Tillfälligt avbrott


Kära läsare. Någon av er har kanske lagt märke till att det inte, som det brukar, har publicerats någon text på Spelglädje idag. Anledningen är lika irriterande som enkel:

Min bredbandsleverantör har fått skit i sitt blåa skåp och jag sitter alltså utlämnad ute på landet utan både internet och wi-fi. Av denna anledning kommer Spelglädjes snart 300-åriga tradition i att uppdateras på onsdagar tyvärr att brytas. Jag beklagar givetvis denna tragedi, men hoppas vara på banan igen så fort mitt mobila ersättningsbredband har levererats.

Kämpa på där ute, ni har i alla fall internet. 🙂

Att vara inställd

brädspel spelglädje sällskapsspel

Det var lördag. Himlen var oskyldigt grå. Det snöblandade regnet slog mot trädäcket på typiskt vårvintermanér. Familjen var införstådd. Matbordet var bokat och avtorkat. ANACHRONY, spelet som jag väntat på att få spela i snart ett år, var laddat. Björn och Herr Baguette var inbokade på heldagsbasis. Minsta motståndets lag hade ersatt alla andra lagar som vuxna familjemänniskor måste följa. Ja ni märker, förutsättningarna för en fantastisk dag i brädspelsnörderiets tecken var utomordentligt gynnsamma.

Veckan innan lördagen ägnade jag, förutom till att arbeta, åt att försöka lära mig ANACHRONYS ganska omfattande regelverk. När de två vännerna som kommer på besök båda är lärare och pedagoger blir liksom pressen monumental gällande regelförklaringen och då gäller det att kunna sina saker. Har ni förresten förklarat spelregler för lärare någon gång? Det är otäckt. Man kan riktigt se hur de analyserar varje ord man säger och stoppar allt i sina kunskapsbanker gällande tillvägagångssätt som inte är pedagogiskt korrekta. Konstigt nog vill de aldrig själva förklara några regler, men den fördjupningen tar vi en annan gång.

På förberedelseveckans torsdag började jag känna mig lite märklig. Liksom febrig. Stärkt av det faktum att jag skulle vara ledig på fredagen och min stora längtan till lördagen mustrade jag all kraft jag kunde hitta och slutförde ändå min arbetsdag enligt plan. Att jag, när jag kom hem på kvällen, hade över 38 graders feber var jag varken särskilt förvånad eller orolig för. Lite feber har ju ingen dött av och eftersom feber går över lika fort som den dyker upp var jag säker på att vilodagen skulle skänka mig all läketid jag behövde för att den stora lördagen skulle kunna genomföras både med glädje och vigör.

Fredagen blev precis så full av vila som jag hade hoppats och jag ägnade mig åt rejäla vätskeintag och allmänt soffliggande. På kvällen innan jag somnade länsade jag Youtube på regelförklaringar och när jag somnade kände jag mig både förväntansfull och extremt förberedd på pedagogernas granskande blickar. ANACHRONY skulle äntligen ske!

På lördagen vaknade jag mycket tidigare än beräknat. Närmare bestämt 04.32. Innan jag vaknade drömde jag om hur jag, Björn och Herr Baguette spelade ANACHRONY tillsammans, men mitt i lirandet visade sig allt jag hade förberett vara helt förgäves. Spelplanen stod inte att känna igen, jag hade glömt bort reglerna och jag kände mig dessutom omåttligt förvirrad kring vad jag höll på med överhuvudtaget. ”Spela spel? Hur gör man det? Varför? De andra verkar ju ha koll på vad de gör, så det är bäst att jag låtsas att jag också har det. De är ju pedagoger och inför dem vill man ju inte verka korkad och obildad.” tänkte mitt drömmande jag. Alltihop var dessutom insvept i ett flummigt, roterande moln av yrsel och svettvåta sängkläder.

Ni som har varit där själva vet precis vad drömmen var. Japp, en feberdröm. Medan Frugan, extremt kärleksfullt och sympatiserande, gick för att hämta dubbel dos Alvedon lät jag mina svettvåta fingrar SMS-fälla bilan över den ljuvliga lördagen och döda allt hopp, inte bara för mig, utan för mina speltörstande vänner. Allt vi hade planerat, allt vi hade sett fram emot och precis allt vi hade ställt in oss på blev… inställt.

Vad gör man då när någon, inte bara slår undan benen på en, utan dessutom sågar av dem med rostigast tänkbara figursåg och hoppar på dem? Jag bad mig själv, Björn och Herr Baguette skriva några rader i ämnet och dessutom ange en färg som hade präglat dagen. Det här är berättelsen om vad tre speltörstande, medelålders män gjorde och kände den där lördagen som egentligen skulle ha varit trevlig.

Martin:

Drogad av två Alvedon och ett stort glas vatten sov jag till över 11 på förmiddagen. När jag vaknade förvånades jag över att Meepeln hade misslyckats med att godmorgon-spränga mitt febertyngda huvud och jag tänkte dessutom, extremt bittert, att om det inte vore för mig så skulle ett parti ANACHRONY pågått på våningen under. Med en gångart (och förmodligen ett utseende) som hade passat bra i The Walking Dead hasade jag mig ner för trappan och påbörjade sammanställandet av något som påminde om frukost. Arg över att jag hade blivit sjuk och avgrundsdjupt besviken över att speldagen som jag hade byggt upp så mycket förväntningar kring hade ställts in, walkingdeadade jag mig ner i mitt TV-rum och påbörjade något som skulle visa sig bli ett maraton i Sopranos-tittande. Kanske skulle jag kunna döva mitt lidande om jag ägnade dagen åt människor som hade det värre?

Fel. Folk dog. Lemlästades. Betedde sig allmänt svinigt. Men ingen hade det värre än en blek, medelålders man smittad av en allförgörande farsot. Följande SMS-konversation med Björn gjorde knappast saken bättre:

Björn: Jag har haft SKITTRÅKIGT idag, bara så du vet!

Martin: Och jag då!? Som tvingas se speleländet ligga framme samtidigt som jag försöker kämpa ner mina drygt 38 grader!

Björn: Jag lider med dig, men prioriterar mitt eget lidande, givetvis.

Det är verkligen härligt med vänner som bryr sig. Dagens färg: Snorgrön.

Björn

Lördagen blev en tråkig historia. Efter att jag hade vaknat och sett det sms vari Martin förvandlade allt mitt hopp om en någorlunda trevlig dag till rök och aska, satt jag i en stunds tysthet och stirrade in i den karga, bistra verklighet som är min tillvaro. Än en gång skulle jag alltså behöva konfronteras med hur innehållslöst mitt liv är.

För att distrahera mig själv från meningslösheten i min existens gjorde jag några tafatta försök att planera sociala aktiviteter med andra människor. Det gick givetvis rakt åt helvete; alla var upptagna med sina egna liv, och hade inte tid åt att hjälpa mig med min kris.

Dagen slutade med att jag låg i min soffa och spelade Horizon: Zero Dawn på mitt PlayStation, samtidigt som jag plågade mig själv med att kolla på Instagram för att se hur pass roliga och aktiva alla andra var.

