Dead of Winter: The long night – Unboxing day

dead of winter the long night sällskapsspel brädspel spelglädjeSå är dagen äntligen kommen, mina vänner. Efter att ha väntat, skrivit en förhandstitt, väntat, intervjuat Dead of Winter-skaparen Isaac Vega, blivit ohälsosamt uppspelt, väntat, slutat vänta och plötsligt överraskats av en paketavi från USA, sitter jag nu här med småsvettiga fingrar och tafsar på lådan till mitt förhandsbokade exemplar av DEAD OF WINTER – THE LONG NIGHT (DOWTLN).

Hur känner jag mig då nu? Tja, alla som har följt Spelglädje under åren vet att jag har en alldeles speciell relation till DEAD OF WINTER (DOW) efter äventyret som utspelade sig under 2014 (ta gärna en titt på det i Arkivet). När äventyret nu fortsätter med DOWTLN så känner jag mig…andäktig på något sätt. Jag har spelat originalspelet så många gånger att jag har tappat räkningen och haft precis lika roligt varje gång, så när nu expansionen ligger för mina fötter vet jag inte riktigt hur jag ska bete mig. Flera gånger har jag kämpat mot suget att kasta mig över spelet så fort jag har haft 5 minuter över… men så gör man ju faktiskt inte. En expansion till DOW förtjänar gott om tid, noggrant utforskande och gränslös kärlek. Överdrev jag där i slutet? Nej, jag tror inte det. Gränslös kärlek är helt rätt uttryckt.

Nåväl. Efter att ha vägt boxen i händerna (den är tung!), vänt och vridit på den otaliga gånger, läst reglerna på nätet och då och då gått en omväg runt den inplastade skönheten bara för att få en liten extra titt dök stunden jag eftersökte upp i fredags eftermiddag. Jag fångade den omedelbart, och det faktum att jag inte ens tog mig tid att brygga en kopp kaffe att sällskapa med säger precis allt om hur ivrig jag var. När jag hade lyckats slita (smeka) av plasten och började lyfta på locket infann sig en sådan där gó känsla som bara brädspelare (och möjligen arkeologer i Konungarnas dal) kan relatera till:

Ett lock som kämpar emot lite när det ska lyftas eftersom det aldrig har öppnats förut.

De möjliga likheterna med sarkofagöppnarna i Egypten slutar dock där, för doften som spred sig efter lyftet var ljuvlig. Hur man kan tycka att nytryckta spelkomponenter luktar gott övergår mångas (däribland Frugans) förstånd, men omedveten om allt annat satt jag bara där och… doftade på spelet.

Jag vet inte riktigt hur länge jag satt där och bara njöt av doften, men stunden avbröts abrupt av att vår franska bulldogg Hjördis släppte en fjärt som effektivt förhindrade all luktsinnlig njutning. Raskt slog jag över till det rent visuella och där är kanske först här som det börjar bli intressant för er läsare, för det är nu jag tänkte redogöra för vad som fanns i lådan förutom doft.

dead of winter the long night sällskapsspel brädspel spelglädje

Till att börja med, det fanns åtta, ja åtta, kartor med markörer, figurer och platser att trycka ut och sortera. Mängden prylar som DOWTLN innehåller är verkligen massiv och jag får flashbacks till stunden då jag öppnade DOW (och i princip alla spel gjorda av Fantasy Flight Games). Eftersom DOWTLN inte bara är en expansion, utan en expansion som går att spela utan grundspelet så är så klart en del av komponenterna likadana, eller näst intill likadana, som attiraljerna i originalet. Det där är en sak jag normalt hade irriterat mig på, för varför ska jag egentligen tvingas betala för fler spelplaner och tärningar när det bara är expansionen jag vill åt?

Dead-of-winter-crossroadsPlaid Hat Games har dock varit smarta och uppgraderat de flesta sakerna grafiskt eller kvalitetsmässigt. Platserna, som tidigare bestod av tunn papp, består nu av tjock kartong som ger ett betydligt mer exklusivt intryck. Spelplanen, som egentligen är likadan som den jag redan hade, har fått sig ett grafiskt lyft som gör att den gamla antagligen aldrig kommer att användas mer. Zombie-figurerna som medföljer har fått ny artwork, så trots att jag redan hade en vansinnig mängd sådana så gläds jag åt variationen som de nya tillför. En del av markörerna har fått extrafunktioner och är nu dubbelsidiga och lägg sedan därtill att korten i DOWTLN fyller på kortlekarna från grundspelet rejält och att 20 nya överlevare gör entré. Att tärningarna, first player-markören och referenskorten till spelarna är precis likadana som tidigare gör liksom inget, jag har fått så många nya och uppgraderade prylar att jag fort glömmer det ekonomiska och gläds åt allt lullull jag har lagt beslag på.

Och på tal om glädje har jag ju inte ens nämnt de stora nyheterna som DOWTLN kommer med. Förutom det som nämnts ovan, några mindre regeljusteringar och en kyrkogård att samla döda överlevare på så medföljer nämligen tre expansionsmoduler som man kan infoga i den mån man själv önskar. I skrivande stund har jag inte provat någon av dem, men min massiva DOW-erfarenhet och lite regelläsning gör att jag hoppar högt av glädje när jag tänker på vilket elände de kommer att tillföra för oss spelare.

  • Den första, och enklaste, modulen att använda inför möjlighet att utveckla sin koloni för att underlätta livet i den hiskeliga zombie-apokalypsen; det kan t.ex. handla om att bygga kanontorn, eldstad och… att få igång DVD-spelaren (ja!).
  • Den andra modulen inför banditer i spelet. Japp, nu har spelarna inte bara mängder av zombies att ta hänsyn till utan även ett hänsynslöst plundrande rövarband. Förutom att de, precis som överleverna, lockar till sig zombies med sin närvaro så plundrar de jämnt och ständigt korthögarna på användbara prylar. Allt de hittar samlar de synligt i sitt läger och det går självklart att gå dit och försöka stjäla tillbaka något livsviktigt om man vill måste. Den här modulen lär snabbt bli spelarna övermäktig om de inte ser upp!
  • Den tredje och sista modulen kommer att… ställa till ett helvete rent ut sagt, för i den får vi nämligen lära oss mer om zombie-apokalypsens historia på forskningscentret Raxxon. Sakerna som går att hitta där är otroligt användbara och kraftiga, men att ens närma sig området kan få ödesdigra konsekvenser. Nämnvärt är att man, bland de användbara sakerna, kan hitta piller som via ett enda tärningskast kan få kraftigt positiva eller kraftigt negativa effekter på den överlevare som sväljer dem. Dessutom släpper området, om inte spelarna förhindrar det, med jämna mellanrum ut rester av sina fruktansvärda experiment, och konsekvenserna av ett löst experiment kan vi ju alla relatera till när vi ser Donald Trump. Den här modulen försvårar i princip allting som måste göras och det är nog bara att be till högre makter om att det inte finns någon förrädare i sällskapet.

dead of winter sällskapsspel brädspel spelglädjeKlart är att i alla fall modul två och tre gör DOWTLN rejält mycket svårare att vinna. Jag kan inte tänka mig att vi närmar oss SHADOWS OVER CAMELOT-nivå, men om man spelar med alla tilläggsmodulerna samtidigt är risken stor att överlevnadsinstinkten snabbt kan förvandlas till dödslängtan i den bistra vintern. Självklart kommer jag, så fort jag bara får tillfälle att slå på den stora expansionstrumman och tvinga in mina vänner i eländet.

Slutligen, jag som har blivit förälskad i CROSSROADS COMPANION APP verkar än så länge få gå tillbaka till kortleken igen. I app-store står det att appen ska stödja kommande expansioner, men när det kommer att ske har jag inga uppgifter på. Fast, app-problemet är egentligen bara en liten buckla i lacken för min del, för nu när jag äntligen har fått fingra lite på DOWTLN känns det om möjligt ännu hetare. Någon som vill provspela med mig?

Recension: Cards Against Humanity

cards against humanity spelglädje brädspel sällskapsspelSpeltyp: Partyspel, kortspel Antal spelare: 3-30
Speltid: 30 min Språk: Engelska 
Ålder: 17+ Tillverkare: Creative Commons

Är du som jag? Då har jag dåliga nyheter och goda nyheter. De dåliga nyheterna är att du är en fruktansvärd, sjuk och pervers människa. De goda nyheterna är att det finns ett partyspel som är perfekt för dig!

Partyspelet i fråga heter CARDS AGAINST HUMANITY (hädanefter: CAH). Det går ut på att samla poäng. Först till fem vinner.

