Recension: Mystery of the Abbey

Mystery of the Abbey brädspel spelglädjeSpeltyp: strategispel, familjespel Antal spelare: 3-6 
Speltid: 60-90 min Språk: Engelska 
Ålder: 8+ Tillverkare: Days of Wonder

Är det möjligen någon som är lite mordsugen? Oavsett vad ni läsare svarar på den frågan så kan jag, utan omsvep och krusiduller, säga att jag, då och då, blir vansinnigt mordsugen. Mord är kul och mord är bra. Så länge ingen skadas alltså, på den punkten vill jag vara mycket tydlig.
Hur gör jag då för att stilla min morbida hunger? Tja, en bok är alltid en fantastisk kamrat och lite GTA skadar ju knappast heller, men är man några stycken är ingen av nämnda sysselsättningar någon speciellt bra lösning. För att, vid sådana tillfälle, undvika en massaker brukar jag plocka fram MYSTERY OF THE ABBEY (MOTA) och det har fungerat väldigt bra hittills; MOTA handlar nämligen om ett munkkloster, ett mord och jakten på den skyldige mördaren.

Men vänta nu, säger ni kanske, ett munkkloster? Munkar kan väl inte mörda, de är ju fromma typer som ber, tvagar sig och odlar grönsaker? Ja, må så vara, men klostret som befinner sig i spelkartongen är en mordisk plats där den gudfruktige broder Adelmo har ”ramlat” ned för ett stup och slagit ihjäl sig lite. Ett olöst mord är knappast bra reklam i nyrekryteringen av noviser, och det är här vi spelare kommer in i bilden; på abbotens uttryckliga order måste den skyldige avslöjas!

Spelet innehåller 24 kort som avbildar var och en av munkarna som bor i klostret. Vid spelets början lägger man ett kort under spelplanen, delar ut ett visst antal till varje spelare och lägger även några på spelplanen. Som ni kanske förstår så är det munkkortet som placerats under spelplanen som avbildar mördaren och själva uppgiften består nu i att, genom uteslutningsmetoden, avgöra vilken munk det är och sedan bege sig till abboten och berätta vad man har kommit fram till. Det ligger så klart i samtliga spelares intresse att först vara den som avslöjar den avskyvärde mördaren, så räkna med mängder av hemlighetsmakeri och förvillande manövrar, men också avsaknad av lögner eftersom dessa är förbjudna. Att mörda och bete sig allmänt ruskigt går uppenbarligen bra i klostret, men ljuger, det gör man bara inte.

Till sin hjälp i utredningen har varje spelare ett anteckningsblad där varje munk är avbildad med foto, namn och karaktäristika. Det är just nämnda karaktäristika som skiljer munkarna ifrån varandra; de tillhör t.ex. olika ordnar, har olika kroppsbyggnad och ansiktsbehåring. Det första som sker är naturligtvis att varje spelare stryker de munkkort de själva har blivit tilldelade på hand, men därifrån är det upp till var och en att intrigera och luska bäst hen kan. Spelplanen avbildar klostret och själva luskandet sker genom att spelarna flyttar runt sin munkpjäs till klostrets olika rum. Varje rum berättigar till en viss specialhandling som är hjälpande i utredningen; biblioteket innehåller t.ex. urgamla och förbjudna skrifter som kan hjälpa och biktbåsen låter sina besökare dra ett munkkort från den spelare som senast varit där.

Hur roliga och värdefulla klostrets olika rum än är tycker jag att det allra roligaste i MOTA sker när två spelare träffas i samma rum. Spelaren vars tur det är får nämligen då ställa en fråga till den andre; det kan t.ex. vara frågor som ”Har du strukit Fader Bruno?” eller ”Hur många tjocka munkar har du strukit?”. Den tillfrågade kan då välja att svara på frågan eller att tyst sätta fingret för munnen för att markera ett avlagt tysthetslöfte. Det fina i psalmsången här är att det är förbjudet att ljuga, så besvaras frågan så kan man räkna med att svaret är sant. Det gäller alltså att formulera sina frågor så listigt som möjligt så att man får ut så mycket som möjligt av svaret själv (samtidigt som övriga spelare helst ska få ut så lite som möjligt trots att de hör både fråga och svar). Försigkomna läsare tänker naturligtvis att ”ja, men då väljer man ju så klart att avlägga tysthetslöfte hela tiden så att man slipper avslöja något!”. För det första, bra tänkt! Dock finns det en motiverande faktor att besvara andras frågor, nämligen den att om man svarar får man ställa en i retur; en som dessutom inte kan besvaras med ett tysthetslöfte!

mystery of the abbey spelglädje brädspel

Okej, så man försöker förvilla övriga spelare så mycket som möjligt, använder uteslutningsmetoden och beger sig sedan till abboten och hämtar ut sin seger genom att namnge mördaren?

Fel.

I MOTA är det inte automatiskt den som namnger mördaren först som vinner (även om så ofta sker), utan den som har samlat flest poäng när mördaren avslöjas. Självklart ger det bra med poäng att berätta vem mördaren är för abboten, men det går också att samla poäng innan utredningen har kommit så långt. Man kan t.ex. gå in till abboten och högt (så att alla spelare hör) påstå att ”mördaren är tjock”, eller att ”mördaren har skägg”; dessa påståenden skrivs ner på ett papper och visar de sig senare vara sanna ger även dessa poäng. För en intrigmakare som undertecknad är detta inte bara ett sätt att tjäna extra poäng, utan också ett sätt att förvilla övriga utredare. Det kanske kostar en och annan poäng i slutet, men det är så klart värt det om det innebär att övriga spelares utredningar går åt fullständigt åt fanders.
Ännu en detalj som jag tycker mycket om är att spelarna av olika anledningar kan tvingas gå och bikta sig (och stå över ett drag). Här har vi infört husregler som gör att om man t.ex. svär vid spelbordet eller spiller kaffe så blir det omedelbar bikt. Det leder till många skratt vill jag lova och kan få den värsta svordomsleverantör att förvandlas till en korgosse (nej Benedictus, han vill inte).

Så, vad tycker jag då om MOTA? Kort och gott tycker jag att det är ett väldigt roligt och lättlärt spel som fungerar i de flesta sällskap och vid de flesta tillfällen. Gillar man CLUEDO, men letar efter något som är något djupare är det här definitivt ett spel att ta en närmare titt på. Spelarinteraktionen gör att det aldrig blir ett spel där var och en sköter sitt, utan jag finner mig hela tiden i full färd med att formulera frågor och försöka förutse andra spelares drag för att optimera mina egna.

Nackdelar kan vara att om man har svårt att hålla ordning på detaljer och kryssar fel på sitt papper så är man så klart borta ur segerdiskussionen. För mig personligen gör det faktiskt inte så mycket om så skulle ske, själva spelandet är så pass roligt att jag, trots min vinnarskalle, inte har jätteproblem med det; misstaget är ju trots allt mitt eget och jag hade ju ändå roligt på vägen. Jag kan dock tycka att någon form av skärmar att skyla sin anteckningsblad med kunde medföljt, för även om vi brukar har en hedersöverenskommelse om att inte tjuvkika på varandras blad kan man inte alltid anteckna och titta på dem så ostört som man vill.

Ni märker kanske att jag letar efter nackdelar och bara hittar petitesser? Japp, så är det faktiskt och kan därför lämna mina mest mordiska rekommendationer om MYSTERY OF THE ABBEY. Och då har jag inte ens nämnt att det medföljer en liten klocka att ringa till högmässa med.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s