Skulle jag beskriva lördagen med en färg, då vore den färgen onekligen grå.

Herr Baguette:

Jag ser rött, ibland blir man bara trött.

Hur kan jag känna mig hel nu när det inte blir spel?

Fann tröst i besserwisser och rödtjut.

Så fann den lördagen sitt slut.

Anachrony – Unboxing

Skördetid. Vilket underbart ord. Och den tiden är nu. Jag minns mycket väl hur jag, förra våren, med hjälp av Frugans iPad, planterade mitt frö genom att pynta drygt 700:- till Kickstarter-kampanjen för ANACHRONY. Sedan dess har jag tålmodigt vattnat, gödslat och, kanske framförallt, väntat på att mitt slit skulle bära frukt.

anachrony brädspel spelglädje sällskapsspelJag är inte säker på hur mycket vattnandet och gödslandet egentligen har hjälpt, men i förra veckan tittade min växt äntligen upp ur brevlådan. Det ska sägas direkt, jag hade förväntat mig att ANACHRONY skulle vara ett fysiskt stort spel, men när jag råkade lägga lådan framför Meepeln blev jag… sådär nördigt glad som jag inbillar mig att bara vi brädspelare kan bli. Storleksförhållandet mellan en Kickstarter-utgåva av ANACHRONY stående på högkant och en sittande 10-månaders dotter är nämligen sådant att dottern har svårt att synas överhuvudtaget. Visserligen väger spelet bara 5.81 kilo (medan dottern väger ungefär det dubbla), men det är ju faktiskt storleken som räknas här.

Eftersom jag är ett sådant praktexemplar i karaktär och förmåga att lägga band på mig själv bestämde jag mig för att inte fördjupa mig särskilt mycket mer just då och istället ägna resten av kvällen åt familjen (jag vet, det är sjukt). När morgondagen grydde studsade jag dock upp före tuppen, kastade i mig min frukost, hängde ut Gone Boardgaming-skylten på ytterdörren och laddade kaffebryggaren med bästa möjliga innehåll. Det var dags. Nu kanske ni tror att det betyder att jag kastade mig över ANACHRONY som om jag vore min bror och en taco-tallrik, men med åldern (i alla fall min) har ett lugn tillkommit som låter mig njuta av min egen iver. Så jag satt bara där och beundrade lådan. Njöt av specialomslaget. Läste på baksidan om allt jag skulle hitta inuti.

ANACHRONY är ett strategispel för 1-4 spelare som utspelar sig i framtiden, när jorden som vi känner den har kollapsat och åter byggts upp kring fyra ideologier; Harmoni, Dominans, Framsteg och Frälsning. Spelarna antar rollen som ledare för varsin ideologi och måste sträva, dels efter att den egna ideologin ska bli överlägsen de andra, men också för att förbereda sig för en framtida katastrof i form av ett apokalyptiskt meteoritnedslag.

I takt med att kaffedoften spred sig på det där fantastiskt hemtrevliga sättet bestämde jag mig ändå till slut för att skrida till verket. Försiktigt hasade jag bort omslaget och… hittade en ännu vackrare låda under. Den omöjliga logotypen fångade omedelbart min blick och när jag dessutom upptäckte att den var upphöjd och gick att känna förstod jag att jag var kär. Sist jag överraskades av en så vacker kartong handlade det om DEAD OF WINTER (vi känner ju alla till hur det gick vid det här laget) och det är bara att erkänna rakt upp och ned: Lådan till ANACHRONY är det vackraste jag någonsin har sett i spelväg (min halvusla bild nedan gör den definitivt inte rättvisa).

anachrony brädspel spelglädje sällskapsspel

Väl under locket fortsatte materialist-fixen. Mängden komponenter och attiraljer jag möttes av var inget annat än enorm och jag blev faktiskt något överväldigad. Åtta ark med markörer och brickor att puncha, flera plastade förpackningar med både kort och spelplaner i olika storlekar. Var skulle jag börja? Vilka delar var till vilken expansionsmodul? Hur i hela helsinki sorterar man en så rejäl mängd prylar i en så liten mängd zip-påsar? Och varför fanns det ingen insert i lådan?

Försiktigt och allmänt andäktigt grävde jag mig nedåt. Det första jag stötte på var 1 ton regelböcker på flera olika språk, vilket irriterade mig våldsamt. Materialist eller inte, jag behöver inte en flera centimeter tjock lunta med regelhäften som jag inte förstår. Praktikern i mig undrar om det verkligen är så svårt att bara bifoga de regler som behövs i respektive region, men eftersom ett så stort företag som IKEA fortfarande envisas med att skicka instruktioner för handhavande av bordsben på alla världens språk ska jag inte klaga för mycket. Jag tror förresten att jag ska lämna de franska reglerna till Herr Baguette så får han återgälda tjänsten från senast

Regelirritationen glömdes sedan lika snabbt som den hade blossat upp. Underst i boxen låg nämligen en låda fylld med fantastiskt detaljerade och stora (55 mm) miniatyrer. Jag är egentligen lite allergisk mot den miniatyrvåg som sköljer över Kickstarter, min uppfattning är att utvecklare allt för ofta skryter om massiva mängder av plastfigurer för att dölja spelmässiga brister, men miniatyrerna i ANACHRONY är helt fantastiska att skåda (och dessutom bonuslullull som bara finns för att höja stämningen). Tunga är de också, 30 gram styck! Det blir till att starta upp målarverkstaden igen för att tvätta bort den gråa och trista färgen.

anachrony brädspel spelglädje sällskapsspel

Och så var det ju det där med att puncha och sortera markörer. För mig är är det något av en meditativ sysselsättning så även om jag fick komplettera med några egna zip-påsar för att kunna organisera allt som jag ville njöt jag för fullt. DEFCON 1 höll dock på att utlysas vid ett tillfälle eftersom jag upplevde att det saknades ett kort till en av expansionsmodulerna. Till allas lycka undveks kärnvapenkrig med en hårsmån; kortet hittades i en korthög (ja) där det inte borde ha legat (det är i alla fall min version).

Hursomhelst, efter 1,5 timmars sorterande var jag äntligen färdig och redo att stoppa ner allt i lådan igen. Då uppstod problem 1A i materialistens krishandbok: Hur ska allt få plats? Jag skojar inte, värre trängsel i en spelbox har jag aldrig stött på och då mäter den ändå 42 x 29,5 x 10 cm. Som tur var gick det att lösa genom att kasta ut reglerna jag inte förstod och att dra in magen riktigt ordentligt; sedan gled både lock och extra omslag snällt på. Säg såhär, nu förstår jag varför det inte fanns med någon insert.

anachrony brädspel spelglädje sällskapsspel

Sammanfattningsvis kan man säga att jag är ganska entusiastisk över ANACHRONY. Eller, ganska är en rejäl underdrift för jag tror att denna unboxing bara är starten på kärlekshistorien. Skulle man kunna idka coitus med ett brädspel så är det i nuläget ANACHRONY jag skulle välja; artwork, storlek, komponentkvalitet och tyngd. Allt stämmer.