Något förenklat spelar man så här: En förstespelare drar ett kort, på vilket det står en ofullständig mening. Hen läser texten på kortet, högt och tydligt. Övriga spelare får sedan komplettera meningen genom att spela ut kort från sina händer. På dessa hand-kort står i sin tur ord eller fraser som mer eller mindre väl passar ihop med förstespelarens kort. Den spelare som skapar den roligaste meningen får en poäng; hen blir även näste förstespelare, och får därmed dra ett nytt kort med en ofullständig mening. Så rullar spelet på tills någon vinner.

Partyspel ska inte vara så värst mycket svårare än så. CAH håller sig alltså definitivt inom svårighetsramarna.

Nu undrar givetvis alla oskyldiga sinnen där ute i etern vad som är så fruktansvärt, sjukt och perverst med detta spel. För det låter väl ändå trevligt? Man spelar ut kort, fifflar ihop meningar, och har lite skoj. Vad är det som är så märkligt med det? Jösses, sådana spel kan man ju lira med farmor! Eller barnen på dagis!

Det är här Daniel Radcliffes rövhål kommer in i bilden. Och Lance Armstrongs bortopererade testikel. Och två dvärgar som bajsar i en hink. Ni förstår, texterna på spelkorten är inte av det familjevänliga slaget. Personligen har jag bara spelat den engelskspråkiga varianten av spelet – tydligen ska det finnas en svenskspråkig också – och våra meningar blir alltid något i stil med ”My last birthday party was ruined by + Daniel Radcliffe’s delicious asshole” eller ”Dad’s funeral turned out really good because of + projectile vomiting”. Ja, spelet ligger på den nivån – och lägre. Nekrofili, någon?

cards against humanity spelglädje brädspel sällskapsspelAtt kalla CAH smaklöst eller vedervärdigt är helt korrekt. Men att använda sådana omdömen som kritik är att missa poängen med spelet (lite som när min chef för femton år sedan såg THE TWO TOWERS på bio och kritiserade filmen för att vara ”så jävla overklig”). Hela vitsen med CAH är trots allt att pussla ihop chockerande vidrigheter. ”A party game for horrible people” står det på spelboxen, och det är vettigt att ta den texten på allvar; tillhör man inte kategorin ”horrible people” så finns det andra spel att njuta av.

Personligen tillhör jag de fruktansvärda människorna, varför jag betraktar CAH som ett mästerverk inom partyspelsgenren. Under detta spel har jag – tack vare de sinnessjuka korten och mina motspelares kreativitet – drabbats av några av mina mest hysteriska skrattanfall någonsin. Jag har bokstavligt talat gråtit av skratt åt de perversioner som satts ihop. (Senaste brutalskrattet? ”My last relationship ended because of + wanking in a pool of children’s tears”)

Vid det här laget har nog de flesta av er koll på om ni tror att CAH är ett spel i er smak. Det är helt i sin ordning. Dock vill jag påskina att många som inte uppskattat spelet utifrån hur det har beskrivits faktiskt har älskat det när de väl börjat spela. Kanske blir det roligt bara för att alla andra skrattar? Kanske ser de äntligen sin chans att släppa loss lite? Jag vet inte.

cards against humanity spelglädje brädspel sällskapsspelNackdelar? Några kan nämnas. Alla varianter jag har spelat av CAH har varit på engelska. Är man inte bekväm med detta språk så blir spelet varken begripligt eller roligt. Kvaliteten på den svenska utgåvan kan jag överhuvudtaget inte uttala mig om, eftersom jag inte har spelat den. Vidare har ett fåtal av korten i den engelskspråkiga leken referenser till fenomen eller personer som gemene man i Sverige har noll koll på. Hur många av er vet exempelvis vem Anthony Weiner är? Trodde inte det. Själv har jag sorterat bort dessa kort – men det är förståeligt om folk tycker det är surt att köpa ett spel som emellanåt är nischat åt en kultur man inte lever i.

Rent spelmässigt vill jag egentligen bara nämna en enda nackdel, nämligen att man – trots att man får ha tio kort på hand – ibland sitter med kort som helt enkelt inte verkar vara roliga. Jag betraktar dock detta som en ganska liten nackdel eftersom jag har upptäckt att de flesta kort kan vara vansinnigt underhållande i rätt sammanhang. Det gäller bara att vänta in rätt ögonblick. Kreativitet är nyckeln, gott folk.

”Rätt ögonblick” är dessutom en fras som borde utgöra en ledstjärna för hela spelet. När kommer CAH till sin rätt? Kort sagt: I likasinnades sällskap. Har du polare som är lika sjuka i huvudet som du? Det är dem du ska spela detta med. Inte med farmor. Inte på dagis. Inte när dina svärföräldrar är på besök. Inte med kollegorna på lunchrasten. Och om ni som spelar har fått er några innanför västen så är det givetvis ett plus. Det är, trots allt, ett partyspel.

En väldigt fin grej med CAH är att det är gratis. Förvisso äger jag betalvarianten – som kommer i en nim liten låda – men om man inte vill pröjsa, så finns korten på nätet som pdf-filer. Det är bara att ladda hem dem, skriva ut och börja klippa. Helt lagligt. Kvaliteten på korten blir givetvis inte lika bra – såvida man inte äger något slags tryckeri – och de olika expansionslekarna finns tyvärr inte tillgängliga för hemladdning. Men om man nöjer sig med de ursprungliga korten i lite crappy kvalitet, då är det bara att köra. Jag utlovar en hysteriskt rolig stund.

Om ni är sjuka i huvudet, alltså.

Recension: Dinofajten

brädspel spelglädje dinofajten sällskapsspelSpeltyp: Barn/familjespel Antal spelare: 2-4
Speltid: 45 min Språk: Svenska 
Ålder: 9+ Tillverkare: Mattias Dristig

För inte allt för längesedan innehöll min spelsamling exakt noll spel som handlade om dinosaurier. I våras trillade dock RAPTOR in och i somras fick det också sällskap av DINOFAJTEN eftersom spelets konstruktör Mattias Dristig hade både modet och vänligheten att skicka sitt alster till mig (tusen tack!). Just det faktum att jag fick spelet skickat till mig som ett oskrivet blad gjorde att jag såg extra mycket fram emot att recensera det; för en total spelgalning som mig är det nämligen väldigt skönt att kunna sätta sig ner och spela spel helt utan förväntningar då och då.

Så, efter att ha spelat ett antal rundor av DINOFAJTEN, vad är mitt intryck? Man kan säga att jag är… inte besviken, men… underväldigad. Jag kommer att förklara varför lite längre fram i texten, men först lite om hur man spelar:

I DINOFAJTEN styr varje spelare över varsin flock dinosaurier innehållande 1 äldste, 2 vuxna, 1 ungdom och 2 ungar. De olika kategorierna har olika mängd hälsopoäng (liv) och olika attack-värden (hur många tärningar som får användas i strid) och för att inte göra en enkel förklaring krångligare än den behöver så angav jag dinosaurierna i ordning från starkast till svagast ovan. Att sedan spela DINOFAJTEN behöver, inte heller det, göras särskilt krångligt eftersom reglerna är busenkla att lära sig och förstå: När det är ens tur väljer man vilken spelares flock man vill anfalla, pekar ut en viss dinosaurie i den flocken, väljer vilken av sina egna dinosaurier man vill attackera med, slår med tärningarna och avgör (jag höll på att skriva resolvar) resultatet genom att dra bort lika många hälsopoäng från den anfallne dinosaurien som tärningarna visar. Skulle en dino bli så skadad att den förlorar alla sina hälsopoäng tas den ur spel och spelaren som anföll får dra ett händelsekort som ”belöning”. Den spelare vars flock överlever längst har vunnit DINOFAJTEN.

brädspel spelglädje dinofajten sällskapsspel

Okej, nu när ni vet hur spelet går till är  det så dags att återgå till min underväldigade känsla och anledningarna till den:

På kartongen står det ”Ett strategispel för hela familjen” och där hittar vi möjligen roten till allt ont, för jag har nämligen svårt att hitta de strategiska inslagen. Jag vet att DINOFAJTEN är ett familjespel som inte bör tåla en hardcore-gamers stenhårda giljotin, men jag har verkligen försökt att se bortom det och hitta taktiska detaljer. Hur jag än vänder och vrider på det så blir dock ändå mitt intryck att de utlovade strategiska möjligheterna inte bara är få utan faktiskt nästan saknas helt och hållet. Man använder bara den dino som får slåss med flest tärningar och attackerar motståndarnas motsvarigheter för att försvaga dem, svårare än så är det inte. Möjligen blandas ett och annat händelsekort in här, men det känns mer som slump än strategi. Jag kan också tycka att det är synd att man inte har möjlighet att försvara sig på något annat sätt än med eventuella händelsekort och att skadade dinosaurier inte är sämre att attackera med, då tror jag nämligen att tärningsduellerna hade blivit mer spännande.

