Resedagbok Essen Spiel17 – Del 3

spelglädje brädspel sällskapsspelSådär, kära vänner. Nu är det dags att, för sista gången i skriftlig form i alla fall, drömma sig tillbaka till äventyret i Essen. Eftersom inlägget heter ”Del 3” så planerar jag nu att redogöra för de spel vi spelade under vår tredje dag på mässan, samt att nämna de tre bästa (och de tre sämsta) sakerna som hände oss. Det låter väl fint?

Dag tre i Essen började med att två något slitna själar tog tunnelbanan istället för att, som vi gjort tidigare, promenera till mässan. Nördar i himmelriket eller ej, även himlen är uttröttande och ärligt talat så var vi ganska nöjda med vad vi hade presterat och upplevt. Det bör tilläggas att vår entusiasm även dämpades något av att Hotel Luise den morgonen hade visat sig från sin allra minst gästvänliga sida. Situationen var nämligen den att vi behövde skriva ut våra flygbiljetter för att Ryanair inte skulle få nöjet att ta ut en av sina ziljoner extraavgifter på oss. Säker på att vi skulle få hjälp, men ändå ödmjuk inför det hela, gick Herr Baguette därför till receptionen och presenterade sin allra vänligaste tyska. Följande konversation utspelade sig mellan honom och ”receptionisten”:

HB: ”Hola! Eine kleine sallatteller und grosse bratwursten geschmeckt!” = Hej, skulle vi möjligen kunna få låna er skrivare och skriva ut våra flygbiljetter?

R: ”Stacheldrahtzaun!” = Vi har ingen skrivare.

HB: ”Aber isn´t das eine dass?” = Men, det där är väl en skrivare?

R: ”Nein, das ist eine faxenmaschinengebraucht!”  = Nej, det är en fax.

HB: ”Aus, bei, mit, zeit, nach, von, zu?”  = Men, den andra maskinen där då?

R: ”Japp, es ist eine Rathaus, aber dann rechts is kaputt gegegen”. = Ja, det är en skrivare, men vårt internet fungerar inte just nu.

Märkligt, trots att hotellets wi-fi fungerade utmärkt verkade den stackars receptionisten ha problem med sitt internet. Det var nog därför hon satt och stirrade så mycket på datorskärmen varje gång vi passerade. Nedan ser ni förresten en överblicksbild över inte skrivaren, faxen och det trasiga internetet.

Som tur var hade Essen en ytterst trevlig och tjänstvillig turistbyrå och vi förlorade därför bara en timmes mässande på grund av hotellets obefintliga service.


Ganska vilsna och utan något bestämt mål ville det sig inte sämre än att vi, nästan direkt efter vårt inträde på mässan, gick förbi ett alldeles ledigt och ensamt bord där spelet Dwar7s fall visades upp. Varken jag eller Herr Baguette hade hört talas om det innan, men bara några minuter senare satt vi till bords med en vilt främmande kvinna för att testa.

dwar7s fall spelglädje brädspel sällskapsspel

Dwar7s fall handlar om att, med hjälp av landskapskort, bygga upp ett litet rike av bl.a. gruvor, slott och värdshus i syfte att vara den som först klarar av tre uppdrag. De tillgängliga uppdragen ligger offentligt uppradade på bordet och varje deltagare hade dessutom ett eget hemligt uppdrag att ägna sig åt. Jag måste säga att jag tyckte att Dwar7s fall var ganska mysigt och jag såg nöjt på medan mina arbetardvärgar grävde upp ädelstenar och dräpte drakar samtidigt som jag själv försökte försvåra läget så mycket jag kunde för mina motståndare. Mysigheten till trots är jag inte säker på om spelet var bra, dåligt eller mittemellan, men jag kan i alla fall konstatera att det verkligen inte avskräckte mig och att jag gärna provar det igen.


