Fate #1

IMG_0489.jpg

I september förra året slog jag mig ner tillsammans med tre vänner, däribland Martin, för att spela Call of Cthulhu. Jag var spelledare, de andra spelare. Det var första gången på minst ett årtionde som jag lirade rollspel – och det visade sig bli årets spelhändelse för min del. Vågor av nostalgi och äventyrslusta sköljde över mig; jag mindes hur förbannat roligt jag och mina kompisar hade som barn när vi – spelandes ankor, munkar och krigare – gav oss ut i fantasin för att leta skatter och dräpa drakar.

Jag har inte spelat någonting sedan den där septemberdagen, men min förhoppning är att spelåret 2018 bjuder på lite mer av pennor, papper och tärningar. Brädspel i all ära, men vad jag verkligen suktar efter är spel med karaktärer, berättelser och utrymme för kreativitet. Sådant kan man givetvis få även i vanliga brädspel – men inte i samma utsträckning, eller på samma sätt, som i ett rollspel. Nix pix.

Vilka rollspel hoppas jag då få lira under året? Först och främst tänker jag återvända till CoC. Inom någon månad släpper Chaosium, spelets tillverkare, sin uppdaterade version av den klassiska kampanjen Masks of Nyarlathotep. Och jag kan helt enkelt inte säga nej till ett hyllat legendariskt äventyr som spänner över hela kontinenter. Ett äventyr som tar flertalet sittningar att spela sig igenom. Det är en djupdykning i det Lovecraftska vansinnet som jag inte vill missa.

Samtidigt förstår jag att CoC är en ovanlig typ av rollspel. Karaktärerna i denna värld är svaga, vilsna och skräckslagna. När de kommer övernaturliga faror på spåren, då gör de bäst i att lägga benen på ryggen – såvida de inte siktar på att dö eller drivas till vansinne. Ingen som deltar bör agera alltför djärvt eller drastiskt – för det leder bara till katastrof. Detta är inte en kritik mot spelet, utan bara en observation om hur det är designat.

Ibland är det dock som så att man känner för att vara djärv och drastisk. Och ibland vill man besöka världar som inte är lika tunga, dystra och nihilistiska som den Lovecraftska. Av denna anledning bestämde jag mig, i december, för att utöka min lilla rollspelskatalog. Försedd med en kopp kaffe slog jag mig ned vid min dator, fast bestämd att googla fram så många alternativ jag kunde. Och jag skulle inte resa mig upp igen förrän jag bestämt mig för vad jag skulle beställa. (Detta skedde för övrigt på eftermiddagen den 31 december, eftersom mitt nyårslöfte – att inte köpa nya böcker förrän de gamla är lästa – skulle kicka igång vid midnatt.)

Tanken föresvävade mig att skaffa den senaste utgåvan av Dungeons & Dragons – världens mest klassiska rollspel. Av olika anledningarna blev det inte så. Bland annat spelade ekonomin en viss roll. En av de fina sakerna med ett spel som D&D är ju att det finns en miljard tillbehör att köpa: extra regler, kampanjer, äventyr, kartor, världsbeskrivningar, och så vidare. Min detaljbesatthet skulle, med all sannolikhet, tvinga mig att redan från början köpa så mycket som möjligt. Och det har jag inte råd med.

Därmed inte sagt att jag inte vill spela D&D. Det vill jag. Mer än gärna. Ikväll, om någon har möjlighet? Jag vill bara inte köpa spelet och sedan tvingas vara den som lär sig allt. Min dröm gällande D&D är att bli inbjuden till en grupp som redan har, och kan, allt som behövs, och att jag på så vis får åka snålskjuts in i liret.

Så det blev alltså inget D&D beställt i december. Snarare kom jag fasligt nära att beställa några av de svenska klassikerna – såsom Drakar och demoner, Mutant eller Varselklotet – eller det bröderna Coen-inspirerade Fiasco, som verkar helt briljant. Samtliga tilltalar mig av en eller annan anledning.

Med ödet lade plötsligt sina fingrar på vågskålen. Jag snubblade över Fate – och förälskade mig. Inom loppet av en timme hade jag lagt en order. (Nästa dag skulle det visa sig att spelet finns att ladda hem gratis på tillverkarens hemsida. Jag valde att inte avbeställa, eftersom jag inte ville slösa bort min sista bokbeställning. Ett inte helt logiskt resonemang, med tanke på mina tidigare ekonomiska invändningar.)

Fate fascinerar mig. Här har vi ett spel som inte tillhör någon särskild miljö eller genre. Det består i princip bara av en uppsättning regler, vilka spelledaren och spelarna kan utnyttja för att skapa en berättelse i vilken värld som helst. Jag behövde, med andra ord, inte sitta och fundera över om jag ville köpa ett spel som riktade in sig på sci-fi eller fantasy eller western eller vampyrer eller zombies eller någonting: Fate kan vara vilket som och mer därtill.

Det finns en del äventyr till Fate. De utspelar sig i bjärt olika världar. Vill du spela som superbrottsling i framtiden? Som brandman i samtiden? Som en Camelot-riddare, fast i robotdräkt? Som… katt? Så pass olika galenskaper finns publicerade.

Dock har jag fattat ett ödesdigert beslut: jag ska inte använda mig av någonting färdigskrivet. Äventyret och världen, samt de karaktärer som befolkar den, ska jag hitta på själv – med viss hjälp av spelarna, givetvis. Detta är en utmaning som jag förmodligen inte är redo för, men som jag – i egenskap av djärv människa – tänker ge mig i kast med.

Min tanke är att denna lilla process ska beskrivas här på Spelglädje. Två inlägg tänker jag mig: ett inlägg som går igenom hur Fate är uppbyggt, och ett inlägg där jag berättar hur äventyret artade sig. Det första inlägget hoppas jag klämma ur mig inom någon vecka, och det andra kan jag så klart inte skriva förrän vi har hunnit spela.

Så om ni är intresserade – håll utkik här på Spelglädje. Det kommer att publiceras ett och annat om rollspel under 2018. You have my (s)word.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s