända sig till mig och erbjuda möjlighet att äntra järnaffären. Tyvärr blev det så att när den pinsamma whisky-nejtackarepisoden var överspelad så bestämde sig Theo för att följa med in. Självklart spelade Defectors större rollspelsvana in och han tog det kommando jag hade hoppats att ha för mig själv. Åter blev Dustler en bikaraktär som mest stod och lyssnade uppmärksamt på när andra utredde och betedde sig allmänt duktigt.

Hur intressant berättelsen än var så fann jag att det där med rollspel faktiskt började bli ganska trist. Flera gånger upplevde jag att jag, som ett resultat av min egen passivitet, förbisågs och inte togs på något speciellt allvar. Rådfrågandena från mina utredarkamrater blev allt mer sällsynta och jag började ärligt talat oroa mig lite för hur resten av dagen skulle utvecklas. I protest gick Dustler och pinkade bakom den buss vi hade färdats till Blackwater Creek i och medan han gjorde det passade jag själv på att göra detsamma i (och lite bredvid) Björns vattenklosett.

Om vi spolar framåt i händelserna lite grann så kom vi så småningom fram till att det var något märkligt med vattnet i Blackwater Creek och att det försvinnande vi utredde hade med det att göra. Kort därefter fann det sig inte bättre än att vi, när vi övernattade på en bondgård, väcktes av att husbonden blev uppäten av sin egen gris (som ju hade druckit rejält med vatten). I ett tafatt försök att rädda honom rusade Dustler dit, han använde nämligen inte skjutvapen, för att komma fram först när den gamle mannens inälvor var allt för synliga för att hans liv skulle kunna räddas.

Där och då hände något med mig och Dustler. Det var som om jag tröttnade på att försöka finna min och hans plats i äventyret och bara bestämde mig för att rycka honom i kragen och köra på för allt vad tygen höll; det fick vara slut på passivitet och betraktande! Därför är jag extra stolt över Dustlers rationella agerande i ovanstående grissituation:

För, om man är innehavare av en hink fylld av konstigt vatten och plötsligt får tillgång till ett lik, vad är då mer naturligt än att hugga av en kroppsdel för att undersöka hur vattnet påverkar den? Ja, ni hör ju själva hur logiskt det låter och jag är uppriktigt förvånad över den upprördhet som bröt ut både på gården och i det rum som Björn kallar för sitt hem. Heinrich, som fortfarande hade sin helyllefasad på sig (mer om det senare), var väldigt upprörd och förbannade den dag då han hade träffat Dustler på konferens i Sverige. Jag tror minsann att ett och annat ”dummkopf” uttalades också. Hur som helst var både jag och Dustler nöjda med den iögonfallande och väldigt ej passiva insatsen och vi älskade den stympade handen i ungefär samma grad som Gustav Mandelmann älskar en tomat.

call of chtulhu brädspel spelglädje sällskapsspel rollspel

Vi hoppar vidare i berättelsen och landar nu vid den punkt då det hade fastslagits att det märkliga vattnet tycktes komma från en vattenreservoar som byggts av byns foppatofflor (fritt översatt: slashasar, pack). Foppatofflorna bodde på en gård en bit ifrån den gård där gris- och handincidenten hade utspelat sig och Dustler, Heinrich och Theo hade parkerat sin bil i ett majsfält för att vila och värka fram hur besöket hos foppatofflorna skulle genomföras så säkert som möjligt.

Plötsligt var det Theo och Dustler som stod för det metodiska och moraliska beteendet; foppatofflor eller ej, de kunde ju faktiskt vara helt oskyldiga människor som bara hade haft oturen att bygga en damm där vattnet var lite konstigt? Heinrich var emellertid av en helt annan åsikt och propagerade för att ”överfalla dem i natten och hota att doppa deras pungkulor i vattenhinken (som hade visat sig ha en frätande effekt på den avhuggna handen, reds. anm.) om de inte berättar allt de vet!”. Jag tror att han visade sin Luger samtidigt som han sade ovanstående, men jag är inte riktigt säker. Både Dustler och Theo var i alla fall väldigt förvånade över hur den torre och rättskaffens Heinrich hade förvandlats till en läderbeklädd hämnare.

Heinrich vann argumentationen baserat på… att ingen riktigt orkade med att diskutera mer med honom och att tyskarna ju faktiskt kan det här med blitzkrieg (även om vår berättelse utspelade sig före 2:a världskriget). Överfallet i natten var ett faktum och det blev ganska framgångsrikt. Personen vi sökte upphittades i någon form av trädliknande tillstånd och foppatofflorna på gården föll offer för både Luger-skott och trubbigt våld via den batong Dustler hade stulit tidigare i berättelsen.

Det var någonstans här som det, på allvar och mitt i allt det roliga, började gå snett för Dustler (som ni ser på bilden ovan så drömde han lite konstigt). Dels så råkade jag slå lite dåligt med mina tärningar, vilket innebar att stackars Dustler blev spritt språngande galen och försökte elda upp sina kamrater medan de sov. Efter att ha övermannats och faktiskt, enligt spelet i alla fall, ha klarnat lite rent mentalt släpptes han dock lös igen. Vad mina medspelare inte visste var dock att jag, alltså Martin, hade fått smak på det där med att bete mig lite märkligt och plötsligt kände mig som fisken i vattnet! Hellre ökänd än okänd är ett talesätt med rätt så stor sanningshalt, skulle det visa sig.

Dessutom fanns det ett problem till att grotta ner sig i: Berättelsen började allt mer kretsa kring att någon som kallades ”Modern” låg bakom det underliga vattnet och eftersom Dustler hade en hrm… något komplicerad relation till sin egen mamma sågs han allt oftare gnida den silversnusdosa, innehållande hans mors aska blandad med aska från hans egen lilltå. Frågan jag ställde mig var: ”Skulle en person av Dustlers kaliber kunna vara med och skada en mor?” Det nekande svaret var lika självklart som att BMW är det bästa bilmärke som finns och när det drog ihop sig till slutstrid hade jag bestämt mig för att Dustler skulle skydda Modern till varje pris.

Så stod vi då där i en mörk grotta, beredda att spränga Modern (yeah, right!) med hjälp av en rejäl lunta dynamit. Theo lämnade grottan först och överlät själva sprängandet till Dustler och Heinrich, men när stubinen väl var tänd förkunnade jag Dustlers avsikter och bad helt enkelt Björn om ett försök att släcka stubinen. Heinrich såg uppriktigt förvånad ut och jag minns att han sade något i stil med ”Du kan inte släcka stubinen, du har inget vatten”, innan han insåg att vi faktiskt befann oss i en grotta där källan till det förgiftade vattnet som skadat Blackwater Creek faktiskt fanns.

