Spelartyp: Regelryttaren

Law-&-Order-web

Law & Order by Paige (Licens: Creative Commons)

Spelsessionen har pågått i nästan 2 timmar. Entusiasmen flödar, spänningen är olidlig och man kan riktigt ta på stämningen kring spelbordet. Alldeles strax kommer någon att sätta sin diaboliska plan i verket och förgöra sitt motstånd i ett enda drag. Segern kommer att bli total och… vänta nu. Entusiasmen flödar inte alls, någon olidlig spänning existerar inte och visserligen kan man ta på stämningen runt spelbordet, men inte av rätt anledning. Deltagarna ser tragiska ut, de flesta Facebookar eller spelar mobilspel, en stol står tom och man kan tydligt höra dämpade, förtvivlade snyftningar från toaletten. Ett bläddrande ljud ackompanjerat av hummande hörs från spelbordets bortre del och där sitter han, Regelryttaren, med huvudet djupt begravt i regelboken. Han tittar upp och ler förnöjt.

Regelryttaren är en person som spelar brädspel med tärningen i ena handen och regelboken i den andra. Hen vinner gärna och förlorar ogärna, men oavsett vilket är det allra viktigast att allt har gått rätt till; att allt har skett enligt reglerna. Regelryttaren tycks nämligen ha gjort det till sin livsuppgift att följa brädspelsregler in i minsta detalj. Finns inte nämnda regel i regelboken så..

”Vänta nu, självklart finns den i regelboken, det handlar bara om att leta upp den!”

Ni förstår själva, timmar av värdefull brädspelstid går åt till att slå i regelböcker efter regler som kanske finns.

En Regelryttare kan vara svår att känna igen vid första anblick och kan lätt förväxlas med den person som utsetts till att förmedla reglerna i det spel som ska spelas. Denna förväxling är enligt min mening helt onödig, eftersom Regelryttaren sällan eller aldrig är den person som sköter regelgenomgångarna. Däremot hinner det ofta inte spelas många drag innan hen utlyser totalt stillestånd i spelandet och ber att få låna regelboken. Regelryttaren har presenterat sig.

Resultatet av detta blir antingen:

1) att Regelryttaren ber om ursäkt och ger tillåtelse att spela vidare. Cirka 10 minuters spelande senare upprepas dock utlysandet av spelstillestånd och regelboken lånas om (Regelryttaren lämnar nämligen alltid tillbaka den efter en regelkoll).

2) att hen upptäcker att en regelmiss har gjorts och förkunnar att det nu måste utarbetas en plan för att misstagets effekter ska elimineras. Övriga spelare, med lite mer normal inställning till regler, föreslår inte sällan att misstaget ska bortses ifrån och att den numera kända regeln ska följas hädanefter. Detta accepteras sällan eller aldrig av en sann Regelryttare och för att det överhuvudtaget ska bli något mer spelande tvingas deltagarna genomföra sina drag baklänges till misslyckandets stund och så spelar man om därifrån. Enligt reglerna.

3) att situationen inte finns i reglerna. Detta är det värsta som kan inträffa för en Regelryttare (och för hens medmänniskor). ”Om det inte finns en skriven regel, vad har vi då att rätta oss efter?” utropar denne förtvivlat och sliter sitt hår. I mitt sällskap brukar vi här resonera oss fram till den mest logiska lösningen i förhållande till övriga regler och infoga den regeln i spelet. Duger detta för Regelryttaren? Kanske. Det duger dock bara om inga deltagare gynnas på kort sikt och om regeln går att rättfärdiga matematiskt och statistiskt i förhållande till spelets övriga regler (sånt tar lång tid att räkna ut).

Alla faktorer bakom det regelbundna regelkontrollerandet är inte kända, men något som ofta utlöser är om en motståndare gör ett snillrikt drag, eller om Regelryttaren befinner sig en trängd situation som till synes är omöjlig att ta sig ur. ”Finns det inget sätt att hindra det på via kända regler, finns det säkert en okänd, bortglömd regel att vända sig till” tänker hen och greppar regelboken. Detta brukar dock sällan lyckas, eftersom motståndarna i sin iver att sätta Regelryttaren på plats i regelfrågor självklart har utarbetat en vattentät plan. Att besegra en Regelryttare genom att använda spelets regler på ett hänsynslöst och utstuderat sätt är otroligt tillfredsställande.

Vilket är då Regelryttarens motiv? Rimligen har tanken om att ”rätt ska vara rätt” ett stort utrymme i hens tänkande, men egentligen tror jag att denne har samma goda avsikter som vi andra med spelandet och helt enkelt vill att spelsessionen ska bli bra, rolig och minnesvärd. Tyvärr är ju definitionerna bra, rolig och minnesvärd relativa och vad som är bra, roligt och minnesvärt för en Regelryttare kontra en av oss andra dödliga skiljer rimligen en del.

Regelryttarbetydelserna (om jag tillåter mig själv att raljera lite):

Bra: Spelet spelades helt enligt reglerna.

Roligt: Spelet spelades helt enligt reglerna och Regelryttaren själv fick nöjet att korrigera och eliminera effekterna av övriga spelares regelmissar.

Minnesvärt: Spelet spelades helt enligt reglerna, Regelryttaren själv fick nöjet att korrigera och eliminera effekterna av övriga spelares regelmissar, samt att Regelryttaren själv ändrade hela spelets utgång i sista stund genom att hitta och driva igenom en undantagsregel.

Hur är det då att spela med en Regelryttare? Är det roligt? Kanske rent av praktiskt? Jag skulle vilja säga att gråzonerna är stora här och att en viss grad av Regelrytteri måste existera i varje spelsällskap. Utan regler att följa blir det inget rättvist och roligt spel, det tror jag att vi alla är överens om. Men. När regelrytteriet går ut över spelets flöde allt för mycket kan det förstöra vilken spelsession som helst. Deltagarna börjar plocka fram sina mobiltelefoner för att ha något att göra under regelslagningarna och till slut upptäcker man att glädjen och kamplusten i spelandet helt har försvunnit (läs förresten Björns tankar om detta fenomen här).
Jag spelar hellre ett spel där regelmissar som varken gagnar eller sänker någon görs och så kan man låta upptäckandet av regelmissen vara tills nästa gång man spelar. Spelandet sker trots allt för nöjes skull och regler, tumregler, förhållningssätt och oskrivna lagar har vi svenskar tillräckligt av i det vanliga livet kan jag tycka.

Självklart finns det sätt att minimera Regelryttarens påverkan på ett spel, men då gäller det att man spelar något som är fruktansvärt okomplicerat eller att samtliga deltagare kan reglerna som ett rinnande vatten; Regelryttaren kommer nämligen att vilja ha en regeldiskussion oavsett om det är FIA MED KNUFF eller GENOA som spelas.
Spel att undvika då? Inte helt ologiskt gäller det naturligtvis att undvika spel med tjocka, inbjudande regelböcker vars innehåll är, eller går att göra, komplicerat. Mitt säkraste tips är dock att kunna reglerna utantill själv, vilket osvikligt tvingar Regelryttaren att träda tillbaka och erkänna sig besegrad.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s