En andra åsikt: Att vinna eller förlora

Looser!

Efter att ha läst Björns syn på det där med att vinna eller förlora i brädspel, känner jag att det vore på sin plats även för mig att skriva några rader i ämnet. Björn har helt klart rätt i det mesta han skriver, jag vill egentligen bara hålla med och eventuellt glänta lite på helvetets portar…

Den som myntade uttrycket ”det viktigaste är inte att vinna, utan att delta” hade inget annat i kikaren än att bortförklara sin egen uselhet. Endast en riktig förlorare talar på det sättet. Uttrycket används extremt flitigt i skolor och liknande verksamheter, varför våra barn idag får lära sig att det är struntsamma hur de presterar – bara de deltar. Ni förstår säkert alla att om man har den inställningen inprogrammerad i pannloben får man svårt att någonsin prestera utifrån sin fulla potential.

Jag själv är uppväxt med lagidrott, och det pojklag jag spelade i som liten var inget annat än riktigt uselt. Vi förlorade match efter match, men fick hela tiden lära oss att det inte gjorde något eftersom vi ju hade roligt ändå. Indoktrinerade och snälla nickade vi gillande åt tränarens ord och fortsatte att förlora alla våra matcher. När jag sedan kom upp på seniornivå hade vi ett riktigt bra lag, och vann väldigt mycket. Tränaren som hade varit elitseriespelare (och därmed visste vad som krävdes) lärde oss att det inte var okej att förlora, och en extrem vinnarmentalitet skapades i laget.

När jag ser tillbaka på de här olika perioderna i min idrottskarriär och frågar mig när jag hade roligt, så är svaret uppenbart: Jag hade roligast när vi vann, och tiden som förlorare vill jag aldrig återvända till.

Denna mentalitet har jag tagit med mig in i brädspelandets värld och när jag sätter mig ner vid spelbordet är det skarpt läge för mig. Det är inte så att jag sitter och svär och är otrevlig, brädspelande är för mig en extremt social verksamhet i goda vänners lag, men jag försöker vinna det spel vi spelar – till varje pris. Vännen som sitter på andra sidan spelbordet är inte samma person som representeras av en spelpjäs på bordet. Den riktiga vännen älskar jag, vännens spelpjäs hatar jag och den ska bara förgöras. Nu är det inte så att jag spelar för själva vinnandets skull. Jag väljer inte spel jag är säker på att vinna framför andra, för om inte vägen till vinsten är rolig smakar heller inte vinsten lika gott. Det är helt enkelt bara så att när jag slår mig ner vid spelbordet så kopplar vinnarskallen på.

Mina vänner känner självklart till min egenskap, vilket gör att de alltid gör sitt yttersta för att besegra mig. Detta leder ofta till minnesvärda spelsessioner där pikar och skadeglädje frodas och det tycker jag är en viktig och fantastiskt rolig del av brädspelande. Jag tycker om att känna att alla runt bordet är lika sugna på att vinna och gärna också visar det, oengagerade spelare är något jag avskyr. Varför? Tänk dig följande liknelse:

Du ska hälsa på två personer. Den ena personen har ett fast och stadigt handslag, medan den andra personen passivt räcker fram en disksvampsmjuk hand. Jag tror knappast att jag behöver fråga vilken du föredrar?

Jag antar att ovanstående text ger ett ganska osympatiskt intryck av mig som brädspelare, men jag inbillar mig i alla fall att så inte är fallet. Även om den där vinnarelden brinner hejdlöst inom mig är det något jag med åren har lärt mig att hantera. Hur mycket av elden jag släpper ut över mina motspelare anpassas helt och hållet efter vilka jag spelar med. Jag har alltså förmågan att sitta snällt och till och med uppföra mig som om den där elden inte existerade, så det finns ingen anledning till oro om du ska spela något med mig i framtiden. Självklart föredrar jag dock att låta elden brinna fritt. Brinner dessutom en likadan vinnareld inom någon av mina motståndare vet jag att spelandet kommer att bli riktigt roligt.

Är min vinnarskalle då något som förstör stämningen? Lever jag rövare när jag förlorar? Nej, med åren har jag lärt mig var gränsen går för vad som är socialt acceptabelt, och vi spelar ju trots allt brädspel för att det är roligt. Vinner du över mig i ett brädspel kommer du rimligen att notera en lagom tjurig min, men där brukar det stanna.

Nu inser ju jag att min mentalitet gör det extremt attraktivt för skadeglada motspelare att vinna över mig och att det antagligen gör att jag inte vinner lika ofta som jag annars hade gjort. Detta är dock något jag välkomnar, för lika illa som det är att förlora en riktigt jämn och hård batalj, lika skönt och belönande är det att gå vinnande ur den. Att riskera att förlora är helt enkelt en mycket viktig ingrediens i segerns sötma.

Så välkommen till mitt spelbord, villkorat att du förlorar trots att du gjorde allt för att vinna.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s