Operation Tannhäuser: Mission abort!

_MG_2079 - 2014-08-03 at 13-52-12

Alla har upplevt följande: Man får nys om en film eller bok som verkar intressant, och förväntningarna skjuter i höjden… men sedan när man faktiskt upplever verket, så är man så besviken att man nästan känner sig bestulen.

Märkligt nog tycks detta inte riktigt gälla sällskapsspel: Om ett spel verkar bra, då är det oftast det. Varför? Min gissning – och ja, en gissning är det enda det är – är att sällskapsspel kan undersökas i mycket större utsträckning i förväg, och att man sålunda har mer information att gå på, när man så sakteliga blir bygger upp (eller ner) sina förväntningar. Bilden av vad som kommer att hända är mycket klarare. Jag menar, en film eller en bok vill man inte veta alldeles för mycket om innan man upplever dem; man vill ju trots allt bli överraskad och tjusad under färdens gång. Men ett sällskapsspel? Där är det oftast spelmekaniken som är själva tjusningen, och den hyser sällan någon överraskning i sig.

Nu ska jag dock dela med mig av en erfarenhet, där mina förväntningar på ett spel var skyhöga. Allt verkade så himla bra. Men likväl slutade allt i ett pinsamt magplask. Jag talar givetvis om en av de mörka stunderna i min hobbykarriär som spelare: Fantasy Flight Games OPERATION TANNHÄUSER.

Detta var ett spel som jag väntade på i flera månader. Jag bevakade det extremt noggrant. När skulle det släppas? Hur skulle man få tag i det? Hur skulle reglerna skilja sig från den franska förlagan (som jag inte hade spelat)? Vilka nyheter släpptes? Vad sade provspelarna och recensenterna?

Istället för att redogöra exakt för handlingen i liret, så skulle jag vilja att ni tittade på den här videon. Det är FFG:s presentationsvideo. Den är bara fyra minuter lång och visar er egentligen allt ni behöver veta – OCH den ger en väldigt bra känsla för hur spelet ser ut och fungerar. Visst ser spelet snyggt ut? Och atmosfäriskt? Och vem kan motstå Path Finder-systemet? Och hur sjukt välproducerad är inte videon?

Tro mig – jag hade all anledning att älska TANNHÄUSER innan jag spelade det.

_MG_2095 - 2014-08-03 at 13-58-33

För det första så handlar spelet delvis om ondskefulla nazister på 1940-talet. Jag fullkomligt älskar nazister i populärkultur – helt enkelt eftersom de är de bästa skurkarna man kan föreställa sig. Ge mig Major Toht i RAIDERS OF THE LOST ARK och jag är en lycklig man! Ge mig Hugo Weaving i CAPTAIN AMERICA! Ge mig Hans Landa i INGLOURIOUS BASTERDS! Alla dessa praktsvin är njutbara i all sin tyska precisionsondska. Och TANNHÄUSER handlar om en mindre armé av andravärldskrigsnassar – i fulla munderingar, med medaljer, och en dryg arisk uppsyn – som springer runt i ett slott och ställer till med oreda.

Vidare. TANNHÄUSER är en fantasi. Spelet blandar in demoner, ondskefulla krafter, artefakter och annat mörkt övernaturligt. Jag har redan nämnt min kärlek till Indiana Jones, och i andra blogginlägg har understrukit hur jag känner inför HP Lovecraft… så jag menar, nazister i kombination med det övernaturliga? Hur kan det överhuvudtaget bli fel? Jag ville inte bara spela spelet – jag ville leva i den världen och slåss mot ondskans makter!

Spelet kan dessutom skryta med att det har variabla spelarkrafter. Varje gubbe har alltså egna färdigheter, som ger den för- och nackdelar i strid. Sånt älskar jag också. Åt h-e med jämställdheten i detta hänseende – ge mig karaktärer som är olika bra på olika saker! Att räkna ut hur man måste hantera varje karaktärs krafter är ett inslag jag ser fram emot i så gott som alla spel (vänta bara tills jag recenserar COSMIC ENCOUNTER).

_MG_2096 - 2014-08-03 at 13-58-49Och sist men inte minst: Spelet ser alltså riktigt läckert ut. TANNHÄUSER är helt klart ett av de snyggaste spel jag äger. Spelplanen må ha fått kritik för att den är så mörk, men jag tycker det passar temat utmärkt. Faktum är att allt passar temat utmärkt. Spelfigurerna är väldigt detaljerade – och dessutom färdigmålade. Och så gott som alla andra komponenter är också sjukt väldesignade och snygga.

Kort sagt – inför den första spelomgången TANNHÄUSER var allting som upplagt för en total nerdgasm. Vi skulle spela. Vi skulle uppleva spänningen. Vi skulle spela igen.

Så blev det inte. Trots det briljanta temat, och trots all omsorg och kärlek som lagts ner på att finslipa komponenterna, så blev TANNHÄUSER en tom och ganska frustrerande upplevelse.

Frustrationen kom främst ur att spelet har så äckligt många komponenter att hålla koll på, och att det tog sin beskärda tid att ställa upp spelplanen. De få gångerna jag spelat TANNHÄUSER har alla spelare suttit omgivna av en massa påsar och referenspapper, och det känns mest bökigt och stökigt. Kanske inte en kritik mot spelet som sådan, utan mer mot hur jag organiserar mina spellådor – men spelskaparna har definitivt inte underlättat själva spelhanteringen.

Värre var dock tomheten. Trots att spelet badade i tema så… tja, det kändes inte som om det spelade någon större roll i själva spelet. Man slog mest tärningar. Plötsligt dog någon. En eldstrid här, en eldstrid där. Och det slutade oftast med en katt-och-råtta-lek som hade en utkomst man kunde ana sig till redan från början. Så ens om man bortsåg från att temat inte tycktes spela någon större roll, så fanns ett än värre problem: Här fanns ingenting som bjöd in till strategi eller taktik, ingenting som utmanade ens tankar.

Vi gav TANNHÄUSER ett par försök under de kommande månaderna, men upplevelsen var likadan varje gång. Det var mest tråkigt. Och ni kan föreställa er djupet av min besvikelse, efter alla de där månaderna av förberedelser. Dock är jag något av en drömmare ibland – jag slutar liksom aldrig hoppas. Så när en expansion släpptes – OPERATION: NOVGOROD – då köpte jag den genast. För kanske… kanske… hade de rättat till problemen med lite nya regler?

Det hade de givetvis inte. Besvikelsen var inte lika stor denna gång – men den fanns där.

Den stora anledningen till att jag skriver detta inlägg nu, är att jag blivit sugen på att spela TANNHÄUSER igen. Varför? För att se om det kanske är roligt, när förväntningarna nu är så låga att de knappt inte finns. Trots allt är det många som älskar spelet.

Någonstans i djupet av mitt hjärta vill jag att detta ska vara ett bra spel. För det vore så jäkla coolt om det var det. Jag menar… nazister… demoner… vad är väl en bal på slottet?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s