Nu hoppas jag bara att det är roligt också. Men det är det ju. På lördag får jag facit.

Ich habe hunger!

spelglädje brädspel sällskapsspel essenI oktober varje år brukar jag sprida massiva mängder av bitterhet omkring mig. Inte minst här på Spelglädje eftersom jag vid det laget brukar sitta och redogöra för vinnarna av Guldtärningen istället för att befinna mig i Tyskland på en av världens största brädspelsmässor. Varje gång det har hänt har min hunger efter brädspelsnörderi på sydligare breddgrader raskat mer uppåt än kurvan x^3 – 2x^2 – 2x + 1 gör vid ett x-värde mellan 2 och 3,5 (för er som inte orkar leta upp videoklippet jag använde för att komma fram till det så kan jag meddela att den där kurvan pekar väldigt mycket uppåt), och man kan nu säga att jag är hungrig i nivå med ett grundskolebarn på en grönsakssoppetorsdag.

Was macht man då när man habe hunger? Jo, man Essen så klart!

Ja, jag hittar ut själv och allt det där. Dock tycker jag det är fullt tillåtet att ordvitsa hur mycket som helst just nu eftersom jag är så odrägligt nedra nöjd. För bara 2 veckor sedan var mina tankar på helt andra ställen än Nordrhein-Westfalen och jag hade, om sanningen ska fram, inte ens övervägt att förverkliga min dröm om att besöka Spiel i Essen det här året. ”Det får bli ett annat år detta året också” tänkte jag i hur vanlig ordning som helst.

Men så dök han upp på sin vita springare, Herr Baguette. Vid en gemensam måltid på vår arbetsplats kom ämnet på tal och innan jag visste ordet av så var han i full färd med att varsamt plocka ut tummarna ur min ändalykt. I en matsal! Det lät ungefär såhär:

Herr Baguette: Men ska vi inte ta och åka till Essen ihop?

Martin: Eh, jo, ja. Varför inte?

Och så var det bestämt. Utan att jag hade  hunnit med att analysera om dylik spontanitet ens är laglig i det här landet var ett rum på Luise City – An der Philharmonie bokat (kom gärna och hälsa på i spelrummet) och jag var därmed ytterst inblandad i något som jag redan nu vågar fastslå blir årets absoluta höjdpunkt. Nu måste jag bara ta reda på hur jag ska ta reda på allt jag behöver veta inför resan och ovanpå det lära mig mängder av mässnödvändiga life hacks; jag misstänker nämligen att orch-armén i Sagan om Ringen bara är en mild bris i jämförelse med vad som väntar i mässhallarna. Jag har förresten redan börjat skissa på en lista med viktiga frågor:

  • Hur många spel får (inte) plats i en kabinväska?
  • Hur får man tag på en jättestor transportlåda, som inte är fylld av majonnäs, i Tyskland?
  • Hur många spel kan Postnord förstöra/slarva bort mellan den svenska gränsen och mitt hem?

Nu verkar utbudet av överlevnadslitteratur om allt som rör Spiel i Essen vara ganska välsorterat, så jag är faktiskt inte speciellt orolig för någonting (utom den sista frågan som oroar mer än den borde). Jag ska helt enkelt bara njuta av stunden och åka med. Och köpa spel så klart. Jag, fast egentligen bara Frugan, vill inte ens tänka på hur mycket spel som kan tänkas flytta norröver framåt höstvintern, men om jag lockar med en tur till IKEA efteråt kanske hon blidkas något. Att själva syftet med turen är att få tag på ett stort och rymligt spelskåp att ersätta hennes klädbyrå med kan vi ju hålla tyst om.

Hur kommer då mitt Essen-spektakel visa sig här på Spelglädje? Det är oklart i nuläget, men rimligen kommer jag att dela med mig lite av mina förberedelser och under själva mässan planerar jag att bli en av de där fruktansvärda Essen-Instagrammarna som irriterar och frestar alla hemmavarande entusiaster till vansinne.

Jag längtar till oktober. På ren Ranelidska, det har aldrig gjorrts förut.

Att skapa ett spel #3

vendetta brädspel sällskapsspel spelglädjeOm världen hade varit en plats där man kunde lita på att saker skulle gå som planerat hade de här raderna inte funnits direkt under ovanstående inläggstitel. De flesta av er förstår förmodligen ingenting just nu, men ni som var med på Spelglädje under 2015 minns kanske Björns lilla ”Skapa-ett-eget-spel-artikelserie”? Det blev en Del 1 och en Del 2, men sedan avslutades det hela som Björns ambitiösa projekt i allmänhet gör, med ett diminuendo ut i den eviga upphördheten.

Är då detta ett försök att förminska Björn samtidigt som jag stolt utannonserar att jag själv har börjat knåpa på ett eget spel? Inte alls, jag skulle aldrig ens komma på tanken att ge mig på spelkonstruktion eftersom jag är väl medveten om mina, framförallt matematiska, begränsningar. Nej, det där med att koppla ihop avancerade sannolikhetsberäkningar med roliga teman låter jag bättre lämpade personer sköta, vilket osökt leder mig in på min ärade kollega Herr Baguette (han är lite fransk). Han har nämligen haft den ytterst goda smaken att svänga ihop VENDETTA, ett maffiaspel i renaste Al Capone-stil. Hur han fick ihop liret övergår mitt förstånd fullständigt, men samtidigt ska man ju ha med sig att han har skrivit en avhandling om det svenska folkhemmet. På franska. Men han gillar inte Melodifestivalen. Ja ni hör, han är verkligen en speciell figur den där Herr Baguette.

Rent materiellt består VENDETTA av resterna av ett gammalt TP, ett gäng plundrade RISK-pjäser och en mängd arbetsplatslaminerade brickor och kort. Artworken består av blyertskonst på grundskolenivå och spelplanen ramas in av den där poängräkningen som alla vi som har spelat ett Euro-spel känner igen. Det bör dock tilläggas att räkningen går motsols, men har man någonsin kört en Renault vet man ju att det är typiskt franskt att göra tvärtom.

Tvärtom eller inte, vi hade faktiskt riktigt roligt när vi spelade VENDETTA i lördags. Herr Baguette hade utsett mig till spelledare med fullt ansvar för att både läsa reglerna och förstå dem. ”Det ska bli roligt att testspela med riktiga spelare, VENDETTA har tidigare bara spelats med en massa fransmän som drack öl samtidigt” sa han och satte sig med armarna i kors och väntade på att alla pedagogiska regelsvagheter skulle blotta sig. Till en början kände jag mig ganska besvärad över att behöva ta ansvar över ett spel som någon annan vid bordet kände till bättre än mig, men snart blev jag varm i baskern och Herr Baguette fick övergå från att sitta tillbakalutad till att frenetiskt notera otydligheter och brister medelst bläckpenna.

vendetta brädspel sällskapsspel spelglädje

Nu kanske det låter som att VENDETTA var ett korthus som föll ihop så fort vi började skaka bordet lite, men så var det absolut inte. Både spelmekaniska och tematiska detaljer överraskade mig positivt och det tog inte lång tid innan jag faktiskt lyckades förtränga att det var en hemmagjord prototyp jag lirade. Som ni kanske anar av poängräknaren jag nämnde ovan så går det hela ut på att samla Respektpoäng (RP) på typiskt maffiavis. I min RP-jakt investerade jag i alkohol, droger, casinon och bordeller samtidigt som jag avlönade råbarkade gangsters för att skydda mina familjemedlemmar. Pizzerior, hotell och barberare landade på bordet framför mig samtidigt som jag frenetiskt försökte mörda motståndarnas familjemedlemmar med min alldeles för billiga yrkesmördare Mozart.

