En andra åsikt: Fusk

dont-cheat-web

Don´t cheat by Quinn Dombrowski (Licens: Creative Commons)

Björn befinner sig just nu, som ni alla säkert känner till, i Japan. Jag har därför svårt att tänka mig ett bättre tillfälle att ta en av hans tidigare inlägg och skriva en andra åsikt som förlöjligar, massakrerar och släpar hans ursprungsinlägg i den smuts som omger grannens kostall. Jag menar, hur ska han kunna försvara sig? Han har skickat hem bilder på japaner iförda strumpor och flip-flops, så de har garanterat inte internet där borta. Ni vet, när björnen är borta dansar älgkalvarna på bordet och allt det där.

Självklart är allt ovanstående inte helt sant. Jo, Björn är i Japan och jo, de verkar använda sig av flip-flops och strumpor samtidigt där, men självklart ska jag inte förlöjliga Björns åsikter om fusk; inte för att jag inte vill, utan för att jag inte kan. Björn är nämligen en vis man och det mesta av det han skriver är fullständigt sant även i mina ögon. Det ni kan förvänta er nedan är istället min vinkel på det här med fusk och som körsbär på toppen så tänkte jag berätta den bortglömda historien om den där enda gången då jag fuskade medvetet i ett spel.

Till att börja med, varför fuskar man? Jag har full förståelse (märk väl, förståelse inte respekt) för att fusk framstår som en attraktiv väg att ta om man märker att man inte räcker ända fram men av någon anledning ändå måste göra det. Björn nämner Lance Armstrong, men när jag ska nämna en stor fuskare kommer jag varje gång att tänka på Johan Mühlegg. För er som inte känner till honom kan jag berätta att han var en tysk längdskidåkare som, på grund av ansträngda relationer med det tyska skidförbundet, emigrerade tävlingsmässigt till det stora skidlandet Spanien. I OS i Salt Lake City 2002 vann Johan Mühlegg allt han hann ställa upp i innan det positiva dopingtestet kom. Jag minns hur han, vitlöddrig om munnen, forsade fram i skidspåret och lämnade alla konkurrenter helt chanslösa bakom sig. Per Elofsson, som var en åkare i världseliten och som hade satsat allt på just detta OS, försökte hänga med men fick till slut bryta loppet eftersom han gick över gränsen för vad hans kropp klarade av. Dopingryktena började så klart florera och efter något av loppen fick Mühlegg frågan vad han hade att säga till de människor som påstod att han var dopad? Han flinade glatt och svarade på sån där härlig tysk engelska: ”Come and train with me on the glacier!”. Nu är det ju så att Tullverket lurar man inte i första taget, alla vet ju att det inte finns några glaciärer i Spanien, så Mühlegg blev fälld för dopning och fråntogs alla sina medaljer. Än idag har han inte erkänt att han fuskade.

I Mühleggs fall fanns det säkert bra anledningar till att ta fuskvägen; han hade satsat sitt liv på skidåkning, var inte tillräckligt bra och klarade inte av att hantera det (och behövde säkert mer sponsorpengar). Många gånger tror jag faktiskt att det här med fusk handlar om just pengar; mycket vill ha mer, eller så begås en desperat handling på ruinens brant. Men, om vi lämnar verkligheten en stund och går över till brädspel, vad hittar man då för bra anledningar att fuska?

Svaret är, iallafall i mina ögon, att det finns absolut inga anledningar att fuska i brädspel. Tänk dig själv, du blir hembjuden till en kompis på lite gemytligt fredagsmys med brädspel och nötter och väl där förstör du hela spelkvällen genom att fuska dig till seger efter seger. Visst, upptäcks det inte kommer alla uppleva att allt gick rätt till men vad är själva poängen? Att vara en vinnare? Eller rättare sagt, att framstå som en vinnare? Inte ens den mest inbitne fuskare kan väl gå hem efteråt och känna sig stolt över alla sina vinster? Och om man måste fuska för att uppskatta brädspel, borde man verkligen spela överhuvudtaget då? Aldrig har det gamla lågstadielärarmantrat ”Om man fuskar lurar man inte andra, man lurar sig själv” varit sannare. Min åsikt lyder:

Fuskar du i brädspel har du en skruv lös. Du har inte alla paddlar i vattnet och inte heller alla indianer i kanoten. Du saknar några chips i påsen och dessutom verkar det inte som att trädet går ända upp till toppen. Kort sagt, du är riktigt jävla dum i huvudet!

