Recension: A Game of Thrones – The Card Game

Game of Thrones brädspel spelgläjdeSpeltyp: kortspel, strategispel Antal spelare: 2-4 
Speltid: 60-120 min Språk: Engelska 
Ålder: 13+ Tillverkare: Fantasy Flight Games

Observera att den här recensionen endast gäller spelets grundutgåva THE CORE SET.

Det är nu ett bra tag sedan jag, för första gången, lade mina Game of Thrones-älskande labbar på A GAME OF THRONES – THE CARD GAME (AGOTLCG). Att recensionen inte kommer förrän nu beror på att jag var ganska besviken på AGOTLCG efter mina första omgångar i dess sällskap och att jag hoppades få möjlighet att förändra det intrycket över tid. Och visst, intrycket har förändrats i takt med att fler partier har spelats och att min förståelse för spelet och dess mekanik har ökat. I vilken riktning förändringen har skett och anledningen till det? Det ska jag försöka mig på att förklara på ett rättvisande och ärligt sätt nu:

Om vi börjar från början så är AGOTLCG ett karaktärsdrivet kortspel som går ut på att spelarna, i rollen som ett av husen i Westeros, ska kämpa emot varandra med hjälp av utspelade karaktärer, platser och händelser i syfte att först nå upp till 15 maktpoäng (eller Powerpoints som jag så gärna kallar dem). De utspelade karaktärerna, som har vitt skilda styrkor, svagheter och förmågor, kan bara användas en gång per spelvarv så det gäller att hela tiden försöka väga attacklusta mot defensiv förmåga. En attack kan visserligen försvaga motståndaren, men lämnar den samtidigt dig själv försvarslös eller kraftigt försvagad mot framtida attacker kan det vara en god idé att ta fram den diplomatiska sidan och invänta bättre tillfällen. Det gäller alltså att hela tiden bedöma sina motståndares avsikter och styrkor jämfört med sin egen situation, och gärna också rikta deras tankar åt annat håll genom lite välplacerat trash talk.
Nu vore ju inte Westeros just Westeros om alla hot var synliga hela tiden, så varje spelare har också ett antal s.k. plot-kort till sitt förfogande. Dessa spelas ut simultant i början av varje spelvarv och anger specialförutsättningar som gäller tills nästa omgång plot-kort spelas ut. Ju fler deltagare man är, desto fler olika specialförutsättningar är alltså igång samtidigt och utan att överdriva kan jag säga att plot-korten kan skjuta den mest vattentäta strategi i sank på bara ett ögonblick. Övertag i AGOTLCG är alltid bedrägliga (Valar morghulis!).

game of thrones brädspel spelglädje

Ovanstående är en mycket grovt förenklad bild av AGOTLCG och jag har medvetet utelämnat ganska stora delar som jag råder den intresserade att ta en närmare titt på. Jag vill också tillägga att familjerna i grundutgåvan, Lannister, Stark, Baratheon och Targaryen alla har tydliga styrkor och svagheter som känns igen från George R.R. Martins romansvit; det är alltså upp till respektive spelare att anpassa sitt spelsätt efter familjen som denne styr. Skulle man t.ex. vilja ge sig ut på fälttåg, och därmed försöka krossa sina fiender militärt, bör man rimligen inte försöka sig på det med familjen Lannister som, som den beläste vet, ju har sin styrka i att intrigera och vara allmänt jävliga innanför trygga borgmurar. Igenkänningsfaktorn är alltså hög för den som är insatt i skeendena i Westeros och jag skulle till och med vilja påstå att en viss kännedom om romansviten krävs för att AGOTLCG ska vara det minsta kul. Det är främst gjort för Game of Thrones-fans och är knappast något man introducerar för mormor när hon vill spela lite kort (och då utgår jag ifrån att mormor kan engelska, för det är också en förutsättning för att kunna spela).

