Recension: Arkham Horror

Arkham Horror brädspel spelglädjeSpeltyp: äventyrsspel, samarbetsspel Antal spelare: 1-8
Speltid: 2-4 timmar Språk: Engelska 
Ålder: 12+ Tillverkare: Fantasy Flight Games

Arkham. Vilken fantastisk jäkla plats det är alltså. Oset av 1900-talsromantik är total och vart man än vänder sig så sker onaturligheter som hade fått den allra modigaste Sylvester Stallone att blekna av skräck. Jag däremot, jag är ingen liten Stallone-sillmjölk, så när en ”Cultist” plötsligt står med sina armar höjda över mig och skriker ”Ia! Ia! Chtulhu Fthagn! Pn´nglui mglw ´nfah Ctulhu R´lyeh wgah´nagl fhtagn!!”, så tittar jag bara medlidsamt på hen en stund innan jag avslutar vårt möte med den magiska kniven som mormor gav mig på sin dödsbädd. Jag är inte rädd, jag älskar att vara i Arkham och hade jag plats och tillåtelse så skulle jag nog ha ARKHAM HORROR uppackat på mitt bord konstant.

ARKHAM HORROR alltså, där har ni föremålet för dagens recension gott folk. Trogna läsare vet att det här är ett av mina absoluta favoritspel, så det är lika bra att ni som läser sparar den här texten till ett långt toalettbesök; jag räknar nämligen med att den kommer att växa som en snöboll på rull ner från Mount Everest…

Till att börja med, ARKHAM HORROR är ett samarbetsspel som utspelar sig i ett universum skapat av den amerikanske skräckförfattaren H.P. Lovecraft (1890-1937). Lovecraft är känd för sina skräckberättelser med science fiction-inslag och han skapade bland annat en mytologi kallad Chtulhu som skildrar en värld där människorna är små och obetydliga i förhållande till otäcka kosmiska urväsen.
Och jag vet, det där kan låta fruktansvärt flummigt och tramsigt och jag är själv inte helt såld på den mytologi som Lovecraft har skapat. MEN, och det här är ett stort men, man behöver inte vara ett Lovecraft-fan för att uppskatta ett parti ARKHAM HORROR. Historien som rullas upp på spelbrädet är nämligen så pass spännande att om man bara har tillgång till sin egen fantasi och vågar låta sig sugas in i berättelsen får man en åktur för livet; en åktur som för övrigt brukar sluta med att samtliga spelare dör på ett eller annat sätt…

Arkham har drabbats av fruktansvärda hemsökelser på senare tid och spelets mål är helt enkelt att göra slut på det uråldriga vidunder som hotar att förgöra staden. Ett tydligt tecken på hemsökelsen är att portar till andra världar med ojämna mellanrum öppnar sig på olika platser i Arkham och ur dessa väller även monster av allehanda slag. Det tar alltså inte lång tid innan staden är en ytterst farlig (men härlig) plats att befinna sig på och även om jag själv ofta drabbas av upptäckarlusta när jag spelar så gör man bäst i att skrida till verket så fort det bara går. Låter man hemsökelsen gå för långt kan man nämligen räkna med att Den uråldrige vaknar till liv och släpper lös sin vrede över en, och tro mig, det vill man inte.

Vilket verk är det då man ska skrida till undrar ni? Jo, man kan vinna ARKHAM HORROR på tre olika sätt. 1) Att stänga alla portar som finns på spelplanen, eller 2) att försegla ett visst antal portar beroende på hur många deltagare man är, eller 3) att om den uråldrige vaknar, besegra hen. Punkt 2 är det enda sätt jag har vunnit på och bara tanken på att ens försöka att vinna genom punkt 3 får mig att skaka uppgivet på huvudet; om Den uråldrige vaknar är spelet i regel över, så illa är det.
Samtliga vinstsätt kräver att man förflyttar sig runt i staden och besöker dess olika platser i jakt på ledtrådar (clue tokens). Ledtrådarna är den valuta som en Arkham-spelare med vinst i sikte behöver samla högvis av för de kan t.ex. användas till att försegla portar, köpa sig fördelar och, om det skulle gå så illa, ha till hjälp i kampen mot Den uråldrige. Efter hand som som spelet pågår kan man räkna med att fler och fler monster av olika slag kommer att befolka gatorna och för att överhuvudtaget ha en chans att kunna förflytta sig någorlunda friktionsfritt i jakten på ledtrådar gör man bäst i att hålla monsterpopulationen nere med hjälp av lite gammal hederligt smiskande. Hela besöket i Arkham förvandlas alltså ganska snabbt till en kamp på liv och död (precis som en helt vanlig kväll i Hässleholm alltså).

Jag ska inte gå in närmare på hur man gör när man spelar, för jag märker redan nu att texten håller på att bli lång, utan tänker istället belysa de saker som gör att jag älskar skiten ur ARKHAM HORROR. Men för att kunna avsluta med flaggan i topp så vill jag börja med de saker som för mig bara är lite besvärande, men som förmodligen gör att andra människor packar ner spelet och aldrig någonsin tänker positiva tankar om det igen.

