Recension: I’m the Boss

_MG_0003 - 2013-11-24 at 14-39-01

Speltyp: strategispel Antal spelare: 3-6 
Speltid: 40-60 min Språk: Engelska 
Ålder: 12+ Tillverkare: Face 2 Face Games

Häll upp whiskyn och snoppa av cigarrerna. Polera konferensborden och plocka fram era mest fejdstinna humör. Det är nämligen dags för I’M THE BOSS – ett spel så giftigt att det skulle få karaktärerna i DALLAS eller GAME OF THRONES att överväga ett stilla klosterliv.

Målet i spelet är enkelt: Att roffa åt sig mer pengar än motståndarna. Hur lyckas man med detta? Genom att spela en avgörande roll i så många affärsuppgörelser – så kallade Deals – som möjligt.

Dessa Deals är det mest centrala inslaget i I’M THE BOSS. Sammanlagt ska man genomföra mellan 10 och 15 stycken; man måste börja med Deal #1, som är värd ganska lite pengar, och sedan ta sig an de mer och mer lukrativa.

Spelets olika Deals ska genomföras av förmögna familjer – vilka har namnen Cashman, Dougherty, Goldman, Liebgeld, Sachs och Wadsworth. Det är värt att notera att även om man börjar spelet som en av dessa familjer, så kan 1) familjerna byta spelare under spelets gång, och 2) andra spelare ha ett visst inflytande över familjen även om man äger den.  Pengarna man tjänar tillhör dock alltid spelaren – inte familjen.

Hur genomför man då en Deal?

Det är viktigt att veta vilka familjer i spelet som måste vara inblandade i en Deal, och hur mycket pengar dessa ska dela på. I de två gula rutorna på fotot nedanför ser ni två Deals.

_MG_0013 - 2013-11-24 at 14-40-41

Den till vänster kräver att ”2 investors” är inblandade i Dealen: familjerna Liebgeld och Wadsworth. Den till höger däremot kräver ”3 investors”: en av Goldman/Liebgeld och en av Cashman/Dougherty och en av Sacks/Wadsworth. (Dessa två rutor innebär INTE att 2 eller 3 spelare måste vara inblandade – utan bara att 2 eller 3 familjer måste vara det. Om jag kontrollerar dessa familjer själv, så kan jag ta hand om hela Dealen utan någon annans inblandning – och då tillfaller alla pengarna mig.)

Men håll nu i Texas-hattarna, för spelet är på väg att bli en smula mer intressant. Låt oss säga att det är JAG (Björn) som landar på rutan till vänster. Jag råkar dessutom vara familjen Liebgeld. När jag sneglar över bordet ser jag att Martin är familjen Wadsworth. I mitt enfaldiga sinne tänker jag nu att denna Deal säkerligen kommer vara lätt att genomföra till bådas vår tillfredsställelse. Jag yppar därför de (enligt reglerna) nödvändiga orden: ”Let’s make a deal.”

Jag föreslår för Martin att han, som är gul, hjälper mig att genomföra Dealen. Tillsammans har vi både grön och gul. Han kan få 6 miljoner för besväret, så behåller jag 9. (Dealen är sammanlagt värd 15 miljoner, då den har 3 Shares som, i deal nummer 10, alltid är värda 5 miljoner var.)

Förslaget är, i min mening, rättvist: Det är jag som har hamnat på rutan (och är Boss), och har en av de nödvändiga familjerna. Martin bidrar i sin tur bara med en spelfamilj. Men Martin är Martin, och börjar omedelbart gnälla. Han säger att han vill att fördelningen blir 8-7… till sin fördel. Detta gör mig en smula sur – och det är därför vår vän Daniel lägger sig i spelet.

Från sin hand spelar Daniel ut en medlem i familjen Wadsworth. Nu kan han alltså också vara gul, om än bara för den här spelrundan. Därefter säger Daniel att han kan tänka sig en 6-9 uppgörelse med mig – till min fördel. Detta gör honom till min allra, allra bästa vän i hela världen. Martin är plötsligt helt ointressant.

