Recension: Libertalia

libertalia brädspel spelglädje sällskapsspelSpeltyp: kortspel, strategispel Antal spelare: 2-6
Speltid: 40-60 min Språk: Engelska 
Ålder: 14+ Tillverkare: Asmodée

”Kanapéer och konjakskransar!”
– Kapten Haddock –

Ungefär så, eller exakt så faktiskt, kan jag tänka mig att det skulle låta om Kapten Haddock stötte på någon av de karaktärer som dagens recensionsobjekt innehåller. Här handlar det nämligen om råbarkade pirater, laddade kanoner, vildsinta ”aaaaargh!” och hissade piratflaggor. Ja ni vet allt det där som brukar dyka upp när pirater är i farten.

LIBERTALIA innehåller självklart allt det där, men är samtidigt ett högst ovanligt piratspel eftersom det handlar om en tid i livet som väldigt få pirater någonsin uppnår; det har nämligen, som brukligt när klockan har slagit 65 år, blivit dags att dra sig tillbaka på en trivsam liten ö någonstans. Eftersom det, precis som idag faktiskt, inte finns några garantier för att pensionssystemet ger den avkastning som behövs är det så klart på sin plats att göra en sista räd på de sju haven innan pirathatten läggs på hyllan. Det är här vi spelare kommer in i bilden; låt plundringen börja, ett rikt pensionärsliv med odling, handarbete och bridge står på spel!

LIBERTALIA spelas över sammanlagt tre kampanjer, alla innehållande sex dagars plundring och en dags vila (precis som Gud ville!). Plundringsdagarna är i sin tur indelade i faserna soluppgång, dagskymning och natt, och för att förstå syftet med det behöver vi raskt segla över till det som är själva rubinen i LIBERTALIAS skattkista, nämligen karaktärskorten.

libertalia brädspel spelglädje sällskapsspel

Varje spelare har en kortlek med 30 numrerade och identiska karaktärer, numren avgör vilken ranking personen har (kaptenen är t.ex. mäktigare än papegojan), och varje karaktär har dessutom en specialegenskap som de kan utföra vid ett angivet tillfälle (soluppgång, dag, skymning, natt eller vilodagen). När spelet startar har alla spelare samma nio slumpmässigt utvalda karaktärskort på hand och om man har tänkt sig att vinna LIBERTALIA gäller det nu att utnyttja korten listigare, grymmare och mer aaargh! än motståndarna gör.

Vad är det då man ska utnyttja korten listigare, grymmare och mer aaargh! till? undrar så klart ni.

Jo, att plundra så klart. Vi må vara på väg mot pension, men vi är ju ändå pirater här. På spelplanen ligger sammanlagt sex högar (en för varje dag av plundring) med bytesmarkörer som kan bestå av allt ifrån värdefulla skatter till förbannade (cursed, inte arga) masker och infångade spanska officerare. Jag inser att spelets gång kommer att bli ganska klurig att förklara i berättande form, så jag tänker nu bryta mot all textskrivnings gyllene regel, jag är ju trots allt pirat, och använda mig av en punktlista.

Fas 1, soluppgång: Varje spelare väljer i hemlighet ut ett karaktärskort att spela. Dessa placeras sedan i rankingordning på spelplanen för att göra tydligt i vilken ordning spelarna ska få göra handlingar, välja bytesmarkörer etc.

Fas 2, dag: Från lägst rankad till högst, utför spelarna specialegenskaperna, om några, som de utspelade karaktärerna kan göra under dagfasen.

Fas 3, skymning: Från högst rankad till lägst väljer spelarna en bytesmarkör från aktuell hög på spelplanen, utför specialegenskapen för skymning (om någon), tar bort sitt karaktärskort från spelplanen och placerar det i sin lya, framför sig, på bordet. Som ni säkert förstår så kommer de värdefulla markörerna att gå åt fort medan den som får välja sent i ordningen ofta får nöja sig med mindre värdefulla eller rent av skadliga markörer. Här finns också möjlighet att välja en sabel som byte, vilket innebär att man får döda en karaktär som ligger i lyan hos spelaren till höger eller vänster. Ahh, vad går upp mot lite uppfriskande backstabbing?

Fas 4, natt: Spelarna genomför eventuella specialegenskaper för nattfasen simultant.

