Recension: Zombie ’15

FullSizeRender

Speltyp: äventyrsspel, samarbetsspel Antal spelare: 2-4 
Speltid: 15 min för ett uppdrag Språk: Engelska 
Ålder: 14+ Tillverkare: Iello Games

Här har vi ett spel med så högt tempo att jag på fullaste allvar skulle avråda folk med hjärtproblem från att spela det. Senast jag och Martin skulle packa ihop efter att ha lirat ZOMBIE ’15, så darrade våra händer – av ren stress. Med andra ord är det svårt att lugna ner sig när det är över. Martin påpekade exempelvis att han kände sig obekväm med att sitta bakom ratten när han skulle köra hem från mig; adrenalin kan trots allt ha problematiska effekter på ens omdöma.

ZOMBIE ’15 handlar så klart om zombies – men det är ändå inte ett skräckspel. Här finns ingenting grått eller dystert; istället lyser allting av klara och glada färger.  Titta bara på spelkartongen ovan, där har ni ett klockrent exempel på spelets estetik. Inte särskilt atmosfäriskt, eller hur? Att blodpumpen likväl bultar sönder bröstkorgen på de arma stackare som dristar sig att spela, beror alltså inte på att hen är skrämd eller rädd – utan snarare på att tiden är knapp och klockan tickar snabbare än den borde.

Upplägget är följande: Alla vuxna i Los Angeles har förvandlats till zombies, och de enda överlevarna tycks vara tonåringar. (Ironiskt att de mest hjärndöda klarade sig, eller hur?) Nu måste de kämpa sig igenom horder av sina odöda grannar och föräldrar för att överleva dagen, vilket, misstänker jag, inte skiljer sig alltför mycket från hur de upplevde tillvaron innan apokalypsen. Lyckligtvis har varje unge unika egenskaper – någon är bra på närstrid, någon är bra på automatvapen (inga frågor, tack – barn lär sig sånt i L.A.).

Varje spelomgång går ut på att tonåringarna genomför ett uppdrag. Man kan välja ett uppdrag ur den medföljande storyboken, eller kanske fantisera ihop ett på egen hand. Uppdragsboken är dessutom upplagd som så, att de femton medföljande berättelserna kan spelas efter varandra, och att de tillsammans utgör en övergripande story. Men om man bara vill spela lite, då kan man välja vilket avsnitt som helst; kontinuitet är trots allt ett högst marginellt bekymmer när civilisationen kollapsat.

Vad är twisten? Jo, att spelet går på tid. Bland det första man möts av när man plockar upp spelet, är en CD-skiva. Varje spår på skivan är femton minuter långt, och det är exakt så lång tid man har på sig att genomföra varje uppdrag. Är man inte klar när tiden är slut – tja, då finns det helt enkelt några tonåringar färre i Los Angeles (vilket givetvis också kan ses som en seger).

IMG_5097

Spelplanen bygger man ihop själv. Man har ett trettiotal dubbelsidiga plattor som föreställer gator och boningshus. Att bygga upp en bana innan man spelar är onekligen det tråkigaste draget i ZOMBIE ’15 – men jag inser också att detta moment är helt nödvändigt för att spelet ska kunna vara vad det är. Banvariationen hade blivit för liten annars. Ett annat tråkigt drag är den relativt kluddiga regelboken; spelet är egentligen brutalt enkelt, men regelboken lämnar en del att önska. Dock inte alltför mycket – allting lossnar så fort man hunnit spela lite.

Så, hur spelar man? När spelplanen är uppbyggd, och en massa, massa zombier är utsatta på den, då tar den spelare som senast åt rått kött (medveten särskrivning) och startar CD-skivan. Sedan påbörjar han eller hon sin runda. Hen kan välja att (1) flytta sig ett steg, (2) slåss mot de zombier som finns på hens ruta, (3) använda ett objekt – exempelvis en förbandslåda för att hela sig själv – eller (4) söka igenom ett hus. Om ens spelkaraktär har fallit till marken efter att ha blivit överrumplad av zombier, då kan man även välja att låta figuren ställa sig upp igen – vilket också kostar en action. Man har fyra actions per runda, vilka man kan disponera hur man vill (man kan ta fyra steg, eller bara två steg och skjuta två gånger, eller söka tre gånger och skjuta en gång, osv.). När man är klar, då ropar man ”NÄSTA!”, och då får nästa spelare göra sina grejer.

