Recension: Ora et Labora

ora et labora, spelglädje, brädspelSpeltyp: strategispel Antal spelare: 1-4 
Speltid: 2-3 timmar Språk: Engelska 
Ålder: 13+ Tillverkare: Z-man games

Två av mina absolut största spelfavoriter är AGRICOLA och LE HAVRE, konstruerade av tyske Uwe Rosenberg, så när Uwe 2011 släppte ORA ET LABORA blev jag så klart lite så där extra lycklig i själen. Trots min entusiasm över det då nysläppta spelet köpte jag det aldrig med motiveringen att jag ju redan hade två riktigt bra spel av Uwe med tema att bygga upp och förvalta egendomar; ORA ET LABORA föll därför i glömska. Då och då har det dock sprattlat till och gjort sig påmint i mitt spelsamlande sinne och när jag nyligen fick möjlighet att prova det via Worldofboardgames.com bestämde jag mig för att ta risken att i slutändan behöva ännu ett hjärnbrännande tyskt förvaltarspel.

Hur risktagandet utföll? Jag har inte riktigt bestämt mig ännu…

ORA ET LABORA handlar om att bygga upp och förvalta ett kloster och dess omgivningar. Varje spelare har en bricka framför sig där de kan hugga ned skog, bygga byggnader och samla/förädla resurser. Byggnaderna och resurserna har vissa poängvärden och den som efter ett visst antal spelomgångar har samlat flest poäng står som segrare.

Så långt är allt ganska likt grunderna i Uwes tidigare spel; deltagarna tävlar ständigt om att först plocka på sig resurser och bygga byggnader och kampen blir ofta hård och skoningslös eftersom spelarna inte sällan är ute efter samma byggnader och resurser. Tillgången på byggnader och resurser regleras förresten på ett mycket finurligt sätt via spelets centrala enhet, en snurra, som både räknar det antal spelomgångar man ska spela, tillgängliggör nya byggnader med jämna mellanrum och hanterar tillgång och efterfrågan på resurser. Att berätta exakt hur den fungerar här skulle bli både omständligt och tråkigt, men lita på mig när jag säger att snurran som styr ORA ET LABORA är en genial uppfinning som jag hade välkomnat i fler spel. Jag hade egentligen inte tänkt att ösa fler superlativ över den nu men den är så otroligt smidig att jag drar det ett varv till, snurran är fantastisk och borde belönas med Nobels Brädspelspris. Minst.

ora et labora, brädspel, spelglädje

Det taktiska moment jag uppskattar allra mest med ORA ET LABORA är den tankemöda som måste läggas ned i placerandet av nya byggnader och boplatser (mer om boplatser längre ned!). Även om man kan köpa sig mer yta att bygga på finner man sig snart trångbodd på sin/sina brickor, inte minst eftersom byggnaderna ställer topografiska krav på sin placering. Ett stenbrott måste t.ex. anläggas i bergsmiljö, vilket kräver att man först har köpt till ett landbricka med berg och sedan också har en ledig byggplats där. Dessutom måste klosterbyggnader (spelet kretsar ju kring ett kloster) placeras intill varandra så att de bildar en enhet, vilket så klart infogar ytterligare huvudbry. Det gör att det ganska snabbt växer fram en varierad miljö framför varje spelare och jag myser otroligt mycket när kreativitet och taktiska avvägningar blandas på det här sättet.
Ovanstående huvudbry står sig ändå slätt när det är dags att placera ut boplatser i sitt område. Dessa kan, till skillnad från byggnader, bara byggas vid speciella tillfällen (som så klart bestäms av snurran!). Anledningen till att placeringen av dem är så viktig är att deras poängvärde till mångt och mycket bestäms av intilliggande byggnader/bosättningar, det finns alltså många poäng att tjäna på att försöka skapa bra byggplatser för dem i sitt område. Självklart kostar boplatserna, liksom byggnaderna, resurser att bygga och man tillåts därför aldrig slappna av; när tillfälle att bygga en bosättning finns måste de rätta resurserna finnas tillgängliga, annars går tillfället en förbi och man hamnar efter gentemot sina motståndare som så klart har varit mer förutseende.

