Två minnen

Ibland funderar jag på vad det är som formar vårt sätt att brädspela. Speglar det vår personlighet? Beror det på en viss händelse? Eller är som med mycket annat; många faktorer som spelar in och bildar en outredbar fiskeknut?

Jag kan iallafall utan tvekan peka ut två episoder i mitt brädspelande som har gjort mig till den spelare jag är idag. Konstigt nog(?) handlar det mitt överlägset sämsta spelminne och mitt allra bästa. Jag tänkte därför till allas och ingens glädje redogöra för dem här och kort förklara varför de har blivit så viktiga för mig.

För en liten stund sedan hade jag svårt att bestämma mig för vilket av minnena jag skulle presentera först, men efter att ha haft en snabb omröstning med mig själv som enda deltagare finns det en tydlig majoritet som tycker att det sämsta minnet bör komma först. Så sparar vi det bästa till sist och så får ni liksom avsluta läsandet i en positiv anda. Sagt och gjort:

Mitt sämsta spelminne
När jag var liten umgicks vi mycket med en av min pappas barndomskompisar och hans familj. Pappan i den familjen, alltså min pappas barndomskompis (vi kan kalla honom Nalle),  älskar att spela sällskapsspel och varje gång vi träffades var det därför tvunget att föräldrarna skulle spela ett parti av det senaste spelet han hade köpt. Jag säger att föräldrarna skulle spela, för vi barn fick så klart inte vara med av samma anledning som jag inte spelar spel med barn idag; vi var för små och skulle därmed bara förstöra. Jag minns att jag alltid kastade längtansfulla blickar mot spelbordet och önskade att jag fick vara med, men jag fick nöja mig med videofilm och godis istället.

Nalles favoritspel var RISK, vilket var ett favoritskap som inte delades av de andra föräldrarna även om de då och då kunde tänka sig ett parti med honom. Favorit- och antifavoritskapet kan ha haft att göra med att Nalle var extremt bra på RISK och därför alltid brukade vinna (han vann förresten ganska ofta i andra spel också). Vid ett tillfälle när han kanske hade föreslagit RISK en gång för mycket gjorde de andra föräldrarna lite uppror mot honom och propagerade för att isåfall skulle jag och en av de andra barnen också få vara med eftersom de hade förstått att vi ville det. Förslaget föll antagligen inte i god jord men viljan att spela var för stor, och vips, så befann jag mig mitt uppe i ett parti RISK. Jag hade aldrig spelat det förr och hade inte heller någon helhetsbild om vad det gick ut på, men jag förstod så mycket som att man skulle ta länder ifrån varandra med hjälp av tärningar och plastarméer.

Nu kanske ni tänker er att mina röda plastarméer fick vara ifred eftersom jag var nybörjare, saknade taktiskt kunnande och därmed var helt ofarlig i spelet?

Då har ni aldrig spelat spel med Nalle.

Ganska snabbt var jag decimerad till två ynka arméer som var fångade mitt inne i mörkaste Ryssland, omringad av Nalles krigsmaskin. Och nu kanske ni tänker att han gjorde processen kort med mig och eliminerade mig ur spelet?

Återigen, då har ni aldrig spelat spel med Nalle.

Risk by The Fayj (Licens: Creative Commons)Risk by The Fayj (Licens: Creative Commons)

Han lät mig vara där i vad som kändes som timmar (men som kanske bara var en), och varje gång jag fick nya arméer att sätta i det instängda ryska landet attackerade han mig så att han precis lagom decimerade ner mig till en ofarlig nivå igen. När jag själv och de andra föräldrarna uppmanade honom att även döda mina sista arméer så att jag slapp sitta där och vänta svarade han bara ”att det inte passade hans taktiska upplägg” att utrota mig just då och att jag var tvungen att vara med så länge jag hade arméer på kartan. Till slut tog han dock sitt förnuft till fånga och lät döden befria mig och jag kunde lämna Ryssland för en mycket lång period framöver. Från den dagen tog det nämligen över 10 år innan jag spelade RISK igen. Varje gång någon föreslog ett parti vägrade jag blankt och allt berodde naturligtvis på den ryska fångenskapen med Nalle.

