En andra åsikt: The one that got away

the-one-that-got-awayDrop it! by Paul Long (Licens: Creative Commons)

Detta inlägg är en reaktion på Björns text om saknad och nostalgiska skimmer, så innan ni läser vidare, titta till hans alster och upplev hans smärta.

Vi har alla förlorat något, upplevt något eller känt något som vi skulle vilja uppleva om igen. Saknad som då och då sticker till i hjärtat över ting som man, i princip, skulle ge vad som helst för att få tillbaka eller uppleva ännu en gång. Den där bilsemestern i Värmland om igen? Count me in. Åka Flygande mattan på Gröna Lund? Absolut! Köpa tillbaka min kära Saab 93 Aero Coupé? Ge hit!
Trots mina spontana jakanden på ovanstående frågor tycker jag min ändå ha anledning att ifrågasätta om det egentligen är en så bra idé att återbesöka mina gamla minnen. Den där stugan vid Vänern är antagligen inte tillnärmelsevis lika charmig idag, Flygande mattan är om man ska vara ärlig inte särskilt rolig alls nu för tiden och min kära Saab Coupé hade ju faktiskt sina brister den också.

Roten till Björns lidande var COSMIC ENCOUNTER; ett spel som han saknade innerligt och, enligt egen utsago, hade dammsugit det stora breda nätet i sin jakt på ett nytryck. Troligen hade hans letande förblindat honom fullständigt, för det tog inte lång tid innan uppmärksamma läsare av Spelglädje påpekade att COSMIC ENCOUNTER gick alldeles utmärkt att köpa i butik och därmed inte alls borde vara svårt att få tag på. Sagt och gjort, i detta nu har Björn lagt sina svettiga labbar på ett nytryckt exemplar och jag väntar nu med spänning på hans upplevelser i ämnet.

Min motsvarighet till Björns COSMIC ENCOUNTER kommer från barndomen och är ett ALGA-spel från 60-talet som hette TRIUMF. Minnena kring spelet är egentligen vaga, men jag minns att det ägdes av vänner i mellersta Sverige och att det, för mig, var en rakt igenom njutbar upplevelse på alla plan. Hämtat ur mitt minne finns en spelpjäs i form av en liten bil där man, efter hand som man färdades genom landskapet, placerade fruar och barn som man skaffade sig på oklart sätt. Vad spelet gick ut på? Ingen aning, men jag minns att jag vid ett flertal tillfällen försökte få till ännu ett parti men nekades med kommentaren: ”TRIUMF är så tråkigt”. Eftersom jag var en väluppfostrad ung pojke inledde jag inte någon övertalningskampanj, TRIUMF fick därför fortsätta att skimra vid mitt minnes horisont och där fick det sedan stanna i nästan 20 år innan jag hade möjlighet att återupprätta bekantskapen.

Som ni säkert förstår spenderade jag inte de 20 åren stillasittande, utan, precis som Björn hävdar att han gjorde med COSMIC ENCOUNTER, dammsög jag nätet i jakten på TRIUMF. Det stod tidigt klart för mig att något nytryck skulle det inte bli tal om, utan mitt hopp stod till att någon skulle vilja sälja sitt begagnade exemplar (varför nu någon skulle vilja skiljas från ett så briljant spel). Om vi spolar några år framåt i historien visade mina efterforskningar slutligen att TRIUMF inte längre existerade, men att det fanns en motsvarighet i form av THE GAME OF LIFE. Eftersom jag vid det laget inte längre var någon väluppfostrad ung pojke bestämde jag mig ögonblickligen för att det nu var dags att spela TRIUMF (THE GAME OF LIFE) igen oavsett vad någon i min omgivning tyckte. Några knapptryck på Tradera senare och vips så hade jag betalat alldeles för mycket både i inköp och frakt, men vad gör man inte för att få återuppleva sin barndoms ljusa stunder?