Arkham Horror, spelglädje, brädspel

Till att börja med, reglerna. ARKHAM HORROR innehåller en stor mängd regler och en massiv mängd undantag ifrån dem. Grundreglerna är i sig inte särskilt svåra att greppa, men spelets miljardtals kort och händelser gör att grundreglerna sällan eller aldrig förblir intakta. Har du en fantastisk k-pist som dödar allt i sin väg? Jo visst, men den fungerar inte på alla monster och det är upp till dig själv att hålla reda på vilka (rätt vad det är kanske den förresten gör det ändå). Tycker du att det går oförskämt bra i spelet? Då har du garanterat missat något. Just det sista där är alltid den första kommentaren jag har fått när jag har påstått att jag har vunnit ARKHAM HORROR. Flertalet gånger har det också visat sig vara sant; det är nämligen otroligt lätt att missa någon regeldetalj som, om den hade fått vara med, hade vänt upp och ned på alla skeenden (det här är alltså inget spel att spela med Regelryttaren). Är ni intresserade av spelet, låt er inte avskräckas, men ha i åtanke att i ARKHAM HORROR finns det vansinnigt mycket mer att hålla reda på än vad man ska göra i nästa drag.

Vidare, ett uppställt ARKHAM HORROR täcker en yta ungefär lika stor som Kanada. Det gäller alltså att ha ett riktigt rejält spelbord där man kan lasta upp alla kort, monster, brickor och, inte minst, spelplanen. Mängden komponenter gör också att setup-tiden är lång och undanstädningstiden är dubbelt så lång (däremellan är speltiden tredubbelt så lång). ARKHAM HORROR är för övrigt det enda spel jag har varit tillräckligt såld på för att spela solitaire, men efter att ha plockat fram allting, fått dunderstryk och sedan städat undan allt igen undrar jag om det någonsin kommer att hända igen. Att städa själv är lite för tröttsamt helt enkelt.

Sådär, det var de tråkigheter jag hade att komma med och det har nu blivit dags för de betydligt roligare sakerna. Vad är det som gör Arkham till ett så roligt turistmål?

Först och främst så vill jag höja detaljrikedomen i bakgrundshistorier, karaktärer, story-moment och artwork till skyarna. Det är en fröjd att läsa kort, välja karaktär och gräva ner sig i Arkhams alla berättelser. Ta till exempel en titt på karaktärskortet nedan, är det inte ett mästerverk så säg? Texterna som finns på olika ställen i spelet är även de en fröjd att ta del av och har man bara en gnutta fantasi och vilja så förvandlas spelet nästan till en interaktiv bok där man får bestämma skeendena helt själv. Nåja förresten, man kan försöka att bestämma skeendena men i slutändan inser man att allt bestämmande antagligen är en katt och råtta-lek skapat av Den uråldrige själv…
Man får helt enkelt följa sin karaktär (och utveckla den med vapen, trollformler och annat mattnyttigt) på en svår resa och många gånger tycker jag att spelet nästan känns levande; efter två timmars spelande har man inte bara suttit och spelat spel, man har upplevt något.

Gloria-web

Jag gillar också att man redan från början tvingas inse att motståndaren i form av Den uråldrige är fullständigt övermäktig. ARKHAM HORROR blir därför spännande från början till slut även om man vet att man förmodligen kommer att förlora.

  ”Fast det kaaaanske går den här gången?”

Nej, det kommer det inte att göra; i Arkham har jag därför fått lära mig att det inte är spelets slut och vinsten eller förlusten som är målet, utan det stora värdet ligger i själva spelandet. Aldrig har visdomen att resan är själva målet varit mer sann.

En sista sak då, nämligen slumpen, för ARKHAM HORROR är starkt drivet av slump i både strider och skeenden. Många ser antagligen det som något negativt, men för mig är det bara positivt i det här sammanhanget. Slumpmässigheten gör att man aldrig kan vara säker på seger i en strid, man vet aldrig vad som ska/kan hända härnäst och man vet heller inte vart oturen/turen kommer att slå till. Mängden kort och platser är så pass stor att man inte ens kan vara säker på att kort som man har haft ens dyker upp igen under det närmaste årets spelande och bara för att det finns en tågstation på spelplanen så betyder inte det att den kommer att ha en avgörande roll i spelet. Tågstationen kan vara viktig och kort kan återkomma, men man vet aldrig i förväg och det eliminerar effektivt allt ”seende in i framtiden” som jag kan uppleva i många andra spel. Inte ens Den uråldrige behöver vara densamma särskilt ofta eftersom det finns ett antal olika att lotta/välja emellan. Två partier av ARKHAM HORROR blir aldrig likadana, ja förutom att man antagligen förlorar då.

Slutligen, ja, jag vet att jag lovade att slumpen skulle vara den sista positiva saken, men som expansionsnörd måste jag så klart bara nämna mängden expansioner (9 st!) som finns tillgängliga till ARKHAM HORROR. Möjligheterna att ytterligare bygga ut sin upplevelse i Arkham är alltså i det närmaste oändlig i ett kort stackars människoliv.

Nåväl, med de orden tänker jag lämna er ensamma så att ni i lugn och ro kan begrunda hur ni ska få tillgång till ett ARKHAM HORROR. Är man bara det minsta intresserad av storydrivna samarbetsspel så bör man nämligen i alla fall prova att besöka Arkham innan det avfärdas. Varför nu någon skulle vilja avfärda något så briljant?

Annonser

4 comments on “Recension: Arkham Horror

  1. Massivt spel som tas fram alldeles för sällan här hemma. Blir liksom lite för mastigt känns det som.
    Så jag har beställt Elder Sign nu vilken kanske kan råda bot på den värsta Lovecraft-abstinensen. 🙂

    Gilla

      • He he. Låter som ett bra mål tycker jag. Hur funkar det förresten med expansionerna till AH? Går man all-in och kör så många expansioner som möjligt eller är en det en eller två i taget som gäller?

        Gilla

      • Jag har inte riktigt kommit fram till det själv ännu. Jag är däremot säker på att det inte går att använda hur många som helst. Har fått tips om att man kan plocka moduler man gillar från olika expansioner och kombinera fritt. Funkar hittills tycker jag!

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s