Vårt planlösa och något slokörade flanerande tog oss därefter rakt in i piraternas förlovade värld. A tale of pirates var ett spel vi hade passerat många gånger under mässan och i alla fall jag hade noterat att spelet verkade ha en spelplan som var något alldeles extra. Såhär på mässans tredje dag verkade allmänhetens intresse för liret ha minskat så pass mycket att jag och Herr Baguette kunde slå oss ned utan att slåss det minsta, så vi nickade ett samstämmigt ”varför inte” till varandra och gjorde så.

tale of pirates spelglädje brädspel sällskapsspel

A tale of pirates är ett samarbetsspel som utspelar sig i realtid (Kiefer Sutherland måste vara inblandad) och styrs av en tillhörande app. Spelarna bemannar ett piratskepp med hjälp av timglas och måste samarbeta som bara den för att lyckas med den uppgift appen presenterar. Haken är så klart att tiden som finns tillgänglig är begränsad och att man måste vänta på att sanden i ens timglas ska rinna ut innan man får flytta det igen.

Resultatet blev en superstressig, kaosartad och, enligt oss, en ganska otrevlig upplevelse. Det fanns inte ens tid åt att njuta av själva spelandet, utan allt handlade om att dirigera varandra samtidigt som man försökte sköta sig själv. Vi klarade vårt uppdrag, men samtliga tackade artigt för sig och lämnade raskt bordet när demonstratören frågade om vi ville spela mer. A tale of pirates är ett spel som garanterat hade gått varmt hos mig om jag hade varit mellan 8 och 20 år, men som nu faller platt på grund av att jag har blivit en gammal motsträvande stöt som söker lugn och ro i vardagen.


Kort efter att vi lämnade Söderhavet rann det till ordentligt i munhålan på undertecknad, vi passerade nämligen en glasmonter där spelet 7th Continent visades upp i sin fysiska prakt. Ni som har läst mitt inlägg om spelet vet att det är något jag hade forskat och funderat en hel del kring och när jag så äntligen fick se det på riktigt blev jag… lycklig. Så pass lycklig att jag, faktiskt just idag, har valt att salta räkningen ytterligare genom att köpa expansioner till det för 500:-. Måtte det vara bara hälften så bra som jag hoppas!

7th continent brädspel spelglädje sällskapsspel


Därefter var det dags för mässans sämsta upplevelse i spelsammanhang. Det visste vi så klart inte när vi satte oss ned för att prova Carcosa, men när jag tänker tillbaka på eländet så blir jag faktiskt nästan irriterad.

Carcosa utspelar sig i Chtulhu-universumet, men frånsett det så är det en nästan fullständig och på gränsen till skamlös ripoff av Carcassonne (demokillen förklarade till och med reglerna med hjälp av Carcassonne-referenser). Precis som i originalet ska man bygga städer, väggar och böneplatser men Carcosa utspelar sig i en drömliknande värld där de brickor man placerar ut inte alltid är vad de först verkar att vara (fast oftast är de helt vanliga). På detta sätt, och några till, blir spelet ”elakare” och interaktionen spelarna emellan blir därför större och mer konfliktfylld.

carcosa spelglädje brädspel sällskapsspel

Jag, som har spelat väldigt mycket Carcassonne med många olika expansioner infogade kände mig som hemma och upplevde egentligen inte någon större spelmässig skillnad alls. När jag förklarade detta för försäljaren, som så klart ville pracka på mig ett exemplar, motiverade han ett köp av Carcosa med att lådan var mycket mindre än min Carcassonne-motsvarighet. Jag log artigt men kokade inombords när jag gick därifrån, skulle jag alltså köpa en ripoff av ett fantastiskt bra spel baserat på att kopians låda var lättare att bära med sig!? Gick förresten, mina minnen är vaga här men Herr Baguette kan ha fått släpa mig i nackhåren därifrån medan jag, vilt sparkande, försökte tydliggöra för Carcosa-smackaren att han nog hade misslyckats med sina sanity rolls ganska ordentligt.


