Expansioner – att älska och hata

Collector

Toys of christmas past by Paul Townsend (Licens: Creative Commons)

Om något är riktigt bra, ligger det inte i sakens natur att man då vill ha mer? Är du en av dem som svarar nej på den frågan så har du fel. Tänk bara, utan kaffe skulle Sverige stanna och utan energidryck skulle förmodligen en hel generation av 90- och 00-talister inte göra något annat än att sova. Det finns inte mindre än 4 Die Hard-filmer (jag förnekar 5:ans existens då den är genomrutten), 187 Harry Potter-filmer och 3 Mass Effect-spel. Allt detta för att det finns ett sug efter mer. På gott och ont ska tilläggas.

För mig fungerar det precis likadant med brädspel. Hittar jag ett fantastiskt brädspel blir ingen gladare än jag om det även finns en eller flera expansioner till det. Jag menar, om spelet nu är så förbaskat bra kan väl bara en expansion utöka the epicness? Det är i alla fall ett argument jag titt som tätt presenterar för mig själv varje gång jag hittar en ny expansion. Argument behövs, för samtidigt som nämnda expansionsglädje sprider sig i min kropp kickar även en ganska stor gnutta avsky igång. Jag älskar nämligen att samla på saker, och jag hatar att det är så! Det finns nämligen inget värre än ett hem som är belamrat med attiraljer – saker som inte fyller någon funktion eller mening och bara tar plats. Jag vill ha ett rent och prydligt hem utan en massa onödigt bjäfs.

Då kanske du tänker att om jag nu tycker att expansioner är så bra så borde ju dessa vara undantagna den avsky jag känner inför saker som bara tar plats? Tyvärr, så är det inte. För trots att jag är helt och fullt övertygad om att mina expansionsköp verkligen kommer till glädje så måste ju dessa trots allt förvaras någonstans. Just det, på en plats som blir belamrad med attiraljer, eller i det här fallet, spelkartonger. I mitt nuvarande boende är denna plats en garderob bakom en stängd dörr och på senare tid, då garderoben har blivit för liten, även en byrå. Dessa platser är noga utvalda just för att jag på så sätt slipper se eländet fram till den stund jag är ofantligt spelsugen, och då är ju de skyhöga spelhögarna bara till glädje eftersom det finns så många spel att välja på, eller hur?

Låter det här sinnesrubbat? Lyssna då på det här:

Varje gång jag hittar en expansion jag är intresserad av börjar det med att min sunda och friska hjärna talar om för mig att jag ska låta bli att köpa eftersom jag inte behöver den. Efter någon dag börjar dock nämnda hjärna förvridas och vilseledas ifrån sin sund- och friskhet, och snart börjar den skapa argument för att jag visst behöver den där expansionen jag tittade på. Någonstans innanför min pannlob sitter det alltså en liten förrädare och sprider slösaktiga och irrationella tankar. Låt mig presentera några av Förrädarens argument:

* Men grundspelet är ju så fantastiskt bra, det kommer att bli ännu bättre med expansion!

* Trots att det är en ekonomisk förlust att köpa expansionen kommer den att förvandlas till vinst i slutändan eftersom det dyra grundspelet du köpte kommer att få en utökad livslängd.

* Tänk vad dina brädspelsvänner skulle uppskatta om du ägde den här expansionen!

* Du har ju alla de andra expansionerna, spelet blir inte komplett förrän du har alla!

* Javisst, expansionen utökar bara det möjliga antalet deltagare till 6 stycken, vilket ni visserligen aldrig är, men tänk vad kul om ni blir 6 stycken någon gång!

Förrädaren lyckas allt för ofta med sina illdåd; i skrivande stund äger jag inte mindre än 19 expansioner fördelat på 7 spel, och fler lär det definitivt bli. I längden kan jag aldrig stå emot min samlarmentalitet eller vilja att något jag äger ska vara komplett – Förrädaren är helt enkelt allt för skicklig på sin grej.

I somras var jag ytterst nära att köpa grundpaketet till THE GAME OF THRONES – LIVING CARD GAME, vilket förmodligen hade lett mig rakt in i tv och Lyxfällan eftersom det, senast jag räknade, har över 60 expansioner för en dryg hundring och uppåt per styck. Men jag lyckades alltså stå emot och har ännu inte fallit till föga heller. Dock får jag väl erkänna att Förrädaren redan har övertygat mig om att jag trots allt behöver THE GAME OF THRONES – LCG, och jag kommer med stor sannolikhet att slå till nästa gång tillfälle ges.

Därefter börjar kampen mina vänner, kampen om att lyckas stå emot viljan att behöva mer än 60 expansioner…

Jag misstänker att det finns anledning att återkomma i ämnet framöver.

Annonser

2 comments on “Expansioner – att älska och hata

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s