Recension: HINT

hint spelglädje brädspel sällskapsspel
Speltyp: partyspel Antal spelare: 4-10
Speltid: 60 min Språk: Svenska 
Ålder: 15+ Tillverkare: Bezzerwizzer Nordic ApS

Har du någonsin funderat på hur man gestaltar Halebops komet med hjälp av en charad? Eller hur man muntligt förklarar tidningen Elle, självklart utan att säga själva ordet, för en person som inte har läst en modetidning i hela sitt liv?

Jag misstänker att ovanstående inte är något som har passerat ert medvetande särskilt ofta, speciellt inte nu i juletider när det viktigaste som finns är att fundera på hur man ska lyckas fylla en presentjulkalender med 24 små, men roliga paket. Jag, som fortfarande håller mig till att köpa en färdig julkalender i butik, har däremot massor med tid över att fundera på. Och varför inte då låta ovanstående spörsmål behandlas? Vem vet, det kanske kommer till nytta en dag?

Eftersom jag har gjort mig besväret att skriva ovanstående så förstår ni säkert att dagen då nyttan infann sig har kommit. Från och med stunden då HINT packades upp på mitt bord gick jag nämligen ifrån att vara ett ifrågasatt geni till ett geni, lite som Gallileo Gallilei faktiskt.

Nåja. Där lämnar vi berättelsen om min självbild och riktar istället in oss på att reda ut vad HINT egentligen är för ett lir. Och tja, i grund och botten är det egentligen inget speciellt alls. Man delar in deltagarna i två lag som turas om att utföra charader, nynna melodier, rita, och förklara olika företeelser muntligt på tid. Lyckas det egna laget med något får man flytta sin spelpjäs framåt på spelplanen och först i mål vinner. Ett helt vanligt och superordinärt partyspel helt enkelt.

Men, mina vänner. Men. HINT har ett antal egenskaper som får det att sticka ut ganska rejält i djungeln av partyspel och som gör att i alla fall jag kan tänka mig att spela det både en och trettiosju gånger till:

Egenskap 1: Taktiska moment. Istället för att slumpmässigt dra ett ämneskort ur en ämneslåda finns det i HINT alltid tre stycken olika kort att välja emellan. Synligt på dem finns kategori (charad, nynna, rita eller förklara) och en rubrik om vilket ämne uppgiften behandlar, t.ex. kända klädmärken. Det gör att man ofta har möjlighet att välja något man tycker verkar roligt, tycker sig behärska eller helt enkelt bara vill stjäla för motståndarlaget. I värsta fall får man göra någon form av pest eller kolera-beräkning sammanvägt med eventuella bonuspoäng.

hint spelglädje brädspel sällskapsspel

Vänta nu, skrev jag bonuspoäng? Japp, det finns nämligen ett taktiskt moment till att nämna i form av snurran. De tre korten man har att välja mellan ligger placerade på en snurra mitt på spelplanen, en snurra som… ja, snurrar varje gång ett nytt kort ska placeras på den. Kort som ligger där ett tag roteras ganska fort in på den svarta bonusplatsen, vilket gör att det lag som tar sig an just det kortet, redan innan uppgiften har påbörjats, har tjänat en poäng. Skulle ett kort, trots löfte om bonus, ligga kvar ytterligare en runda hamnar det på den blåa bonusplatsen som, förutom att den delar ut bonuspoäng, är tvingande för laget vars tur det är.

De här små taktiska detaljerna gör att man hela tiden lockas att väga in olika aspekter i sina val. ”Ska vi spara ett favoritämne tills det ger bonuspoäng, men samtidigt riskera att motståndarna stjäl det?””Bör vi välja kortet om asiatisk mat för att förstöra för de andra, trots att vi inte kan ett skvatt om sånt där?” och ”Hur gör vi för att ett besvärligt ämne ska ligga på den blåa bonusplatsen när det är motståndarnas tur?”. Självklart går det bra att bara köra på och välja de kort som är bäst för en själv, men jag menar att man har ofantligt mycket roligare om man tillåter sig att tänka efter lite grann innan man bestämmer sig (vem kan t.ex. motstå möjligheten att tvinga moståndarna att göra en charad på halalslakt?). Vänta sen bara tills något av lagen har flyttat in sin pjäs på de blåa rutorna, då är det nämligen motståndarna som sköter ämnesvalen…

