Rapport från Skyttegravarna: Arkham Horror

arkham horror spelglädje brädspelPlats: Ute på landet 
Ett spel: ARKHAM HORROR 
Två (o)rädda resenärer: Martin och Bruce

Jag vill börja med att varna alla känsliga läsare för att vad som nu följer är nörderi på allra högsta nivå. Det här är nämligen berättelsen om hur två helt vanliga och obetydliga människor tog sig an en omöjlig uppgift och genomförde den, om inte med bravur så i alla fall med några stilpoäng.
Via Spelglädjes Instagram-konto kunde man i lördags skåda en glimt av vad det här inlägget ska handla om, nämligen min senaste tripp till Arkham. Den här gången var det inte Björn som sällskapade mig utan en vän, vi kan kalla honom Bruce, som är bekant med Lovecraft men samtidigt är en fullständig nybörjargröngöling gällande ARKHAM HORROR (läs förresten min recension här om förståelse för hur spelet går till önskas).

Efter en kortare regelgenomgång, Bruce är nämligen en multitalang med skyhög intelligens, lottade vi till oss varsin utredarkaraktär att riskera liv och lem på. Bruce fick gangstern Michael McGlen, som han för övrigt snabbt döpte om till Glenn Dustler efter en före detta högskolelärare, medan jag fick äran att ikläda mig rollen som Professor Harvey Walters. Våra två utredare visade sig passa otäckt bra ihop då den intelligente professorns veka fysik kompletterades perfekt av gangster-Dustlers fantastiska kroppsbyggnad och svaga intellekt.

Försedda med en kanna kaffe och varsin mugg tog vi oss så med liv och lust an själva spelandet och självklart började det, som brukligt i Arkham, genast gå käpprätt åt fanders. Vi använde oss, förutom av grundkartan, också av expansionsstadsdelen Dunwich som man besvärligt nog i regel behöver ta tåget till för att besöka. Självklart var det där som festen visade sig pågå och mer eller mindre sysslolösa irrade vi runt på Arkhams gator i jakt på ledtrådar till de händelser som utspelade sig. Professorn begav sig förresten genast till den lokala butiken på hörnet för att skaffa sig ett handeldvapen då han, sitt intellekt till trots, hade valt att ge sig ut på monsterjakt endast beväpnad med en gyllene trumpet. Professorn hann dock inte vara nöjd över sin nya, fina hagelbrakare särskilt länge innan han fick användning för den; oroligheterna hade nämligen vid det laget lugnat sig i Dunwich och istället flyttat in till centrala Arkham.

Det finns, som jag även nämnde i min recension, tre sätt att vinna i ARKHAM HORROR. Att stänga och försegla 6 portar, att stänga samtliga portar på spelplanen eller att besegra Den Uråldrige när han har vaknat. Eftersom vi redan från start hade lyckats få med oss ett Elder Sign i bagaget, som gav oss möjlighet att stänga och försegla en port i princip gratis, bestämde vi oss tidigt för att det var genom att försegla 6 portar vi skulle vinna (har man inga Elder Signs krävs det för övrigt 5 ledtrådar (clue tokens) för att försegla varje port).
Efter hand som tiden gick spreds paniken i Arkham allt mer eftersom gatorna i allt högre utsträckning flankerades av ohyggliga monster. Det värsta var att två av dem, tvillingarna Color from outer space, genom sin blotta närvaro dränerade oss svårt på mentala sundhetspoäng vilket den sinnessvage Dustler så klart inte tålde. Kort och gott, han drabbades av en otäck minnesförlust som gjorde att han helt tappade förmågan att hålla fler än 4 ledtrådar i huvudet samtidigt; planen att försegla 6 portar gick därmed i stöpet (man behöver ju 5 ledtrådar för att försegla en port, remember?).