Självklart hade jag tärningarna emot mig och efter ett misslyckat släckningsförsök befann sig Dustler plötsligt knästående och med Heinrichs Luger i ansiktet. Hårdnackat vägrade han att ändra inställning och Henrich såg sig helt enkelt tvungen att skjuta honom. Orden ”Enschuldigung, dummkopf!” var de sista orden Dustler någonsin hörde och medan Henrich skyndade ut ur grottan sprängdes dynamiten, Modern, Dustler och den så högt skattade silversnusdosan i tusen miljarder små partiklar. Blackwater Creek var räddat. Dustler var död.

call of chtulhu brädspel spelglädje sällskapsspel rollspel

Var jag ledsen över Dustlers frånfälle? Inte ett dugg. Jag tyckte att vi hade genomfört en fantastisk resa tillsammans och jag kan ärligt talat inte vara mer nöjd med det slut vi fick. Den där trista känslan från tidigare på dagen var som bortblåst och jag kände verkligen att jag hade ärat rollspelsregeln att ”spela” sin karaktär fullt ut och faktiskt ta de beslut hen hade kunnat tänkas ta. Jag fick dessutom, mycket stolt ska tilläggas, ta emot fint beröm för mitt agerande från Björn och det värmde gott efter den känslomässiga berg- och dalbana som min första kontakt med rollspelens förlovade värld inneburit.

Läste ni? Jag skrev förlovade. Japp, det är lika bra att erkänna direkt. Jag blev fullständigt såld på rollspelandet i Call of Chtulhu och har faktiskt återvänt till minnet av vårt äventyr fler gånger än en vuxen människa borde. När Björn sedan, för några dagar sedan, hörde av sig och berättade att han hade tankar på att bjuda in oss till en kampanj som spänner över många äventyr och som kanske till och med kan vara i över ett år så blir jag… varm i kroppen och så där själaglad som bara en riktig nörd kan bli.

Nästa gång blir jag tvungen att skapa en ny karaktär med nya styrkor och svagheter. Kanske ska hen vara en cirkusartist med torgskräck? Vi får se vad fantasin säger mig den dagen, men någon passiv och betraktande person är det inte troligt att det blir; den gången ska jag vara med redan från start! Jag ska dock inte smörja in ansiktet med margarin fler gånger för det luktar förskräckligt när det härsknar.

R.I.P Dustler, jag ska aldrig glömma dig.

Rapport från Skyttegravarna: Call of Chtulhu – Dustler och jag, del 1

call of chtulhu brädspel spelglädje sällskapsspel rollspelPlats: I Björns skeva lägenhet 
Ett spel: Call of Chtulhu 
Fyra nördar med skäggväxt: Björn - spelledare, Martin - Dustler, 
Herr Baguette - Heinrich och Defector - Theo

*spoiler alert* Om du har tänkt dig att rollspela äventyret Blackwater Creek någon gång läses nedanstående på egen risk!

Det går fort i hockey. Från att ha varit en blogg utan tillstymmelse till rollspelsinnehåll så har Spelglädje, i och med det här inlägget och det som kommer nästa vecka, blivit en blogg innehållande inte mindre än tre fantastiska inlägg om rollspel. Detta är märkligt på flera sätt, men som med allt annat på Spelglädje så finns det en mycket logisk förklaring:

Som ni kunde läsa redan förrförra veckan har jag nämligen, vid 35 års ålder, blivit av med min oskuld i rollspelssammanhang. Det där kan säkert tolkas på mer än ett sätt, så för att förtydliga och ställa allt utom tvivel så spelade jag alltså rollspel för första gången i mitt liv härom lördagen.

Anledningen till att det inte har skett tidigare kan vi lämna därhän, men man kan säga att min känsla inför själva premiären var spänd förväntan blandat med hisnande skräck. För vad skulle jag egentligen kunna vänta mig? Skulle jag alltså skådespela en hel jäkla dag? Var jag tvungen att smörja in mitt ansikte i margarin för att framkalla klädsamma finnar? Och hur skulle min enormt manliga skäggväxt passa i det sammanhang som, i alla fall i mitt huvud, skulle kräva tonårsfjunighet av modell gosedjur?

Ni märker, frågorna var många och när jag satte mig till bords för att skapa min karaktär (bara en sån sak!) var jag nästan lite rädd eftersom alla andra i sällskapet (Herr Baguette, Björn och Defector (han smet redan kl. 16)) verkade oerhört vana och medvetna om vad de sysslade med. Krampaktigt kramade jag min penna och började följa de karaktärsskapande instruktioner jag fick av spelledaren Björn. Redan vid namnet övervann min nervositet kreativiteten och min karaktär döptes efter en lärare på den högskoleutbildning jag förkovrade mig på kring sekelskiftet. Dustler hade, hastigt och lustigt, anlänt till Arkham.

brädspel spelglädje sällskapsspel rollspel

Jag vill vara tydlig med att likheterna mellan min högskolelärare och den karaktär min sjuka hjärna värkte fram inte har några som helst likheter förutom namnet. Den riktige Dustler var en ytterst trevlig lärare och rollspels-Dustler visade sig vara en fenomenalt obehaglig typ. Läs och… ja, oroas:

Personlig beskrivning: Kylig och kall med svarta ögon. Rör sig med förvånansvärd smidighet trots sin storlek.

Karaktärsdrag: Ändrar sig ofta och talar med sig själv ibland. (min tanke med det var att han hörde och diskuterade med sin döde mor i huvudet och när mor röt till om något han hade beslutat sig för så ändrade han sig)

Skador och ärr: Brännskadad hand (som han skadade när han kremerade sin mor) och en lilltå som saknades på grund av självstympning.

Viktiga personer: Mamma.

Fobier och manier: Extremt obekväm i närheten av kvinnor.

Högt skattade ägodelar: En silversnusdosa innehållande aska från mor och den stympade lilltån.

Låter han inte sympatisk så säg? En del ovanstående egenskaper skrev jag av ren bekvämlighet eftersom jag då trodde mig kunna hålla mig lite i bakgrunden vid rollspelandets början. På så sätt skulle jag kunna känna av hur allt gick till utan att göra bort mig allt för mycket inför de övriga i sällskapet, tänkte jag. Modersdelen hittade jag på eftersom jag tycker om att skapa karaktärer med svagheter som kan ligga dem i fatet; hur kul är det liksom att styra över någon som är perfekt? Det får jag ju göra så det räcker och blir över i min vardag.

Själva starten av spelandet blev precis så obekväm och otäck som jag hade fruktat. Herr Baguette, som spelade en tysk akademiker vid namn Heinrich, började plötsligt prata med någon bedrövlig form av hittepåtyska. Skulle han verkligen hålla på och prata sådär löjligt hela dagen? Och vilka förväntningar skulle han i så fall ha på mitt skådespelande? Respektfullt undvek jag att gapskratta eftersom jag tänkte att det förmodligen var emot all rollspelssed som någonsin nedtecknats.

Det började… inte så bra:

Något som jag antar berodde på en innerlig lust att göra ett bra och grundligt jobb misstrodde vi i princip alla som ville oss väl och handlade därefter. Eftersom Dustler hade svårt med kvinnor fick han snart det kvinnliga vittnet som vi hade till förfogande (en student) att gråtande rusa ut ur rummet vi befann oss i. Det fick följden att Herr Baguettes karaktär Heinrich, som hade en mustigt doftande läderrock på sig, sprang efter henne för att citat: ”omhulda henne i min läderrock”. Han hävdade för övrigt senast idag att det var en handling av godhet som inte alls kunde liknas vid ett antastande.

Dustler och Theo stannade kvar med det andra vittnet, ett manligt sådant, men snart lämnade han också rummet i vredesmod för att gråtande låsa in sig på en toalett. Dustler, som ville visa pondus, bestämde sig då för att pressa honom lite i det trånga toalettutrymmet, varpå slagsmål utbröt. Min första individuella insats i ett rollspel var ett faktum.