Just det faktum att man kunde anlita olika karaktärer för att hjälpa till att tjäna RP var en väldigt rolig detalj som kändes både logisk och tematisk. Ännu mer tematiskt var det att spelets konstruktion ständigt uppmuntrade hämndaktioner av alla de slag och man kan lugnt säga att VENDETTA inte lämpar sig för lättstötta personer. Vet ni förresten vad en slickman är för något? Jo, i teorin är han en charmör som används för att först charma och sedan vanhedra en motståndares dotter. Jag skriver ”i teorin” eftersom Anders (ni vet, min bror) försökte ragga upp min dotter inte mindre än 7 gånger utan att lyckas. Det bör också nämnas att han investerade stora pengar i att hyra in spelets hårdaste yrkesmördare utan att lyckas med särskilt mycket i den vägen heller.

Fler roliga detaljer var Gudfaderkorten som plötsligt kunde framkalla bröllop, pokerturneringar eller bankrån med extremt höga insatser. Ovanpå det ingick en spännande draftingfas där Familjekort med diverse egenskaper fördelades. Vad sägs till exempel om kort som befriar någon ur fängelse via politiska kontakter, kort som tvingar motståndarna att gå på dop och begravningar, eller varför inte tilldela en nyss mördad familjemedlem ett sjätte sinne som gör att denne överlever mirakulöst? Sa jag att man kan köpa polisen och/eller guvernören också? Självklart kan man det…

Kort och gott kan man säga att VENDETTA var ett gediget bygge maffiaspel som gav mersmak. Visst finns det en hel del saker att putsa på, men embryot till något riktigt finfint finns definitivt och jag kan bara hoppas att Herr Baguette tar tag i brödkniven och verkligen försöker skapa en färdig produkt en dag.

vendetta brädspel sällskapsspel spelglädje

Hur vårt testspel slutade? Vi gick så klart in med inställningen att Herr Baguette skulle krossa oss andra fullständigt, men till min egen förvåning (och förmodligen Herr B:s också), befann jag mig i en ganska rejäl poängledning när spelet närmade sig slutet (Anders låg så klart sist). Där och då började jag faktiskt att tro på att jag hade chans att klippa självaste spelkonstruktören i hans eget spel och i ett sista försök att optimera mina chanser till vinst skänkte jag, via ett familjekort, 40.000$ till kyrkan i utbyte mot 7 RP. Tyvärr hade jag underskattat Herr Baguettes innehav av pengatvättar och andra tveksamma verksamheter och han gled förbi med några ynka poäng i sluträkningen, vilket irriterade mig våldsamt eftersom han därmed kunde upprätthålla sin obesegrade svit i VENDETTA. Jag är förresten säker på att det döljer sig en poäng om mänskligheten i att droger och snusk lönar sig bättre än andlig verksamhet, men jag har svårt att sätta fingret på den.

Nåväl, efter tre och en halv timmes stenhårt speltestande lade vi det hela bakom oss och besökte den lokala pizzerian. När vi satt och glufsade i oss som bäst frågade jag Herr Baguette hur lång tid det hade tagit att konstruera VENDETTA. Han visste uppriktigt sagt inte, men berättade samtidigt att det inte brukar ta särskilt lång tid för honom att gå från idé till något spelbart och att det oftast har den goda smaken att bli ganska balanserat direkt. Enligt uppgift har det dessutom hänt att han har drömt ihop ett spel med regler och allt även om det är oklart vad det resulterade i. Påminn mig om att fråga honom om det på måndag.

The Dice Tower: Best of 2016

The Dice Tower är ett gäng amerikaner som ägnar det mesta av sin tid till att spela och recensera brädspel. Varje jul publicerar de ett filmklipp där de utnämner sina brädspelsfavoriter från året som har gått och det brukar vara en ren guldgruva i att hitta godbitar som jag annars hade missat. Förra året gjorde de, i mina ögon, ett otroligt bra jobb i sina utnämningar och spelen som hamnade på plats 1-5 i förra årets sammanfattning är nu också hyllade favoriter i min egen samling.

Turen har kommit till 2016 och jag slog mig i vanlig ordning ner med en kopp kaffe för att avnjuta speltipsen. I år var det dock något som var annorlunda, och då menar jag inte bara att Frugan låg och sov på golvet och Meepeln satt bredvid och stirrade på mig samtidigt som hon krystade fram en bajsblöja. Nej, det var också något speciellt med herrarna Tom, Sam och Zee: de var knappt överens om någonting alls och den vänskapligt hetska stämningen som brukar genomsyra deras diskussioner tycktes ett flertal gånger vara på väg mot äkta irritation.

Var spelåret 2016 ovanligt svagt, eller hade de bara vaknat på fel sida? Ingen aning, men klart är i alla fall att det bland de 30 spel som nämndes bara fanns 3(!) gemensamma nämnare och att inget spel nämndes av alla tre. Årets sammanfattning kommer alltså att bli rekordkort eftersom jag, traditionsenligt, bara tänker presentera spelen som togs upp av minst två paneldeltagare. I vanlig ordning har jag adderat spelens placeringar i Dice Towers ranking och ju lägre sammanlagd siffra desto högre upp hamnar spelet i min sammanfattning. Håll till godo vettja!

Och så den lilla disclaimern: Samtliga spelbeskrivningar är översatta från engelska av mig och eventuella fel är därför helt och hållet mina.

3. MECHS VS, MINIONS

spelglädje brädspel sällskapsspel mechs vs. minionsSpeltyp: strategispel, samarbetsspel Antal spelare: 2-4 
Speltid: 60-90 min Språk: Engelska 
Ålder: 14+ Tillverkare: Riot Games

Mechs vs. Minions är ett samarbetspel för 2-4 spelare. I världen Runeterra tar spelarna på sig rollerna som fyra djärva Yordles: Corki, Tristana, Heimerdinger och Ziggs, som måste samarbeta och styra sina nybyggda robotar mot en armé av plundrande minioner. Med modulär spelplan, programmatiska kommandorader och en story-driven kampanj så kommer varje uppdrag att vara unikt och sätta era samarbets- och programmeringskunskaper på prov.