Vi kan väl säga såhär: THE GAME OF LIFE var inte någon dundersuccé när jag och Frugan slutligen satte oss vid bordet och spelade det. Jag minns att jag förtvivlat ville att spelet skulle vara roligt, men att det inte alls nådde upp till mina förväntningar. Utan att egentligen vara ett särskilt dåligt spel hade TRIUMF / THE GAME OF LIFE drabbats av en ohälsosam hype och ett barnsligt romantiskt skimmer som det inte var i närheten av att kunna bära. Om jag ska vara ärlig minns jag inte mycket av min återförening heller; minnesfragment talar om för mig att jag flyttade min bil längs en väg, fick alldeles för många barn som jag inte ville ha och att alla skeenden styrdes av slumpen. Vem som vann? Ingen aning. Vad spelet går ut på? Har glömt. Upplevelsen stod i så stark kontrast till de fantastiska minnesbilder som hade hypat återföreningen att jag helst av allt ville packa ner eländet och skicka tillbaka det till Traderaren som hade lurat det på mig.

Sedan dess har THE GAME OF LIFE varit förpassat till mitt hems mest dunkla vrår. Nu för tiden ligger det i en flyttkartong, oklart vilken, någonstans i min källare och det kommer rimligen också att få stanna där under lång tid framöver. Att, som vuxen, rota för mycket i sin barndoms goda minnen visade sig vara en riskabel sysselsättning och man skulle kunna säga att med TRIUMF föll jag med huvudet före. I gyttja. Som sedan visade sig vara det uttömda innehållet från ett utedass. Ett utedass från en rockfestival. Där samtliga festivalbesökare hade avreagerat sig eftersom Justin Bieber av någon anledning stod på scenen.

Ovanstående erfarenheter gör att jag är oerhört spänd över hur det ska gå med Björns liv och leverne tillsammans med COSMIC ENCOUNTER. Kommer det ens vara i närheten av hans förväntningar, eller får även han doppa näsan i Justin Biebers kölvatten? Nu ska vi ju vara ärliga och säga att det, iallafall enligt min ringa åsikt, råder en viss kvalitetsskillnad mellan Alga och Fantasy Flight Games så särskilt orolig är jag egentligen inte. Mest spänd. Och sugen på att vara med och spela. COSMIC ENCOUNTER verkar vara i princip allt som THE GAME OF LIFE inte är och det kan ju bara vara till dess fördel.

En andra åsikt: Expansioner – det finns alltid mer att säga…

Opening Plenary of the World Economic Forum Annual Meeting 2009: Vladimir PutinEn man som gillar expansioner. (Licens: Creative Commons.)

Förra året skrev Martin en artikel om expansioner till brädspel. Det är nu min tur att ägna några få rader åt ämnet.

Överlag är jag mycket mer kritisk mot fenomenet än han, även om jag inte direkt kan påstå att jag hatar expansioner.

Martin har givetvis rätt när han skriver att ”om något är riktigt bra, ligger det inte i sakens natur att man då vill ha mer?” Jo, det är klart att man vill ha mer om någonting är bra – men innebär det att man borde ha mer?

Nej, problemet är så klart att ”vill ha mer” inte på något som helst sätt är liktydigt med ”bör få mer”. Alla som någonsin funderat på att äta en liten bit pizza extra trots att de redan ätit sig vrålmätta, vet att även om man vill trycka i sig lite av den där ostdrypande sliskigheten, så finns det klart bättre argument för att skjuta ifrån sig kartongen och påbörja ett hälsosammare liv.

På samma sätt: En riktigt bra film slutar inte när publiken känner att de har fått nog – den slutar tidigare, när publiken fortfarande vill ha mer. Martin tycks hålla med mig på denna punkt: Han erkänner inte den femte DIE HARD-filmens existens, på samma sätt som jag bara kan räkna till tre när det kommer till INDIANA JONES.

Min mest centrala kritik mot expansioner är alltså denna: Om spelet är bra, då behövs inte mer. Det räcker med det första spelet.  SCHACK har, mig veterligen, inte uppdaterats i det oändliga, åtminstone inte på sistone, och har mig veterligen inte lidit nämnvärt därav.

Och om jag ska lägga handen på hjärtat, så kan jag ärligt talat inte riktigt påminna mig om några expansioner som gjort spelupplevelser särskilt mycket bättre, såvida de inte rättat till dundertabbar i originalet. Exempel: A CLASH OF KINGS-expansionen till Fantasy Flight Games A GAME OF THRONES redde ut en del allvarliga balansproblem för Greyjoy-spelaren. Där kan vi tala om ett spel som till och med var i behov av en expansion. Eller åtminstone en korrigering – de nya tilläggen, såsom  stridstorn, specialordrar osv var överflödiga.