Det hela följdes sedan upp av ett nattligt inbrott på vår uppdragsgivares kontor, där Heinrich, när han ombads att lämna området av den lokale nattvakten, ”visade sin Luger” i förhoppning att… jag vet faktiskt inte. Bara några minuter tidigare stod han nämligen vid den bil vi använde och ropade tyskliknande på Dustler och Theo, som var i färd med att hitta en väg in på professorns kontor, att de skulle skärpa sig och inte göra något dumt.

brädspel spelglädje sällskapsspel rollspel

Ovanstående episoder bör rimligen sammanfattas med att mina första steg i rollspelsvärlden var rejält skakiga. Min taktik att hålla mig i bakgrunden ledde till att när jag väl försökte göra något så blev resultatet… lite klumpigt. Samtidigt, när jag tänker tillbaka på händelserna minns jag att jag själv, alltså inte Dustler, mådde ganska dåligt. Den märkliga tyskan, övrigas vana vid rollspel och min egen osäkerhet kring vad som egentligen förväntades av mig blev övermäktig.

Dustler var därför en person som uppträdde väldigt krystat. Visst hade jag tänkt mig att han varken skulle höras eller synas särskilt mycket förrän en handlingens man var av behovet, men här blev det liksom bara fel och jag kände mig mest som en idiot. Detta gjorde naturligtvis att jag höll mig ännu mer i bakgrunden för att inte förvärra något, såsom när vi, betydligt senare än spelledare Björn hade tänkt, anlände till Blackwater Creek och påbörjade vår undersökning på riktigt:

Den första stunden i byn ledde varken till skandaler eller konflikter även om Heinrich åter briljerade med sin sociala kompetens genom att först tacka nej till ett glas av den lokala whiskyn, för att sedan tacka ja och för att slutligen låta bli att dricka den whisky han hade fått med hänvisning till att det är olagligt att köra bil när man har druckit. Därefter visade han onaturligt stort intresse för byns kyrka och när det var gudstjänst nästa gång. Som läderrocksbeklädd tysk man måste man verkligen anstränga sig för att smälta in och det kan man verkligen säga att Heinrich… gjorde. Dustler, kämpade mest med att försöka bete sig någorlunda avslappnat och naturligt och stod därför och stirrade in genom skyltfönstret på den lokala järnaffären. Jag är säker på att ingen märkte att han ens var där.

Vad som fanns i järnaffärens fönster? Jag vet inte. Jag är inte ens säker på att jag frågade Björn om vad fönstret innehöll. Men Dustler ställde inte till med något i alla fall. Och framförallt slog han ingen.

***

Av utrymmesskäl är det läge att låta Dustler stå kvar vid det där skyltfönstret en stund, ett blogginlägg kan ju liksom inte vara hur långt som helst om det ska få plats på skärmen. Frukta dock intet kära läsare, nästa vecka återkommer jag både med den episka upplösningen och svaret på om jag någonsin kommer att rollspela igen. Auf wiedersehen!

Recension: Betrayal at House on the Hill – Widow´s walk (exp)

spelglädje brädspel sällskapsspel betrayal at house on the hill widows walkSpeltyp: äventyrsspel, samarbetsspel, expansion Antal spelare: 3-6 
Speltid: 60 min Språk: Engelska 
Ålder: 10+ Tillverkare: Avalon Hill

Jag har varit ägare till BETRAYAL AT HOUSE ON THE HILL (BAHOTH) sedan 2015. Det är ett fantastiskt trevligt spel, trots en del brister och fel, och jag antar att det är därför som det också har nått något av en kultstatus i brädspelskretsar. Jag har spelat det i runda slängar 10 gånger och det som slog mig ganska tidigt, förutom att jag hade våldsamt roligt, var att BAHOTH var ett spel som hade mått fantastiskt bra av att expanderas med nya kort, rum och utredare. Efter några spelade partier försvinner nämligen en del av det så uppskattade story- och överraskningsmomentet eftersom samma kort återkommer allt för ofta.

Sålunda har jag väntat på den där expansionen i cirka 2 år, vilket jag inser inte alls är särskilt länge eftersom spelet släpptes första gången 2003, men jag är så klart ändå oförskämt nöjd att välkomna WIDOW´S WALK (WW) till världen. Om ni i denna stund förväntar er en förklaring om hur BAHOTH går till så får jag göra er besvikna och berätta att ni då kommer att bli väldigt besvikna. Jag kommer nämligen inte att lägga ens en sekund på att förklara hur själva spelandet går till, i det fallet hänvisar jag istället till min recension som går att hitta via arkivet eller länken ovan. Nej, fokus kommer nu att ligga på frågan om jag verkligen fick allt det där som en expansion till BAHOTH borde innehålla. Så, fick jag det? Ja… nej… nja.

Till att börja med, WW infogar 20 nya rumsbrickor, 30 nya kort, 50 nya haunts, en hel hög med tokens att använda i olika sammanhang och 0 nya utredare. Tyvärr finns det inga nya plast-clips till karaktärskorten, vilket sannerligen hade varit välkommet då produktionskvaliteten har varit… hrm… sisådär i det fallet. Extra märkligt tycker jag faktiskt att det är eftersom de där clipsens uselhet är en av världens sämst bevarade hemligheter och något som Avalon Hill lär ha fått cirka 2 miljarder klagomål på bara den här veckan. WW hade så klart varit ett utmärkt tillfälle för dem att visa medvetenhet om vilket skräp de hade producerat genom att ersätta alla ofrivilliga hemmafixare med lite ordentliga grejor. Men icke.

Nog om det och över till mer positiva ting. 50 nya haunts är naturligtvis inget annat än riktigt smaskig utfyllnad. Även om jag bara har spelat en bråkdel av de 50 som följde med grundspelet så känns det betydligt tryggare att numera ha 100 stycken. Jag har så klart inte spelat alla nya, och självklart inte tjuvkikat på dem för denna simpla recensions skull, men det jag har sett har i alla fall varit både spännande och kreativt. Även rumsbrickorna och korten som infogas ökar på variationen rejält, även om jag så klart gärna hade tagit emot fler. Samtidigt förstår jag att allt som stoppas in i spelet måste vara kopplat till någon av hauntsen, så att hålla antalet nere snarare än att försöka få in så mycket som möjligt är nog ändå ett bra beslut.

Nyheter i själva huset är att källaren, mellanvåningen och övervåningen nu har fått sällskap av takvåningen. Som våning betraktat tycker jag egentligen inte att den tillför något speciellt, de kunde lika gärna hållit sig till att bygga ut befintliga våningar, men… jag klagar väl inte antar jag. Däremot tycker jag att de mathissar som pryder en del av korten kunde skrotats, de ger nämligen fler möjligheter att transportera sig snabbt i huset och eftersom mycket av spelet går ut på att hindra folk att ta sig hit eller dit blir det ibland på tok för lätt att förflytta sig.

spelglädje brädspel sällskapsspel betrayal at house on the hill widows walk

Ni märker, jag är inte helt såld på WW i den mening att den faktiskt, förutom i mängden haunts, känns lite snålt tilltagen och att det dessutom inte följer med några nya karaktärer får man faktiskt säga är… ja, dåligt. Mängden nyheter och lullull som medföljer är helt enkelt inte stor nog för att jag ska vara riktigt nöjd, det känns liksom som att man kunde ha kramat ur mer värde för pengen utan att anstränga sig allt för mycket.

