The one that got away

Skärmavbild 2014-04-03 kl. 06.25.32”I miss you…” av Thomas Leuthard. Används i enlighet med Creative Commons-licens.

Alla har vi en förälskelse som kom in i, och försvann ut ur, våra liv. The one who got away, för att sjunga lite med Katy Perry.

För mig? Hon var en tjej som svepte in i mitt liv med sitt eleganta, väldoftande hår – som fick mig att skratta, förundras och vara glad över tillvaron, men som precis lika hastigt övergav mig, och lämnade ett svart, hiskeligt hål av elände bakom sig.

Jag kan acceptera – sannerligen, jag har accepterat – att det blir så ibland, och att det inte finns så värst mycket en liten jordemänniska som jag kan göra åt saken. Jag klandrar inte henne, och jag klandrar inte mig själv.

Men vad jag inte för mitt liv kan acceptera är att jag aldrig köpte COSMIC ENCOUNTER eller BOOTLEGGERS – två av de mest underhållande brädspel jag känner till! Kärlek är en sak, men brädspel… ack, så mycket bittrare mina tårar över dessa aldrig fångade glädjekartonger varit!

Minst en gång i veckan drabbas jag av en tragisk vibb. Vibben att någonting värdefullt gått förlorat, och att det är mitt eget fel. Misstänker jag rätt, om jag har på känn att alla inbitna brädspelare känner likadant?

Det är förvisso ganska säkert att COSMIC ENCOUNTER kommer att dyka upp i affärerna igen någon gång i framtiden – det är trots allt ett grymt populärt spel – men jag tycker det har varit en hiskelig väntan på att det ska ske. Jag kan givetvis räkna fel, men det känns som om jag har bevakat olika näthandlar efter ett COSMIC ENCOUNTER-exemplar i flera år nu. (Vi pratar givetvis om en icke-begagnad utgåva; pedanten i mig vill inte ha andras lortiga, söndriga, inkompletta grejer.) Allt man finner i de virtuella hyllorna är de många miljarder expansioner som släppts. Och ja, jag suktar efter dem också – men vad är de utan grundspelet? Ingenting, I tell you – ingenting!

En än större skam är det att jag aldrig lade mina giriga, håriga knogar på BOOTLEGGERS. Detta spel är inte alls lika känt som COSMIC ENCOUNTER, så chanserna att det får en renässans i handeln är ganska små.  Detta ljuvliga lir om illegal sprithandel i 20-talets Chicago är underbart intrigframkallande – med alla bryggerier, värderån, polisrazzior och annan skit som drabbar spelarna i kampen om sköna dollars. Onekligen är detta ett av de spel jag haft roligast åt. Typ någonsin. Och än en gång är jag inte intresserad av andrahandsexemplar. Det är hörnet jag målat in mig själv i. Surt, eller hur?

Ironiskt nog är det egentligen inte dessa två spel jag tänker på, när jag tänker på the one(s) who got away. Nej, istället är det mina barndomskärlekar. Låt oss ta dem i tur och ordning.

Först ut är MAD-spelet. För visst minns ni tidningen SVENSKA MAD? Det kom ett spel – gissningsvis baserat på en amerikansk förlaga – med MAD-tema. Som ni kan förstå var det Alfred E. Neumann i högform. Poängen var helt enkelt att man skulle bli av med pengar – och därför blev man galet frustrerad när spelet hela tiden tvingade en att tjäna pengar. En underbar skruv på någonting annars väldigt fundamentalt i spelvärlden, känns det som. I synnerhet eftersom spelet var så kaotiskt och strategilöst att man tvekar inför att ens kalla det ett spel (”alla spelare byter plats med spelaren till höger och tar över alla dennes tillgångar”).

Min andra barndomskärlek var Alga-spelet GANGSTER. Man utövade ett slags beskyddarverksamhet, och skaffade olika gangsters som hjälpte en hålla koll på ens investeringar.

Det dumma är att MAD och GANGSTER, de två spel jag mest av allt önskar att jag hade i min ägo, även är spel jag… knappt kommer ihåg. Jag minns egentligen bara hur kul jag hade, och jag vet att det är nostalgins skimmer som får mig att sukta efter dem. Faktum är att jag är ganska säker på att om jag fick en chans att spela dem igen, så skulle jag förmodligen inte tycka de var särskilt roliga. Visst, en viss nostalgi-chock skulle infinna sig… men bristerna skulle likväl vara alltför tydliga.

Det är ju precis som med kärleken. Alla har vi, som sagt, haft den där personen som vi varit hopplöst förälskade i, bara för att sedan springa på henne (eller honom, givetvis) på stan flera år senare, och tacka vår lyckliga stjärna för att vi aldrig blev tillsammans med den levande tågolycka som personen urartat till att bli. Insikten är banal men självklar: Det är nog bäst att låta det förflutna förbli en dröm man drömmer ibland, och sedan tuffa vidare mot andra mål i nuet.

Och just därför grämer jag mig så sjukt mycket att jag aldrig fick tag i COSMIC ENCOUNTER och BOOTLEGGERS. För de är så bra, och de var så nära.

Annonser

6 comments on “The one that got away

  1. Det är detsamma med filmer. Man ska komma ihåg minnet endast och inte få för sig att man ska se den igen i dag. Exempel för min del är typ gamla Total Recall som var så cool men nä, titta inte på den. Men sen är där guldkornen som ändå håller.. Dracula (även om Winona och Keanu kan vara de sämsta skådisarna EVER i denna film), den har typ 21 år på nacken.. Vilket är helt absurt!
    Sätt sprätt på en miljon, ett spel där man också ska förlora pengar, hyfsat roande 🙂 bara för att get back on topic:)

    Gilla

    • Haha, fast jag gillar Total Recall! Den har en b-films-charm (även om den nog var mycket påkostad), som tilltalar mig oerhört!
      Men vi är nog överens om principen här, verkar det som. Låt nostalgin leva sitt eget liv. 🙂

      Gilla

    • Björn är inte här och tackar för skrivberömmet som du märker, men han tackar och bockar säkert i sin omedvetenhet. 🙂

      Jag blev själv intresserad av Gangster nu när jag kollade upp det. Kanske ska beställa det utan att Björn vet… 😉

      Gilla

      • Jag sjösatte faktiskt min plan snabbare än tänkt, och nu har hela familjen inkl. pojke på 7 och flicka på 10 år, samt en regelanalfabet till fru, spelat en omgång Gangster som sträckte sig över 4st tvåtimmarspass. Båda barnen greppade det här med utpressning, smuggel och beskyddarverksamhet förvånansvärt bra faktiskt… 😐

        Det var också ett av de första spel där jag fick båda barnen att spela helt enligt regelboken, även om det slog hårt mot dem. Det fungerade också i stort sett utan gnäll (kors i taket!). Troligtvis var det den där utpressarrutan som fick dem att acceptera motgångar, för då kunde man ju alltid ge igen senare…

        Kontentan är att Gangster faktiskt håller fortfarande och lyfter sig från av bara vara ett nostalgiskt minne. Åtminstone för min del.

        Gilla

      • Tack för grym input ämnet, jag tror att jag får sparka till Björn och utpressa igenom lite Gangster-spelande. Det där med barn och ta motgångar i spel kan ju annars vara besvärligt, så perfekt att du har hittat ett spel att ”utbilda” med. Är ett tag tills jag själv kommer att behöva det, men jag stoppar ditt tips i bakhuvudet! 🙂

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s