Hur har då det här påverkat mig som spelare? Jo, för det första har jag tyst (och härmed även skriftligt) svurit för mig själv att aldrig hamna i en liknande situation igen. Det innebär att jag i många spel, och i synnerhet när jag spelar RISK, förmodligen ses som en ganska hänsynslös motståndare. Jag låter inga känslor för övriga deltagare komma emellan mig själv och mitt mål att segra och därför finns det risk (jag ber aldrig om ursäkt för ordvitsar) att jag idag ses på som jag själv såg på Nalle under den ryska fångenskapen. Men kosta vad det kosta vill, till Ryssland ska jag inte tillbaka.

Nu över till lite trevligare saker:

Mitt bästa spelminne
Faktum är att även mitt bästa spelminne handlar om en spelepisod med Nalle. Det här skedde när jag hade växt till mig så pass att det var naturligt att jag fick vara med och spela om jag ville, men ändå sågs som ett barn och därmed en ganska harmlös motståndare. Spelet som spelades var brädspelsvarianten av VEM VILL BLI MILJONÄR.

Vid det här laget hade Nalle förvandlats till någon form av spellegend i mina ögon eftersom han hela tiden tycktes vinna alla spel han deltog i. Så skulle dock inte bli fallet just denna gång…

Spelledaren (Bengt Magnusson) ställde frågan vad ett orangeri var för någonting och alternativen att ta ställning till var bland andra det rätta svaret ”ett växthus” och det betydligt mer felaktiga ”en bordell”. Jag hade ingen aning om vad ett orangeri var för något och ville därför använda livlinan ”Ring en vän”. I brädspelsvarianten av VEM VILL BLI MILJONÄR fungerar den livlinan så att man får två hemliga alternativkort; ett från spelledaren med det rätta alternativet t.ex. A och även ett från den person man väljer att fråga. Får man då två alternativkort med samma bokstav på så vet man därmed vilket svar som är det rätta och att personen man frågar också kan det rätta svaret. Åter till orangerifrågan:

Jag kunde som sagt inte vad ett orangeri var för något och eftersom Nalle satt och såg ofantligt självsäker ut så valde jag att använda honom som min livlinevän. Jag fick två likadana alternativkort, alltså kunde Nalle det rätta svaret. Slug som jag var låtsades jag få ett rysligt huvudbry när jag fick korten och eftersom han trodde att jag var en oskuldsfull ung man och inte var så taktiskt slipad att jag faktiskt skulle kunna låtsas, blev han oerhört stressad av mitt velande. Det gick faktiskt så långt att Nalle till slut ändrade sitt svar och därmed åkte ut ur rundan, medan jag själv fick fortsätta. Och här kommer det del jag fortfarande minns som igår och till viss del lever på än idag:

När det gick upp för Nalle att han hade blivit utslagen och dessutom på grund av att jag hade lurat honom stirrade han på mig med en oerhört förvånad min och utbrast: ”Jävla unge!”. Samtliga deltagare levererade enorma gapskratt och mitt i händelsernas centrum satt jag och hade lurat den oövervinnerlige Nalle till att förlora. Den känslan mina vänner, den går inte av för hackor och är något jag sedan dess alltid strävar efter när jag spelar. Jag vill sätta min masterplan i verket och lyckas, jag vill göra en fantastisk affär eller rent av lura byxorna av en motståndare.

****

Sådär gott folk, där har ni episoderna som har skapat det i brädspel hänsynslösa och vinstsökande monster som i folkmun kallas Martin. Jag vill härmed passa på att tacka Nalle för att jag fick gå i hans brädspelsskola och därmed har blivit som jag har blivit. Han framstår kanske som en elak person här, men så är absolut inte fallet. Nalle är, precis som jag vill tro om mig själv, en genomsnäll och trevlig person som är väldigt förtjust i att vinna brädspel och som därmed kan gå över lik för att nå segern.

Det här var min gjutform. Vad är det som har format dig?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s