Samtidigt, om man gillar grundspelet och främst önskar sig mer variation så är WW ett givet köp. Själv ska jag ärligt erkänna att jag enbart köpte det för att komma åt den större variationen och om det är extra utredare, överflöd av rumsbrickor och annat lullull jag vill ha så vänder jag mig till MANSIONS OF MADNESS och dess kontinent av expansioner istället.

Så, för att sammanfatta den här röran av klagomål och beröm så vill jag nog säga att WW är dåligt om du söker nyheter, helt okej om man ser till mängden kort och rum och fantastisk om man ser till antalet nya haunts. Solklart? Nja, men jag tror att du bör köpa ändå.

Cthulhu kallar

IMG_7699

Inledningsvis, en observation: det har skrivits väldigt lite om rollspel här på Spelglädje. Om man knappar in termen rollspel i sökmotorn så visar resultatet att ordet har använts i endast fyra artiklar. En närmare granskning visar sedan att ingen av dessa artiklar egentligen handlar om den traditionella sortens rollspel, där spelarna sätter sig ner kring ett bord och pratar sig igenom en berättelse. Lite tragiskt, va? Jag menar, om man med sällskapsspel menar spel där folk faktiskt interagerar socialt, då finns det förmodligen ingen genre som är mer social än just rollspelet. Hur kan vi ha missat en så vital del av spelvärlden?

Anledningen till denna plågsamma frånvaro är enkel: vi som driver Spelglädje har inte haft så värst mycket att säga i ämnet. Jag – som är högst sporadisk i min textproduktion – har inte njutit av rollspelandets nördsötma på säkert tio år, och Martin – som står för den överväldigande majoriteten av texterna här i bloggen – har aldrig gjort det. Att Spelglädje inte direkt svämmas över av rollspelsrelaterade grejer har alltså sina förklaringar.

Länge har jag dock velat ändra på detta. I åratal har jag gått runt och fantiserat om att få rollspela igen. Emellanåt har barndomsminnen av denna fritidssyssla bubblat upp i mitt sinne, och jag har då mints hur fantastiskt roligt jag och mina vänner hade med bara pennor, papper och – givetvis – tärningar.

Så för några veckor sedan gjorde jag någonting drastiskt: jag beställde den sjunde utgåvan av Chaosiums Call of Cthulhu. Hux flux. Detta var ett ganska dyrt infall; jag pungade ut med 4-500 spänn, utan att veta om någon någonsin skulle vilja spela med mig. Mitt enda försvar var att jag helt enkelt bara kände för att läsa om hur spelet fungerar. Sedan skickade jag ut en förfrågan till några kompisar som – förvånansvärt snabbt – hoppade på tåget. Dealen var att de skulle spela investigators (karaktärer), medan jag skulle vara The Keeper (spelledaren).

Vad jag sedan behövde göra var två saker: (1) lära mig reglerna och (2) välja ett lämpligt äventyr.

Reglerna till CoC är förhållandevis simpla. Karaktärerna lyckas eller misslyckas beroende på tärningsslag, precis som i de flesta andra rollspel. För enkelhetens skull kan man beskriva situationen så här: för varje attribut eller förmåga har karaktärerna ett värde mellan 01 och 100. Låt oss då säga att Martins karaktär har 21 i intelligens. För att lyckas med ett intelligence roll måste han då rulla en T100 (alltså två tiosidiga tärningar) och slå 21 eller lägre. Det är med andra ord lätt att utläsa om karln lyckas göra någonting begåvat, eller om allt bara är som vanligt. Det är 89% risk för det senare.

Reglerna var alltså inget vidare svåra att lära in. Förvisso kan jag inte skryta med att jag följde regelboken till hundra procent, men jag ser inte detta som ett problem, vilket jag ska återkomma till lite senare. Missförstå mig inte: reglerna till Call of Cthulhu är inte svåra, men de är många. Det finns regler för hur karaktärerna skapas, hur de beter sig, vad de ser i sin omgivning, hur de fajtas och i vilken utsträckning de är vid sina sinnens fulla bruk. Bland annat. Det är ganska mycket att hålla i huvudet, även om man har en behändig liten skärm där allting står sammanfattat.

Ett mycket större problem för mig var dock att hitta ett passande äventyr att spela. Jag ville ju att spelarna skulle tycka att detta var aproligt, att de blev så förälskade i Cthulhu-världen och sina karaktärer att de inte kunde hålla sig borta från att lira igen. Så vilket slags äventyr skulle passa just oss? Vilket äventyr hade potential att omvandla spelarna till rollspelsknarkare?

Jag visste att det behövdes ett äventyr som å ena sidan innehöll mycket detektivarbete. Få saker engagerar folk så mycket som att de måste samla ledtrådar, agera på hintar och lösa mysterier. Lyckligtvis är det just så de flesta traditionella CoC-äventyr är upplagda. Samtidigt ville jag ju inte att den rent äventyrliga delen av spelet skulle gå förlorad: det måste slåss, skjutas, springas och jagas. Åtminstone lite. Men hur skulle jag balansera dessa delar mot varandra så att spelarna kände att äventyret passade just dem?

Kära vänner, jag läste säkerligen tio olika äventyr innan jag bestämde mig för ett. Sedan ångrade jag mig och tänkte ”nej, jag skriver en historia själv”. Sedan ångrade jag mig igen och läste ytterligare fem färdigskrivna historier, bara för att återvända till det äventyr jag först valde: en berättelse vid namn Blackwater Creek.

IMG_7701I all korthet går BC ut på att en man vid namn Henry Roades har försvunnit från Miskatonic University, och nu önskar hans arbetsgivare att ett gäng investigators ger sig iväg och hämtar hem honom. För att lyckas med detta måste de bege sig till den titulära bebyggelsen Blackwater Creek – som på klassiskt Lovecraft-manér varken är en högstående civilisation eller särskilt gästvänlig.

Att förbereda ett äventyr kan vara mödosamt. Roligt – men mödosamt. Som spelledare måste man ha koll på vad som har hänt i berättelsen innan karaktärerna blev inblandade: Vad ledde till Henry Roades försvinnande? Var har han varit sedan han försvann? Men man måste även ha i åtanke vad som ska hända senare i berättelsen: Vilka konsekvenser har det karaktärerna gör just nu senare i spelet? Men värst av allt är ändå ett faktum som alla spelledare tvingas förhålla sig till: man måste vara förberedd på allt annat som skulle kunna hända. Hela poängen med rollspel är ju att spelarna känner att de är fria att agera efter eget huvud; det innebär att deras karaktärer kommer att göra saker som spelledaren överhuvudtaget aldrig har förutsett.

Tänk er själva: Karaktärerna befinner sig på en restaurang. Spelledaren har planerat att de ska ha ett möte med en gangster, som tänker erbjuda dem ett tvivelaktigt jobb. Situationen kan sluta på många sätt: karaktärerna accepterar erbjudandet; de försöker förhandla om belöningen; de nekar erbjudandet (och förargar gangstern); karaktärerna skjuter gangstern innan han ens hunnit öppna käften. Och så vidare. Poängen är att oavsett hur många möjligheter spelledaren än försöker förutse, så kan hen ge sig fan på att spelarna kommer att hitta på något helt annat. Kanske drogar de gangstern och tar honom som gisslan? Kanske lyckas någon få honom att bli förälskad?

