Rapport från skyttegravarna: Terra Mystica, King of Tokyo och Modern Art

IMG_4330
Plats: Martins köksbord
Tre spel: TERRA MYSTICA, KING OF TOKYO och MODERN ART
Fyra vänner: Anders, Björn, Martin och Micke.

Den fjortonde december 2013 blev en intressant lördag. Den inleddes på morgonen med att Micke och jag försökte bli världskändisar via Galenskaparna & After Shaves Facebook-sida (än så länge har det varit resultatlöst), och avslutades med inte mindre än två otursamma punkteringar (på samma bil) långt ute i de skånska vildmarkerna.

”Björn,” skriker ni säkerligen nu, ”berätta om punkteringarna! Vad hände?”

Men nej, det tänker jag inte göra. Hur spännande det än må vara att höra om hur vi bytte däck i isande vinterkyla samtidigt som vi anfölls av hungrande varg-bestar, så får de berättelserna helt enkelt vänta. Jag har nämligen någonting än mer fascinerande i åtanke för detta inlägg – närmare bestämt allt det ljuva spelande som ägde rum mellan Facebook-fiaskot och däckincidenterna.

Låt oss börja från början. Så fort alla var på plats hemma hos Martin hällde jag ut en miljard klossar och brickor på spelytan. Exakt hur mycket regnskog som gått åt till att producera spelet vet jag inte, men det var alltså dags för eposet TERRA MYSTICA – ett lir som jag länge suktat efter att få spela, och som nu skulle tas på sin jungfruliga tur. Regelförklaringen tog sin beskärda stund – säkerligen 40 minuter – men sedan flöt spelet på riktigt snyggt.

TERRA MYSTICA
Ett strategispel där varje spelare kämpar för att få så många Victory Points som möjligt. Spelet har kanske 6-8 olika sätt att erhålla dessa Victory Points. Den som har det största nätverket av sammanhängande byggnader har en god chans att segra. Men för att få bygga på en ruta, måste man ”terraforma” den – alltså först göra klimatet beboeligt för den ras man valt.

Vi spelade med den rekommenderade uppsättningen för fyra nybörjare. Anders var witches, jag mermaids, Martin nomads och Micke halflings. Eftersom jag hade fattat det obegåvade beslutet att inte ta med min semiprofessionella systemkamera, och dessutom satt på ”fel” sida av spelplanen, så får ni nöja er med uppochnedvända iPhone-foton. Nedan ser ni utgångsläget på spelplanen:

IMG_4269

Alla var en smula bestörta när de insåg hur pass nära varandra vi skulle bli tvungna att börja. I territorie-baserade spel är man ju oftast mån om att befinna sig på bekvämt avstånd från andra, åtminstone i början. En fin detalj i TERRA MYSTICA är dock att man vinner på att vara nära sina motståndare, så utgångsläget var inte fullt så katastrofalt som det inledningsvis tycktes.

Jag minns i första hand mina egna strategier och val, så ni får ursäkta om jag inte riktigt kan redogöra för vad övriga spelare hade för sig. Men som ni ser: Micke (brun) och Anders (grön) var i princip ensamma längst upp till vänster på bilden. Det var där de båda skulle komma att lägga det mesta av sitt krut; det var där skulle de bygga, uppgradera, ge varandra poäng och trilskas.

Martin såg i sin tur en fördel i att låta sina gula nomader dra sig åt höger. Ni ser hur den mest högra pluppen är hans? Han lade enorma resurser på att omvandla marken där till beboelighet.

Och jag då? Som ni ser, om ni tittar riktigt noga, så står en av mina blå byggnader på en liten halvö i mitten av spelplanen. Jag omvandlade snabbt den gröna skogsmarken till blå träskighet, och hoppade sedan över floden med mina mermaids speciella förmågor, för att bli den förste att påbörja bebyggelse på en annan sida av vattnet.

Min strategi var ganska enkel: Att utnyttja mermaids-förmågan maximalt, och att skapa ett ”bälte” av angränsande byggnader, snarare än ett kluster som mina motståndare.

Inledningsvis hade jag en akut känsla av att ligga sämst till: De andra fick ut nya byggnader mycket snabbare än jag på spelplanen. Jag försökte dock fokusera på att få tillgång till speciella actions i spelet som från början är låsta för alla spelare.

IMG_4291

När spelet närmade sig sitt slut, låg jag sist på Victory Point-mätaren. Men min mästarplan var att försöka göra en stark slutspurt – vilket jag också gjorde. När de andra, under sista omgången, inte hade resurser nog att uppföra nya byggnader, gjorde jag ett superryck och expanderade som en tok. Detta ledde till att jag kunde sno åt mig slutpoängen för att ha störst utrymme på spelplanen, samtidigt som jag fick flest poäng för att ha expanderat på kult-mätarna.