Och när vi ändå är inne på händelsekorten så är de en annan detalj som jag hänger upp mig lite på. Det finns två sorters händelsekort: Kort som inträffar i samband med att de dras och kort man får behålla på hand och spela ut när man vill. Så långt är allt väl, men ni lade kanske märke till att jag satte citationstecken runt ordet belöning när jag nämnde dem ovan? Anledningen till det är att de i reglerna anges som en belöning, men att de i mitt fall ofta har inneburit stenhårda bestraffningar (dinosaurier som har dött, bytt flock etc.). Det finns helt enkelt för många elaka händelsekort i leken för att det ska kännas belönande att dra dem. Det är möjligt att jag där hittade ett taktiskt moment i att undvika dem och låta motståndarna ta den smällen, men det kan väl knappast ha varit tanken egentligen?

Dinofajten-cards

Något jag både gillar och ogillar är att DINOFAJTEN innehåller utslagning. Som vuxen (som spelar med vuxna) fungerar det eftersom ett parti snabbt blir en kamp på liv och död där glåporden haglar över bordet; ingen vill bli utslagen och alla kämpar stenhårt för sitt liv. När barn blandas in har jag dock väldigt svårt för utslagningen eftersom det i grunden är en bedrövlig mekanik som bara tillför problem när man vill lära barn sällskapsspelande. Säg det barn som, utslagen, finner sig i att titta på medan de andra får ha allt det roliga?

Trots allt negativt, så tycker jag ändå inte att DINOFAJTEN är så dåligt som det möjligen låter. Jag ser kvaliteter i spelet som undervisningsmaterial i matte för yngre barn, räknandet med tärningar och hälsopoäng hit och dit ger nämligen finfin träning i huvudräkning. Jag tror också att de åldersgrupper som har nytta av matteträningen bättre kan uppskatta slumpmässigheten i att bli straffad (belönad) av händelsekorten; DINOFAJTEN känns helt klart mer som ett barnspel än ett familjespel på det sättet.

Konstruktören har också upplyst mig om att det finns alternativa, lite mer avancerade regler, för DINOFAJTEN på den officiella hemsidan. De avancerade reglerna känns helt klart uppfriskande och i vissa fall infogar de dessutom några av de strategiska moment jag tycker saknas. Det är betydligt roligare när man, istället för att bara slentrianmässigt attackera med sin starkaste dino, måste fundera över effekter av skador och att behöva vila sina dinosaurier titt som tätt. Inför nästa utgåva, DINOFAJTEN finns just nu i endast 200 exemplar, tycker jag därför att de avancerade reglerna bör infogas i regelhäftet som moduler att använda om man vill; när de bara finns på hemsidan riskerar många att missa dem och det tycker jag är synd. Vidare tycker jag att spelet hade mått bra av en mer verklighetstrogen artwork där varje flock kanske skulle kunna vara en egen dinosaurieart (med olika egenskaper?). På så sätt hade man kunnat infoga lite dinosauriekunskap i mixen och det hade tillfört en hel del både kunskaps- och stämningsmässigt.

Slutomdömet? DINOFAJTEN har helt klart en hel hög av brister rent spelmekaniskt och hade mått bra av ett antal varv till i utvecklingsloopen. Som undervisningsmaterial i lågstadiematte fungerar det dock bra redan nu (barnen hade garanterat gillat det) och med, återigen, några varv till i utvecklingsloopen så hade det dessutom kunnat bli ännu bättre till skolan. De avancerade reglerna (som finns på nätet) tillför en hel del, men det räcker ändå inte riktigt till för att jag ska kunna rekommendera det till spelsugna familjer. DINOFAJTEN känns i grund och botten som ett barnspel som är allt för strategilöst och slumpartat för att den angivna målgruppen, casual gamers och familjer (eller barn, för den delen), ska ha särskilt roligt; det finns betydligt bättre alternativ där ute.

Recension: Spela med Fragglarna

spelglädje brädspel sällskapsspel Spela med fragglarnaSpeltyp: barnspel Antal spelare: 2-5
Speltid: ? Språk: Svenska 
Ålder: 7+ Tillverkare: Kärnan

För några veckor sedan besökte jag traditionsenligt Kiviks marknad. Lika traditionsenligt åkte jag därifrån med en last av laktritsremmar, munkar, ett Uti vår hage-album och en känsla av att inte ens en marknad av Kiviks storlek kommer att finnas för evigt. Jag antar att ni redan nu har räknat ut vad som är på väg och jag ska så klart inte göra er besvikna:

”Men!”

Det här året överraskades jag också väldigt positivt av ett stånd som var sprängfyllt av sällskapsspel. Inte vilka spel som helst heller mina vänner, utan gamla utgångna spel från Alga som fortfarande var inplastade. 50 spänn styck var allt de ville ha och jag grottade givetvis ner mig rejält bland de gräspollentäckta rätblocken. Snart visade det sig dock att alla spelen var danska utgåvor fyllda med ord som ”kamelååååså” och ”halvfjärs” och min köplust dämpades rejält. Det slutade med att jag lämnade ståndet tomhänt (mest för att jag inte hittade något jag inte redan hade) men med en nostalgisk känsla i kroppen.

Som alltid så leder det ena till det andra och därför befinner vi oss nu mitt i en nostalgirecension av ett av min barndoms allra roligaste spel, SPELA MED FRAGGLARNA. Är det förresten någon som vet vad en fraggel är nu för tiden? Jag har nämligen letat med ljus och lykta efter ett Fraggel-gosedjur till min dotter men inte hittat något, så jag får på något sätt en känsla av att fragglarna just nu är lite efter (men garanterat före) sin (nästa) storhetstid. Med det i åtanke tror jag att en liten bakgrundshistoria behövs för att recensionen ska komma till sin rätt, så:

Fragglarna är små färglada varelser med svans som bor i Fraggelberget. De lever ett ganska bekymmerslöst liv och trivs allra bäst när de får dansa, sjunga eller utforska bergets otaliga gångar. Utanför Fraggelberget finns en värld som kallas ”Gorgernas trädgård” och den måste fragglarna då och då besöka för att plocka rädisor eller besöka det allvetande oraklet Skräphögen. Gorgernas trädgård är dock bebodd av tre enorma gorger som ser fragglarna som skadedjur eftersom de lever av rädisor från deras grönsaksland. Speciellt sonen i huset har fraggeljakt som ett av sina största fritidsintressen och även om han sällan eller aldrig lyckas är han ett ständigt orosmoln för de modiga fragglar som vågar sig in i trädgården.

Och där slog jag egentligen två flugor i en smäll för den där lilla berättelsen tillförde inte bara bakgrund utan tog också upp allt som SPELA MED FRAGGLARNA går ut på (förutom att slå med tärningar). Uppdragen i spelet är sammanlagt tre: att besöka två slumpvis dragna platser i Fraggelberget, att ge sig in i Gorgernas trädgård och hämta en rädisa och slutligen att ta sig tillbaka till fragglarnas pool (startrutan) igen. Av den anledningen är spelplanen uppdelad i två halvor; en för Fraggelberget och en för Gorgernas trädgård.

spelglädje brädspel sällskapsspel Spela med fragglarna

Så långt är SPELA MED FRAGGLARNA inget mer än ännu ett, om än vackert men, klassiskt ”flytta-och-gå”-spel med ett roligt tema. Som tur är insåg även konstruktören det när hen satt och knåpade 1984 så det är med en stor nostalgisk glädje jag berättar att det finns ett extra spänningsmoment infogat i spelet. Spelplanen innehåller nämligen ett antal variabla platser som gör att vägen plötsligt kan vara blockerad i Fraggelberget eller, bäva månde, att en av gorgernas fällor slår igen i rädiselandet. Förändringarna sker när man slår en pil med tärningen och tvingas rotera, det på sin tid garanterat banbrytande, hjulet som finns under respektive planhalva. Visst, det går självklart memorera hur de variabla platserna kommer att förändras med varje rotation, men sånt håller man väl knappast på med som barn va? Va? VA!? Nej just det, fällorna är ett väldigt spännande inslag och därmed basta.