Martin ogillar dock detta. Han spelar därför ut ett kort från sin hand: Ett kort som skickar Daniels gula familjemedlem på semester. Nu kan familjemedlemmen inte längre delta i några Deals. Återigen måste jag alltså vända mig till Martin, som är den ende med ett gult kort på bordet. Han står fast vid sitt 9-6-förslag, och ler sitt äckliga lilla blonda leende.

Nu gör dock Martins fru entré. Hon spelar ut kort som gör att hon kidnappar min familj – jag är alltså inte grön längre, utan nu är det hon som har den färgen! Hon är nu både grön och röd familj – och stackars lilla jag har ingen familj alls. ”Nu måste Martin och jag vara med i Dealen,” annonserar hon, mer för att hon vill tjäna pengar än för att hon älskar sin make.

Eftersom jag är den som bossar över Dealen är det upp till mig att säga om det blir någon deal överhuvudtaget. Den lilla makten har jag fortfarande. Men med tanke på att jag inte längre har någon familj inblandad, och både Martin och Annas samtycke nu krävs för att det ska bli en Deal, så får jag sänka mina krav: ”5 miljoner till oss var?” säger jag. Martin, som hade en taskig barndom, säger att han fortfarande vill ha 6 miljoner, sedan kan jag och Anna dela på de övriga 9 bäst vi vill. Anna säger att hon inte tänker gå under 5.

Insikten att jag bara kommer få 4 miljoner får mig att vilja avsluta förhandlingarna. Som Boss har jag möjlighet att göra detta – och jag är just på väg att annonsera att ”Negotiations have collapsed”, när Daniel åter gör entré i spelet och spelar ut kortet ”I’m the boss!” Nu är jag inte boss längre, utan han. Jag gör därför ett desperat försök att spela ut ett Stopp-kort, som hindrar Daniels statskupp – men Daniel presterar genast ytterligare ett Boss-kort, och eftersom jag inte har fler Stopp-kort på hand så får jag titta på när min sista makt rinner ur händerna på mig.

Sedan får jag passivt följa med i hur Anna, Daniel och Martin försöker komma överens, samtidigt som Micke och Anders gör några desperata försök att sabotera och bryta sig in i den pågående Dealen. I mitt stilla sinne planerar jag att hämnas på samtliga.

Ungefär så går I’M THE BOSS till. Förhandlingarna mynnar alltid ut i ovänskap, desperation och annat elände. Stundtals råder totalt kaos på spelbordet, med maktpositioner som ständigt skiftar, dominanser som kollapsar, och äktenskap som sätts på prov. (Högen med slängda kort växer i hiskelig takt.)

Som ni kanske förstår tycker jag att spelet är väldigt, väldigt roligt – förutsatt att man inte spelar det för ofta. Det är lätt att man får för mycket av gnabbandet.

Den värsta kritik jag tänker rikta mot det är dock att det är så djupt orättvist: Inte nog med att det finns ett inslag av hämnd och mobbing (”Jag gör inga Deals med dig, eftersom du tidigare…”). Samtidigt: Allt ens hopp kan grusas blixtsnabbt, utan att man får en chans att resa sig igen. Och även om det gäller att vara en begåvad förhandlare, så räcker det med ett par välplacerade spelkort från en motståndare för att man likväl ska reduceras till total maktlöshet.

Men man kan inte begära av alla spel att de ska vara prydliga och matematiskt fulländade. Vissa levererar bättre i kaos. Så precis som SWÄRJE är I’M THE BOSS ett väldigt socialt spel – och ett spel som verkar vara lika effektivt för att framkalla skrattattacker som att göra folk ilskna.

Slutsats: Med rätt motspelare är I’M THE BOSS guld värt. Förutsatt att det är motspelarnas guld.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s