Spelet innehåller totalt tio uppdrag och varje uppdrag tar ca 60-90 minuter att spela. Lådan innehåller fem spelplaner, fyra kommandorader (en för varje spelare), fyra målade robotminiatyrer, förmåge- skadekortlekar, ett timglas, 100 minioner etc. Det verkar också finnas ett stort föremål som försöker ta sig ut ur den där stängda lådan…

****

Tom Vasel: 6:a
Sam Healy: 9:a
Poäng: 15

Jag fick faktiskt tips om det här spelet i höstas förra året och visst verkade det redan då intressant även om jag inte har tänkt särskilt mycket på det sedan dess. Story-drivna samarbetsspel med små figurer lockar mig alltid sedan jag provade MICE & MYSTICS första gången men det här tycks vara allt för inriktat på strid för att jag ska bli riktigt intresserad. Kommer jag att skaffa Mechs vs. Minions? Tveksamt, även om jag så klart anmäler mig som högst frivillig till deltagande om min tipsande vän slår till. Eller vet ni, baserat på min självkännedom är det rätt så troligt att Mechs vs. Minions hamnar både på min önskelista och i min garderob förr eller senare.

2. STAR WARS: REBELLION

boxSpeltyp: strategispel Antal spelare: 2-4 
Speltid: 180-240 min Språk: Engelska 
Ålder: 14+ Tillverkare: Fantasy Flight Games

 

STAR WARS: REBELLION är ett brädspel om en episk konflikt, mellan det Galaktiska Imperiet och Rebellerna,  för två till fyra spelare.

Upplev det Galaktiska Inbördeskriget som aldrig förr. I REBELLION, kontrollerar du hela det Galaktiska Imperiet eller Alliansen av Rebeller. Du måste föra befäl över rymdskepp, sköta truppförflyttningar och samla stjärnsystem för att hjälpa till. Eftersom det är stora skillnader mellan Imperiet och Rebellerna så har varje sida olika vinstvillkor och du behöver justera din spelstil beroende på vem du representerar. Kommer Rebellerna att lyckas med sitt uppror innan Imperiet hittar den gömda rebellbasen?

****

Tom Vasel: 10:a
Sam Healy: 1:a
Poäng: 11

Vet ni, av någon anledning är jag immun mot Star Wars-hype och istället för att locka mig till oansvariga köp blir effekten den motsatta på mig oavsett hur populärt spelet blir. Möjligen är jag idag närmare ett köp av STAR WARS: IMPERIAL ASSAULT än jag var när det kom, men nej, som vanligt kommer jag nog att låta er fanboys/girls ha er värld för er själva. Temat undantaget tycker jag ändå att  STAR WARS: REBELLION verkar både intressant och spännande så om någon skulle släppa ett likadant spel med Mass Effect-tema så hade jag nog slagit till bums. Tycker ni att jag säger emot mig själv? Det gör jag också. Lita aldrig på mig när Star Wars är inblandat.

1. CRY HAVOC

Pud_295x295x100_wieczko.cdrSpeltyp: konfliktspel Antal spelare: 2-4 
Speltid: 60-120 min Språk: Engelska 
Ålder: 10+ Tillverkare: Portal Games

CRY HAVOC är ett kortdrivet, asymmetriskt, konfliktspel som utspelar sig i en brutal science fiction-värld. Varje spelare för befäl över en av fyra unika fraktioner med varierande förmågor och enheter. Spelet innehåller 54 miniatyrer, en stor spelplan och över hundra unika kort med fantastisk artwork.

****

Tom Vasel: 4:a
Sam Healy: 3:a
Poäng: 7

Innan jag såg Dice Towers lista hade jag faktiskt aldrig ens hört talas om CRY HAVOC och efter att ha läst om spelet och sett Tom Vasels tokhyllande recension så känner jag… att jag inte verkar ha missat något speciellt faktiskt. Visst, det här är säkert ett fantastiskt bra spel, men det lockar helt enkelt inte mig nämnvärt mycket att skaffa ännu ett konfliktspel som går ut på poängsamling medelst miniatyrer på rund karta eftersom jag redan har BLOOD RAGE. Min första erfarenhet av sistnämnda var ju dessutom inte alldeles hejdundrande klockren om vi säger så, så jag är helt klart lite bränd om nosen i frågan och ska definitivt, istället för att köpa CRY HAVOC, ägna mig åt att göra nya BLOOD RAGE-försök framöver.

***

Så… för att sammanfatta mina intryck av årets lista så är jag faktiskt inte särskilt imponerad. Inget av spelen känns som en rejäl fullträff för min del även om jag plötsligt har drabbats av en obeskrivlig lust att ändå skaffa STAR WARS: REBELLION; det verkar ju faktiskt vara ett ganska bra spel oavsett tema och att det sedan, enligt uppgift, passar utmärkt för två spelare gör inte saken sämre i min småbarnsföräldervärld (som sagt, lita aldrig på mig när Star Wars är inblandat). I övrigt tror jag att jag lägger min 2016-energi (och mina pengar) på exempelvis TERRAFORMING MARS, SCYTHE och/eller MANHATTAN PROJECT: ENERGY EMPIRE istället.

Bears vs Babies

Att bli förälder är ett projekt som kräver minituösa förberedelser. Man kan öka sin krisberedskap genom att läsa böcker, se dokumentärer, gå på föreläsningar och anmäla sig till en hel katalog av graviditets- och föräldrakurser. På kurserna förklarar milda kvinnor i ulliga raggsockar att den värld man trodde sig känna snart är ett minne blott och att den, från och med avkommeankomsten, aldrig kommer att bli densamma igen.

Såhär sex månader efter Spädbarnets (Meepelns) födelse, och i efterdyningarna av min första egna Fars dag, kan jag bara hålla med raggsockekvinnorna och inte nog poängtera hur mycket förberedelser som faktiskt krävs för att ta hand om ett barn; de passar nämligen sällan perfekt in i det hål man har skapat för dem i sitt redan underbara liv. Barn spottar mat över hela köket, barn har kolik och fisar på tvären, barn skriker så att hatthyllor ramlar ner när man besöker sina vänner (ja, faktiskt!) och barn bajsar sig själva mellan skulderbladen. Kan man förbereda sig på sånt? Nej. Kaoset som följde i kölvattnet av Meepelns födelse skapade så oändligt mycket mer frustration än jag, ens i min vildaste fantasi, kunde föreställa mig. Ett nyfött barn gör aldrig något av elakhet, men försök intala er det när ni, klockan 3.30 på natten äntligen har lyckats vagga hen till sömns och hör detonationen i blöjan.

Vad göra då? Jo, man skaffar sig frustrationsventiler. Tv-spel, böcker, BRÄDSPEL och promenader på folktomma (tysta!) platser är alla fantastiska verklighetsflykter. Och så surfar man på Kickstarter så klart. När man då, mitt i sitt allra mest frustrationsventilerande Kickstarter-surfande, råkar hitta ett spel som heter BEARS VS BABIES som går ut på att besegra en armé av spädbarn är det så klart omöjligt att inte trilla dit. Ett spel om satirdoftande björnar som glufsar i sig lika satirdoftande spädbarn har plötsligt gått från att bara vara lite roligt till en träff mitt i prick. Egentligen hade jag lovat mig själv att inte öppna plånboken för fler spelprojekt det här året, men Meepelns ankomst har försatt alla system i undantagstillstånd och jag anser helt enkelt att det här spelköpet är en nödvändighet för min fortsatta överlevnad.

