Attityder till brädspel

a49jvd6_460s

För någon vecka sedan, när jag som vanligt slösade bort mitt livs sista värdefulla ungdomstimmar på att planlöst surfa runt på internet, då fann jag bilden ovan. Den föreställer, som ni kan se, ett MONOPOL-spel på WORLD OF WARCRAFT-tema. Någon klurig rackare har flikat in en kommentar, som i översättning till svenska blir ungefär: ”Sociala färdigheter +6. Oskuldsskydd: Över 9000.”

Skämtet är givetvis lite för uppenbart för att vara särskilt roligt, men det sätter likväl fokus på en sak jag hade tänkt skriva om länge: Folks uppfattning om nördar i allmänhet, och brädspelare i synnerhet. Skämt och vitsigheter är ganska avslöjande, på så vis att de alltid antyder attityder och perspektiv.

Så… är alla brädspelare nördar? Är alla brädspelare singlar? Eller är vi folk som lider av hiskliga svårigheter att få omkull folk av det motsatta könet? (Eller av samma kön, om det är någons melodi?) Är alla brädspelare män? Mitt svar skulle vara ett rungande nej på samtliga frågor, och jag känner lite smått för att redogöra för alla mina raggning-kombinerad-med-brädspels-eskapader – men av platsbrist så får jag dessvärre avböja. Allt jag tänker säga är att en man som lärt sig RAPPAKALJA kan sweet-talka vilken tös som helst – och givetvis vice versa.

Men nu var det inte min attityd vi ska tala om, utan allmänhetens.

Det första jag vill påpeka är att jag inte direkt tror att den stora allmänheten ser ner särskilt mycket på nörderier längre. Det måste vara minst femton år sedan jag senast hörde någon använda ordet nörd på ett nedsättande vis. Och idag? Idag skulle jag mest skratta hånfullt – ni vet, som Skeletor i HE-MAN? – och replikera att nördigt är det nya cool. (Jag tittar inte på BIG BANG THEORY, men jag misstänker vi har serien att tacka för en del…)

vagina-naw-never-heard-that-pokemon

Min misstanke är dock denna: Nuförtiden tycks ordet nörd inte längre bära på innebörden ”socialt handikappad yngling med acne”, utan klingar istället av ”person med stor passion för ett visst intresseområde”. Man kan ju trots allt vara en fiskenörd, eller en filosofinörd, eller filmnörd – och det enda som därmed avses är att man hyser en djup kärlek till något intresse. (Skulle man sedan råka ha acne, då är det ju så klart bara en bonus, ur stereotypsynvikel.)

En anledning till att brädspeleri fortfarande bär ett visst stigma, är, tror jag, följande: Det påminner alldeles för mycket om att leka. Man flyttar ju runt spelgubbar – vilket många nog upplever som alldeles för likt att leka med dockor – och kan utrusta dessa med magiska artefakter och allt möjligt annat. Krigsspel påminner i sin tur om alla de där timmarna man som ung ägnade i buskage med låtsasgevär, just innan man överföll sina kompisar. Jag kommer osökt att tänka på ett avsnitt av SEINFELD, där Jerry kommenterar Kramer och Newmans RISK-arti: ”It’s a game of world domination being played by two guys who can barely run their own lives.”

Att man dessutom oftast hittar spelkartongerna bland leksaker och pussel i varuhus gör inte saken bättre. Kopplingarna till barns förehavanden är alldeles för tydliga. För min del var det dessutom bara några veckor sedan jag tappade ett par mjölktänder över ett parti PUERTO RICO.

Jag har frågat icke-spelande folk om vad de tänker på, när de hör ordet sällskapsspel. Det första ordet tycks de flesta förknippa med FIA MED KNUFF, MONOPOL och TRIVIAL PURSUIT, och andra småmysiga barntrevligheter och frågesporter. Med andra ord: De tänker sig någonting som vuxna plockar fram när pardejten börjar gå lite trögt, eller någonting så urbota korkat och strategilöst att både farmorn och hennes barnbarnsbarn kan spela det. Och hur cool är någon av de grejerna? Inte konstigt att de får en massa märkliga föreställningar om vad jag har för mig när jag säger att jag älskar att spela.

När jag sedan frågat om folk förstår skillnaden mellan brädspel och sällskapsspel, så har jag överlag mötts av en dånande tystnad. Det enda egentliga svaret jag fick var att ”brädspelande är väl lite nördigare, va?”

Avslutningsvis, har jag kommit fram till någonting i detta inlägg? Inte ett smack. Jag är faktiskt alldeles för oinsatt i folks attityder om brädspel. Inte ens min lilla intervjurunda – som säkerligen tre personer utsattes för – gav några anmärkningsvärda resultat. Vad jag däremot kan göra, är att återberätta en incident som inträffade för några månader sedan: En väns vän tog med sig sin nya tjej till en spelträff. Hon hade fått höra att det skulle spelas spel. När sedan COSMIC ENCOUNTER ställdes fram på bordet – ingalunda ett tungt spel! – så var hennes främsta kommentar att nej, det här var väl inte riktigt vad hon hade väntat sig.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s