Märkte ni vad som hände där på slutet? Ja, jag blev upprörd. Det har inte hänt sedan Parauges koår var udanför hagen förra sommaren och jag var nära att köra på en av dem (på svenska var alltså Per-Åkes kor utanför hagen) och ja, det var en stor händelse här. Nu hände det alltså igen, upprördheten grep tag i mig, som en grilltång griper en flintastek, bara för att jag skrev lite om fusk i brädspel. För att inte lockas in i att beskriva vilka Game of Thrones-scener jag skulle kunna tänka mig att infoga brädspelsfuskare i så går jag nu raskt vidare med att berätta om den där gången då jag själv fuskade, för jag tror att jag har gjort min åsikt tydlig och klar?

För att gräva fram den här historien måste vi transportera oss till ett släktkalas många år tillbaka i tiden. Jag minns inte hur gammal jag var, men det var i alla fall på den tiden då jag hade skjorta på mig på alla kalas för att min mamma kunde tvinga mig. Det här var också långt innan mitt brädspelsintresse hade tillåtits blomma ut ordentligt, och vi kusiner, som gillade att spela spel redan då, oftast bara hade Rappakalja, Alias och en kortlek att tillgå. Vid det här tillfället koms det fram till att vi skulle spela kort och att det skulle bli SJUAN. Jag tänker inte gå speciellt detaljerat in på hur det går till, men kort sagt kan man säga att det går ut på att spelkorten ska placeras i följd på bordet och att den som först blir av med sina kort vinner. Jag ville inte spela SJUAN. Inte bara lite ”vill inte” utan jag var vildsint (men svenskt tigande) motståndare till hela arrangemanget. Väluppfostrad och med nystruken skjorta fann jag mig naturligtvis i majoritetsbeslutet och deltog ändå.

Jag hade tråkigt när vi spelade. Fruktansvärt tråkigt. Där och då tändes idén om att det skulle vara roligt att spejsa till tillställningen lite och trolla bort mina kort kvickt och lätt så att jag slapp spela mer. Sagt och gjort, då och då stoppade jag ett av mina kort i bröstfickan på skjortan och trots att jag inte ansträngde mig nämnvärt för att dölja det upptäcktes det aldrig. Nu är ju just SJUAN ett osedvanligt korkat spel att utföra den sortens fusk i, för rätt vad det var så började det ju saknas kort i följderna på bordet och spelet stannade upp fullständigt. Visst, jag satt ju där med ett enda kort kvar på hand, men jag kunde ju inte lägga det eftersom korten som låg i fickan behövdes först.

Det slutade med att jag fick göra det som Mühlegg aldrig gjorde; krypa till korset och erkänna mitt fusk. Nu ska jag villigt erkänna att beskedet om mitt fuskande föll i ganska god jord. Det berodde antagligen på att det, som jag skrev ovan, var så korkat att fuska i SJUAN och att kusinerna kunde andas ut; deras kortlek var komplett.

Varför fuskade jag då? Helt enkelt för att jag tyckte att SJUAN var otroligt tråkigt. Jag fuskade egentligen inte för att vinna, utan mer för att slippa spela. Är jag ursäktad? SJUAN är ett 10-minuters kortspel som inte kräver någon raketforskarhjärna och idag kan man väl se tillbaka på det hela som ett ganska oskyldigt pojkstreck vars preskriptionstid har gått ut för länge sedan; så i ljuset av det så får jag väl anse mig vara ursäktad.

MEN, jag skulle aldrig göra något liknande idag. Hur tråkigt ett spel än må vara så spelas det av en anledning, nämligen att någon faktiskt tycker att det är roligt. Vad har jag för rätt att förstöra detta? Ingen.

Man fuskar inte i brädspel. Basta!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s