Väck inte den Lannister som sover!

spelglädje brädspel sällskapsspel

Delta Aquarid No. 1 by Mike Lewinski (Licens: Creative Commons)

I lördags hade jag finbesök hemma hos mig. Robert Baratheon, Daenerys Targaryen och Eddard Stark passade på att komma förbi, och självklart välkomnade jag dem med den största gästfrihet familjen Lannister kunde uppbringa; genom ett parti GAME OF THRONES – LCG. Det slutade ungefär som vanligt med att Targaryens små söta drakar besprutade spelbordet med eld och avgick med segern. Detta trots att undertecknad gång på gång varnade övriga för vad som skulle hända om de inte stoppades tidigt i kläckningsprocessen.

Ja, jag är bitter över hur det gick. När man bjuder in folk i sitt hem måste man liksom kunna förvänta sig att de lyssnar på vad man säger annars kan ju vad som helst hända (jag hittade till exempel min bror med båda händerna fastklämda i godisburken trots att jag uttryckligen hade sagt till honom att man bara kunde ta godis med en hand åt gången). Instruktionen om var kaffebryggaren stod hade uppenbarligen snappats upp för kaffet flödade som smältvattnet från jordens glaciärer. Nu finns det ju mer kaffe att köpa i affären, men glaciäris har de inte vad jag vet (jag är säker på att en varningsklocka borde ringa nu, men minns inte riktigt varför).

Nåja, nu ska den här texten inte handla särskilt mycket om människosläktets undergång eller hur det gick för oss, utan snarare om den tidpunkt som valdes för själva spelandet. Visserligen hade vi inte så mycket att välja på eftersom Eddard Stark bara var på blixtvisit och skulle rida tillbaka till de kyliga ödelanden i norr redan nästa dag, men tidpunkten och upplevelsen av densamma fick mig ändå att fundera en del i efterhand.

Vi satte oss ner vid spelbordet ungefär kl 23. Varje familj var expanderad, vilket gjorde att det första vi gjorde var att sortera våra respektive kortlekar så som vi ville ha dem. Till saken hör också att Robert Baratheon aldrig hade spelat förut och fick sortera sin kortlek i blindo utan att ens veta om vilka kort som var vilka. Som tur var hade han en beskrivning att följa, men även det kräver ju att man i alla fall ser skillnad på ett plats- och ett karaktärskort. Vad jag försöker få fram är att det tog ganska lång tid att bara få korten redo för spel och då hade inte ens reglerna förklarats för stackars Robert som vid det laget såg ut att behöva en tunna vin och en vildsvinsstek (minst).

Uppskattningsvis hade klockan passerat midnatt när vi väl spelade de första korten och ganska tidigt stod det klart att natten skulle bli lång. Ringrostighet gjorde att Eddard Stark hummade och grymtade som aldrig förr, Targaryen var blekare än någonsin och undertecknad (Lannisters) kröp som vanligt ihop bakom första bästa mur.

Dagarna innan kampen började hade jag sett fram emot en nattsuddartillställning i gamla tiders tecken; kaffebryggaren skulle puttra förnöjt medan läsk och godis konsumerades på ett ganska oansvarigt sätt. Men när klockan väl hade passerat 01 fann jag mig i en situation där jag varken var sugen på kaffe, godis eller läsk. Min vinnarskalle, som normalt är helt fokuserad på själva spelet, fick multi-taska och samtidigt kämpa ned tankar om att det hade varit skönt att sova istället för att spela.

Normalt är jag en ganska kontrollerad spelare som inte låter känslorna ta över för mycket, men irritationsnivåerna i min kropp nådde, på grund av tröttheten, ständigt nya höjder efter hand som speldyngan träffade fläkten i allt högre grad. Nu är GAME OF THRONES – LCG ett spel som brukar framkalla äkta irritation ganska regelbundet, men inte alls som det var i lördags. När vi var färdiga klockan 04.00 var jag sur över att Targaryen hade vunnit, sur på (fast att jag egentligen tyckte synd om) Robert Baratheon som skulle olja sitt balkonggolv dagen efter, och var sur (fast glad) över att Eddard skulle sova över. Jag var även sur för att jag var sur över alla de där sakerna och gick surande och lade mig. När jag vaknade igen var jag sur för att jag hade sovit bort halva förmiddagen.

Frågor jag ställer mig så här i efterhand är därför: 1) Har jag gått och blivit gammal? 2) Är mina glansdagar förbi? 3) Och kommer jag att dö imorgon?

Med lite eftertanke bör svaren på frågorna vara: 1) Nej, bara medelålders och då hör det till att vara omotiverat sur. 2) Man kan inte polera en bajskorv, men det finns många bra dagar kvar. 3) Nej, baserat på erfarenhet kommer jag antagligen att överleva även morgondagen.

Med hjälp av svaren i ovanstående vetenskapliga test har jag så kommit fram till följande:

Att spela spel till klockan 4 på morgonen är inte att rekommendera, en medelålders kropp är helt enkelt inte byggd för sånt tosafor (som farmor brukar säga). Jag är ändå helt övertygad om att det kommer att ske igen eftersom det helt enkelt är förbaskat roligt att i alla fall leva i illusionen att man är 16 år och inte behöver bry sig om något annat än spelets gång och om läsken är slut (även om man blir sur när man upptäcker att man trots allt snart är 34).

Samtidigt som jag skrev föregående mening talade min vuxna och rationella hjärnhalva om för mig att vuxna människor sover på nätterna, men vad den inte vet är att jag planerar att lura den till nattsudd fler gånger med motiveringen att det är ett listigt sätt att förbereda mig själv inför det kommande föräldraskapet. Tillskottet kommer rimligen inte att kunna spela GAME OF THRONES – LCG när hen vaknar på natten (men är väl rumsren vid leverans?), men det ska vi nog lösa på några månader. Ska vi ändå ska vara vakna på natten kan vi ju i alla fall spela spel menar jag.

De kommande månadernas natthärdande till trots kommer jag nog ändå rekommendera att nästa parti GAME OF THRONES – LCG sker på dagen; natten må vara en ljuvligt mörk tid att mysa vid spelbordet på, men det är betydligt trevligare att spendera den i sängen. Alla kan dock vara förvissade om en sak:

Oavsett tidpunkt, kommer det att se annorlunda ut nästa gång vi spelar GAME OF THRONES – LCG. Då kommer lejonet att vara vaket. Lejonet kommer att ryta. Och ingen, inte ens flygande små reptiler kommer att överleva mitt Lannistrerande. Valar morghulis.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s