spelglädje brädspel sällskapsspel Spela med fragglarna

Det jag tyckte var allra coolast med spelet (förutom temat) när det begav sig är att det innehåller en delvis 3-dimensionell spelplan. I den utformningen var det helt klart före sin tid och jag envisades ständigt med att prega min fraggelfigur genom öppningen mellan Fraggelberget och Gorgernas trädgård trots att det hade varit enklare att bara lyfta den över. Jag minns också att jag tyckte att det var väldigt dåligt att man inte kunde göra detsamma (prega, inte lyfta) om man lyckades aktivera genvägen i brunnen i Gorgernas trädgård (det finns faktiskt ett hål även där, men det är så litet att inte ens en rädisemarkör får plats). På den tiden var det dock inte tal om att skriva arga tweets eller bloggrecensioner för då fanns nämligen inte internet. Det ni!

spelglädje brädspel sällskapsspel Spela med fragglarnaSjälvklart dras SPELA MED FRAGGLARNA av ett och annat rejält obalanserat moment. Betänk t.ex. om den ena spelaren lyckas dra två platser väldigt nära varandra i Fraggelberget medan den andra drar platser i varsin ände. Visserligen får man själv välja vilken ordning man vill göra sina tre uppgifter i, så det går att spara tid genom att planera sitt trädgårdsbesök osv. effektivt, men även för barn blir det plågsamt tydligt hur orättvist utgångsläget kan vara. Men vem har sagt att livet ska vara så rättvist jämt? Generellt kan man egentligen säga att SPELA MED FRAGGLARNA lider av precis allt som klassiska tärningsspel brukar göra. Du kan heta Garri Kasparov, Steve Wozniak eller vad fanken du vill, om tärningen tycker att du ska besöka Skräphögen för femtielfte gången så är det så oavsett hur dumt det är rent taktiskt.

Samtidigt är ju det där tärningsspelens stora charm, att vem som helst kan förlora mot vem som helst, när som helst. Att försöka aktivera genvägen från Gorgernas trädgård till fragglarnas pool med tärningen är spännande, att vara rädd för att slå en pil när man står mitt i en fraggelfälla är vansinnigt spännande och väl där blir det dödsföraktande spännande att snurra på hjulet.

Om du är barn alltså. Som vuxen har du absolut inget att hämta här om du inte försöker återvända till din barndom, är en stor fraggelfantast eller spelar med dina barn. För jag skulle faktiskt vilja påstå att SPELA MED FRAGGLARNA håller alldeles utmärkt som barnspel även idag. Visst finns det alternativ som bättre tränar taktisk förmåga, logiskt tänkande och så vidare, men borde vi inte bara lägga det mesta av det där åt sidan och istället låta leendet som sprider sig över barnansiktet bestämma? Inte för att alla automatiskt ler så fort de ser en fraggel, men ändå.

Som avslutning vill jag passa på att plussa och minusa (jag vet) två obetydliga saker som jag ändå inte kan låta passera obemärkta:

Minus: SPELA MED FRAGGLARNA, vad är det för namn egentligen? Med den logiken skulle ju t.ex. T.I.M.E STORIES kunna heta SPELA MED MENTALPATIENTERNA och det hade ju inte blivit så värst bra.

Plus: Reglerna som är sådär manuellt och snett påklistrade i locket. Antagligen är det någons farmor eller farfar som har klistrat dit just mitt regelblad.

Att fläska på

spelglädje brädspel sällskapsspel fläska påHärom veckan hände det igen. Det hemska. Det förbjudna. Eller, som en viss kvällstidning skulle skrivit:

”Här gör han det supergalna! Följden blir katastrofal! Se chockbilderna här! OBS! Starka bilder!”

Det som hände, som bilden ovan antyder, var att det fläskades på. ”Fläska på?” tänker ni så klart nu, för jag tror inte att den glosan har förklarats på Spelglädje tidigare. Efter det senaste vanhelgandet av mitt spelbord känner jag dock att tiden är inne att öppna Pandoras ask och skåda eländet däri, så:

Att fläska på innebär kort och gott att man spiller ut sin trivseldryck i, på, eller i närheten av ett pågående parti brädspel.

Innan ni vilt ifrågasätter logiken i att slabbandet kallas just så ber jag er att visa tålamod. Det här inlägget tillägnar jag nämligen både företeelsen som sådan, men också mannen bakom namnet, eländet och majoriteten av påfläskningarna i form av min bror. Här vankas både förklaring och anekdoter, så är ni inte av känslig natur rekommenderar jag er att åka med. Ni andra… läs ett annat inlägg!

Det började en helt vanlig kväll i Vinslöv för sisådär 7 år sedan då jag befann mig i mitt brädspelsnördandes linda. Jag, min bror, Frugan och en okänd vän hade samlats i mitt kök för att spela FINANS och till detta krävdes naturligtvis kaffe. Detta var lång tid innan Stelton-termosar och andra statusprylar hade landat i mitt hem, så det som fanns att förvara kaffet i var våra kaffekoppar och kannan som stod och brände i kaffebryggaren; som ni förstår var därför det mesta av kaffet utplacerat i kopparna.

Vi hade kommit ganska långt in i partiet och min bror, som hade placerat sin kopp precis på ett av spelbordets hörn, befann sig i en knivig situation; skulle han satsa hårt och köpa ett av spelets dyraste företag eller skulle han fega ur och falla i brädspelslig glömska? Efter en lång tids funderande lyckades han i alla fall bestämma sig och därefter gick allt väldigt fort. Han sa ”Nej, jag tror att jag tar och fläskar på lite…” samtidigt som han med en yvig handrörelse svepte ner sin fulla kaffekopp från bordet. Spelet klarade sig undan störtfloden, men golvet, stolen, väggen, brorsans oskuldsfullhet och en och annan strumpa blev markant brunare än bara några sekunder tidigare.

När chocken hade lagt sig och lättnadens vindar blåste genom rummet (spelet hade ju trots allt klarat sig) hjälptes vi åt att sanera olycksplatsen och fortsatte spelandet. Jag har inte den blekaste aning om vem som vann, men min bror hade för evigt skrivit in sig i historieböckerna genom att simultant utföra och döpa företeelsen ”Att fläska på”.

Sedan dess har han fläskat på över det gröna kortsetet i IN THE YEAR OF THE DRAGON och, även om det egentligen inte faller under den exakta betydelsen av att fläska på, missat att hans chiuaua diarrésprutade ner en av våra vita gardiner samtidigt som han spelade TAKENOKO.

Därefter har han faktiskt hållit sig lugn och har som en följd av det fått god konkurrens i påfläskningens ädla konst av min Stockholms-boende vän Murklan. Ovanstående bild är nämligen tagen bara sekunder efter att han hade utfört ett genialt drag i HANABI. Ett drag som för övrigt genomfördes när det inte var hans tur och därmed förstörde hela partiet (han lämnade ut information som vi andra inte fick känna till). Jag vet inte hur sällskapsspel spelas i Stockholm men jag inbillar mig att han inte skulle betraktas som en särskilt god representant för sin hemby just då (även om han hade den goda smaken att spilla på ryamattan istället för spelet).

Sedan Murklans debacle har jag funderat en del på hur framtida påfläskningar ska kunna undvikas. Via Instagram fick jag förslag om att sätta plastfickor på alla spelkort eller att helt enkelt förbjuda trivseldryck så fort ett spel plockas fram. Ingen av lösningarna är dock gångbar i min värld för hur mycket jag än plastar in spelkorten så är både spelplan och övriga komponenter i fortsatt fara, och att förbjuda kaffe vid spelbordet är inte bara dumt utan jättedumt. Att sätta lock på kaffekopparna fungerar inte heller för doften och åsynen av kaffe är nästan en lika viktig spelkomponent som de övriga för mig.

Men hur gör alla andra då? Hur gör du? Vart jag än vänder mig ser jag nämligen bara trevliga brädspelsbilder där allt är frid och fröjd. Hela brädspelsvärlden signalerar ”här är det minsann inget påfläskande, inte!” men samtidigt är det ju en omöjlighet att jag är ensam om problemet. Miljontals, ja kanske miljarders, brädspel måste ju vara nedspillda vid det här laget? Jag tar tacksamt emot tips på finurliga lösningar, men lika gärna fruktansvärda berättelser om episka påfläskningar. Det kan ju bli ganska rolig läsning för oss med lite galghumor så, med risk att få leva med den eviga skammen över utebliven respons, uppmanar jag er härmed att berätta loss allt vad ni orkar i kommentarsfältet. Sätt igång, don´t leave me hangin´!