Vad är då BEARS VS BABIES för ett spel? Tja, bilden nedan förklarar det hela ganska bra, men jag tänker ändå fylla på med en liten skriven förklaring. Kort och gott kan man säga att det handlar om ett kortspel som på den allra mest grundläggande nivån handlar om att dra kort ur en hög; det finns två typer av kort, björnkort och bebiskort. Björnkorten visar olika kroppsdelar som går att sammanfoga till en sammanhängande varelse framför sig medan bebiskorten läggs mitt på bordet och bildar en armé av illasinnade bajsmaskiner som måste besegras.

När som helst kan någon av spelarna väcka bebisarna ur den högst tillfälliga slummern, och den som då inte har en eller flera byggda varelser som kan hantera anstormningen kommer obönhörligen att bli begravd i ett berg av blöjor, kladdiga hakklappar, storhandling och barnvagnar som ska fällas ihop i ösregn. Är man stark nog att möta hotet slukar man istället bebisarna och förpassar dem tillbaka till den magtrakt de en gång kom ifrån, och den som har ätit upp flest bebisar när spelet är slut står som segrare.

bears vs babies spelglädje brädspel sällskapsspel

BEARS VS BABIES är alltså både ett samarbetsspel och ett individuellt spel, och utvecklarna är mycket tydliga med att taktiken ligger i att väcka bebisarna vid en tidpunkt då man själv, men ingen annan, är redo att möta dem (där rök mitt erfarenhetsmässiga försprång!). Till sin hjälp har man förresten också en rad olika föremål, exempelvis yxor som kan befria en motståndares mäktiga björnvarelse från valfri kroppsdel.

Ja, ni förstår. BEARS VS BABIES är ett starkt humorinfluerat spel och det som tilltalar mig mest, förutom möjligheten att vara lite kulelak mot bebisar alltså, är att det verkar påminna en del om min gamla barndomsfavorit MIX MAX. Det finns två varianter att välja mellan, en barnvänlig(!?) variant och en som riktar sig mot en mer vuxen publik. Jag kommer självklart att välja den vuxna varianten eftersom jag, trots min ovana att välja tv-spel framför städning, ändå ser mig som en ganska vuxen person. Jag ska villigt erkänna att de stretch goals som erbjuds i kampanjen känns lite ”meeh”, men vad gör det när grundspelet verkar så skojsigt? Som småbarnsförälder mitt i den skånska regnhöstvinten kan sommaren 2017 inte komma nog fort, heja!

Guldtärningen 2016

Som ni säkert känner till så delar Leksaksbranschen ut sitt pris Guldtärningen till årets spel i kategorierna årets familje-, barn- och vuxenspel. Vinnarna har varit offentliggjorda ett tag och det är nu, som traditionen kräver, dags att presentera dem på Spelglädje.

När förra årets inlägg om Guldtärningen skrevs var spelmässan i Essen i full gång och min missnöjdhet över att inte vara där var kraftig. Min text osade dessutom av bitterhet över att jag, istället för tyskt mässande, ägnade mig åt att skriva om ett spelpris som jag aldrig har haft särskilt stort förtroende för (även om barn- och familjespelspristagarna (VAMPYRJAKTEN och KLASK) förra året faktiskt var bra!)

Det blev ingen resa till Essen det här året heller. Och jag har inte särskilt stort förtroende för Guldtärningen år 2016 heller. Mitt missnöje och bitterhet borde alltså ha nått monumentala nivåer vid det här laget, men i år är det något som är annorlunda. Spädbarnets ankomst till Spelglädje-familjen gjorde att den där tyska resan ändå aldrig var riktigt aktuell (men nästa år alltså…) och dessutom har hon gjort att mitt intresse för rena barnspel har vuxit rejält. Så… nu sitter jag faktiskt här och är riktigt nyfiken på vad Guldtärningen 2016 har att erbjuda. Ja, allt utom vuxenpriset då alltså för det är antagligen, precis som vanligt, ett hrm… mindre bra spel.

I vanlig ordning kommer jag att, i samarbete med Worldofboardgames.com, skärrskåda vinnarna med mina allra hårdaste recensentglasögon. Svaret på när det kommer att ske exakt är höljt i dunkel eftersom alla spelen inte finns till försäljning ännu, men ni kan lita på att det blir av så fort jag får möjlighet att lägga mina spelglada fingrar på dem.

Och med all formalia avklarad återstår det så bara att gå över till själva vinnarpresentationen. Bilderna är lånade med tillåtelse av Worldofboardgames.com, spelbeskrivningarna från respektive spelkartong och motiveringarna är hämtade på Alltomsallskapsspel.se (eftersom Leksaksbranschens egen hemsida, märkligt nog inte är uppdaterad i ämnet). Efter hand som recensionerna publiceras kommer de självklart även att kunna nås via länkar i det här inlägget.

Årets barnspel:

VAR ÄR LILLA KANINEN
var är lilla kaninen sällskapsspel brädspel spelglädje
VAR ÄR LILLA KANINEN är ett lekbaserat spel där en förälder eller äldre syskon leker med ett mycket litet barn (18 månader och uppåt). Spelet består av Lilla Kaninen i form av en mini-mjukis, sex koppar och 16 dubbelsidiga spelbrickor samt anvisningskort för att lätt komma igång med spelet. I spelet går Lilla Kaninen på besök hos en djurvän och göms under en av kopparna. Barnet letar efter Lilla Kaninen med hjälp av ledtrådar, historier och frågor. Inga förlorare i detta spel: sökandet kan fortsätta tills Lilla Kaninen hittas.

Det finns olika spelnivåer; det är dags att gå vidare till nästa nivå först när barnet börjar hitta Lilla Kaninen varje gång. En väsentlig del av VAR ÄR LILLA KANINEN är engagemanget mellan dig och barnet. Alla djur kan prata och emellanåt säger de och gör de något mycket tokigt. Släpp loss fantasin och ha roligt!

Juryns motivering:

”Minst sagt ovanligt med ett barnspel som också vänder sig till riktigt små barn. Ett utvecklande spel som kan göras till en enkel lek för de allra yngsta eller ett något mer avancerat spel för de äldre syskonen. Välgjort i bra kvalité och med den allra sötaste gosedjurskaninen som någonsin rymts i en spelkartong!

Årets familjespel: 

brädspel sällskapsspel otrio spelglädjeOTRIO

Reglerna i OTRIO är enkla. Få tre cirkelformade delar i din färg i en rad. Antingen i lodrät eller i vågrät ordning. Lika stora delar i en rad eller tre koncentriska delar i samma hål.

