Recension: Power Grid: Factory Manager

Factory-manager-boxSpeltyp: Strategispel Antal spelare: 2-5 
Speltid: 60 min Språk: Engelska 
Ålder: 12+ Tillverkare: Rio Grande Games

Tycker ni, liksom jag, att det ligger något småcharmigt i att titulera sig Fabrikör? Det är en gammal fin titel som på något sätt har blivit så ovanlig att det ligger ett magiskt skimmer över den. Sen kommer man att tänka på Hasse Alfredssons karaktär Fabrikör Höglund i Den enfaldige mördaren och så byts skimret ut mot stank.

Men om vi då backar bandet lite, och bortser från Hasse Alfredssons karaktär, så ligger det alltså ett magiskt skimmer över Farbrikörs-titeln. Vad jag vill komma till här är att nu för tiden kan vem som helst vara en fin Fabrikör hemma vid sitt köksbord. Det har blivit dags att titta lite närmare på POWER GRID: FACTORY MANAGER, eller PGFM som jag kommer att kalla det hädanefter.

Till att börja med vill jag påpeka att PGFM som spel egentligen inte har något gemensamt med originalspelet POWER GRID. De gemensamma nämnarna är egentligen bara spelkonstruktören, artworken och spelets valuta, så jag tycker mest att speltiteln framstår som ett försök att rida på framgångsvågen som är kopplat till namnet POWER GRID. Med den detaljen utredd är det nu dags att rikta blickarna mot fabrikslokalen:

I PGFM äger varje spelare en fabrik, och spelets mål består i att under totalt 5 spelvarv tjäna så mycket pengar som möjligt. Efter den femte rundan räknas pengarna samman och spelaren med den största pengahögen vinner. Vad pengarna i slutändan ska användas till? Ingen aning, men det är principen som räknas (jag kan uppenbarligen inte få Hasse Alfredsson ur huvudet).

Fabriken som varje spelare startar med är en lågutvecklad miljöbov, vilket i den värld PGFM utspelar sig i inte är något framgångsrecept. Här gäller det alltså att byta ut sina oljestinkande maskiner mot robotar, minska energiförbrukningen och minimera personalbehovet för att maximera sin avkastning. Dock kan man aldrig tillverka mer varor än man har lagerplats för, så även lagret måste effektiviseras. Kort och gott, det gäller att balansera tillverkningskapaciteten och lagerkapaciteten eftersom det alltid är den lägsta siffran av de två som avgör hur mycket som kan tillverkas (och därmed hur mycket pengar man får).

Hur går då själva spelandet till? För att enkelt och kort beskriva spelgången och några av de spelmekaniska finesser som finns inbyggda i spelet följer jag nu de 5 faser som varje spelvarv består av:

Auktionera turordning
Genast dyker en rolig detalj upp, för man spelar som ni nu kanske förstår inte i samma turordning hela tiden. Här gäller det istället att bjuda högt i en auktion om spelordningsbrickor. På brickorna finns, förutom turordningen man ska spela i, ibland också rabatter som man får utnyttja på samtliga köp man gör under det kommande spelvarvet; det finns alltså flera fördelar att tampas om här. Valutan man sätter på spel i auktionen är, som i den riktiga världen, sina anställda (totalt 7 st). De anställda som används i auktionen kan sedan inte användas i kommande faser (och tro mig, de behövs), så god planering är alltså nödvändig!

Förbereda marknaden
Marknaden är den plats där fabrikörerna har möjlighet att uppgradera sina lagerplatser, maskiner och annat. Denna fas är, som namnet antyder, en ren förberedelsefas där de uppgraderingar som ska finnas tillgängliga för köp i nästa fas väljs ut och placeras på marknaden. Alla fabriksuppgraderingar ligger uppradade på en spelplan i förhållande till hur avancerade de är, och om vill man komma åt en viss uppgradering, låt säga ett lager, måste man hela tiden välja den sämsta. Varje spelare får välja ut lika många uppgraderingar som de har tillgängliga anställda; alltså 7 minus det antal som användes vid auktionen i den förra fasen. Notera här att de uppgraderingar som väljs ut inte på något sätt är öronmärkta för någon, utan det enda som sker här är att de tillgängliggörs för köp.