Under tiden, i brist på gångbara lösningar sätter jag mig nu på ändan och inväntar att någon ska erbjuda mig ett rött piller. Att kunna Matrix-reagera i slow motion hade nämligen varit en väldigt nyttig egenskap i påfläskandets värld.

Recension: Smallworld

smallworld brädspel sällskapsspel spelglädjeSpeltyp: strategispel, familjespel Antal spelare: 2-5
Speltid: 40-80 min Språk: Engelska/Svenska 
Ålder: 8+ Tillverkare: Days of Wonder

Förra året reste jag till Japan. Mitt mål var att uppleva en spännande, främmande kultur – långt borta från den svenska dassigheten. Vet ni vad jag hittade mitt i Tokyo klockan elva på kvällen? En butik som sålde dalahästar. Först skrattade jag till, eftersom fyndet var så absurt och oväntat. Svensk sunkslöjd – i Japan? Sedan surnade jag till; jag hade trots allt inte rest runt jordklotet för att hitta trähästar som jag lika gärna hade kunnat köpa hemma i Hässleholm.

Ilskan mildrades dock när jag insåg att detta egentligen bara var en påminnelse om hur liten världen är. För det är den; världen är yttepytte. Det hindrar mig visserligen inte från att sällan kunna hitta mina nycklar, men likväl: Våran jord är inte stor.

Ett brädspel som tar tillvara på världens yttepyttighet är SMALLWORLD – ett lir som kombinerar  sagda yttepyttighet med en härligt nihilistisk civlisationssyn. De flesta spelare fäster sig förmodligen inte vid den existentiella förtvivlan som ligger och bubblar under spelets yta; de gläds istället av SMALLWORLDS invjudande design, hur lätt det är att lära sig,  hur smidigt det är att spela, och att spelet sprudlar av färger och lättja. Men jag är en dyster figur, så givetvis hänger jag främst upp mig på hur eländet stinker av undergång och förgänglighet. Hey, vi har olika perspektiv, eller hur?

Vi tar det från början. SMALLWORLD är ett strategispel som utspelar sig i en fantasyvärld. Varje spelare väljer inledningsvis vars en ras. Raserna som man kan välja mellan är mer eller mindre fantasirika – från rena påhitt, såsom jättar och magiker, till mer verklighetsnära varelser, såsom dvärgar och råttmänniskor.

IMG_3380

När rasvalet är avklarat gäller det att befolka spelytan; detta gör man genom att helt sonika ockupera olika landområden med sina gubbar. Det är så man vinner spelet; i slutet av varje spelares tur räknar hen nämligen hur många områden hen besitter, och kasserar sedan in ett guldmynt per landområde. Vinner gör den som i slutet av spelet har flest guldmynt. Simpelt, va?

Landområdena är dock olika svåra att inta, beroende på hur dessa ser ut och vilken ras man har (sjövarelser har kanske lättare att bosätta sig nära vatten, osv.). Är man lite trilsk av sig – och det är man – så kan man givetvis ta över landområden från andra spelare.

Poängen här är att det kostar gubbar att ta över spelplanen. Normalkostnad för ett landområde är två gubbar. Men om terrängen är knepig kostar det kanske tre gubbar. Och om det står fiender på området som man försöker inta, då kostar det kanske ännu fler.

Omedelbart inser man två saker: (1) Ens gubbar tar snabbt slut, varför de bara kommer att kunna erövra en begränsad del av kartan, och (2) antalet områden som kan tas över krymper hastigt. Kort sagt: Världen är liten – och överbefolkad. Alla eventuella likheter med verkligheten är enbart sammanträffanden.

IMG_3375

Så vad gör man? Ska man nöja sig med att hålla sig på sin kant? Jo, det är här spelet introducerar sin finurligaste mekanism: Man kan låta sin ras börja dö ut, eller go in decline som det heter i spelet. Detta innebär att rasens gubbar ligger kvar på spelplanen – man får alltså fortfarande guldmynt för alla områden som de ligger på – men man kan inte spela med dessa gubbar. De kan helt enkelt inte ta över fler områden. Däremot får man välja en ny ras! En ras som man kan sätta in på speplanen redan nästa runda. Givetvis väljer man då att sätta in den nya rasen på andras områden, så att de förlorar guldmynt i slutet av sina rundor.

På detta vis rullar spelet på. Man väljer en ras och mjölkar den på allt den är värd – och sedan överger man den. Klurigheten ligger givetvis att veta exakt när man ska låta rasen dö ut. Gör man det för sent eller för tidigt så kommer man att missa en massa klirr i skattkistan. Men gör man det i helt rätt tid, då håller man inkomsterna flytande – ungefär som en mysig fylla, där man dricker i så pass lagom mängd att man har en härlig berusning hela kvällen (eller förmiddagen, beroende på när man föredrar att dricka).

SMALLWORLD är ett spel som dels går väldigt snabbt att lära sig – mekaniken är väldigt enkel – och som även har ett bra tempo. Det enda man gör är egentligen att sätta ut gubbar, ta över landområden och begå självmord. Så värst  mycket mer avancerat blir det aldrig – och det är en fördel. Spelet introducerar lite variation iochmed att de olika raserna har olika färdigheter, men även genom att varje ras får en slumpad extra färdighet. Så även om människor exempelvis alltid tjänar två guldmynt om de står på odlingsmark, så har de ytterligare en färdighet som inte är förutbestämd av spelet. Kanske får de en drake som hjälper dem ta över nya områden? Kanske kan de gräva tunnlar? Kanske inför de gränskontroller? Vem vet? Allt detta presenteras med komponenter, kartor och böcker som alla ser vänliga, inbjudande och glada ut.

Men som sagt: Jag misstänker att spelets lätthet och glada design egentligen bara försöker dölja en dånande nihilism. I bakgrunden lurar nämligen tanken att all civilisation så småningom ger upp andan, att allt liv är dömt att dö ut, och att den enes framgång alltid sker till priset av någon annans undergång. Så hade det varit i en stor värld, och så är det definitivt i en liten yttepyttevärld.

Recension: Patchwork

brädspel spelglädje sällskapsspel patchworkSpeltyp: strategispel, 2-spelarspel Antal spelare: 2
Speltid: 30 min Språk: Engelska 
Ålder: 8+ Tillverkare: Mayfair Games

Syslöjd. Bara ordet i sig ger mig väldigt blandade känslor. Samtidigt som jag minns att jag kunde ha haft roligt på syslöjdslektionerna på låg- och mellanstadiet så minns jag att jag inte hade det. Inte ett dugg faktiskt, för vem kan ha roligt i ett skräckvälde? Fröken, som klädde sig som en man men hade en extremt gäll röst, satt i sin kateder och såg arg ut den mesta tiden och när hon inte gjorde det tror jag att hon försökte stoppa ner stygga barn i den gigantiska säcken med vadd. En gång minns jag att jag räddade livet på en praoelev, som hade gett mig felaktiga instruktioner, genom att inte peka ut henne som skyldig till felsyendet. Tyvärr var det inte för att jag var modig och ädel som hon klarade sig utan för att jag var stel som en staty när fröken klöv både fönsterrutor och katedern med sitt gälla ilskevrål.

Förutsättningarna kunde alltså ha varit bättre när jag och Frugan packade upp PATCHWORK häromdagen. Jag var inte rädd längre, men kunde verkligen ett spel om syslöjd vara särskilt roligt? Texten på baksidan av lådan talade knappast till mig när den förkunnade att man självklart skulle sy ett lapptäcke när tyg- och läderbitar hittades någonstans. Själv hade jag på sin höjd gått och slängt dem i soporna, men eftersom min kusin hade sytt sig en ny lägenhet av samma upphittade tygbitar bestämde jag mig för att lita på den sömnadsådra som uppenbarligen finns någonstans i släkten och åka med.

PATCHWORK är, som ni säkert har förstått, ett spel som går ut på att sy (bygga) ett lapptäcke på sin spelbricka. Det är dock inte bara att sy hejvilt om man har tänkt sig att vinna spelet utan det finns två valutor att hålla reda på:

  • Knapparna. Det gäller att lägga beslag på tygbitar med knappar avbildade på sig för att säkra framtida inkomster och i slutligen också segern. Det är nämligen den som har flest knappar (minus straffet för eventuella tomma rutor i lapptäcket) när spelet är slut som tar hem segern. Tygbitar med många knappar på är självklart dyrare i inköp både i antal knappar och i den andra valutan som är:
  • Tiden. Varje tygbit kommer med en tidsangivelse för hur lång tid den tar att sy fast i lapptäcket. Det här är en extremt viktig faktor eftersom spelarna har varsin spelpjäs utplacerad på ett tidsbräde. Det är alltid den som ligger längst bak där som får göra ett drag och ju mer effektiv man är med tiden desto fler tygbitar hinner man sy fast (medan motståndaren får vänta). När man har nått slutstationen på tidsbrädet med sin spelpjäs har man fått slut på tid och måste sluta slöjda.