Egenskap 2: Det röda ordet. På baksidan av varje ämneskort hittar man totalt sex ord att hantera, men bara fem av dem ska förklaras/nynnas/charaderas/ritas för lagkamraterna. Det sjätte är livsfarligt och ger två minuspoäng om det skulle råka sägas högt av någon. Jag tycker verkligen om den detaljen, för det gör att man inte bara kan sitta och häva ur sig gissningar i jakten på poäng utan måste koncentrera sig på vad det är lagkamraten egentligen försöker förmedla för något. Dessutom sätts, i alla fall i mig, en tankeprocess igång som, av ren nyfikenhet, försöker luska ut vilket ord som är rött.

hint spelglädje brädspel sällskapsspel

Egenskap 3: Svårighetsgraden. HINT är ett partyspel som försöker, och lyckas, att lägga sig på en högre kunskapsnivå än sina glättigare festkonkurrenter. Jag tycker helt klart att det är ett uppfriskande grepp för ibland (ofta) är det betydligt roligare att känna sig lite intelligent än att sitta och haspla ur sig ”saker man kan suga på” så fort som möjligt. Vad sägs istället om att förklara ordet pluskvamperfekt? Eller att rita företeelser i skidbacken? Eller att visa olika bakverk med hjälp av charader? Utmanande och alldeles… underbart.

Jag är medveten om att en högre svårighetsgrad kan skrämma bort många potentiella spelare, men enligt mig finns det ingen anledning till rädsla. Varje kort innehåller alltid ett eller flera ord som man har bra koll på och då gör det kanske inte så mycket att det också finns något ord som är idiotsvårt för vissa och en utmaning för andra? Min uppfattning är också att många underskattar sin egen förmåga och då kan ett parti HINT bli en skön påminnelse om att man faktiskt inte är så pantad som man trodde.

På tal om pantad, ser ni bilden nedan? Det är mitt försök att förklara den asiatiska maträtten ris (det skrivna ordet fanns så klart inte där under förklaringen). Inga konstigheter va? Min lagkamrat tyckte uppenbarligen det och slutresultatet av ritandet blev två minuspoäng eftersom det enda asiatiska han lyckades klämma fram var det röda ordet sushi. Andra nämnvärda HINT-minnen är när Frugan försökte charadera katt genom att, krypande, lura vår franska bulldog att jaga in henne under vardagsrumsbordet eller när hon, under en nynnar-utmaning plötsligt hade glömt bort alla Abba-låtar utom Happy new year (som så klart inte gav några poäng).

hint spelglädje brädspel sällskapsspel

Jag tror att det har framgått vid det här laget att jag tycker att HINT är ett riktigt roligt spel. Det känns gediget, utmanande och kvalitativt på ett helt annat sätt än liknande spel i samma genre och det är inte utan att man kan ana att det är samma företag som ligger bakom HINT som min frågespelsfavorit BEZZERWIZZER. Jag brukar klaga på att partyspel är alldeles för snabbspelade, men här tycker jag att man har lyckats pricka in en bra längd (60 min) som passar alldeles utmärkt på parmiddagar och familjestunder. De taktiska momenten tillför mycket, och extra roligt har jag så klart när motståndarna tvingas välja ett riktigt klurigt ämne, eller när en charad eller teckning blir sådär härligt urartad att ingen egentligen förstår vad som pågår.

Med det sagt ska jag inte sitta här och påstå att jag kommer att spela HINT varje helg framöver, den här typen av partyspel kommer nämligen väldigt sällan fram på mitt bord. Däremot törs jag lova att HINT är mitt förstahandsval när det väl är dags, och ett bättre betyg än så går faktiskt inte att få.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s