Du kan inte hitta mycket enklare regler än så här för ett strategispel. Spelet blir på det sättet mer utmanande beroende på hur snabbtänkt din motståndare är!

Juryns motivering:

”Klassikern Tre i rad har fått många spelutvecklare att gå vidare och hitta nya versioner. Här en av de mer lyckade där det finns minst tre olika vis att lägga sina tre brickor, i rad, inuti varandra eller i fallande storlek. Går snabbt att begripa och börja spela men otroligt svårt att behärska och överraskande lätt att förlora när man minst anar det. Koncentration och strategi är det som gäller.

Årets vuxenspel:

brädspel spelglädje sällskapsspel ordglappORDGLAPP

När ordet finns i minnet, men inte i munnen!

Har du tänk på hur många ord som snurrar i huvudet? Maträtter, poplåtar, kändisar, fotbollslag…. Listan kan bli hur lång som helst. När allt ät lugnt, är det lätt att komma på ett exempel på en hundras, en grönsak eller en artist. Men det är kanske en helt annan sak när det gäller att reagera och blixtsnabbt ge ett svar! Ett väldigt enkelt och snabbt spel! Kolla, tänk, svara och ha jättekul!

Reglerna i ORDGLAPP är väldigt enkla. Spelarna vänder på kort tills två spelares kort visar samma symbol. De som har samma symbol måste snabbt ge ett exempel på det ämne som står på motståndarens kort. Den som först häver ur sig rätt svar vinner motståndarens kort. Enkelt, eller hur? Vänta bara! Det kan dyka upp ett jokerkort som ger oväntade kombinationer, och dueller som snabbt ger helt andra utmaningar. Var taggad – det kan närsomhelst bli din tur!

Juryns motivering:

”Stressigt, snabbt och utmanande där spelarna ska avbryta varandra genom att ge exempel på maträtter, poplåtar, hundraser, fotbollslag och mycket mer, när deras kort överensstämmer med varandra. Visst fastnar tungan och självklart blir det kul när associationer, exempel och företeelser haglar över bordet. Perfekt isbrytare på kalaset, eller kanske till och med på konferensen?

****

Efter förra årets presentation skrev jag såhär:

”Där har vi vinnarna och jag kan redan nu säga att jag är ytterst tveksam till, ja egentligen alla utom årets barnspel.”

Och jag ser ingen anledning att inte använda den formuleringen även i år.

Årets barnspel, VAR ÄR LILLA KANINEN, ser otroligt intressant ut för mig som småbarnsförälder och jag är riktigt ivrig att prova det. Att försöka leka in min dotter i sällskapsspelens förlovade land redan vid 18 månaders ålder lockar enormt mycket.

Men Årets familjespel OTRIO… En ny variant på Tre i rad? Really? Inte det här året också väl? Räckte det inte med TREXO förra året?

Och så kommer vi slutligen till vad jag skulle vilja kalla prislistans sorgebarn. Inte för att ORDGLAPP inte är ett roligt spel, det kan det mycket väl vara, utan för att jag är så fruktansvärt trött på att vuxenspel hela tiden likställs med partyspel som tar max en halvtimme att spela och är bäst i kombination med alkohol. Varför, varför, varför?

Som vanligt hoppas jag innerligt på att få mina fördomar krossade. Ja, utom kring årets barnspel då alltså, där hoppas jag så klart att alla mina förväntningar slår in.

Spelartyp: Den dålige förloraren

spelglädje brädspel sällskapsspelportrait of a loser by Andrea Allen (Licens: Creative Commons)

[Följande stycke ska läsas med en irriterad, upprörd men också något stött röst]

”Alltså… varför gjorde du sådär? Om du inte hade haft det där kortet så hade du inte tagit allt träet som jag ville ha och då hade du lämnat det så att jag hade kunnat ta det och då hade jag vunnit! Fy f_n alltså, en enda poäng. Och förstår du vilken otur jag hade? Varje gång jag skulle bygga något var det någon annan som hann före i sista stund. Förresten, kommer du ihåg när du tog leran? Jag fattar inte hur du kunde spela så otaktiskt där alltså. Du borde ju ha tagit vassen istället, det hade varit mycket smartare för dig! Hade du bara gjort det så hade jag kunnat ta leran istället och bygga min brunn!”

En naturlag som gäller när man spelar brädspel tillsammans är att det alltid finns en vinnare och en eller flera förlorare. Sådana är förutsättningarna och alla som är med och spelar har frivilligt skrivit sin osynliga lilla kråka på det osynliga speldeltagarkontraktet. Vissa verkar dock ha gjort det under förutsättningen att de ska vinna, annars är de liksom inte med. Det är i den gruppen vi hittar Den dålige förloraren och det är där vi nu ska skrocka, raljera och… känna igen oss själva lite också va?

Det behöver knappast förklaras egentligen, men för formens skull: Den dålige förloraren är en spelare som, när hen misslyckas eller förlorar i spel, blir utåtgagerande verbalt och/eller fysiskt,  och/eller skyller motgångarna på någon annan och/eller vokalt analyserar var allt gick fel kombinerat med överdrivet användande av konjunktionen ”om”. Eller så gör hen helt enkelt som en gammal bekant till mig alltid gjorde och lämnar platsen med förklaringen att ”det är Sinbad på tv nu”.

Jag har stött på väldigt många dåliga förlorare i mina dagar och en av anledningarna till att jag ser det så är rimligen att Den dålige förloraren är väldigt lätt att känna igen. Urvalet begränsas ju till att börja med kraftigt av att det är spelare det går dåligt för som antar rollen, men det är liksom oundvikligt att missa den där typen som sitter och viftar med armarna, fräser, svär och stryper husdjur. I ett försök att kategorisera skulle jag dessutom vilja dela upp De dåliga förlorarna i två typer:

Typ 1, Den dålige förloraren som blir arg när spelet är slut. Denna typ är ganska lätt, och ibland väldigt rolig, att ha att göra med. Själva ”problemet” uppstår först efter att spelet är avslutat och det är riskfritt att antingen kasta mer bensin på bålet eller att helt enkelt bara ignorera. Vad man än väljer kan man räkna med att själva spelandet inte kommer att påverkas i negativ riktning och alla, inklusive Den dålige förloraren, kan förmodligen enas om att man har haft väldigt roligt tillsammans när stridsdimman väl har lättat.

Typ 2, Den dålige förloraren som blir arg under spelets gång. Denna typ är betydligt svårare att handskas med och inte sällan påverkar hens känslor hela spelets gång och utgång. Här gäller det att vara mycket försiktig, för i extrema fall kan förloraren bestämma sig för att ”om inte jag lyckas, så ska ingen annan göra det heller”. I mitt spelumgänge har t.ex. ”Slaget vid Poltava” en alldeles speciell betydelse eftersom min ena kusin, av anledningar jag inte minns, plötsligt gav sig ut på en hämndturné av största Tarantino-mått när vi spelade SVEA RIKE. I ett avgörande krig med Ryssland spelade han ut ett händelsekort om Poltava som i ett enda slag eliminerade alla våra chanser att vinna. Vi förlorade hela Sverige till Ryssland, SVEA RIKE förlorade sin glans (vi har inte spelat det sedan dess) och min kusin förlorade ansiktet (han nästan tagit tillbaka det nu).