Tygbitarna är dessutom placerade slumpmässigt i en ring på bordet vilket tillför ett väldigt taktiskt och spännande inslag i spelet. Varje gång någon köper en bit tyg placeras nämligen en speciell pjäs på platsen där biten låg och i nästa drag är det endast de efterföljande (medsols) tre tygbitarna som är tillgängliga för inköp. Det gör att man hela tiden måste ta med i beräkningen vilka bitar man låser upp för sin motståndare när man köper en viss bit. Ringen med tygbitar är en ganska skrymmande historia, men det kompenseras definitivt av spänningen den skapar.

sällskapsspel spelglädje brädspel patchwork

Ah, det finns så mycket att säga om PATCHWORK mina vänner. Till att börja med är det ett fantastiskt roligt spel som jag bums vill fastslå bör ingå i varje spelintresserad persons samling. Reglerna är lätta, mekaniken är lätt att förstå sig på och det går fort att spela om man inte har så mycket speltid att spendera (t.ex. när man har sällskap av ett Spädbarn). Just Spädbarnet är kanske ingen optimal motståndare, men det går alldeles utmärkt att spela med personer som helt saknar erfarenhet eller barn som håller på att skaffa erfarenhet. Sin 2-spelarstämpel till trots är det alltså ett givet familjespel enligt mig.

Det som jag dock tycker är spelets allra största styrka är att det, trots sina lätta regler, erbjuder gott om taktiska avvägningar och beslut. Ska jag köpa den här tygbiten och på sätt hamna först på tidsbrädet, eller ska jag ta den lite billigare biten och få göra ett drag till direkt? Vilken tygbit vill jag själv ha och vilka tygbitar får då Björn att välja på när det är hans tur? Och om en viss bit, som är jättebra egentligen, inte passar in i mitt lapptäcke formmässigt, ska jag köpa den ändå och riskera tomma rutor i slutet?

Jag gillar starkt att det finns flera valutor att hålla reda på (knappar och tid) för det gör att det aldrig känns riktigt självklart vilket av de möjliga dragen som är det perfekta. När man dessutom lägger till att bitarna måste passa in i det egna lapptäcket lägger man till ytterligare taktiska dimensioner som ständigt skapar nya utmaningar.

Själva byggandet är förresten, bara i sig, ett stort nöje. Av samma anledning som Tetris tog över världen en gång i tiden så är det otroligt roligt och belönande att försöka lappa ihop sitt täcke på listigast möjliga sätt i PATCHWORK. Inte blir det sämre av att bitarna har  roliga former och mönster; det som växer fram på bordet blir allt som oftast ett litet konstverk och inte sällan känner man sig oförskämt nöjd när man lyckades foga in den där omöjliga biten på ett så effektivt och smart sätt.

sällskapsspel spelglädje brädspel patchworkDe många möjligheterna till trots har jag aldrig haft några problem med analysparalys, valen som erbjuds är förhållandevis tydliga så det där eviga räknandet som brukar känneteckna Uwe Rosenbergs andra spel (AGRICOLA, LE HAVRE, ORA ET LABORA) saknas nästan helt. PATCHWORK är helt enkelt ett perfekt 2-spelarspel där två hjärnor kan kämpa mot varandra utan någon större överbelastningsrisk. Och även om motståndaren, då och då, kan ta lite längre tid på sig att fundera hinner man aldrig tröttna eftersom kugghjulen i ens eget huvud ständigt snurrar för att försöka reda ut konsekvenserna av ditt eller datt.

Något dåligt då? Nej, ärligt talat har jag svårt att hitta negativa egenskaper hos PATCHWORK. Det enda jag har att klaga på är att ringen med tygbitar tar mycket plats men om det är det värsta jag kan komma på är det knappast värt att bry sig om. Glöm att jag skrev det.

Så för att återkoppla till min inledande skräckhistoria om syslöjd vill jag avsluta med att slå fast att syslöjden har fått en renässans hemma hos mig. Det är knappast (moahaha!) så att jag kommer att ägna mig åt sömnad och knyppling framöver, men ett parti PATCHWORK kommer man aldrig att behöva fråga två gånger om, det är ett som är säkert.

Spelartyp: Spädbarnet

spädbarnet brädspel sällskapsspelDe flesta av er har säkert redan upptäckt det här på ett eller annat sätt, om inte annat genom förra veckans Skyttegravsrapport, men jag tycker ändå att det är på sin plats att göra ett mer formellt tillkännagivande:

Likt Prins Daniel står jag nu och ler onödigt nöjt inför applådåskor och tusentals kamerablixtar. Leendet stelnar till lite då och då och avståndet som jag noggrant måttade upp mellan mina händer tidigare förändras ständigt eftersom mina gymmuskler inte orkar med, men jag är i alla fall oförändrat stolt. Spelglädje har nämligen fått ett litet tillskott till redaktionen i form av den genomsöta men extremt kolikhögljudda Hilda.

Hildas ankomst till världen har öppnat mina ögon på mer än ett sätt; det jag tidigare ansåg vara högljutt är nu smekningar mot mina trumhinnor och jag tror inte längre att det är omöjligt att bajsa sig själv mellan skulderbladen. Jag har också fått upp ögonen för en helt ny spelartyp vars existens jag inte ens hade reflekterat över, i form av Spädbarnet.

Spädbarnet har många egenskaper gemensamt med Kaparen och i många fall kan man med all säkerhet sätta likhetstecken emellan dem. Jag vill dock hävda att Spädbarnet har ett bryskare sätt, för där Kaparen väljer ut ett stackars offer att distrahera socialt tar Spädbarnet inte bara över spelbordet utan hela tillvaron genom hänsynslös terror. Ett spädbarn nöjer sig heller inte med ett glas vin att pimpla på utan kräver fullständig uppmärksamhet och ett blottande av kroppsdelar som annars, i spelväg, bara förekommer i klädpoker. När ett Spädbarn bestämmer sig för att ta över en spelkväll kan man alltså lika gärna förklara brädspelandet oavgjort och istället utlysa tävling om vem som orkar räkna flest vägstolpar på den efterföljande barnvagnspromenaden.

För en brädspelsälskande förälder är det här naturligtvis en omvälvande situation att hantera; all den tid som exempelvis fanns till att först göra setup till ARKHAM HORROR och sedan spendera x antal timmar med att förlora sig i det (bokstavligen) har slutat att existera. Eller, existerar gör den ju definitivt fortfarande, den har bara blivit uppdelad i massor av små, små, småååå bitar som inte går att göra något vettigt alls med i Arkham-väg. Frugans favoritspel AGRICOLA? Samma där, för man får nämligen inte ens ha sin analysparalys i fred när ett Spädbarn är i farten.

Om sanningen ska fram så är Spädbarnet faktiskt den värsta (och bästa) spelartyp jag någonsin har stött på. Hen tar nämligen inte bara över själva spelandet utan förebygger också effektivt att brädspelande ens uppkommer genom att, i mitt fall, stjäla en av de givna deltagarna. Frugan tenderar nämligen att vilja göra helt andra saker än att spela spel mellan amningarna, vilket i och för sig är förståeligt men samtidigt fullständigt obegripligt. Skulle man ändå lyckas få till ett speltillfälle kan man räkna med att Spädbarnet tröttnar på att [infoga valfri spädbarnssyssla här] och gör sig påmint genom att plåga allas hörsel- och luktsinnen med en otäck träffsäkerhet.

På kort sikt finns egentligen ingen räddning om man råkar ut för ett Spädbarn. Månader av ammande, bajsande, skrikande och (sovande) är att vänta och det är helt enkelt bara att slå på survival mode och genomlida i väntan på bättre brädspelstider. När inte ens ett spel som LOST CITIES hinns med mellan kolikattackerna är det bara att inse att, hur hjärtskärande det än är, alla spel som kräver någon form av djupare analys gör sig bäst i garderoben tills Spädbarnet har… typ slutat att vara Spädbarn eller tills man kan låna ut hen till någon frivillig ett par timmar.