Sedan finns det ju så klart spel som är gjorda för att expanderas – såsom DOMINION och storfavoriten ANDROID. Det upplever jag inte som lika bekymmersamt: Man är ju medveten från början om  TT produkten kommer att utvecklas och förses med en massa nya trevligheter – förhoppningsvis helt utan att regelverket påverkas det minsta. I sådana fall gäller det ju snarare att man har klart för sig vilket sorts spel det är man köper.

Men seriöst. MERLIN’S COMPANY? Behövde någon verkligen en expansion till SHADOWS OVER CAMELOT? Satt det verkligen någon där ute och tänkte att, ”Hm, ja, jo, trevligt spel, men var är utmaningen?” Nope. SHADOWS OVER CAMELOT var komplett. Det var perfekt i all sin bloddrypande, själakrossande hisklighet. Behovet av en expansion existerade nog mest hos producenterna, som satt med dollartecken i ögonen och saliv i mungipan.

”Men Björn,” säger väl någon nu. ”Om du inte vill ha en expansion… köp den inte.” Jag vet. Det är en briljant invändning, och det enda jag kan säga är väl egentligen att jag är en idiot med svagt psyke. Om jag tittar i min bokhylla, och ser att jag har alla böcker i en serie – utom en enda… då sätter sig en liten råtta i mitt hjärta, och börjar gnaga fram ett hål som efterhand blir mer och mer plågsamt att bära. Hur mycket jag än försöker dämpa min spelsamlarmani med rationella argument – du vill ju inte ha expansionen, du tycker inte om expansioner, stå för din princip att spelet borde varit komplett från början – så känns min spelargärning likväl ofullbordad innan även expansionen är inköpt.

Därför är min önskan egentligen att expansioner helt och hållet slutar produceras. Det besparar mig en himlans massa huvudbry. Är det vad alla andra vill? Nej. Men det är vad denne svagsinte idiot vill.

Men även om jag inte vore en svagsint idiot, så skulle jag i vilket fall som helst hellre se att speltillverkare fokuserade på att (1) producera nya, originella spel och (2) att de såg till att dessa spel inte var i behov av ytterligare komponenter. Kort sagt, att spelen var kompletta från början.

Avslutningsvis vill jag bara påpeka att jag är fullt införstådd med ironin i att detta inlägg på sätt och vis är en expansion till Martins inlägg, och att fler åsikter i ämnet är att vänta, varför tilläggscykeln bara kommer fortsätta.

En andra åsikt: Tematiska spel

trist-scaxk

Chess Middle Game Puzzle by Chessnetwork (Licens: Creative Commons)

Har du läst Björns artikel om tematiska spel? Om så inte är fallet, rekommenderar jag dig att ta en titt (även om det inte är ett måste för att kunna ta del av denna Andra åsikt). För så mycket till andra åsikt blir det faktiskt inte, Björn och jag är som vanligt rörande överens: teman är grejen som gör grejen med spel. Utan teman skulle spelvärlden enligt mig vara en kall och hård plats som bara ger utrymme för habegär och meningslösa konflikter. Ungefär som livet är i verkligheten, och det är ju faktiskt den där verkligheten vi försöker lämna för en stund när vi slår oss ner vid spelbordet. Som ni därmed säkert redan har förstått, jag fullkomligt älskar teman och här kommer min hyllning:

Viljan att spela spel har alltid funnits hos mig, men om någon föreslår ett parti SCHACK eller OTHELLO tänker jag efter både en och två gånger innan jag tackar ja. För även om spelandet är en social aktivitet så skulle jag i det fallet mycket hellre läsa en bok för mig själv. Att sitta och vända på svarta och vita brickor lockar mig inte, jag vill ha en historia att engageras av, förfäras över och framför allt förföras av.