Något jag vill vara tydlig med är att AGOTLCG är ett samlarkortspel, vilket innebär att din kompis (som är rikare och mer insnöad än du) kan ha en kortlek som är mycket bättre och starkare än den som erbjuds i grundutgåvan jag just nu recenserar. Här drar många paralleller till MAGIC vars mekanik och uppbyggnad är liknande den som finns i AGOTLCG. Rent spelmässigt ska jag inte uttala mig i likheter och skillnader (jag samlade nämligen på hockeykort och missade därmed hela MAGIC-boomen), men vad som skiljer dem åt är hur mycket pengar som krävs för att överhuvudtaget kunna spela. Medan man i MAGIC fick köpa förpackningar med okända kort, och därmed tvingades köpa mängder av dem för att få ihop en vettig kortlek, så går det alldeles utmärkt att bara köpa grundutgåvan av AGOTLCG och nöja sig där. Den innehåller allt man behöver för att spela med upp till fyra deltagare och har man inte intresse av att expandera finns det inte en endaste anledning att göra så. Låt därför inte samlarkortspelsstämpeln avskräcka från köp, visst finns det ett svart expansionshål att stoppa miljoners med pengar i, men allt sker på de villkor man själv sätter upp…

game of thrones brädspel spelglädjeVad tycker jag då om AGOTLCG? Till att börja med skulle jag säga att det kan vara ett spel som inte är alldeles lätt att uppskatta från början. Grundreglerna är mycket enkla och tydliga, men i princip samtliga kort som ingår i spelet anger någon form av tillägg eller undantag vilket gör att det trots allt är ett ganska bastant spel att tugga i sig. Lägg därtill att det inte räcker att ha koll på dina egna kort, du måste också ha en hyfsad överblick över vilka tillägg och undantag dina motståndare besitter för att kunna göra en bra bedömning av läget. Du kan, ovanpå det, inte heller utgå ifrån att motståndarnas kort har ungefär samma effekter som dina egna eftersom de olika familjernas kortlekar är så tematiska och trogna romansviten. Det blir alltså väldigt mycket att försöka hålla reda på till en början, men man lär av sina misstag och min erfarenhet är att det lossnar redan efter ett par partier.

Om AGOTLCG sedan är roligt eller inte beror, enligt mig, helt och hållet på hur många spelare man är. Visst går det att spela med endast 2 spelare, men sådana partier förvandlas snabbt till pajkastning mellan två parter som mest pucklar på varandra så mycket det går. I detta fall skulle jag faktiskt benämna spelet som ganska tråkigt, nyanslöst och ospännande.
Lyckas man däremot skrapa ihop 3-4 deltagare har man ett helt annat spel på bordet. Vem ska attackera vem? Kan man lita på att Lannisters håller vad de lovar? Och ja, självklart går det att lita på Starks. Med fler än 2 spelare infogas dessutom ytterligare en detalj i spelet som innebär att varje deltagare, i samband med utspelandet av plot-korten, får en titel som ger fördelar på förutbestämda områden; Master of Coin ger t.ex. extra pengar och Master of Laws låter innehavaren dra extra kort. Titlarna smider också tvingande, kortsiktiga allianser spelarna emellan, vilket ytterligare bygger på känslan om att i Westeros kan allt hända. Hela tiden.

Mina första partier AGOTLCG var med 2 spelare och jag kan utan tvivel säga att om det inte hade utspelat sig i mitt älskade Westeros (jag är ett jättefan av böckerna), så hade jag lagt det längst in i garderoben och aldrig tagit fram det igen förrän Blocket hade kallat. Kombinationen mellan tema och att jag såg potential med flera spelare gjorde dock att jag gav det fler chanser och det har jag sannerligen inte ångrat. Partierna med 3-4 spelare har levt upp till alla mina förväntningar, och kast och twistar har varit lika många som glädjetjut och förtvivlade stön. AGOTLCG engagerar i det fallet, och gör det på ett sätt som gör det omöjligt för mig att inte bli irriterad och utlova blodshämnd i tid och otid.

Så, gillar man romansviten, kan skrapa ihop minst 3 spelare och tycker om spel där undantag är regel snarare än undantag så kan jag varmt rekommendera AGOTLCG. Annars? Nja, lägg pengarna på något annat.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s