Vad ska man då spela i sällskap med ett Spädbarn? Ja, det rätta svaret i Spädbarnets ögon är så klart ingenting eftersom brädspel, av någon oförklarlig anledning, inte ingår i deras startpaket av instinkter. Men eftersom vi alla vet att det inte är möjligt får man helt enkelt prova sig fram och se vad som fungerar från fall till fall. Räddning och konstgjord andning i väntan på att lugnet(?) åter ska lägra sig över hemmet kan vara att fylla på spelförrådet med lätta, snabbspelade spel som tål att avbrytas utan att för mycket spelglädje går förlorad. Visst kan det bli lite som att spela DIPLOMACY via e-mail, men brädspelande med lång ledtid är bättre än inget spelande alls, eller hur?

Mitt i all misär finns det dock ett ljus att sträva emot eftersom Spädbarnet är… just ett spädbarn. De är, som ni alla säkert vet, otroligt formbara och går att uppfostra till alltifrån violinister till våldsbrottslingar och varför då inte passa på att föda upp en ny brädspelsnörd? En sådan skulle man ju kunna ha en enorm glädje och nytta av vid framtida speldagar, och får man bara det före detta Spädbarnet att vara med och spela kommer garanterat även övriga familjemedlemmar med på köpet. Visst är risken överhängande att dagen då man för första gången får stryk av ett barn i strategi- eller frågespel (eller hur Nalle?) rycker allt närmare, men det kan det väl vara värt? Nu pratar jag förresten i generella termer här för det kommer så klart aldrig att hända mig.

Ni hör, det finns en happy place där framme vid horisonten; allt som behövs är ett Hubbard-teleskop.

Rapport från skyttegravarna: Midsommarpokalen 2016

spelglädje brädspel sällskapsspel midsommarDSCF1260 by Jonas Nordlund (Licens: Creative Commons)

Plats: Utomhus! 
Ett spel: MONOPOL 
Fem firare + ett argt spädbarn: Björn, Frugan, Martin, Mikael, Sara och Hilda

Så var den plötsligt här, midsommaraftonen. Dagen då hela Sverige grillar barfota i snödrivorna kom och gick och lämnade oss med nya och omtumlande minnen. Bara det faktum att det var varmt ute skapade kaos (förra året var det ju 1 grad varmare på julafton (12 grader) än på midsommarafton (11 grader)). Skulle vi alltså kunna befinna oss utomhus hela kvällen? Skulle vi kunna bada i den svindyrt renoverade poolen? Svaret blev ja på båda frågorna. Jag tog genvägen genom poolen på min väg mellan köket och grillen flera gånger och man kan på det hela taget säga att de somriga inslagen får full pott det här året. Det vore väl själva f_n om julafton ska kunna bräcka 28 grader och sol…

Men nog om sommaren, grillningen och de bara benen. Allt det där är oviktigt jämfört med det faktum att midsommarafton är dagen då Midsommarpokalen går av stapeln. Varje år samlas vi, något motvilligt ska tilläggas, för att spela MONOPOL tills alla har förlorat utom en. Förra året tog Anders hem pokalen efter den mest våldsamma upplagan någonsin, så frågan vi alla ställde oss, nu när han hade lämnat walkover och åkt till Las Vegas, var vem som skulle ta hem det ärofyllda priset i år?

Det började inte så bra; förrädiska vindpustar gjorde att pengarna i den växande skattehögen i spelplanens mitt ständigt hotade att blåsa bort. Lösningen blev Mattias Concha, ni vet den där killen som är fotbollsexpert och pratar med ungefär samma dialekt som Zlatan? Eller, vem försöker jag egentligen lura? Ni är brädspelare och tittar så klart inte på fotboll. Det är bara undertecknad som är så vidsynt och kultiverad att jag finner intresse i båda, så här får ni en bild att relatera till:

brädspel sällskapsspel spelglädje monopol

Efter det grova påhoppet på er, kära läsare, känner jag mig i rätt sinnesstämning för att redogöra för Midsommarpokalen 2016. För det blev så klart en precis lika infekterad historia som vanligt.

Det började med att Sara, Mickes sambo, lyckades köpa i princip alla gator som fanns i hela spelet utan att göra av med några pengar alls (så kan det gå när man har en SFI-lärare som bank). Det irriterade mig något eftersom hon tidigare under kvällen hade förklarat krig mot mig genom att berätta att hon bara ville vara med och spela för att kunna jävlas med mig. Björn, som trots den här texten hade valt att återkomma, skrattade uppgivet åt att han inte lyckades köpa något av värde. Micke, som av oklar anledning valde att sitta i fängelse när alla gatorna såldes, log stolt över sin sambos superflyt samtidigt som han genom en okänd naturlag lyckades lägga beslag på vår hemby och spelets viktigaste gata, Vinslöv. Frugan hade så mycket sjå med vår gallskrikande dotter Hilda att hon inte märkte att hon inte hade lyckats köpa något förrän det var för sent och jag själv var i vanlig ordning sur över det mesta som pågick på spelplanen.

Så satt vi då där med de förutsättningar vi hade, rullade tärning och smuttade på Mickes fantastiska flädersnaps. Vis av förra årets våldsamheter försökte jag ganska omgående dra igång förhandlingar med den allsmäktige Sara och eftersom hon visade sig vara av ganska mild natur (eller ha ett bra affärssinne?) satt snart alla med några gator att bygga hus på. Förutsättningarna för ett trevligt MONOPOL-parti infann sig därmed och alla var vid relativt gott mod (utom Hilda). Hjälpte detta? Nej, vi hade nämligen en förrädare ibland oss; en förrädare vars enda uppgift var att söndra och förstöra tills dess att pokalen stod i prisskåpet bakom sjukhusets tvätteri i Kristianstad (alltså Micke och Saras boning).

Intet ont anande fortsatte vi vårt tärningsrullande och trots våra vilda försök att förhindra det tycktes alla pengar hamna på bordet framför Sara. Min ekonomi drabbades hårt av eländet och droppen föll när jag hamnade på en skatteruta och därmed blev skyldig Mattias Concha 1 miljon. Framför mig låg 970 000 kronor i kontanter, vilket självklart bidrog till stor skadeglädje hos alla utom Hilda som fortsatte att skrika. När Frugans tå försiktigt sökte min under bordet återfick jag dock styrkan, svepte min flädersnaps och… landade i Vilhelmina. Hade jag vetat att det skulle kosta mig 6 miljoner ytterligare hade jag så klart inte åkt dit, men det var bara att börja inteckna gator och stoppa ännu mer pengar i Saras bottenlösa plånbok. Kaos spred sig dessutom när Björn, till följd av ett skadeglädjeanfall, satte tänder, tunga och snaps i halsen och fick sin karaktäristiska andnöd där han låter som en svan. Det blev inte bättre av att Sara, mycket oväntat, visade sig låta precis likadant när hon skrattade åt honom.

Vårt hopp stod nu i att landa på Frivarvs-rutan där nyckeln till Conchas miljoner fanns (vi har nämligen en husregel som gör att den som landar där får alla skattepengar och ett frivarv). Många var vi som försökte men den som till slut nådde fram till den stenhårde fotbollsspelarens hjärta var Björn och vips så landade 14 miljoner på hans konto. Utnyttjade han detta? Inte ett smack, men i hans nyrikhetsrus lyckades jag få honom att ta över mina två intecknade gator (de två dyraste) mot två skitgator som jag sedan lyckades sälja till Sara för 10 miljoner. Det var en ruskigt dålig affär för alla utom Sara, men vad gör man inte för att få lite kontanter att bygga hus för?

brädspel sällskapsspel spelglädje monopol

Plötsligt avbröts spelandet av ett gallskrik i natten. Frugan upptäckte nämligen att vår hund Hjördis hade hittat en igelkott och på sant bulldogmanér försökte spela fotboll med den. Jag släppte genast allt jag hade för händer (vilken tur att Frugan höll i den nu tysta(!) Hilda) och rusade för att hämta en skyffel att skyffla bort den taggiga bollen med. Det var då han passade på, förrädaren. Samtidigt som jag kämpade mot den taggiga besten i trädgården hörde jag nämligen dämpade röster från trädäcket som jag, trots det öronbedövande väsandet från monstrumet, lyckades uppfatta säga: ”gör såhär” och ”så får ju du alla mina gator”. Skyndsamt lämpade jag ut piggsvinet ur trädgården för att avbryta ränksmidandet, men för sent. Kort därefter gick Micke i konkurs gentemot banken, fick sina böter betalda av den kärleksfulla Sara, fortsatte således och landade till slut på Saras svindyra gator. Denna gång visade hon sig inte vara det minsta kärleksfull utan skinnade honom på allt han ägde med en blinkning. Vi andra förstod att planen hade gått i lås när vi såg Mikael blotta sina snusbefläckade tänder i något som antagligen skulle likna ett leende; som alla mina vänner har otäcka tendenser att göra hade han alltså slutligen sålt sin själ, sin heder och sin kropp till en kvinna.