Strikt logiska och matematiska spel är alltså inget för mig, men ändå är jag en stolt innehavare av POWER GRID; ett mycket matematiskt spel där spelaren med den skarpaste mattehjärnan oftast står som segrare. Varför? Det påklistrade temat! För tydlighetens skull, med ett påklistrat tema menar jag att spelet och dess mekanik hade fungerat precis lika bra med ett annat tema.
I POWER GRID älskar jag att buda på kraftverk, köpa bränsle till dem och sedan förnöjt se på medan de förser mina städer med el. Det har gått så långt att det i mitt sällskap har införts ett krav på att säga ”bzzzt” varje gång det är dags att starta sina kraftverk. Löjligt? I allra högsta grad. Roligt? Utan tvekan.

För några år sedan läste jag The pillars of the earth skriven av Ken Follet och var fullständigt lyrisk efteråt. I tomrummet en bra bok alltid lämnar efter sig hittade jag ett brädspel baserat på boken, och på jakt efter en väg tillbaka in i Folletts spännande värld slog jag till.
THE PILLARS OF THE EARTH är ett högst ordinärt brädspel som lika gärna kunde ha handlat om något annat, men möjligheten att återse Folletts karaktärer samtidigt som katedralen, som boken kretsar kring, växer på spelplanen förändrar spelupplevelsen. Minnen slås an, plötsligt återupplever man kärleken, spänningen och hatet som man kände vid bokläsningen och vips; ett ordinärt brädspel har blivit ett speciellt brädspel.

Om vi ska gå vidare och gräva lite djupare i jakt på tematiska spel utan påklistrade teman blir min omedelbara tanke samma som Björns när han skrev sin artikel: ARKHAM HORROR-serien. Men för att det här inte ska bli en upprepning, jag håller nämligen med om precis allt han skrev där, så går jag istället vidare och landar osökt på ett av mina senaste förvärv, nämligen MICE & MYSTICS.

Utan att fördjupa mig allt för mycket i vad spelet går ut på just nu (jag hoppas få anledning att återkomma med det inom kort), så är det ett samarbetsspel som utspelar sig i en sagovärld där den gode kungen har fallit i klorna på en ond drottning (känns det igen?). Deltagarnas uppdrag består nu i att, iklädda rollerna som några av spelets hjältar, rädda sagda kung och därmed hela kungariket från förfall. Det finns dock en hake i det hela: hjältarna har blivit förvandlade till möss och upplever därmed världen ur möss perspektiv.

Mice-game

MICE & MYSTICS tillverkare Plaid Hat Games marknadsför det som ”a cooperative storytelling adventure for 1-4 mice” och det ord jag vill lägga mitt fokus på där är ”storytelling”. Till spelet får man nämligen en sagobok bestående av 11 kapitel, där hela historien om den gode kungen, den elaka drottningen och de heroiska mössen berättas. Varje spelomgång motsvaras av ett kapitel, och klarar man kapitel 1 är det alltså fritt fram att spela kapitel 2 nästa gång, och så vidare.
Jag har bara spelat det första kapitlet än så länge, men vad som slog mig då (och fortfarande hemsöker mig), var hur väl implementerat temat är. Varenda detalj i spelet, från spelplan till figurer, andas genuin sagovärld och jag som spelare bokstavligen sögs in i berättelsen. Känslan av att vara en liten mus i en stor värld var extremt påtaglig och det som driver spelet framåt är sagoboken. Hur ska det gå för kungen? Hur farlig är katten? Och hur fanken ska små möss kunna besegra en ond drottning?

För att försöka förmedla temats kraft i MICE & MYSTICS: efter en stunds spelande fann jag det nödvändigt att ersätta taklampan med levande ljus och hela den påföljande natten drömde jag om mina äventyr som mus. Morgonen efter vaknade jag svettig och skickade omedelbart ett sms till Björn där jag krävde inbokning av kapitel 2…

Möjligen är det så att min kärlek till teman grundar sig i min kärlek till att läsa böcker. En bra story är en fantastisk verklighetsflykt och lyckas man överföra det till ett brädspel blir det lite som att läsa en bok tillsammans. Visst är de spel där temat verkligen genomsyrar alla detaljer de bästa, men även spel med påklistrade teman duger, jag låter mig villigt och helhjärtat luras.

En Andra Åsikt: Shadows over Camelot

_MG_0090 - 2013-10-19 at 14-20-28

Jag tröttnar aldrig på att citera författaren Elbert Hubbard: ”Life is just one damn thing after another.”

