Recension: Takenoko

Takenoko brädspel sällskapsspel spelglädjeSpeltyp: familjespel, strategispel Antal spelare: 2-4 
Speltid: 45 minuter Språk: Engelska/svenska
Ålder: 13+ år Tillverkare: Enigma

Alla som har försökt odla något i sin trädgård känner antagligen igen sig i problemet med miljontals bruna sniglar som glufsar i sig allt utom eventuellt ogräs. Det kvittar liksom hur många kvällar man spenderar på att plocka sniglar, det tycks alltid finnas fler vrålhungriga mollusker som väntar på sin tur att komma in i trädgården. I min hemby har det till och med gått så långt att det lokala byalaget engagerar sig och köper in snigelgift som de sedan går och sprider ut på lediga stunder.

Vart vill jag då komma med denna lilla anekdot? Jo, att det äntligen har blivit dags att recensera TAKENOKO, ett spel vari man brottas med liknande problem.

För länge, länge sedan, i det japanska kejserliga hovet, var det nämligen så att de diplomatiska relationerna med Kina var rejält ansträngda. För att få ett slut på spänningen och förbrödra de två folken bestämde sig emellertid den kinesiska kejsaren att skänka en helig och extremt fridlyst jättepanda till sin japanska motsvarighet. Pandan visade sig dock besitta en omättlig aptit på späda bambuskott, varpå den japanske kejsaren bestämde att den skulle få bo i dennes bambuträdgård. En trädgård som, just det, sköts av just dig (och dina motspelare så klart). Och på den vägen är det.

Trädgården (spelplanen) byggs upp av hexagonala brickor som läggs till efterhand som spelarna så önskar; det finns tre sorters brickor, gula, gröna och rosa, och det är färgen som avgör vilken sorts bambu som vill växa där. Allt utgår från dammbrickan, som ligger på bordet redan ifrån början, och alla brickor som har kontakt med den är automatiskt bevattnade och går därför att odla på. Målet för spelarna är att uppfylla ett antal (beroende på deltagarantalet) hemliga målkort med poängsummor på. Det kan handla om att odla en viss mängd av en eller flera bambusorter, få pandan att äta en viss kombination av bambuskott eller att skapa ett visst mönster av bevattnade trädgårdsbrickor på bordet. Den som har samlat flest poäng när det förutbestämda antalet målkort är avklarat står som segrare.

När det är ens tur har man självklart ett antal olika handlingar att välja emellan. Det kan handla om att placera ut nya trädgårdsbrickor, placera bevattningskanaler eller dra nya målkort till sin hand. Men de handlingar som har enskilt störst påverkan på ett parti TAKENOKO är att flytta pandafiguren och att flytta trädgårdsmästarfiguren. De två figurerna arbetar konstant mot varandra på spelplanen; trädgårdsmästaren hjälper bambun att växa bättre och pandan, ja, hen glufsar helt enkelt i sig bambun. Tänk er samarbetet mellan Gävle kommun och första bästa bockbrännare så förstår ni ungefär hur deras relation ser ut. För mig är det motsättningen mellan dessa som skapar hela magin i TAKENOKO och det är också där som spelarinteraktionen kommer in i bilden. Det är nämligen väldigt lätt att sitta och planera hur man ska uppfylla ett visst målkort, men allt som oftast ser man sin plan gå om intet på grund av att övriga spelare har helt andra planer både odlingsmässigt och pandaglufsmässigt.

Ovanpå detta ska varje spelare, i början av sin tur, slå med en vädertärning för att avgöra vilka förutsättningar som gäller under turen. Vädret i TAKENOKO bjuder inte på några större överraskningar utan kan egentligen benämnas som ”helt vanligt svenskt sommarväder”. Vad tärningen i själva verket gör är att den delar ut slumpmässiga fördelar till spelaren som slår, regn gör t.ex. att bambun växer bättre, åska skrämmer pandan osv.

takenoko brädspel spelglädje sällskapsspel

Varför ska vi då ägna oss åt spel som simulerar det slit vi har i våra trädgårdar varje vecka? Jo, för att det är väldigt roligt. Och sött. Det går liksom inte att undvika att charmas av spelets artwork och framförallt den lilla pandafiguren. Jag tycker väldigt mycket om att spelplanen växer, inte bara i storlek, utan också på höjden efter hand som bambun växer; mekaniken där spelplanen byggs upp efter hand gör även att den ena spelplanen aldrig är den andra lik. Efter ett antal rundor inser man dessutom att det finns betydligt fler taktiska nyanser och möjligheter i spelet än vad man kanske först trodde. TAKENOKO är alltså ett spel som, trots sin omedelbara charmoffensiv, fortsätter att växa (pun intended) ju fler gånger man spelar det.

Spelets uppbyggnad gör att det med lätthet kan förenklas för yngre deltagare (jag har sett en 5-åring lira). Exempel på förenklingar kan vara att ta bort vädertärningen helt och/eller att ta bort de poängvärden som finns på målkorten och helt enkelt bara spela ”först till x antal klarade målkort”. Spelar man i vuxet sällskap gör man så klart ändå bäst att ha med alla regler, TAKENOKO är nämligen inte ett dugg svårt att varken lära sig eller förstå på ett lite djupare plan. Jag skulle vilja benämna det som ett perfekt spel att ta fram när man vill inviga nybörjare i brädspelandet eller om man vill ersätta det förbaskade TP:t på parmiddagen.

takenoko brädspel spelglädje sällskapsspelDåligheter då? Ja, det har hänt att jag har känt att ett parti TAKENOKO har avgjorts av allt för hög grad av slump och tur. Spelarna kan, medvetet eller omedvetet, uppfylla varandras uppdragskort under sina drag vilket gör att man faktiskt kan vinna spelet utan att göra särskilt mycket själv (förutom att spela ut målkorten på sin tur). Därför tycker jag att TAKENOKO lider lite av samma brist som MACHI KORO; det saknas helt enkelt en mekanism som tillåter en att hindra eller försena spelare som verkar vara på väg mot segern – som det är nu är risken till och med ganska stor att man hjälper till omedvetet.

Samtidigt ska jag villigt erkänna att ovanstående dåligheter mycket väl kan vara frukten av att jag gärna spelar lite tyngre spel där jag i alla fall upplever att jag har koll på vad som händer. TAKENOKO är inget sådant spel och gör heller inte anspråk på att vara ett sådant, det är istället vackert, lättviktigt och alldeles lagom roligt. Så sina små brister till trots, kan jag inte annat än att ge TAKENOKO väldigt goda referenser. Jag ställer mig samtidigt också frågan om vad det var för tosafor som försiggick i Guldtärnings-juryrummet när TAKENOKO inte utnämndes till Årets familjespel 2015. Det hade nämligen varit mycket välförtjänt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s