Min arma lekamen, del 2

Namnlöst

Vad vore mitt liv utan brädspelande?

Jag kan besvara den frågan med ett enda ord: hälsosammare. Ni förstår, ur ett hälsoperspektiv kan brädspelande vara synnerligen vådligt – och då talar jag inte ens om spelandets inverkan på våra psyken, trots att dessa bräckliga sinnen lätt kan störstas i fördärvet. Nej, jag talar istället om brädspelandets effekter på våra lekamen.

Hälsan står högt på min oroslista nuförtiden. Mitt blodtryck har höjts. Magen har fetat till sig. Sömnen är inte längre vederkvickande. Min energi är dränerad. Vid 33 års ålder har jag tvingats inse att åtminstone en tiondel av mitt liv är över. Att min kropp faller sönder är givetvis ingen nyhet för våra läsare – så sent som i april skrev jag ett inlägg om det sittande som så gott som alltid är inblandat i brädspelande, och hur detta sittande plågar mig. Ni kan läsa det inlägget här. Inlägget ni nu läser är ett slags uppföljare.

Det är så klart inte bara sittandet som besvärar mig. Det finns någonting i brädspelandet som nästan är värre – nämligen godiset.

Jag utgår från att det inte bara är jag som tuggar på godsaker när jag spelar. Eller rättare sagt, jag vet att det inte bara är jag. Alla mina spelkamrater släpar med sig godispåsar, energidrinkar, läskflaskor och annat trevligt till sessionerna.

Förtäring bör givetvis ske under extremt ordnade former i samband med brädspelande. Riskerna är många. Läsk och kaffe kan spillas ut. Kebabrullar läcker. Chips flottar ner fingrar. En av mina fasor – än så länge oförverkligad – är att ett av mina älskade spel utsätts för en Fanta-tsunami. Eller att någon svinig halvfigur fräser vitlökssås över hela spelplanen. (Martin har en anekdot om just detta. Han berätta den nog gärna själv, men om jag inte minns fel så råkade en person i hans närhet välta ut Coca-cola över en spelplan. Detta just efter att personen i fråga sagt att han skulle ”fläska på” lite i spelet. ”Fläska på” är sedan dess ett misstrott partikelverb i våra kretsar.)

Det finns så klart godis jag föredrar framför annat godis. Ahlgrens bilar är ett exempel. Gott & Blandat är ett annat. Vad har dessa gemensamt utöver sin välsmaklighet? Givetvis att de inte flottar. Man kan köra ner näven i en skål med bilar, och sedan omedelbart vidröra spelkort – utan att de senare åsamkas någon som helst hygienskada. Det kan inte sägas om alla sorters godis.

Jag tänker mig ett slags flottspektrum. I ena ändan har vi Ahlgrens bilar. De är så gott som flott- och odörfria. I andra ändan har vi… typ… ostbågar – som inte bara flottar mer än flottans glada gossar, utan även luktar bajs, och som får fingrarna att lukta bajs, och i förlängningen därför även kan få mitt älskade BOHNANZA att lukta bajs. Kan jag utsätta BOHNANZA för detta? Vill jag att någons avföringsstinkande händer kladdar på mina chillibönor? Nej. And you can quote me on that. Det tycks mig därför ganska självklart att ostbågar en gång för alla bör bannlysas i närheten av spel. (Undantaget är om den spelare som tänker äta ostbågarna ikläder sig en hazmat-dräkt, alternativt bosätter sig i en plastbubbla, och sedan inmundigar sina snuskiga ostbågar innanför det skyddande höljet. Det är en möjlig lösning.)

Låt oss återvända till hälsoaspekterna. Måste jag äta godiset på spelbordet? Självklart inte. Men det är en helt irrelevant fråga. Den mer relevanta frågan är, kan jag motstå att äta godiset? Och svaret på den frågan är – än en gång – självklart inte! Inte ens jordnötter, som jag hatar, kan jag motstå att äta om de placeras framför mig. Så är det att vara fet och ha dålig karaktär. (Undantaget är ostbågar. Ställ dem framför mig och jag kommer rynka på näsan. Jag äter inte bajs.)

Det finns spel som får mig att äta mer godis än andra spel. Minns ni min artikel om downtime? Den är relevant här. Downtime avser de stunder i ett spel då man inte spelar. Ni vet, när två andra spelare förhandlar, eller det pågår en strid man inte själv är inblandad i, och så vidare. Kort sagt, när man inte har ett smack att göra. Vad gör sysselsätter man sig med då? Tja, man leker med sin smartphone – eller tuggar i sig godis. Eftersom jag, som ni kunde utläsa av downtime-inlägget, inte hanterar downtime särskilt väl, är jag ganska kvick på att kasta mig över både luren och godiset. Sålunda är det inte en ovanlighet att jag, ensam, lyckas trycka i mig en hel godisskål innan någon av med- eller motspelarna ens hunnit smaka på eländet.

Sålunda mår jag emellanåt dåligt under spelsessionerna. Jag känner mig svullen. Fet. Drabbad av märkliga svettningar. Ofta lovar jag mig själv att ikväll eller i morgon, då är det jag som ger mig ut på löparstigen igen. Kort sagt: Det var länge sedan jag avslutade en stunds brädspelande utan att ha rejält dåligt samvete för vad jag åsamkat min kropp.

Jag vet så klart vad jag måste göra. Inte nog med att jag måste börja röra mig mer när jag spelar brädspel – utan jag måste även börja älska typ morötter och vatten. Eller helt enkelt sluta trycka i mig saker. Slutsatsen är än en gång att vi lever i en grym, gudlös värld.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s