Troligen var det inte bara Carcosa-killens säljargument som gjorde lugna, svenska mig irriterad, rimligen var jag också väldigt trött efter nästan tre hela dagars mässande med tillhörande kvällsspel. Varken jag eller Herr Baguette vågade yttra orden ”Ska vi gå hem?”, men till slut såg vi på varandra som bara två brädspelsnördar som har fått nog kan göra och lämnade Spiel17 i ett lätt duggregn.

Spontant ville jag avsluta föregående mening med ”utan att vända oss om” (för det gjorde vi inte), men eftersom jag har ägnat snart två månader till att se tillbaka på vårt äventyr kändes det lite väl förljuget; vi var helt enkelt otroligt mätta och nöjda med vårt besök på Spiel!

Så för att sammanfatta hela det här spektaklet av tjat, långa inlägg och allmänt nördande om Spiel17 tänkte jag nu runda av med tre Agricola (bra saker) och tre Monopol (dåliga saker).

Agricola:
  1. Alla möten med människor jag inte visste att jag ville träffa. Allt vi hade gemensamt var ett intresse för brädspel och det visade sig räcka alldeles utmärkt. Jag är normalt ingen person som söker kontakt med främlingar, men i Essen kändes allt otroligt naturligt och att bestämma kvällsträff med personer jag aldrig hade träffat tidigare gick inte bara utmärkt utan ledde till succé. Vilken underbar gemenskap det finns i brädspelshobbyn!
  2. Nörderiet. Att, under en kort period, få möjlighet att kliva in i en bubbla där precis allt handlar om att optimera utövandet av ens främsta intresse är fantastiskt befriande. Det största problemet jag upplevde var hur jag skulle få med mig alla spel på den begränsade bagageplats som Ryanair erbjöd. Mat? Ta något snabbt så att vi hinner spela.” Sova? ”Vi sover när vi har spelat klart.” Köpa tunnelbanekort? ”Vi går så kan vi köpa spel för pengarna istället.” Ljuvligt!
  3. ”Det finns nätter då Fantomen lämnar djungeln och går på stadens gator som en vanlig man.” Precis så kändes det i Essen, mötte man inte Tom Vasel så var det Uwe Rosenberg eller Friedemann Friese. Överallt var branschens toppnamn och jag vågar inte ens tänka på hur många briljanta spelkonstruktörer jag såg men inte kände igen. Visst blev jag lite starstruck i början, men jag överraskades av öppenheten och vanligheten som fanns bakom de hyllade namnen och ansiktena. Jag har träffat Uwe Rosenberg… fnitter…

brädspel spelglädje sällskapsspel uwe rosenberg

Monopol:
  1. Hotell Luise. Må kvacksalvarna ta sin frukost, ytterdörren, servicen och de räliga badrummen med sig på Mars one! Med den planetens begränsade kundunderlag kan de säkert också fortsätta att ta betalt för en extra natt och sedan sluta svara på samtal och mail när man försöker rätta till det. Jag hade hellre bott på Fawlty Towers, fy för tusan!
  2. Pengarna. Jag förstår inte hur stora industriländer kan klamra sig fast vid fysiska pengar på det vis som tyskarna gör. Milslånga bankomatköer, miljarder mynt som inte går att använda till något alls och dessutom tittar de idiotförklarande på en när man halar fram sitt kort. Förstår de inte att folk hade lurats att handla ännu mer spel om de hade sluppit betala med kontanter hela tiden?
  3. Sorlet i hallarna. Till en början märktes det knappt men efterhand som timmarna passerade blev det ständigt närvarande bruset högre och högre och under den tredje dagen var det på gränsen till outhärdligt och väldigt svårt att koncentrera sig på alla finfina speldemonstrationer. Nästa år blir det öronproppar!

Skrev jag just ”nästa år”? Ja, det gjorde jag. Säg inte det till min ekonomiska ådra.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s