Ett par saker är värda att understryka här. Striderna i spelet är busenkla. Man ser bara hur många zombiesar ett vapen kan döda (det står på vapenkortet), och sedan plockar man bort så många zombier från den ruta man står på. Om vapnet har ammunition, då plockar man bort lite ammunition. Om vapnet är ett närstridsvapen, då tar det lite skada varje gång man använder det. Vapnen blir snabbt obrukbara i det här spelet (man slåss väldigt mycket), så det gäller att hela tiden försöka hitta nya.

IMG_5103

Soundtracket anger dock inte bara hur lång tid man har kvar att spela. Åh nej, det vore liksom inte stressande nog. Ni förstår, det kommer hela tiden nya zombier. Beroende på vilket CD-spår man använder sig av, så hör man vid olika tidpunkter ett zombievrål. Då får man dra ett zombiekort och sätta ut så många fiender som kortet visar, på den ruta där man befinner sig.

Nya zombier kan för övrigt även komma när man genomsöker ett hus – istället för att hitta ett föremål som är användbart i striderna mot de odöda fienderna, så kanske man hittar en fiende. Tänk er själva – man öppnar en kökslåda i hopp om att hitta en livsfarlig brödkavel, och ut hoppar ett monster! Detta är inte hemkunskap så som jag minns den. Men jag antar att allting förändrades när världen gick åt helvete.

Det största problemet för våra spelkaraktärer är dock… The Horde. Om något av de vapen man använder är högljutt – såsom exempelvis pistolerna eller gevären – då lägger man en ny zombie i en så kallad Horde Box. Sakta men säkert blir denna låda mer och mer befolkad av de odöda. Skulle jag sedan vid något tillfälle råka dra ett Horde-kort när jag genomsöker ett hus, då får jag ta samtliga zombier ur hordelådan och sätta dem på min plats. (Ni som spelat det briljanta PC-spelet LEFT 4 DEAD vet ungefär vilken effekt en svärm med zombier kan ha.) Titta på lådan på bilden ovanför – så många zombier låg vid ett tillfälle i lådan när vi spelade i lördags. Ingen vill bli utsatt för den svärmen!

Poängen är att man ena sekunden inte har en enda zombie i närheten av sig, bara för att i nästa sekund ha femton stycken; då gäller det att man har ett kraftfullt vapen eller att ens medspelare kan komma till snabb undsättning, ty annars kan situationen bli besvärlig att reda ut. Och givetvis ser man helst att zombiehjorden anfaller under en annan spelares tur – vilket så klart hetsar en att spela klart sin runda så snabbt som möjligt. Sedan finns det så klart ännu ett problem: När man genomsöker ett hus och drar de kort som visar vad man hittar, så är chanserna stora att korten visar att det kommer zombies då också.

Så vad är då mitt omdöme om ZOMBIE ’15? Helt enkelt att det är vansinnigt roligt. Spelarna pratar i tvåhundra kilometer i timmen, skriker och slänger kort i ett obegripligt tempo. Allt för att alla ska komma helskinnade till slutet av banan. Här finns så klart ingen tung strategi – knappt någon strategi alls, för att vara ärlig. Snarare gäller det att kunna improvisera utan att ta alldeles för stora risker, och att kunna njuta av en av spelvärldens mest brutala adrenalinkickar.

Spelet har så klart några brister. Jag har redan nämnt den kluddiga regelboken, och att jag inte riktigt gillar banbyggarspel. Samtidigt känner jag att CD-skivsmekaniken utnyttjades lite bättre i SPACE ALERT. Men dessa invändningar är faktiskt minimala. När ZOMBIE ’15 väl är igång, då gäller det att rusa och kötta, att rädda sig själv och sina vänner. Gud nåde den som tar det lugnt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s