Svea rike brädspel sällskapsspel spelglädje

En inte så lite ironisk detalj i sammanhanget är förresten att Den dålige förloraren brukar förlora i högre utsträckning än vad som faktiskt är nödvändigt eftersom det är så roligt att vinna över hen. I sin, inte sällan, väldigt synliga vilja att vinna drar hen helt enkelt till sig alldeles för mycket uppmärksamhet från de övriga spelarna och blir en tydlig måltavla. Tänk er själva hur ni hade agerat i en situation med två ungefär likvärdiga drag att välja emellan. Hade ni valt det som skadar Den dålige förloraren eller det som skadar Försynte Frank?

Är det då roligt att spela spel med Den dåliga förloraren? Min ringa mening (tack herr Omar!) är att det faktiskt kan vara extra roligt roligt att ha hen med så länge det rör sig om Typ 1. En sådan person är ett mycket tacksamt mål att attackera både verbalt och spelmässigt och är man ett gäng som känner varandra väl kan det bli en fantastisk spelkrydda med lite häcklande stämning runt bordet. Rör det sig om den betydligt ovanligare Typ 2 har man dock större problem och ska hen vara med och spela överhuvudtaget så gäller det nog att vara väldigt tydlig med vad som förväntas. Brädspelande är trots allt en social sysselsättning och ingen har särskilt roligt när någons topplock hotar att flyga all världens väg bara för att pandan åt upp fel bambu.

Jag ser egentligen inga tydliga begränsningar vad man bör och inte bör spela med Den dålige förloraren. Har man med Typ 2 att göra kanske ett samarbetsspel är lämpligast (eller kanske allra helst ingenting alls), medan Typ 1 går att integrera i de flesta spel utan några problem. 

Märker ni förresten att jag är ganska positivt inställd till Den dålige förloraren Typ 1? Det beror så klart på att det är i det facket jag i alla fall traditionellt har brukat placera mig själv. Med åldern har jag sansat mig och istället börjat uppskatta spelandet mer än slutresultatet, men det betyder inte att jag inte kan uppskatta en rejäl holmgång med upptrissad stämning och en och annan irriterad blick. Ett brädspel blir så mycket roligare om det inte bara är kindpussar och ”vill du ha lite mer kaffe?” hela tiden…

Slutligen, Den dålige förloraren är inte sällan samma person som Den dålige vinnaren, men den historien sparar vi till en annan gång.

Skilsmässa?

ROBINSON CRUSOE: ADVENTURE ON THE CURSED ISLAND (RC) är det spel som det har skrivits flest Skyttegravsrapporter om här på Spelglädje. Anledningen till det är så klart att det är ett spel jag gillar och som jag dessutom får tillfälle att duka fram ganska ofta. Trots detta går det inte att hitta någon recension av RC i Arkivet och det främsta skälet till det är faktiskt att jag är lite rädd för att skriva den texten.

RC är nämligen ett väldigt invecklat spel. Eller ja, så invecklat är det egentligen inte men det finns så otroligt många nyanser och regler att hålla reda på att jag aldrig känner mig riktigt redo att författa ett slutligt omdöme. Lådan innehåller mängder av kort, små anonyma kuber av plast, lite större anonyma kuber av trä, brickor med märkliga symboler på och ett gäng anonyma träcylindrar som används som spelpjäser. Alla omärkta attiraljers syfte förklaras någonstans i det jättetjocka regelhäftet, men som ni förstår skapar det här en ganska rejäl tröskel att ta sig över för att komma åt spelets briljanta inre och så ska det inte behöva vara tycker jag. Nu verkar det dock som att tillverkaren har upptäckt, och vill råda bot på, problemet för de har nämligen bestämt sig för att släppa en förbättrad version av RC.

Det irriterar mig. Det irriterar mig våldsamt faktiskt.

Inte för att RC inte behöver förbättras (för det gör det verkligen) utan för att min inre materialist, som jag skrev om förra veckan, har ingått partnerskap med min inre completionist och därför håller på att gå under av habegär. För oavsett hur fantastiskt mitt spels skick är, oavsett hur många lathundar över spelflödet jag har skrivit ut och oavsett hur många extra uppdrag jag har laminerat så är mitt RC inte längre det bästa och finaste som går att få tag i för pengar. Den nya versionen kommer att vara bättre och då förvandlas mitt eget spel till… ja, inte alls så ultimat och extra allt som den en gång var. Se bara på bilden nedan:

robinson crusoe spelglädje brädspel sällskapsspel

Den där bilden är lång. Och det värsta är att den inte bara är fylld av förbättringar till RC, den är också fylld av försämringar och förlöjliganden av min RC-version. Dessutom väljer de (garanterat bara för att reta mig) att infoga ett 7:e uppdrag om King Kong i den nya versionen, ett uppdrag jag var jättestolt över att jag redan hade som körsbär på toppen av min Robinson-tårta!

Många av er fnyser säkert där ni sitter på personaltoaletten och skrockar:

”Hehe, han är ju inte klok den där. Om nu allt är så besvärligt så är det ju bara att sälja det gamla spelet och köpa det nya istället”.

Och ja, det där skulle ju kunna vara en idé… om inte ekonomen i mig hade infört totalförbud mot sådana lösningar. RC var svindyrt att köpa när det begav sig och de ekonomiska förlusterna skulle således bli monumentala vid ett byte.

Portal Games har, tack och lov, presenterat en lösning, för alla som äger den första verisonen av RC, i form av ett uppgraderingskit:

robinson crusoe spelglädje brädspel sällskapsspel

Bra va? Nej! Uppgraderingskittet retar mig ännu mer! Regelboken kunde jag ju laddat ner som .pdf och King Kong-uppdraget har jag ju redan. Var är de omtryckta korten, de nya tydligare markörerna och de finfina, tjockare karaktärskorten? Det här uppgraderingskittet blir mest en påminnelse för mig om vad mitt spel borde ha varit redan från början, så istället för att lindra min känsla av att jag äger en gammal version av RC lockar det mig istället mot nyköp och ekonomisk ruin. Det ska dessutom sägas att uppgraderingen är prissatt till ungefär 20$ så något jätteklipp är det verkligen inte.

Ni märker åt vilket håll det här lutar va? Jag gör det i alla fall själv och om ni är sugna på att lägga beslag på min pimpade version av RC kan, jag säger kan, det vara läge att göra ett försök. Även om den, om bara ett kort tag, kommer att vara gammal så är den i alla fall i detta nu grym. Under tiden ska jag börja slipa på mitt avskedstal. Hur låter:

”RC v.1, det finns en sak vi behöver prata om. Det är inte dig det är fel på, det är hos mig felet ligger, men jag tror att det börjar bli dags att byta ut dig mot en yngre förmåga.”

Vi får se hur det går.