I slutändan blev det en delad seger mellan mig och Micke. Micke är tydligen en mästare på att alltid vinna strategispel av detta slag. Vi fick sammanlagt 69 poäng var, och delade alltså på förstaplatsen. Anders kom på andraplats, och Martin kom givetvis sist.

Min segeryra blev dock kortvarig. Nästa spel var KING OF TOKYO, som vi spelade tvenne omgångar av. Vi valde monster på måfå och gav oss sedan i kast med att få dem att invadera, alternativt fly, Tokyo. Framförallt skulle vi dock mörbulta varandra. Och gudars, vad vi mörbultade!

KING OF TOKYO
Familjespel där varje spelare är ett monster. Ett eller två av dessa monster intar Tokyo, och är då motståndare till alla andra monster. Men de andra monstren kan ”ta över staden”, och tar då över rollen som King of Tokyo. Man anfaller varandra, får specialförmågor via kort, och slår en jäkla massa tärningar.

IMG_4312

En tanke som slog mig var att oavsett hur tungt och komplext och vackert TERRA MYSTICA än var i all sin spelmekanik, så blev vi om möjligt ännu mer upphetsade under KING OF TOKYO. Märkligt, eller hur? TOKYO är trots allt ett spel där man ska ha en del tur för att överleva, medan TERRA MYSTICA har en obönhörlig och logisk mekanik. Likväl låg vi alltså mer i luven på varandra över varandras val i det tramsiga lilla monsterspelet. (Här fick jag för övrigt även en av mina hiskeliga skrattattacker.)

Under första omgången åkte jag ut tämligen snabbt. Inte på grund av någon sammansvärjning bland de andra, utan nästan uteslutande på grund av min egen inkompetens som spelare (kombinerad med en gnutta otur). Anders dominerade Japans huvudstad under första spelomgången, och snodde sedan åt sig segern framför ögonen på Micke och Martin.

Vi körde ännu en omgång. Jag skaffade snabbt ett kort, ”It has a child!”, som innebar att jag vid ett eventuellt dödsfall fick en chans att återuppstå. Det visade sig vara ganska värdelöst i mina händer: Anders gjorde ännu en briljant avslutning och mördade alla sina motståndare via något ohyggligt massförstörelsevapen, samtidigt som han gled upp till 20 Victory Points och tog hem segern. Det var vackert, på ett direkt uselt vis.

Dagens sista spel: MODERN ART. Ett förrädiskt simpelt spel – som gav två helt olika spelomgångar – och som jag definitivt kommer vilja spela mer av.

MODERN ART
Budgivningsspel. Man ska sälja och samla tavlor till så förmånliga priser som möjligt. Tavlornas värde bestäms efter hur många som är i cirkulation. Man kan lägga ut enorma summor pengar på någonting som, beroende på hur andra spelare spelar, blir totalt värdelöst i slutändan.

IMG_4373

Under första omgången, som var den första någonsin för både mig och Micke, förstod han och jag inte hur rikt och nyanserat spelet faktiskt var – varför vi bjöd ut och köpte in tavlor till vansinniga priser. Tänk er två idioter som råkat vinna en miljon kronor och yrar in sig på en auktion.

Enligt de andra närvarande var jag den som betedde mig mest sinnessjukt; mina spelval var till synes så kaotiska att Martin och Anders inte bara hade svårt att fatta rationella beslut, utan även trodde att jag låg bäst till. Det slutade dock med en fet förlust för mig, och en briljant seger för Anders (som arbetar på bank, och därmed har en orättvis fördel i spel som dessa).

Nästa omgång gick mer sansat till. Nu förstod både jag och Micke lite mer om hur man skulle spela. Visst, det fanns fortfarande ett inslag av vansinne i hur vi agerade och spenderade pengar, men för att citera Hamlet: ”Though this be madness, yet there is method in ’t.”

Under andra omgången vann jag med nöd och näppe över Martin: Jag gick ur spelet med 517 000 kronor – och Martin med 516 000. Detta måste vara den snävaste seger jag någonsin presterat.

Sedan packade vi ihop och åkte/försökte åka hem – vilket jag, som bekant, inte tänker orda om.

Avslutningsvis vill jag säga att detta var en av de mest lyckade speldagar jag någonsin varit på. Vi hann med sammanlagt 5 spelomgångar av 3 riktigt roliga spel. Anders roffade åt sig 3 vinster, jag 2, och Micke 1.

Och Martin? Better luck next time.

Notera att i skrivande stund (15 december, 2013) så har vi ännu inte recenserat något av de tre spelen. Recensioner kommer dock i sinom tid!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s