Att sommarjobba

brädspelLudo the game of dice by Bindas Madhavi (Licens: Creative Commons)

I ett tidigare inlägg på Spelglädje har jag berättat om hur min brädspelsbana började med heta dueller i FIA MED KNUFF. Den tiden är dock sedan länge förbi och partierna har sedan dess varit lika ovanliga som kantarellerna jag (inte) hittar varje år. FIA är trots allt ett ändlöst tärningskastande där man, istället för att spela spelet, snarare blir spelad av det. Det saknar djup och taktiska dimensioner, är skoningslöst i sin slumppåverkan, tröstlöst enformigt och dessutom så busenkelt att man inte ens behöver vara närvarande mentalt för att vinna. Kort sagt, det är, likt gudadyrkan, ett riktigt meningslöst tidsfördriv.

I skrivande stund har jag dock, om jag fortsätter att använda mig av kantarellmetaforen, hela svampkorgen full av gula godsaker. Som student är det nämligen den här tiden på året man tvingas kasta skolböckerna åt sidan och istället ägna sin tid åt arbetsuppgifter som ingen annan vill göra. Nu vill jag dock vara tydlig med att mitt sommarjobb, om nu kriteriet för ett sådant är att ingen annan vill utföra arbetsuppgiften, inte borde kallas för ett sommarjobb. Jag har så förbaskat roligt om dagarna att jag redan nu sörjer den dag då jag blir vuxen och inte längre får möjlighet att sommarjobba.

Nåväl, en korg full med kantareller var det. En av mina arbetsuppgifter är nämligen att, just det, spela FIA MED KNUFF. Jag arbetar på ett sommarläger för vuxna med olika sorters handikapp och FIA är där att alldeles ypperligt tidsfördriv för samtliga inblandade; ibland blir det ett parti om dagen och ibland blir det flera.

Trots lägerdeltagarnas vitt skilda personligheter och handikapp har samtliga partier FIA två saker gemensamt: 1) Det blir alltid stenhårda duster på liv och död och 2) jag förlorar varenda jävla gång. Att förlora är något som trogna läsare av Spelglädje vet att jag inte uppskattar särskilt mycket, och det har nu även blivit allmän kännedom på min arbetsplats vilket leder till att jag inte bara behöver stå ut med att förlora, utan också med att stå offer för hån, gapskratt och ofantliga mängder psykningar.

Varje gång ett nytt parti FIA påbörjas intalar jag mig själv att jag ska gå metodiskt till väga och flytta mina pjäser så taktiskt det bara går. Märkte ni felet i förra meningen? Jag själv tycks hur som helst ha glömt bort det, för att flytta FIA-pjäser taktiskt är inte bara stört omöjligt, det är dessutom fullständigt meningslöst. Visst, man kan hålla sig bakom sina motståndares pjäser för att skydda sig från det värsta knuffandet, men titt som tätt påbörjas sexorgier på andra sidan bordet och motståndare, som nyss var ett halvt varv efter, knuffar ens pjäs (som naturligtvis hade gått nästan hela varvet) tillbaka till boet. Och hånskrattar efteråt. I hopp om lite medlidande jämrar jag mig högt, begraver mitt ansikte i händerna eller dunkar huvudet i bordet. Hjälper det? Inte ett dugg. Psykningarna blir bara värre och värre och plötsligt finner jag mig själv mitt uppe i en hämndaktion som går ut på att förgöra en handikappad person och sedan skratta högt åt det.

Ni förstår själva, jag har blivit lägrets hackkyckling och varje dag möts jag av personer som pekar på mig och säger ”jag ska slå dig i FIA sen”. Nu vill jag dock vara tydlig med att jag inte klagar över den här situationen. Jag tycker, trots allt, att FIA är ett ganska trevligt tidsfördriv på jobbet. Ett parti kan pågå i flera timmar och häromdagen ville det sig inte bättre än att när vi skulle fortsätta på ett parti, som påbörjats före fikarasten, kom tillbaka till ett nollställt spelbräde. Alla pjäser var snyggt och prydligt placerade i sina respektive bon igen; vilket i och för sig inte gjorde mig något eftersom jag innan fikapausen låg hopplöst sist. Många hade förmodligen svurit tyst för sig själv över den hemlige städarens vänlighet, medan jag själv tackade densamme för min splitternya vinstchans och utökningen av den avlönade brädspelstiden.

Vad är då min poäng med den här texten? Jo, att FIA MED KNUFF är, trots sin bespottade och allmänt nedvärderade rykte, ett i det närmaste perfekt sällskapsspel. Jag känner inte till något annat spel där människor med vitt skilda förutsättningar kan tävla på så lika villkor. Utan att framhäva mig själv vill jag påstå att min förmåga att tänka i flera steg vida överstiger mina lägermotståndares, men likväl är det alltid jag själv som i slutänden sitter med dumstrut på. Slumpen jämnar ut alla deltagares förutsättningar, vilket gör att samtliga kan släppa loss sin allra värsta tävlingsdjävul och verkligen låta sig förloras i en skoningslös kamp på liv och död. Eller så kan man tänka på något annat samtidigt som man spelar och ändå ha god chans att avgå med segern.

Om man inte är jag vill säga, för jag förlorar som sagt alltid.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s