Min poäng här är inte att karaktärerna ska kunna göra precis vad som helst – det skulle knappast leda till en intressant story – utan snarare att karaktärerna ska få göra allt som är rimligt. Som spelledare kan man inte gå in i storyn med attityden att det endast finns en enda möjlig väg för karaktärerna att gå; det skulle döda hela spelet. Det finns med andra ord ett starkt behov av att spelledaren är flexibel.

Samtidigt får man vara försiktig med spelarnas önskemål. Hur gör man om någon insisterar på att spela en rysk ballerina? Det finns definitivt äventyr där en sådan karaktär passar alldeles utmärkt – men även äventyr där en sådan karaktär känns fel. Blackwater Creek-äventyret är ett typiskt äventyr där en rysk ballerina skulle kännas malplacerad. Det finns ingen uppenbar anledning till varför hon skulle skickas ut för att leta upp en försvunnen person. Har jag, som spelledare, saboterat någons spelupplevelse genom att dra den gränsen? Och hur gör man om en spelare låter sin karaktär fatta det förmodligen helt rationella beslutet att lägga benen på ryggen och bara fly från hela äventyret? (Mer om detta senare.)

Inget av detta var dock vad jag oroade mig mest för inför äventyret. Min personliga oro handlade mycket mer om min roll som berättare. Skulle jag kunna levandegöra världen och karaktärerna? Skulle jag kunna presentera situationerna på ett spännande sätt? På ett obehagligt sätt? CoC är ju ett skräckspel – lite obehagligt måste det ju ändå vara! Och skulle jag hitta rätt ord för att beskriva det som händer? Jag är ju för helvete både litteratur- och språkvetare, dessutom med teaterbakgrund; detta borde ligga inom mina färdighetsområden! Tänk om jag failar så totalt att alla bara sitter och gäspar?

Kort sagt: spelledaren har mycket att tänka på. Gissningsvis mer än spelarna inser.

Så håll i er nu, gott folk, för här följer en redogörelse för några av de saker som hände i lördags. Dagen då Martin förlorade sin rollspelsoskuld. Dagen då några torra akademiker och en privatdetektiv gav sig iväg till Blackwater Creek.

Bland det första som hände var att karaktärerna givetvis ställde till med en scen som jag inte hade förutsett. Två vittnen hade kallats in för att – i mina tankar – kort redogöra för det sista de såg av den försvunne professorn. Min plan var att när detektivernas frågor hade besvarats, så skulle vittnena skrivas ut ur historien för evigt. Tack och hej. Vad jag däremot inte hade förutsett var att detektiverna i princip skulle börja stalka de stackars vittnena. Det ena vittnet följdes efter in på toaletten, där han hade satt sig för att gråta i fred. Ett mindre slagsmål bröt ut. Det andra – tämligen skärrade – vittnet utsattes för vad som gränsade till ett övergrepp, när en av karaktärerna (en läderklädd tysk man) försökte trösta henne genom att ”omhulda henne med min svarta rock”, vilket fick den samlade studentkåren att försvara sin klasskamrat mot utbölingen från det där landet som just hade förlorat ett världskrig.

Nästa oförutsedda händelse var att karaktärerna började fatta misstankar mot den professor som gav dem i uppdrag att leta reda på den försvunne Henry Roades. Exakt varför karaktärerna misstänkte honom, eller ens vad de misstänkte honom för, har jag inte blivit klok på, men de bestämde sig – i sin oändliga visdom – för att bryta sig in på universitetet mitt i natten. Det var en helt onödig omväg för dem att ta – vilket givetvis varken spelarna eller deras karaktärer kunde veta. Sålunda fick jag improvisera. Det hela slutade med att de mutade sig in via nattväktaren och sedan misshandlade en intet ont anande professor som bestämt sig för att sova över på sitt kontor. Denna lilla utflykt gav exakt noll och intet. Men spelarna verkade ha skoj.

Faktum är att den inledande delen av äventyret – den del då jag hade tänkt mig att karaktärerna bara skulle få sitt uppdrag och göra några få, korta undersökningar – drog ut på tiden rejält. Efter en eller två timmar hade spelarna inte ens lämnat Arkham. Hur skulle jag få berättelsen att röra sig lite snabbare? Jag fann tröst i en gammal berättarprincip: Tempot behöver inte vara högt i början av ett äventyr. Man kan spara de högre växlarna till när slutet börjar närma sig. Så jag försökte ha is i magen, och insåg att jag skulle behöva skära bort lite grejer senare i berättelsen.

När karaktärerna så småningom anlände i Blackwater Creek introducerade jag dem för – bland annat – den figur som jag tänkte mig skulle vara en av berättelsens stora skurkar: ”sheriffen” Dick Sprouston. Honom såg vi dock aldrig röken av igen; karaktärerna gav sig aldrig in i de situationer där jag tänkte att de naturligt skulle stöta på honom. Bland annat undersökte karaktärerna inte staden tillräckligt mycket för att hitta en övergiven bostad, där de hade kunnat sova över, i brist på annat husrum. Om sheriffen hade fått nys om att karaktärerna sovit över i huset skulle de ha väckts av en lynchmob, med tända facklor och högafflar, redo att driva ut dem ur staden.

Sheriffen skulle dessutom fylla ytterligare en funktion i berättelsen: Om karaktärerna, när det väl börjat hetta till i Blackwater Creek, bestämde sig för att lägga benen på ryggen, så skulle sheriffen och hans hejdukar hindra dem. De skulle – fullt beväpnade – ha blockerat vägen, och sedan ha tillfångatagit karaktärerna (av anledningar som skulle framgå i storyn, men som skulle ta onödigt mycket plats här). Men våra kära spelfigurer bestämde sig aldrig riktigt för att lägga benen på ryggen.

Vid ett senare tillfälle bröt all världens helvete ut, helt enligt mina onda planer. Karaktärerna, som sov över på en bondgård, väcktes mitt i natten av hiskliga skrik, och möttes sedan av synen att gårdens gris – som drivits till vansinne av en infektion – höll på att tugga sig igenom bondherrens mage, samtidigt som bondherrens handikappade bror låg på alla fyra på uppfarten och kräktes svart sörja. Som sagt, allt detta gick enligt mina onda planer. Vad jag däremot inte hade kunnat förutse, inte ens i mina vildaste fantasier, var att Martins karaktär – som hade ett brinnande intresse för att ”konservera levande vävnad” – skulle skända bondens lik, genom att försöka hugga av hans döda hand (inför tre förstummade drängar).

Ytterligare en icke-förutsedd grej? Okej. När jag planerade äventyret tyckte jag det var fullkomligt uppenbart att vissa karaktärer var goda och att andra var onda. Men fullt så uppenbart var det tydligen inte; spelarna började vid ett tillfälle diskutera om de anständiga karaktärerna egentligen kanske var onda. Det var fascinerande att lyssna på hur spelarnas fantasi bara… tog över… och hittade på en egen plot-twist (som jag dock inte utnyttjade).

