Recension: Spank the monkey

Spank-the-monkey 
Speltyp: kortspel, partyspel, familjespel Spelare: 2-6 
Speltid: 15-45 minuter Språk: Engelska eller svenska 
Ålder: 8+ Tillverkare: Gigantoskop

Jag är ett stort fan av humoristiska kortspel som är lätta att spela och som även innehåller en rejäl skopa av backstabbingmöjligheter. Med de kraven investerade jag i SPANK THE MONKEY, men även om spelet både är humoristiskt och rejält backstabbingvänligt har jag tyvärr en del funderingar kring det…

SPANK THE MONKEY utspelar sig på ett skrotupplag med ett problem. En irriterande apa roar sig med att klättra runt i ett högt berg av skrot, och på din chefs direkta order är det nu din uppgift att få tag i apan och ge den ordentligt med smisk. Eftersom apan klättrat upp på ett berg av sopor så är ditt enda alternativ att bygga ett eget berg – ett sop-torn! – och via detta klättra uppåt för att nå apan. Självklart är du inte ensam om att ha fått denna uppgift (om du inte av oklar anledning har valt att spela själv), utan dina medspelare och konkurrenter om chefens gunst kommer att göra allt för att hinna före och gärna förstöra lite mycket för dig under tiden. De bygger kort sagt egna torn, och tänker göra allt för att rasera ditt.

I korthet går spelet till så att varje gång det är din tur har du möjlighet att lägga till ett skrotkort från din hand i ditt torn. Skrotkorten har angivna värden för hur höga och motståndskraftiga de är och de går även att kombinera med s.k. förstärkningskort för att öka dess motståndskraft. Höjdvärdet på korten är viktigt för att man så fort som möjligt ska kunna bygga ett högt torn och komma åt att smiska apan, och motståndskraften på korten är viktig för att tornet ska kunna stå emot motståndares diaboliska attacker. Därefter finns det möjlighet att försöka rasera sina konkurrenters torn med alltifrån bomber till rullgardiner. Spelet innehåller även ett antal specialkort där exempelvis en jordbävning kan drabba skrotupplaget. Skulle mot förmodan kortleken ta slut förlorar samtliga spelare och apan vinner, något som i min mening är ett otroligt irriterande resultat och bör undvikas med alla medel.

Korten som används i SPANK THE MONKEY är skojfriskt illustrerade och man märker att en rejäl skopa fantasi och humor är inbakat i spelets konstruktion. Inte sällan utbrister spelarna i illvilliga skratt när de drar nya kort och ofta låter man tankarna sväva bort i djävulska planer om hur man på bästa sätt ska krossa sina motståndares torn. Ett ganska stort minus vill jag dock ge för kortens kvalitet. Här känns det helt klart som att tillverkningskostnaden har fått stå i första rummet och korten blir ganska fort slitna.

Spank-the-monkey

Krossa torn ja, här har vi egentligen det som är allra roligast med SPANK THE MONKEY. Spelet innehåller allsköns olika ”vapen” att förstöra torn med och inte sällan får ett lyckat försök katastrofala konsekvenser för en eller fler motståndare. Den attackerade spelaren kan även spela ut försvarskort för att skydda sitt torn eller rent av rikta attacken vidare mot någon annan. Här har jag som allra roligast, för dessa dueller kan som sagt få katastrofala följder och dessutom brukar på ett eller annat sätt bli en twist, vilket gör att den ursprungliga attackplanen kan gå helt om intet. Oavsett brukar det, i alla fall i mitt spelsällskap, sluta med att någon sitter och surar sådär fantastiskt njutbart. Ni vet.

Men det där lät väl skoj? Absolut säger jag, det gör det verkligen och det är också skoj. De första gångerna man spelar. För SPANK THE MONKEY är ett spel som mycket lätt blir sönderspelat. Mycket av det roliga i spelet bygger på överraskning och att man inte känner till alla spelets kort sedan tidigare, och efter en tid är överraskningsmomentet helt och hållet borta. Då handlar det istället för ett skojfriskt spel snarare om strategi och att bygga sitt torn på ett sådant sätt att man kan försvara sig mot de kraftigaste attackkorten, och när det blir så har spelet helt klart förlorat sin charm. SPANK THE MONKEY är heller inget spel som lämpar sig i sällskap där spelarna vill vinna snarare än att bara ha roligt. Eftersom man ogärna vill ha sitt torn raserat bygger man det då så kraftigt och stabilt man bara kan istället för att ägna sig åt lite mer humoristiska chansningar. Det brukar även i sådana sällskap sluta med att spelarna hamstrar attack- och försvarskort, vilket resulterar i en lång tids stiltje innan slutstriden brakar lös och den spelare som har lyckats att samla flest kort oftast vinner.

Jag skulle nästan vilja placera SPANK THE MONKEY i gränslandet till partyspel, vilket är ett problem eftersom det är på tok för avancerat för att spela i partysammanhang och egentligen allt för bristfälligt för att plocka fram på en uttalad brädspelskväll. Antagligen skulle det fungera mycket bra i ett lite yngre sällskap där spelets brister inte upptäcks på samma sätt. Speltiden är angiven till 15-45 minuter, men jag har varit med om rundor som har varat upp emot två timmar, vilket kan vara ett problem med den här typen av lättillgängliga spel (även om det här finns en yttre begränsning i form av att kortleken tar slut).

SPANK THE MONKEY är inte på något sätt ett värdelöst spel, det har absolut sina poänger, men det krävs att det inte spelas särskilt ofta och att man spelar det i ett sällskap där vinsten inte är så viktig. Jag minns att jag hade väldigt roligt med spelet sist jag spelade det, men så var det också över ett år sedan jag spelade det innan dess. Som jag nämnde ovan tror jag att spelet skulle fungera bra i lite yngre sällskap, men då får man nog bereda sig på att laminera alla korten..

SPANK THE MONKEY: Apkul, några gånger i alla fall.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s