brädspel spelglädje arkham horror

Bruce, som ju är nybörjare i Arkham-semestrar, svettades nu ymnigt och påpekade gång på gång vilket fruktansvärt elakt spel ARKHAM HORROR är; han menade att så fort vi hade lyckats med något bra så kompenserade spelet det med att utsätta oss för något ännu jävligare. Spelet hörde uppenbarligen också vad vi diskuterade för knappt hade vi hunnit påpeka att Dustlers minnesförlust var hanterbar och att det hade ”lugnat sig uppe i Dunwich” förrän totalt kaos utbröt där, vilket resulterade i att terrornivån i staden steg som en herrelös heliumballong. Butiken på hörnet stängde (tur att Harvey hann köpa sin hagelbrakare!), det ockulta Överskottslagret stängde också och slutligen bestämde sig också Joe Labero för att stänga sin magiska lanthandel och lämna staden. Ovanpå allt detta hotade The Dunwich Horror (som en är otroligt besvärlig monsterbekantskap) att dyka upp; allt detta på bara 9,5 minuter. ”Damn you, game!”

Invånarnas panik spred sig självklart även till oss eftersom vi nu insåg att vi endast hade två möjligheter kvar för att vinna; att stänga alla portar eller att besegra Den Uråldrige Yig (låter inte det som ett fiskedrag förresten?) i en blodig slutstrid. Visserligen var vi modiga, men vi bestämde oss ändå för att försöka fega ur mötet med Yig och helt enkelt (yeah, right) stänga vartenda portfan vi kunde hitta. Det gick faktiskt ganska bra till en början och trots att spelet konstant uppfann nya räligheter till oss lyckades vi få ner antalet portar till 2 stycken. Tyvärr råkade Professor Walters under denna tid både stuka foten riktigt ordentligt och utveckla någon form av mani för jämna tal (så nu vägrade han plötsligt att spendera ledtrådar på annat sätt än två och två).

Till slut blev situationen oss övermäktig och vi tvingades inse att även försöket att stänga alla portar skulle misslyckas. Där och då bestämde vi oss ändå för att hålla modet uppe och avsluta kampen som de modiga hjältar vi faktiskt var, detta genom att förbereda oss så mycket det bara gick innan Den uråldrige Yig vaknade för att kasta sig över oss. Professor Harvey haltade blodig omkring i ultrarapid och samlade ledtrådar som skulle användas i slutstriden medan Glenn Dustler, logiskt nog för ateister som oss, begav sig till det lokala kapellet för att skaffa oss varsin välsignelse (dock visade sig tjänstgörande präst vara en riktigt snål liten fan och vi tvingades därför köpa välsignelserna mycket dyrt).

arkham horror spelglädje bräddspelVi fick sannerligen tag i de där välsignelserna i sista stund för kort därefter bestämde sig spelet för att det var dags att göra slut på oss; Den Uråldrige Yig vaknade och dök upp i ett moln av rök till tonerna av Nick Borgens We are all the winners. Det gick dock för Yig som det gick för Nick Borgen; det blev förlust. Visserligen raderade han omedelbart ut våra välsignelser (förmodligen i maskopi med prästen som tänkte sälja dem igen), men vi hade lyckats samla ihop så pass många ledtrådar att vi med hjälp av Glenn Dustlers Tommy-gun och dynamitladdning kombinerat med Harvey Walters livsfarliga hagelbrakare gjorde slarvsylta av honom. Fullständigt.

Jag ska ärligt säga att jag inte vågade tro att det var sant. Hade vi verkligen vunnit efter att ha försökt oss på samtliga vinstsätt i ett och samma parti? Ett parti där vi konstant blivit motade av ett djävulskt spel utan moraliska gränser och känsla för när nog är nog! ARKHAM HORROR har spelats säkert 15 gånger i mitt hem och jag är fullständigt övertygad om att det i lördags skrevs historia här i Tosteberga. För första gången har en ren seger (utan att något missats) skett i mitt sällskap och skulle det vara så att förra (och enda) gången vi vann också var ren så har det ändå skrivits historia; det är nämligen första gången en Tosteberga-bo och en Knislinge-bo korsar sina strålar i Arkham. Bäva månde, när vi kommer tillbaka lär vi inte vara lika ödmjuka utan går på knock redan från start!

”Damn you, game!” – Glenn Dustler

”Istället för åt fanders, gick det åt vannders” – Harvey Walters

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s