Ni kanske noterade att jag använde ordet ”hjärnbrännande” ovan? Det är ingen underdrift, ORA ET LABORA framkallar ofta den allra värsta sortens analysparalys eftersom man hela tiden finner sig i situationer där man måste värdera vad som är bäst för en själv och vad motståndarna kan tänkas göra (Den Paralyserade, stanna hemma!). ”Ska jag samla trä nu eller vågar jag vänta tills senare?”, ”Björn ser ut att behöva lite säd, ska jag ta den för honom och förstöra hans plan?”, ”Vilka har möjlighet att bygga kapellet mer än mig? och ”Varför i hela fridens namn (vi är ju i ett kloster) tog jag inte leran när den fanns tillgänglig? Jag har hört och läst omdömen som säger att ORA ET LABORA är mindre hjärnbrännande och ångestframkallande än sina syskon AGRICOLA och LE HAVRE, men jag håller inte med. Inte ett dugg faktiskt. Jag känner mig precis lika pressad och besvärad här och samtidigt som det gör att man behöver vara på ett speciellt humör för att ta sig an spelet vill jag ge kudos till Uwe som ständigt lyckas simulera de hårda förhållanden som rimligen rådde på medeltiden.

Det här med att behöva vara på ett visst humör när man spelar kan förresten tyckas negativt, men jag vill påstå att den här typen av spel är bästa möjliga sällskap en riktigt regnig dag. Visst är ORA ET LABORA ganska tungt regelmässigt, tidskrävande och inte ett dugg familjevänligt, men har man några timmar att slå ihjäl i vuxet sällsap får det mina varmaste rekommendationer. Jag vill också understryka att det här inte är ett spel man river av samtidigt som man spelar mobilspel eller lagar mat, det kräver fullt fokus av samtliga deltagare för att fungera och det gäller också att alla är införstådda med att ett antal timmar och kannor kaffe kommer att passera innan spelet är över.

ora et labora spelglädje brädspelNågot som jag inte gillade med ORA ET LABORA var att jag efter hand kände att jag tappade kontakten med mina motståndare. Mängden byggda och tillgängliga byggnader kombinerat med mängden valmöjligheter gjorde att jag till slut kände mig tvungen att bortse från övriga spelare och bara fokusera på att hantera vad jag själv ville göra. Det är möjligt att det är ett problem som försvinner när man har nött in spelets byggnader och möjligheter under otaliga omgångar, men jag är inte säker på att jag vill ge ORA ET LABORA den tiden när jag redan har full koll på både AGRICOLA och LE HAVRE. Ett lite frågetecken gällande interaktionen spelarna emellan alltså.

Jag inser mer och mer att den här recensionen ter sig som något av en jämförelse mellan ORA ET LABORA, AGRICOLA och LE HAVRE, men någonstans känner jag att den vinkeln är omöjlig att bortse ifrån när de två sistnämnda har varit så framgångsrika. Gillar man något av spelen kommer man att tycka om de övriga också, det kan jag garantera, men den stora frågan jag själv ställde mig innan, och som jag tycker att man bör ställa sig om man redan äger AGRICOLA eller LE HAVRE, är om ORA ET LABORA infogar tillräckligt många nyheter i spelandet för att vara värt ett köp. Och det är här som jag vacklar lite och har svårt att bestämma mig. Jag frågade Frugan vad hon tyckte och även hon hade svårigheter att komma fram till någon form av beslut. Är det förresten inte ironiskt så säg? Att frågan om man ska köpa ett spel av Uwe Rosenberg eller inte framkallar analysparalys?

Jag vill dock fastslå att om man är sugen på att köpa ett spel konstruerat av Uwe och inte äger något av hans andra finns det ingen anledning alls att tveka, ORA ET LABORA är ett gediget och mycket bra spel som innehåller många roliga speltimmar. Men, eftersom jag själv har så rysligt svårt att bestämma mig för om jag behöver ORA ET LABORA eller inte låter jag nog frågetecknet stå kvar där på sista raden. Äger man hans övriga spel kanske man ska nöja sig där? Jag låter framtiden utvisa.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s