Min arma lekamen, del 1

pain

Pain by Riccardo Cuppini (Licens: Creative Commons)

Det finns saker som får mig att inte vilja spela brädspel. Värst av allt är – själva sittandet.

Ni förstår, jag är inte ung längre. I skrivande stund är jag på väg att fylla 33. Om jag minns min biologi rätt, så peakar människokroppen kring 25; det är då våra förmågor och färdigheter är på topp. Efter denna ålder börjar kroppen dala. Kugghjulen rostar. Fjädrarna förlorar sin elasticitet.  Varför är det så här? Evolutionsteorin ger svaret: Våra kroppar – vi! – behövde bara vara funktionsdugliga tills de gjort sitt jobb och fört generna vidare. Detta verkar ha varit avklarat kring 25-årsåldern.

Jag har inte ynglat av mig. Men min kropp bryr sig inte. Den har bestämt sig för att åldras likförbannat. Den har börjat göra konstiga ljud när jag rör mig. Min vighet har avtagit avsevärt (se Louis CKs berättelse om hur han kämpar för att ta på sig ett par strumpor – där har ni mig). Och jag känner mig märkligt obekväm i många situationer, som om jag saknar någon viktig ergonomisk komponent.

Vissa av er vet kanske att jag arbetar som lärare? Det betyder att jag står upp inför en klass stora delar av min dag. Det är  bra. Stående är bäst, som flickan sade. De få tillfällen då jag tvingas sätta mig ner under längre tider – på föreläsningar eller under möten – håller jag på att krevera. Dels eftersom jag finner sittande psykiskt påfrestande; jag är för rastlös för det. Jag vill hoppa, studsa och röra på mig. Göra grejer. Men även eftersom min kropp alltså börjar säga ifrån. Stundtals känns det som om hjärtat inte fixar pumpa runt allt blod så enkelt som det borde.

Martin märker kanske inte av dessa problem. Han är i bättre form, som den slanke handbollsspelare han är. Men jag har aldrig varit ”i form”, som det heter. Den korrekta prepositionen för min del är snarare ur. Jag har alltid varit ”ur form”. Och det underlättar definitivt inte sittproblemen.

Detta har effekter på brädspelandet. Ty brädspelande utförs alltsomoftast i sittande ställning. Och eftersom spelsessionerna har blivit allt svårare att organisera i takt med att folk och fä skaffat familj och barn, så brukar de, när sessionerna väl blir av, bli fullkomligt massiva. Antingen spelas ett enda jättelikt epos-lir, eller så kläms 3-4 mindre in. Effekten blir i vilket fall som helst densamma: En himla massa sittande. För några veckor sedan tackade jag nej till ett fredagskvällslir bara för att jag kände att jag inte skulle fixa att sitta ner i två timmar. Förstår ni hur allvarligt detta börjat bli för mig?

Alltsomoftast har jag löst saken på två sätt: Antingen har jag föreslagit promenader mellan spelen, eller så har jag stått upp och spelat. Ingen av dessa lösningar är optimal. Promenaderna blir sällan så långa som jag känner att de behöver vara (en bra promenad klockar, för min del, in på cirka en timme) – och ståendet tär i sin tur ofta på ryggen, eftersom jag då får luta mig över spelbordet eller ducka för lampor. Och så vidare.

Min fråga här är följande: Är det bara jag som känner så här? Är det fler brädspelare där ute i världen som känner att deras kroppar säger ifrån? För en sisådär tio år sedan när jag först började sjunka ner i spelträsket brukade jag och mina vänner använda termen ”ryggknäckarspel”; det var ett spel som var så långt och utdraget att ryggen kändes förstörd dagen efter. Att mina vänner redan då hade liknande upplevelser tolkar jag som att nej, jag är inte ensam. För inte kan väl deras kroppar blivit bättre med åren? Det ser tamejfan inte ut så i varje fall.

Om några dagar ska jag ut på en längre resa. Japan. I Japan kommer jag att dricka och äta som en galning. När jag sedan återvänder hem är det dags för mig att ta tag i mitt liv. Träna lite mer. Äta nyttigare. Äta rimligare portioner. Och sedan ska jag undersöka olika vardagsyoga-metoder. Lätta övningar man kan utföra under en spelsession. Typ ”nu är det någon annans tur, då kan jag sträcka lite på mig, göra någon solhälsning,” och så vidare.

Om jag lyckas med detta kommer spelsessionernas största fiende utrotas. Och jag kommer än en gång vara redo för de storslagna slagfälten.

* Del 2 av den här artikelserien hittar ni här.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s