Den största galenskap som inträffade var dock – lyckligtvis – att Martins karaktär förlorade förståndet. Efter allt fruktansvärt som han hade upplevt blev en mardröm till slut för mycket för honom, och han drabbades av extrem paranoia. I hans sinne var plötsligt de övriga spelarkaraktärerna hans fiender, infekterade av den hiskliga ruttnad som spridit sig över nästan hela Blackwater Creek. Så när han skulle agera nattvakt medan de andra karaktärerna sov, bestämde han sig för att ta en bensindunk, dränka bussen som karaktärerna sov i, och futta fyr på den. Sålunda, tänkte han sig, skulle de inte kunna ta infektionen med sig till Arkham. Hans plan misslyckades fatalt, men hans vansinne höll ändå i sig ända fram till slutet. Det slutade helt sonika med att han fick ett skott i pannan under äventyrets dramatiska final. Det var sannerligen en utkomst jag aldrig tänkte mig.

Överlag tycker jag att jag lyckades sköta min del av berättelsen ganska väl: jag reviderade konstant historian efter karaktärernas agerande, och tyckte mig ge spelarna så pass mycket svängrum i storyn att de verkligen kunde göra grejer. Dock klantade jag mig vid ett par tillfällen: Mitt i alla händelser glömde jag bort var vissa karaktärer befann sig. Några viktiga namn envisades dessutom med att ständigt falla ur mitt minne. Och den professor som misshandlades tidigare i spelet glömde jag att ta upp igen mot slutet. Ganska oproffsigt av mig.

Vad jag däremot inte klantade mig gällande var reglerna. Och här vill jag vara tydlig med vad jag menar: Jag missade förmodligen hundra olika situationer där vissa regler skulle ha kickat in. Men jag bryr mig inte. Min poäng här är snarare att jag inte lät reglerna komma ivägen för berättandet. Om jag i vanliga brädspel irriterar mig på regelboksbläddrande, så är det ingenting i jämförelse med hur ofantligt störande sådant kan vara i rollspel. Jag vill inte att regelverket följs slaviskt på bekostnad av allt annat; reglerna ska bara finnas som ett stöd för storyn, så att allt går rättvist till för spelarna. De ska inte bryta sönder stämningen i berättelsen.

De regler jag missade eller medvetet förkastade dyker kanske upp i framtiden, när jag är mer insatt i dem och har insett hur de verkligen ska användas. Men att de inte tillämpades i Blackwater Creek besvärar mig inte för en sekund.

En sak jag är mindre nöjd med är att jag förmodligen gjorde äventyret lite för lätt. Jag resonerade som så här: spelarna är inte vana vid rollspel, så man får ta det lite varsamt. Vidare är de spelare som har rollspelat tidigare förmodligen vana vid rollspel som Drakar och demoner eller Dungeons and Dragons. I dessa spel blir den karaktär man spelar till slut väldigt mäktig, då hen samlar på sig en massa erfarenhetspoäng. CoC fungerar på sätt och vis tvärtom: karaktärerna tenderar inte att bli starkare, utan svagare; deras bräckliga psyken kan inte hantera den stress som Cthulhu-mytoset utsätter dem för. Med andra ord: karaktärerna dör som flugor, eller drabbas av ett vansinne så överväldigande att de inte längre är spelbara.

För att råda bot på detta, så att vi inte skulle drabbades av en så kallad ”Party Kill” (där alla dör), slängde jag in två karaktärer som kunde hjälpa spelarna på traven. Den ena var en fd boxare och den andre var en läkare. Boxarens roll skulle vara att hjälpa till med fajtandet. Läkaren skulle ta hand om dem som eventuellt blev skjutna.

Detta kan ha varit en felkalkylering från min sida. Poängen i skräckspel överlag – och CoC i synnerhet – är ju att karaktärerna ska lida av sin utsatthet. De befinner sig i en hopplös, blek situation, och ingen hjälp finns att få. Var jag då för snäll som hjälpte dem på traven? Kanske. Till mitt försvar vill jag säga att jag verkligen ville att karaktärerna skulle komma till finalen. Åtminstone denna första gång.

Hur hade spelarna det då? Det är givetvis en fråga som jag inte kan besvara. Men jag studerade dem så noggrant jag kunde under spelet för att mäta deras reaktioner. Vid några tillfällen låg de rejält i luven på varandra angående vad karaktärerna skulle göra härnäst. Det tog jag som ett gott tecken: är man engagerad så argumenterar man. Att några rejäla skrattattacker bröt ut betraktade jag också som ett gott resultat. Men exakt hur spelarna kände får de redogöra för själva.

Så. Vart går vi härnäst? Jag hade aproligt, och hoppas verkligen få chansen att både agera spelledare igen (och kanske även ”bara” vara spelare i framtiden). Jag har en hel drös av Chaosiums officiella äventyr liggandes här hemma, men är även sugen på att skriva ihop någonting själv. Hur det blir får dock tärningarna avgöra.

Twilight Imperium: Del 2 – TI4? Vafalls?

För drygt ett år sedan påbörjade jag en ambitiös satsning om att skriva en artikelserie kring mina öden och äventyr med TWILIGHT IMPERIUM (TI3). En ytterst besvärande faktor i den målsättningen är att jag sedan dess inte har skrivit en endaste liten rad i ämnet och man skulle faktiskt kunna kalla hela företaget för ett misslyckande av monumentala mått.

Så väljer jag så klart ändå inte att göra. Som jag skrev i mitt första inlägg i serien så vågar jag helt enkelt inte ens öppna lådan eftersom den utstrålar en närmast magisk dragningskraft. Att jag inte har skrivit något om TI3 sedan sist får helt enkelt anses vara både förnuftigt och i linje med alla överlevnadsinstinkter jag som människa(?) är utrustad med.

Som ni förstår så ligger alltså TI3 både inplastat och obesudlat kvar på sin plats där högst upp i min garderob. Jag tror att jag har rört vid det någon gång i syfte att visa upp det och locka Herr Baguette i samma fördärv, men det är nog allt. Det senaste halvåret har det nog dessutom passerat en och annan dag utan att jag ens har skänkt spelet minsta tanke och jag mådde faktiskt ganska bra i den situationen.