Trots förräderiet bestämde vi oss för att, citat Björn: ”Blöda henne långsamt” (Sara reds. anm.). Det gick ganska bra till en början och trots att vi alla visste att det är orimligt osannolikt att hämta in stora underlägen  i MONOPOL-möget vädrade vi morgonluft (bokstavligen). Dödsstöten kom dock när Anna, som hade fullt upp med den återigen gallskrikande Hilda, lät Micke sköta hennes tärningsslående. Jag har inga handfasta bevis här, men jag är säker på att han slog medvetet dåligt för det tog inte lång tid innan Anna hamnade på Saras gator och fick betala dyrt. Därefter slog han fram ett Chans-kort som tvingade henne att gå tre steg tillbaka och betala en gång till. Ännu en av oss hade fallit offer för den förrädiska Mickes oskyldiga nuna.

Jag ska inte tråka ut er med detaljberättelsen om hur det gick sen, men jag själv kom 3:a efter en, i mitt tycke, heroisk insats. Björn var den som var kvar näst sist, men eftersom han då föreslog att vi skulle utropa Sara till segrare i förtid diskvalificerades han och kom sist, allt enligt en nyligen instiftad Midsommarpokal-regel. Den nya regeln innehåller dock ett undantag som gör att han slutar näst sist eftersom smilfinkande förrädaräckel som Micke alltid kommer sist.

Hjärtligen och rörda av stundens allvar gratulerade vi så Sara till segern. Jag måste säga att det verkligen kändes skönt att ha förlorat mot henne efter den tidigare utsagon om att hon inte brydde sig ett dugg om vinsten utan bara ville retas med mig.

Var då detta roligt? Nej. Jag förstår verkligen inte varför den här traditionen finns överhuvudtaget, vem kan vara så urbota korkad att driva igenom det här varje år? På Spelglädjes Facebooksida (in och gilla!) fick jag en fråga om varför vi spelar MONOPOL, och när jag formulerade mitt svar om traditionens makt insåg jag att det nu är dags att skrota Midsommarpokalen som vi känner den. Jag har ju slutat att titta på Kalle Anka på julafton, så varför då hålla på att spela MONOPOL varje midsommar? Nä, nästa år får det bli något annat. FINANS någon?

Recension: Codenames

Codenames spelglädje brädspel sällskapsspelSpeltyp: ordspel, samarbetsspel Antal spelare: 2-8
Speltid: 15 min Språk: Svenska 
Ålder: 14+ Tillverkare: Enigmagames

På lådan står det topphemligt och ordspel. Och, som det klassiska filmcitatet lyder:

”You had me at ordspel”.

Jag är nämligen, sedan jag och några vänner spelade ALIAS sönder och samman på grannens garagetak, barnsligt förtjust i spel som går ut på att trolla och vricka med ord. Jag misstänker att det är starkt sammankopplat med min uppväxt där både min far och farfar ständigt indoktrinerade mig med fruktansvärt dåliga ordvitsar, men inget går ju att bevisa. Klart är i alla fall att jag ständigt har en ordvits på lut och att man helt klart har nytta av den sortens tänk i dagens recensionsobjekt CODENAMES (jag är faktiskt obesegrad hittills!).

I CODENAMES delar man in spelarna i två lag (Lag röd och Lag blå) med valfritt antal deltagare i varje. Själv tycker jag att det är allra roligast om man bara är två i varje lag, alltså totalt fyra spelare, men det går precis lika bra att vara flera om man känner sig extra sällskaplig och vill lägga till ett diskussionsmoment i spelet. I varje lag utses en person till Mästerspion och de övriga får vackert samlas på andra sidan spelytan där de ska försöka lyda mästerspionens minsta vink. Vänta nu. Spelyta? Lyda minsta vink? Jag förstår att ni är förvirrade kära läsare, men det hör liksom till när man läser om spionspel. Förklaringen kommer, var lugna.

På spelytan lägger man ut 25 stycken ordkort i ett rutnät 5×5. Det är här som CODENAMES börjar bli rejält agentigt och spionagespännande, för varje ord är nämligen ett kodord för en hemlig agent och det är så upp till respektive lag att hitta just sina agenter. Vilka ordkort som tillhör vilket lag avgörs av ett slumpmässigt draget nyckelkort (se bild nedan) som de båda mästerspionerna har tillgång till. Det är deras uppgift att få sina lagmedlemmar att peka ut de ord som tillhör det egna laget och samtidigt undvika de felaktiga. Pekar man på någon av motståndarlagets ord får de nämligen poäng, pekar man på någon av de beiga orden får ingen poäng och, ve och fasa, pekar man på det svarta ordet har man hittat omgångens lönnmördare och förlorar bums meddetsamma. Det lag som först har pekat ut alla sina kort vinner CODENAMES (som ni märker är det inte det minsta fult att peka i det här spelet). Det ska förresten tilläggas att varje gång ett lag pekar ut ett av sina ord täcks det över med en lagbricka, så ju längre man spelar desto färre ord finns kvar. Risken blir alltså större efterhand att felaktiga ord pekas ut, samtidigt som det också kan bli lite lättare eftersom valmöjligheterna blir färre.

Codenames spelglädje brädspel sällskapsspel

Och så är det ju då den lilla detaljen om hur mästerspionen ska lyckas få sin(a) lagmedlemmar att peka ut rätt ordkort. En liten detalj är fel benämning förresten, för det är här som CODENAMES exploderar i ett fantastiskt spektrum av kluriga associationskedjor, ordvridande och till viss del också allmänbildning. Mästerspionen får nämligen bara säga ett enda ord (eller egennamn) som ledtråd till vilket/vilka kort hen syftar på. Ledtråden kompletteras med en siffra som anger hur många av ordkorten ledtråden kan passa till. Om jag är mästerspion och vill att min lagkamrat ska peka på orden pirat och Sverige skulle jag alltså kunna lämna ledtråden flagga: 2. Men här gäller det samtidigt att se upp, för slumpens skördar kan göra att betydligt fler kodord passar in på samma ledtråd och man vill ju inte ge bort några poäng eller råka välja lönnmördaren…

Det är i framvärkandet av ledtrådar och utnyttjandet av dem som CODENAMES har sin kärna och stora behållning. För att bli färdig före det andra laget vill man ju helst kedja ihop många ord till samma ledtråd och det är många gånger betydligt lättare sagt än gjort. Min erfarenhet är att man först inte tycker att något av orden har någon gemensam nämnare, men att man efter att ha smakat på dem en stund plötsligt hittar associationer som man inte trodde existerade. Vad har exempelvis orden skål, järn och pjäs gemensamt? Enkelt, Kenneth Aalborg: 3! Vet ni inte vem han är rekommenderar jag er verkligen att ta en titt på länken så förstår ni dessutom direkt hur jag tänkte.

Codenames spelglädje brädspel sällskapsspelJust det där med Kenneth Aalborg är ett typexempel på vad man kan lyckas med om man vidgar sina tankebanor lite och känner sin lagkamrat väl. I mitt fall spelade jag med min bästa vän som, liksom jag, är frälst och förälskad i allt som Galenskaparna & After shave pysslar med. Så med det sagt förstår ni att det inte bara är en fördel att känna sin lagkamrat väl, det är också mycket roligare eftersom man då kan få till ännu finurligare ledtrådar.

CODENAMES är dessutom ett sådant där smidigt spel som går att passa in vid alla tillfällen och i alla sällskap. Är det ett tävlingsinriktat sällskap blir även själva spelet väldigt tävlingsinriktat och sitter man på en parmiddag och äter brie blir det genast en betydligt lugnare tillställning (ledtrådarna blir enligt uppgift även ostigare). Spel som anpassar sig så bra efter spelarna och situationen är inte särskilt vanliga och jag kommer spontant bara att tänka på BANDU när jag försöker hitta fler. Reglerna är enkla att lära sig och att anpassa, spelet är snabbt att plocka fram, spela och städa undan och hållbarheten är evig eftersom ordkorten och nyckelkorten slumpas fram varje runda. Man blir dessutom snabbt skickligare och ju bättre man är på att vricka ord, desto roligare och mer belönande blir det att försöka bygga ledtrådar med många ord i.

Vet ni? Jag skulle vilja utnämna CODENAMES till den bästa gåbort-presenten någonsin. Skippa vinflaskan, chokladkartongen eller blomkvasten så har ni något att göra också när samtalsämnena börjar sina framåt 21.34. Episkt.