Recension: Ligretto

FullSizeRender.jpg

Speltyp: kortspel Antal spelare: 2-4 
Speltid: 5-10 min Språk: Svenska 
Ålder: 8+ Tillverkare: Tactic

Här har vi ett spel utan strategi och underhållningsvärde, men med ett högst tvivelaktigt existensberättigande.

LIGRETTO är designat för 2-4 spelare. Om man köper på sig fler LIGRETTO-spel så kan man dock expandera ända upp till 12 spelare, beroende på hur många i sin umgängskrets man hatar.

Ett LIGRETTO-spel innehåller fyra olika kortlekar i olika färger. Dessa har två sidor: Den ena sidan – låt oss kalla den baksidan – visar vilken kortlek korten tillhör. Den andra sidan – framsidan – visar en siffra mellan 1 och 10. Baksidan har alltid samma färg. Framsidan kan ha olika färger. (Om ni tycker detta är rörigt, och känner er avskräckta från att köpa spelet, då känner jag att jag har gjort mitt jobb. Fly, you fools!)

Varje spelare plockar åt sig samtliga kort med en viss bakside-färg. Sedan lägger hen upp en hög framför sig med 10 kort – med framsidan upp. Detta är spelarens så kallade Ligrettohög. Målet med spelet är att tömma denna korthög innan motspelarna gör det. Bredvid Ligrettohögen lägger spelaren sedan ut fyra kort, än en gång med framsidan upp. Resten av spelkorten behåller spelaren på hand, med baksidan upp.

Sedan är man redo att spela, i den ringa utsträckning man överhuvudtaget kan vara det. Man tänker sig då en gemensam spelplan mitt på bordet. Där kan alla spelare lägga kort. Vem som helst får spela ut ett kort när som helst – här finns alltså ingen som helst turordning – men det får bara finnas kort av en viss framside-färg i varje hög, och man måste börja med siffran 1, och sedan lägga siffran 2, och så vidare. Så hur gärna man än vill ta sina kort och bara kasta dem på bordet och låtsas att spelet därmed är över, så finns det dessvärre regler som hindrar ett sådant beteende. Kort måste spelas ut i stigande ordning, och de måste läggas i en hög som har samma färg.

Libresse

Ligretto-kortens framsida. Om du ser detta på ett bord framför dig, så är risken hög att du snart har mycket tråkigt.

För att spela ut kort i det gemensamma utrymmet, så kan man göra två saker: Man kan ta ett kort från handen, eller från någon av de fyra högarna bredvid Ligretto-högen. Om man tar kort från handen, då tar man de tre översta korten, vänder på dessa, och ser vilket värde och vilken färg kortet som ligger överst har. Om detta inte är ett kort man kan spela ut i någon av de gemensamma högarna mitt på bordet, då upprepar man proceduren: Tre nya kort, vänder på dem, kollar om det översta kortet kan spelas ut, osv.

Om man spelar ut ett kort från någon av högarna bredvid Ligretto-högen, då ersätter man genast detta kort med det översta kortet från Ligretto-högen. Ja, jag har tröttnat på att skriva ordet Ligretto nu. Men håll ut, recensionen är snart över.

Spelet är slut när någon har tömt sin Ligretto-hög, varpå hen skriker ”Ligretto”. Det omnämns inte i reglerna, men vi kan nog sluta oss till att spelet även är över om någon hotar att beröva sig själv livet som ett resultat av spelandet. LIGRETTO fick åtminstone mitt spelsällskap att införa en sådan husregel. Alla spelare räknar sedan hur många kort de spelade ut (med andra ord: hur många kort med ens bakside-färg ligger utspelade på den gemensamma ytan) och erhåller 1 poäng per utspelat kort, och drar sedan av 2 poäng per kort som ligger kvar i Ligretto-högen. Vinner gör den som har högst poäng, eller som först når 99 poäng, om man bestämmer sig för att spela många omgångar.

Jag såg mycket fram emot att spela LIGRETTO. Enkla kortspel faller mig i smaken. Och med tanke på att jag gillar stressiga spel – vilket LIGRETTO marknadsförs som – så tänkte jag att detta skulle passa mig perfekt. Ack så fel man kan ha…

Eftersom alla spelare får spela ut kort när som helst, så finns det definitivt en stressfaktor här. Men det är dessvärre allt som finns. Det enda man gör i spelet är att försöka hålla koll på vilka högar som finns tillgängliga, och matcha sina kort mot dem. Låter det särskilt kul? Man har inte ens tid att se vilka kort andra sitter på, och kan därför inte ”blocka” dem. Det gäller bara att kasta, kasta, kasta kort. Personligen är jag lite för trögtänkt för att hinna ha en chans under sådana omständigheter, men ej heller de som kunde hantera pressen (och vann) tyckte att spelet var roligt eller givande.

Jag vill även ge ett stort minus för den röriga regelboken; spelet är inte svårt att förstå, men regeltexten är inte skriven av någon med insikt i lättlästhet och begriplighet. Den saken är säker.

Mitt förslag är följande: Om man vill ha ett roligt kortspel, då föreslår jag UNO eller SKIP-BO istället för den här erbarmliga soppan. Vill man spela ett kortspel för stressens skull, då finns det fullgoda varianter som bara kräver en vanlig kortlek och att man kan googla lite. LIGRETTO bör till varje pris undvikas.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s