Men. För det kommer ju alltid ett sådant. Den 11 augusti bestämde sig Fantasy Flight Games för att det var dags att slå på den stora trumman och TWILIGHT IMPERIUM 4th edition (TI4) utannonserades i vad som verkar vara någon form av 20-årsjubileum. Nyheten slog så klart ned som en bomb i spelvärlden och som ett mindre ragnarök i min så perfekta och TI3-lösa värld. Plötsligt fann jag att jag åter blev svettig under armarna och glasaktig i blicken varje gång spelet skymtade i övre delen av mitt synfält, vilket händer varje gång jag öppnar min spelgarderob. Ungefär lika plötsligt infann sig även ett våldsamt sug efter att köpa TI4 också, vilket ju får anses som något mer sjukt än jag vill erkänna. Låt mig ändå försöka förklara den vridna logik som försiggår under min blonda kalufs:

Argument för att köpa TI4
  • TI3 har, vad jag har förstått i alla fall, ett antal brister som gör att det är besvärligare än nödvändigt att ta till sig all den briljans det besitter. Bland annat verkar folk ha skapat sig egna husregler för hur allianser och truppförflyttningar går till och dessutom hävdar vissa att spelet är bra i sitt oexpanderade grundutförande, men inte i närheten så bra som det blir om man också lägger till en eller flera expansioner. Min tanke är självklart att allt det där så klart är fixat och förbättrat i TI4 utan att jag ska behöva pytsa många dyra pengar på expansioner. För det borde det väl?
  • När en ny utgåva av någonting släpps hör det liksom lite till att den föregående utgåvan fasas ut och överges. Eftersom jag ännu inte har köpt någon av de episkt vackra expansioner som finns till TI3 (jag har ju för bövelen inte ens provat grundspelet!),börjar jag därför känna en viss stress att göra så. En dag kanske de inte finns att köpa utanför eBay längre och det vore så klart tragik av högsta grad att plötsligt inse att jag och TI3 behöver dem för att överleva (de är förresten redan nu lite besvärliga att få tag på). Expansionerna till TI4 (för de kommer garanterat) kommer säkert inte ens att fungera med TI3 heller.
  • Jag är en idiotiskt patetisk materialist som alltid vill ha den senaste och bästa versionen av allt. TI4 är den senaste och bästa(?) versionen.
Argument emot att köpa TI4
  • Det är jättedyrt att köpa ett så dyrt spel som TWILIGHT IMPERIUM en gång till. Även om jag säljer TI3, vilket jag så klart inte skulle våga till följd av närmaste punkt nedan, blir den ekonomiska smällen större än vad både ekonomi och samvete klarar av. Jag vet ju dessutom inte ens vad det är jag köper. Förutom att det är ett episkt, underbart, fantastiskt spel som jag älskar i förskott.
  • TI3 kan, till följd av den kultstatus spelet besitter, bli värdefullt som bara den i framtiden och med den här farten kommer jag fortfarande att vara ägare till ett ospelat och inplastat exemplar framåt 2031. I nuläget finns det inget som tyder på en våldsam värdeökning, men vågar jag verkligen ta risken?
  • Kommer skillnaden mellan versionerna att bli stor? TI4 kanske inte ens är ett bättre spel? Det jag har kunnat läsa mig till säger att skillnaden inte verkar vara tillräckligt stor för att motivera ett nytt släpp, men vad vet jag? Ni ska veta att det är svårt att jämföra två saker vars egenskaper är helt okända för en.
  • Det här är en sista punkt som mitt förnuft och samvete har producerat i syfte att motargumenten ska gå segrande ur striden.

Slutresultatet av mitt resonerande blir alltså att jag bör låta bli att uppgradera mig till TI4 och istället fortsätta den kärleksaffär som har pågått mellan mig och TI3 i snart två års tid. Det är ett vuxet och rationellt beslut som kommer att stå sig… i alla fall tills de som begriper har kunnat göra en vettig jämförelse (som jag begriper) mellan spelen. Ah, det är skönt att vara beslutsam.

Preview: Debatable

debatable debattera mera spelglädje brädspel sällskapsspelKommer ni ihåg den gamla goda tiden då Parlamentet var roligt att titta på? Jag gör det åtminstone och varje gång jag har oturen att titta nu för tiden svider det i själen över hur tråkigt det har blivit. Eller är det jag som har blivit äldre och tråkigare? Jag hävdar så klart med bestämdhet att så inte är fallet, speciellt inte eftersom jag kastade mig över Kickstarter-kampanjen för det svenskutvecklade DEBATABLE för sisådär en månad sedan.

I DEBATABLE får man nämligen chansen att delta i mitt favoritmoment från Parlamentet, Tips från coachen. Alla som har använt Youtube någon gång har säkert sett när Johan Glans kommenterar arbetslöshet eller när Robert Gustavsson går från födsel till död på bara en minut och nu har jag alltså chansen att vara lika episkt rolig i fuldebattens ädla konst. I alla fall i mina egna ögon, för antagligen är jag inte det minsta rolig. Men är det inte allra viktigast vad jag själv känner, så säg?

Spelet går till så att den spelare som för närvarande är Moderator drar ett ämneskort och väljer ett av ämnena som går att läsa där (exempelvis Borde chipmärkning av barn vara obligatoriskt?). Därefter väljer hen ut två andra spelare, en som ska argumentera för och en som ska argumentera emot. Sen kan härligheten och kaoset börja… om det nu inte vore så att de två debattörerna först måste dra vars två strategikort som de måste använda under debatten. Vad sägs till exempel om att argumentera för ovanstående fråga och samtidigt vara tvungen att skylla allt på ett annat land OCH samtidigt ge uttryck för att man hatar IKEA? Betänk då att det är fullt möjligt att motparten argumenterar emot genom att använda sitt konstiga skratt och hänvisa till sin militära bakgrund.

Själva debatten varar i två minuter och efter att strategierna har avslöjats är det sedan upp till övriga spelare att rösta på vilken sida som vann. Förlorar man totalt två debatter har man blivit utslagen och får snällt agera moderator i framtida rundor. Den debattör som klarar sig kvar längst står som segrare och borde nog läggas in på närmsta psykakut om jag ska vara riktigt ärlig. Att vara bra på DEBATABLE är nämligen… sjukt. För vem kan egentligen vara förberedd på att diskutera allt mellan himmel och jord samtidigt som man ska lägga sig till med helt galna egenskaper? Jag ska absolut inte sitta här och uppmuntra alkoholkonsumtion (alkohol dödar!), men jag vågar nog påstå att en liten fin-whisky eller ett glas vin innanför slipsen smörjer både munlädret och kreativiteten.

debatable debattera mera spelglädje brädspel sällskapsspel

Nykter eller lite lagom berusad, tycker man om att låta munnen gå och att tjafsa lite med sina vänner törs jag lova att man kommer att ha rysligt roligt med DEBATABLE och jag kan knappt vänta tills mitt riktiga, äkta exemplar dyker upp framåt julhandeln (testspelet har jag skrivit ut själv). Det skadar knappast heller att det går att vara så många som 16 glada debattörer samtidigt, så har ni hela huset fullt av både tomtar, nissar och Janssons frestelse finns det gott om plats för allihop (på sommaren motsvarar det ungefär ett lagom stort gäng midsommarfirare, några burkar sill och en säck grillkol).

Som jag skrev i början var det ett tag sedan Kickstarter-kampanjen för DEBATABLE avslutades, men man behöver inte sörja allt för mycket om man missade den. Det är nämligen fullt möjligt att förhandsboka spelet på www.mindmadegames.com och tycker man att det låter hemskt jobbigt att göra det går det så klart lika bra att vänta tills det kommer ut i handeln framåt jul. Det ska dessutom komma en svensk version som heter DEBATTERA MERA, så om man tycker att det är lite besvärligt med engelska behöver man inte vara rädd överhuvudtaget.

Så, om ni är på jakt efter ett glatt partyspel som kan framkalla precis vilka galenskaper som helst så vågar jag definitivt påstå att DEBATABLE är något ni bör titta närmare på. Det blir liksom aldrig tråkigt att fuldebattera med sina vänner och själv har jag i alla fall svårt att hitta situationer där jag känner mig så levande som när jag skrattar så att jag får ont i magen.

