Spelartyp: Matematikern

Some-Math-web

 Some math by Behdad Esfabod (Licens: Creative Commons)

Kugghjulen snurrar, pannan uppvisar avgrundsdjupa veck och händerna fingrar nervöst på en spelkomponent som har självdött tre gånger i sin väntan på att placeras ut på spelplanen. Den stackars spelkomponenten har dock lång tid kvar innan den släpps ut i frihet, innehavaren tänker nämligen inte göra något förhastat. Övriga spelare påpekar vänligt att ”det nog är dags att göra det där draget nu eftersom det knappast kan vara så svårt att välja mellan de två alternativ som finns tillgängliga?”. Vad deras små, underlägsna hjärnor dock inte förstår är att i kvantmekanikens universum finns det en tredje möjlighet att ta ställning till; endast en imbecill person skulle bortse från något så uppenbart! Välkommen till ett spelparti med Matematikern.

Jag inser att ovanstående beskrivning ganska väl beskriver vad Matematikern står för i spelsammanhang, men jag ska ändå försöka mig på att utveckla eländet ytterligare. För det första vill jag påpeka att Matematikern är mycket lätt att förväxla med Den Paralyserade då de synliga symtomen är likartade. Under ytan är skillnaden dock milsvid, för medan Den Paralyserade centrifugerar osammanhängande tankar i en rasande fart utan att något av värde produceras, så väger Matematikern variabler, konstanter, sannolikheter och rotfyllningar med guldvåg; ingen parameter är för liten för att bortses ifrån och inget resultat är tillräckligt säkert för att inte tåla både en och fem extrakontroller.
Inte ens genom förflyttningarna, som är resultatet av allt tänkande, går det att med exakthet avgöra om man har med en Paralyserad eller en Matematiker att göra. En till synes korkad och framstressad förflyttning kan lika gärna vara genial och allt för invecklad för betraktarens hjärna att hantera.
I samarbetsspel är det ofta Matematikern som tar tag i taktpinnen och försöker detaljstyra övriga spelares drag. Här är Matematikern desto lättare att identifiera eftersom hen ofta använder sig av avancerad sannolikhetslära för att förstärka sina argument. Skulle argumenten ändå bortses ifrån av det trögtänkta klientelet runt bordet, och någon försöker göra en förflyttning som inte överensstämmer med den tyst formulerade, sanna, algoritmen, delas milda tillrättavisningar ut medelst himlande ögon, jämmer och lätt smisk på fingrarna. ”Om inte beräkningarna följs in i minsta detalj tillförs ju ny data och då måste allt processas en gång till!” Fast inte Matematikern emot…

Det som tycks driva Matematikern, eller i alla fall dem jag har spelat spel med, är vinstbegär. Vad finns det liksom för mening att sitta och våndas över spelresultatet om det går att grunna lite på roten av ett negativt tal inuti en integral, sätta sig på räkmackan och sedan semestra mot segern? Frågan jag omedelbart ställer mig är om det verkligen är roligt att spela då; för vari ligger spänningen? Jag kan tycka att det är en sak att sitta och hårdräkna i spel som LE HAVRE och IN THE YEAR OF THE DRAGON (som trots allt i grund och botten är förklädda mattelektioner), men när Matematikern börjar klä av temadrivna spel, som DEAD OF WINTER och ARKHAM HORROR, sitt tema har det gått för långt. Jag bryr mig inte om hur sinuskurvan för alla tings jävlighet ser ut, jag vill spela spel och låta mig förföras till verklighetsflykt av ett spännande tema! Likt en vulkan sitter jag och laddar upp min irritation tills jag helt enkelt tröttnar och demonstrativt börjar försöka förstöra Matematikerns beräkningar genom att göra irrationella förflyttningar och äta upp spelpjäser i smyg. Jag vill för övrigt hävda att det är omöjligt att beräkna sig till en seger i t.ex. ARKHAM HORROR eftersom det hela tiden finns så många okända parametrar. Det hindrar dock inte Matematikern ifrån att försöka.

Tro det eller ej, men det brukar faktiskt fungera ganska bra att spela spel med Matematikern. Eurogames (där fokus ofta ligger på att samla poäng eller pengar) är att föredra eftersom de inte ställer några krav på inlevelse; temat brukar dessutom alltid vara extremt löst påklistrat i den typen av spel. Visst är det så att Matematikern ofta avgår med segern i sådana spel, men det gör utmaningen för övriga spelare så mycket större. Skulle det visa sig vara omöjligt att fajta ner hen? Prova att härma alla hens drag; sådant beteende är extremt otäckt för en Matematiker eftersom den typen av motståndare sällan eller aldrig finns med i den heliga algoritmen.
Jag vill å det bestämdaste varna för att spela samarbetsspel med en Matematiker. Som jag nämnde tidigare går ofta själva samarbetsdelen hen förbi och samtliga deltagares spelpjäser förvandlas istället till x och y:n som måste förflyttas med perfektion. Demokrati? Tja, en diskussion kan man ju alltid ha men det finns ju ändå inga argument så starka att de inte går att montera ner med lite matematisk exakthet. Minsta uträkning som presenteras högt får dessutom övriga deltagare att mentalt färdas tillbaka till minnena om när det var tävling i vem som kunde fylla flest gröna skrivhäften märkta ”RÄKNE”. Sakta förvandlas de till passiva åskådare vars spellust långsamt falnar bort i ett plågsamt diminuendo. Spela. Aldrig. Samarbetsspel. Med. En. Matematiker.

Slutligen, det finns också Matematiker med för stort matematiskt kunnande för sitt eget bästa. Hos hen överstiger det teoretiska kunnandet RAM-minnets kapacitet och resultatet blir en livsfarlig cocktail av Den Paralyserade och Matematikern. Stöter man på en sådan bör det alltid finnas kylande isvatten vid bordet; att städa upp när ett huvud har exploderat är nämligen ingen rolig historia.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s