Spelartyp: Spädbarnet

spädbarnet brädspel sällskapsspelDe flesta av er har säkert redan upptäckt det här på ett eller annat sätt, om inte annat genom förra veckans Skyttegravsrapport, men jag tycker ändå att det är på sin plats att göra ett mer formellt tillkännagivande:

Likt Prins Daniel står jag nu och ler onödigt nöjt inför applådåskor och tusentals kamerablixtar. Leendet stelnar till lite då och då och avståndet som jag noggrant måttade upp mellan mina händer tidigare förändras ständigt eftersom mina gymmuskler inte orkar med, men jag är i alla fall oförändrat stolt. Spelglädje har nämligen fått ett litet tillskott till redaktionen i form av den genomsöta men extremt kolikhögljudda Hilda.

Hildas ankomst till världen har öppnat mina ögon på mer än ett sätt; det jag tidigare ansåg vara högljutt är nu smekningar mot mina trumhinnor och jag tror inte längre att det är omöjligt att bajsa sig själv mellan skulderbladen. Jag har också fått upp ögonen för en helt ny spelartyp vars existens jag inte ens hade reflekterat över, i form av Spädbarnet.

Spädbarnet har många egenskaper gemensamt med Kaparen och i många fall kan man med all säkerhet sätta likhetstecken emellan dem. Jag vill dock hävda att Spädbarnet har ett bryskare sätt, för där Kaparen väljer ut ett stackars offer att distrahera socialt tar Spädbarnet inte bara över spelbordet utan hela tillvaron genom hänsynslös terror. Ett spädbarn nöjer sig heller inte med ett glas vin att pimpla på utan kräver fullständig uppmärksamhet och ett blottande av kroppsdelar som annars, i spelväg, bara förekommer i klädpoker. När ett Spädbarn bestämmer sig för att ta över en spelkväll kan man alltså lika gärna förklara brädspelandet oavgjort och istället utlysa tävling om vem som orkar räkna flest vägstolpar på den efterföljande barnvagnspromenaden.

För en brädspelsälskande förälder är det här naturligtvis en omvälvande situation att hantera; all den tid som exempelvis fanns till att först göra setup till ARKHAM HORROR och sedan spendera x antal timmar med att förlora sig i det (bokstavligen) har slutat att existera. Eller, existerar gör den ju definitivt fortfarande, den har bara blivit uppdelad i massor av små, små, småååå bitar som inte går att göra något vettigt alls med i Arkham-väg. Frugans favoritspel AGRICOLA? Samma där, för man får nämligen inte ens ha sin analysparalys i fred när ett Spädbarn är i farten.

Om sanningen ska fram så är Spädbarnet faktiskt den värsta (och bästa) spelartyp jag någonsin har stött på. Hen tar nämligen inte bara över själva spelandet utan förebygger också effektivt att brädspelande ens uppkommer genom att, i mitt fall, stjäla en av de givna deltagarna. Frugan tenderar nämligen att vilja göra helt andra saker än att spela spel mellan amningarna, vilket i och för sig är förståeligt men samtidigt fullständigt obegripligt. Skulle man ändå lyckas få till ett speltillfälle kan man räkna med att Spädbarnet tröttnar på att [infoga valfri spädbarnssyssla här] och gör sig påmint genom att plåga allas hörsel- och luktsinnen med en otäck träffsäkerhet.

På kort sikt finns egentligen ingen räddning om man råkar ut för ett Spädbarn. Månader av ammande, bajsande, skrikande och (sovande) är att vänta och det är helt enkelt bara att slå på survival mode och genomlida i väntan på bättre brädspelstider. När inte ens ett spel som LOST CITIES hinns med mellan kolikattackerna är det bara att inse att, hur hjärtskärande det än är, alla spel som kräver någon form av djupare analys gör sig bäst i garderoben tills Spädbarnet har… typ slutat att vara Spädbarn eller tills man kan låna ut hen till någon frivillig ett par timmar.

Vad ska man då spela i sällskap med ett Spädbarn? Ja, det rätta svaret i Spädbarnets ögon är så klart ingenting eftersom brädspel, av någon oförklarlig anledning, inte ingår i deras startpaket av instinkter. Men eftersom vi alla vet att det inte är möjligt får man helt enkelt prova sig fram och se vad som fungerar från fall till fall. Räddning och konstgjord andning i väntan på att lugnet(?) åter ska lägra sig över hemmet kan vara att fylla på spelförrådet med lätta, snabbspelade spel som tål att avbrytas utan att för mycket spelglädje går förlorad. Visst kan det bli lite som att spela DIPLOMACY via e-mail, men brädspelande med lång ledtid är bättre än inget spelande alls, eller hur?

Mitt i all misär finns det dock ett ljus att sträva emot eftersom Spädbarnet är… just ett spädbarn. De är, som ni alla säkert vet, otroligt formbara och går att uppfostra till alltifrån violinister till våldsbrottslingar och varför då inte passa på att föda upp en ny brädspelsnörd? En sådan skulle man ju kunna ha en enorm glädje och nytta av vid framtida speldagar, och får man bara det före detta Spädbarnet att vara med och spela kommer garanterat även övriga familjemedlemmar med på köpet. Visst är risken överhängande att dagen då man för första gången får stryk av ett barn i strategi- eller frågespel (eller hur Nalle?) rycker allt närmare, men det kan det väl vara värt? Nu pratar jag förresten i generella termer här för det kommer så klart aldrig att hända mig.

Ni hör, det finns en happy place där framme vid horisonten; allt som behövs är ett Hubbard-teleskop.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s