Recension: Kingsburg

kingsburg spelglädje brädspel sällskapspelSpeltyp: strategispel Antal spelare: 2-5
Speltid: 90 min Språk: Engelska
Ålder: 14+ Tillverkare: Fantasy Flight Games

Det finns återkommande teman i spel och så finns det återkommande teman. Ett av de där återkommande handlar om att det finns ett land, där det finns en kung, där det finns provinser som kungen behöver hjälp att ta hand om, och där just den där provinsomhändertagaruppgiften faller på den stackars ovetande person som råkar packa upp spellådan. Precis så är fallet med KINGSBURG, varför det, i kombination med inläggets titel och ovanstående inledning, passar alldeles utmärkt att recensera det precis just nu.

Okej, så grundstoryn har vi alltså redan klar, men finns det något ytterligare att lägga till? Självklart. Spelarna ska, med hjälp av rådgivare av olika slag, få sina provinser att blomstra samtidigt som de också måste försvara dem mot yttre hot. Efter fem spelår kommer kungen att genomföra sin utvärdering av projektet och den som då har samlat ihop flest poäng står som segrare och blir säkert inbjuden till en och annan kunglig middag framöver. Det enda som återstår i historieberättandet är nu hur allt det där egentligen går till att göra och som av en händelse är det precis vad som nu ska följa:

Varje spelår är indelat i fyra årstider (chocken mina vänner, chocken). Mellan årstiderna delar kungen ut olika spelutjämnande fördelar beroende på hur det går för spelarna, men eftersom de är ganska marginella i sammanhanget kommer jag inte att ägna dem mer uppmärksamhet än vad jag just gjorde. Desto mer kommer jag att ägna mig åt vad som händer under själva årstiderna eftersom det är där som det riktigt saftiga och goda köttet på KINGSBURGS kropp sitter (eller den saftiga och goda lilla grodden i KINGSBURGS grönsaksland för er som är lagda åt det hållet).

Vår, sommar och höst följer alla precis samma upplägg: 1) Använd någon/några av de tillgängliga rådgivarna, 2) samla in resurser och 3) bygg en eventuell byggnad i din provins. Vintern får vi anledning att återkomma till.

Den spelattiralj som i princip allt som händer och sker i KINGSBURG kretsar kring är, håll i er nu, tärningen. Av den anledningen kommer säkert många av er att sluta läsa ungefär nyss, men jag ber er om lite tålamod innan ni hoppar av för även om tärningarna bestämmer otroligt mycket är de påverkbara på väldigt många sätt. Ta er en titt på (den underbart vackra) spelplanen nedan. På den ser ni rådgivarna och vad de har att erbjuda den som aktiverar dem. Ser ni också siffran uppe rådgivarnas vänstra hörnor? Det är det antal tärningsprickar som tjänsten i fråga kostar och det som krävs är alltså bara att slå och kombinera ihop exakt den mängd prickar man behöver (med hjälp av tre tärningar och eventuella bonusar) och placera på rådgivaren. Om nu inte någon annan redan har lagt sina tärningar där vill säga, för då är det redan kört och för sent eftersom rådgivaren bara har tid för en spelare åt gången.

kingsburg spelglädje brädspel sällskapspel

Tjänsterna som erbjuds kan handla om att samla/byta någon av spelets tre råvaror, att få vinstpoäng, att få ta en tärningsbricka att påverka sina tärningsresultat med, att förbättra sitt försvar eller att ta en titt på det fiendekort som väntar när det blir dags för vinter. För vinter blir det ju förr eller senare, det känner vi ju alla till. På vintern passar även de fiender som hotar i KINGSBURG på att komma på besök och då gäller det minsann att inte enbart ha ägnat de ljusa årstiderna åt konstruktivitet. Nej, det krävs så klart också skydd mot destruktiva krafter. Vilka de är och hur starka de är har man ingen aning om (om man inte har använt en rådgivare som tillåter en tjuvtitt vill säga), så någon form av kvalificerad chansning är helt klart på sin plats. Ni förstår säkert vad som händer sedan, lyckas man besegra fienden blir man belönad och om man förlorar väntar en bestraffning som kan vara mer eller mindre kännbar.

Och där har vi KINGSBURG mina vänner. Låter det svårt? Det är det inte heller även om jag har råkat ut för lättare analysparalys vid mer än ett speltillfälle. Den pedagogiskt uppbyggda spelplanen gör att regelgenomgången går fort som en oskulds första dans och sedan är det egentligen bara att gräva ner sig i alla de möjligheter som KINGSBURG erbjuder, för möjligheter finns det gott om. Vad som vid första anblick kan tyckas vara ett tärningsspel som grundar sig väldigt mycket på tur visar sig nämligen vara något helt annat när man börjar greppa hur allt fungerar.

kingsburg spelglädje brädspel sällskapspel

Byggnaderna man kan bygga (se ovan) ger alla olika fördelar (såsom t.ex. att manipulera tärningarna eller att få råvaror), faserna mellan årstiderna ger ofta fördelar till den som ligger sämst till och då har jag inte ens nämnt det taktiska rävspel som pågår när tärningarna ska placeras ut. Man turas om att använda en rådgivare i taget och eftersom rådgivarna bara kan användas av en spelare per årstid är det naturligtvis fritt fram (och rekommenderat) att försöka förstöra lite för motståndarna samtidigt som man hjälper sig själv. Om Björn t.ex. sitter med en 6:a och jag själv placerar tärning(ar) där kan han ju inte använda sin tärning när det blir hans tur, vilket innebär att hans tärning blir värdelös och han förlorar ett drag (jag vet, det är verkligen synd). Jag kan inte nog understryka vilken stor, och rolig, del av KINGSBURG taktiken kring tärningarna och rådgivarna är.

Mängden byggnader som finns att välja mellan gör också att det finns olika vägar att ta mot segern och jag har agerat på olika sätt i alla de partier jag har spelat. Jag har visserligen aldrig vunnit heller, men det är en helt annan historia…

Hur stor del spelar då den där förbaskade slumpen i allt tärningsrullande? Inte för stor skulle jag vilja säga. Visst kan det hända att dåliga tärningar sinkar eller rent av krossar kortsiktigt, men eftersom det finns så mycket saker att ägna sig åt gäller det att snabbt slå om från bitterhet till konstruktivitet och planera om. Det kan så klart störa vissa typer av spelare att inte alltid ha full kontroll (Matematikern, jag tittar på dig!), men jag skulle faktiskt vilja sträcka mig så långt som till att spänningen kring slumpen är en av detaljerna som gör KINGSBURG så förbaskat bra.

För bra är det verkligen. Utan att egentligen ha haft några större förväntningar från början måste jag säga att det har utvecklats till ett av de där favoritspelen som jag gärna plockar med mig när jag packar inför en härlig speldag. Det är till och med så att mina föräldrar, som i övrigt mest utsätts för årets frågespel från Alga (självklart inte av mig), har varit med och spelat och just den detaljen tycker jag visar på en tillgänglighet som inte är så vanlig i den här typen av strategispel.

KINGSBURG innehåller fullgott med strategiskt djup om man är inbiten spelnörd som undertecknad, men erbjuder också mugglare att få prova på något lite mer avancerat utan att för den sakens skull skrämmas bort eller lägga timmar på regler. Mina varmaste rekommendationer!