Köpa och placera ut uppgraderingar
Varje fabrikör får nu i den auktionerade turordningen möjlighet att köpa så många uppgraderingar från marknaden hen vill och har råd med. Varje ny uppgradering kräver en anställd som installerar den och självklart också en summa pengar att köpa den för. Det är såklart en stor fördel att få köpa tidigt i turordningen och även de rabatter som medföljer vissa turordningsbrickor är till god hjälp.

Byråkrati och förnyat energipris
I denna fas uppgraderar Fabrikörerna sina fabrikers värden såsom lagerkapacitet, tillverkningskapacitet och energiförbrukning. De anställda som inte har använts till att köpa turordningsbricka och att installera nya uppgraderingar placeras i fabrikens personalrum så att de kan driva fabriken; det går alltså inte att driva fler maskiner än man har anställda kvar till.

Inkomst
Fabrikens energikostnader subtraheras från tillverkningsinkomsten, vilket ger omgångens totala vinst.

Factory-manager-game

Det var en snabb genomgång av de olika delarna av PGFM och dess funktioner. Som ni kanske förstår är det här ett spel med mycket matematiskt tänkande inblandat. För att maximera sin fabrik på så kort tid som 5 spelvarv krävs eftertanke, bra strategi och förmåga att hyfsat snabbt bedöma fördelar och nackdelar med olika alternativ. De anställda är en central del av spelet och man måste hela tiden fundera över hur många anställda man har råd att avvara i varje fas för att i slutet av spelvarvet ändå kunna driva sin fabrik.

Den konstanta kampen om vem som ska få göra sitt drag först, kombinerat med den begränsade tillgången av uppgraderingar och anställda gör varje spelvarv till en nagelbitare. Både de egna och motståndarnas behov måste tas med i beräkningen och inte sällan finner man sig rejält snuvad på vad man vill ha. Visst kommer en ny möjlighet nästa spelvarv, men har man råd att vänta så länge? Ska man följa sin taktik till punkt och pricka, eller ska man anpassa sig efter vad de andra gör?

En annan sak som gör att jag gillar PGFM är den detaljerade fabriksbilden varje Fabrikör har framför sig. På den möblerar jag bland mina maskiner och riktigt myser i takt med att uppgraderingarna ökar kapaciteten. När vi spelar brukar varje deltagare, för skojs skull, dessutom få hitta på vad det är som tillverkas i respektive fabrik.

Finns det då några nackdelar med PGFM?

Jag kan tycka att 5 spelvarv går lite för fort, och inte sällan överraskas man nästan över att det sista spelvarvet börjar. Dock inser man att det inte hade gått att göra spelet längre i nuvarande utförande, för när de 5 varven har gått har det blivit rejäl snurr på alla fabriker och kapaciteten har nästan nått sitt tak.

De få spelvarven gör också att om man gör en rejäl blunder någon gång under spelet är man i princip borta ur segerdiskussionen; man hinner helt enkelt inte återhämta sig. PGFM är också så pass tight och matematiskt utformat att minsta Elektro (spelets pengar), anställd och tillverkad enhet är viktig; här gäller det verkligen att koncentrera sig till 100 procent hela tiden. Vill man kombinera spelandet med saker som sociala medier, allmänt samkväm eller Tv-tittande bör man alltså spela något annat.

Sammantaget är PGFM ändå ett spel jag gärna spelar. Är man ett sällskap som kan och vill koncentrera sig helt på brädspel i 1-2 timmar blir det ofta ruskigt jämna och spännande omgångar där det ibland inte skiljer mer än några Elektro i slutändan. Mekaniken med hushållningen av de anställda är briljant och gör att ingen spelare någonsin kan vältra sig i överflöd. Plus också till artworken som är sådär härligt romantisk i allt från fabrikernas klassiska tegelutformning till maskinernas utseenden.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s