Ovanstående fyra faser upprepas sedan tills veckans sex dagar har passerat och det är dags att genomföra vilodagen där spelarna räknar samman och noterar värdet på rikedomarna de har samlat under veckan. Eventuella specialegenskaper som ska utföras under vilodagen utförs också här och jag överdriver inte när jag skriver att de ofta ger rejält med plus på kontot. Om nu övriga spelare låter dina karaktärer ligga kvar i lyan tills vilodagen kommer alltså…

När allt är räknat påbörjas nästa kampanj genom att alla pengar lämnas tillbaka, lyorna töms på karaktärer, nya bytesmarkörer lottas fram till veckans dagar och sex nya karaktärskort att fylla upp de, på handen, kvarvarande tre slumpas fram. Sen är det bara att ”börja om från början” igen och den som har skrapat ihop mest guld efter tre kampanjer står som segrare och kan pensionera sig bland guld och gröna skogar.

libertalia brädspel spelglädje sällskapsspel

Jag ska ärligt säga att jag var lite tveksam till LIBERTALIAS briljans när det dök upp på spelhimlen 2012. Såhär i efterhand vet jag inte riktigt vad det var som fick mig att tveka, men (en?)vis av tidigare erfarenheter (Lex TICKET TO RIDE) lät jag bli att köpa det och kände mig ganska nöjd med mitt beslut. Men så var det ändå något som lockade mig och här sitter jag nu, mitt i en recension, och funderar på hur jag på bästa sätt ska förmedla hur spännande och roligt LIBERTALIA faktiskt är. För det vill jag göra väldigt klart redan nu, LIBERTALIA är ett riktigt höjdarspel!

Om vi börjar med det rent visuella och tematiska så vill jag dela ut en gigantisk piratskatt till personerna som ligger bakom. Spellåda, regelhäfte och i synnerhet karaktärskorten är fantastiskt illustrerade och pirattemat blir tack vare det så trovärdigt det någonsin kan bli. Variationen mellan de olika karaktärerna och deras egenskaper känns dessutom både rolig och logisk. Är det förresten inte självaste Hector Barbossa som pryder spellådan?

Rent mekaniskt så tycker jag att LIBERTALIA har ett väldigt lättlärt yttre men ett fantastiskt variationsrikt och taktiskt inre att sätta tänderna i. Eftersom alla spelare kommer att ha haft exakt samma karaktärskort när spelet är slut kan ingen skylla på slump i kortdragning och så vidare utan allt är upp till förmågan att spela taktiskt, lura motståndarna och planlägga sitt eget spelande. Kom också ihåg att spelarna kanske inte spelar ut exakt samma kort under kampanjerna, vilket gör att de har olika karaktärer kvar på hand när påfyllning till framtida kampanjer kommer.

libertalia brädspel spelglädje sällskapsspelDet faktum att det endast är nio karaktärskort som används åt gången gör att man faktiskt har möjlighet att hålla hyfsad koll på vilka kort som motståndarna har kvar eller använt. Hundra procent koll har man så klart aldrig, men har man bara lite koll så tillkommer mängder av intressanta och strategiska avvägningar. Det finns också gott om utrymme för olika angreppssätt och det är inte alltid självklart att använda sina högt rankade karaktärer för att välja bytesmarkör tidigt och lägga beslag på dyra skatter. Vem var det som sa att man inte kan spela lågt, samla på masker (som ger minus på kontot) och sedan låta sin klåfingriga lilla apa skeppa över dem till den vänstra motståndaren? Uttrycket ”Att spela sina kort väl” har aldrig varit så sant som i LIBERTALIA; man kan dras med i simpla hämndhistorier, låta sig påverkas och agera utefter andras agerande eller så gör man som vilken pirat som helst skulle gjort: struntar i de andra och försöker skapa sin egen historia.

Självklart har även LIBERTALIA sina nedsidor och framförallt skulle jag vilja höja ett varningens finger för analysparalysrisken. De många taktiska nyanserna i spelet gör att det aldrig känns riktigt självklart vilket kort man ska spela och det kan ibland göra vinkelvoltsväntan plågsamt lång. Den strategiska karaktären på spelet gör också att mindre strategiska eller erfarna spelare kommer att få gå rejält på plankan och kanske till och med saknar chans att vinna. Samtidigt är min erfarenhet att det inte krävs särskilt lång tids spelande för att polletten ska trilla ner och göra även nybörjare till farliga motståndare. Men det är klart, har man krossat dem rejält en gång kanske de inte ens vill ge spelet en andra chans…

…men skulle ni hamna i den sitsen så tycker jag att ni ska sticka till den spelvägrande piraten den här texten. LIBERTALIA är ett fantastiskt roligt spel som det går fort att, om inte bli bra på, så i alla fall förstå hur man ska bli bra; gillar man CITADELS så blir inlärningskurvan dessutom kortare eftersom det finns det ganska stora likheter mellan spelen. Jag har spelat det med olika antal spelare och skulle säga att det blir som roligast med 4-5 spelare. 3 är för få för att vissa taktiska moment ska komma till sin rätt och 6 är för många eftersom det då mest blir kaos av alltihop.

Lång text va? Ja, och då vet ni ju hur min uppmaning brukar låta. Skaffa LIBERTALIA, ni kommer inte att ångra er.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s