Citatet skulle kunna gälla brädspelet SHADOWS OVER CAMELOT, som Martin recenserade förra veckan. I detta spel avlöser jävligheterna varandra i ett alltmer accelererande tempo – och som spelare känns det ofta som om man försöker bygga ett gigantiskt korthus. På en flotte ute till havs. Mitt i en tropisk storm. Efter att man fått en Parkinsons-diagnos. It’s just one damn thing after another.

Det är nu min uppgift att skriva En Andra Åsikt om spelet. Martin och jag är på många sätt överens gällande CAMELOT – men inte helt. Och om vi ska dela ut Andra Åsikter så gör vi väl bäst i att fokusera på var vi inte håller med varandra? Martins åsikt är onekligen den som delas av flest brädspelare – att SHADOWS OVER CAMELOT är alltigenom briljant och utan brister. Personligen trivs jag bäst när jag inte håller med folk i min omgivning, varför min åsikt alltsomoftast avviker från gemene mans.

Låt mig därför hoppa till min största invändning: Svårigheten. Onekligen är detta en del av charmen Martin ser. Han älskar det för att det är svårt, och för att segrarna (när de väl kommer) är välförtjänta. Jag förstår och respekterar hans inställning – men måste alltså ändå säga mitt hjärtas mening: Spelet är alldeles för svårt. Jag känner mig nästintill maktlös när jag spelar det.

Ni förstår, Martin skämtar inte när han skriver att spelet är ”sinnessjukt svårt”: Man har oddsen mot sig redan från början, och vinsterna är följaktligen abnormt få (förutom för den eventuelle förrädaren, som i min erfarenhet aldrig förlorar).

Svåra spel har jag i princip ingenting emot. Men jag är ganska kinkig när det kommer till varför de är svåra. Jag menar, ett svårt spel som kräver mycket fokus och tankemöda – det kan jag verkligen njuta av. Men ett spel som pendlar mellan ”väldigt svårt” och ”sinnessjukt svårt” endast beroende på i vilken ordning korten ligger? Det är inte riktigt min kopp te – åtminstone inte om spelet, såsom CAMELOT, kan ta 2-3 timmar att spela igenom. (Min princip: Ju mer orättvist ett spel är, desto kortare bör det vara.)

Martin har kanske helt rätt när han skriver att många av oss inte brutit ner spelmekaniken. Kanske finns det någon logisk princip som skulle hjälpa mig att vinna spelet oftare, en Du Vinner Om Du Bara Fattar Detta-grej. Någon som vet? Jag gör det inte.

Min upplevelse är dock än så länge att de olika valen i spelet är ganska självklara utifrån situationen man befinner sig i: ”Jag gör detta just nu eftersom det vore totalt vansinne att göra något annat.” Det känns inte riktigt som valfrihet, om ni förstår hur jag menar, och strategidiskussionerna saknar följaktligen ofta djup.

Om man tar ett par steg tillbaka från spelet, så inser man dessutom att många av de beslut spelarna fattar egentligen inte ändrar särskilt mycket. Man kan kämpa som en galning för att genomföra en viss plan och placera ut alla riddare där de måste vara, bara för att ett svart kort genast ska kalla tillbaka dem alla till Camelot, och allt arbete är om intet. (Seriös fråga: Var det i så fall ett bra eller dåligt beslut att försöka genomföra planen? En bra plan borde ju ha räknat med det oberäkneliga…)

Visst, man kan hålla ut fantastiskt länge. Men här delas inte ut några poäng för uthållighet. Istället skjuter man mest upp det oundvikliga. Ofta kan man se nederlaget komma smygande en timme i förväg, vilket åtminstone för mig förtar mycket av underhållningsvärdet. Spänning handlar ju trots allt om ovisshet – och vari ligger ovissheten när alla och envar förstår snabbt att det egentligen varit kört ganska länge?

Min största glädje i spelet är Förrädar-mekaniken. De dolda identiteterna är CAMELOTS mest briljanta grepp.  Det är väldigt roligt att försöka luska ut vem som är ulven i fårakläder. Men… samtidigt är detta egentligen bara förvirrande: Spelet är svårt nog utan förrädaren. Så pass svårt faktiskt, att jag själv har spelat som Förrädare och uteslutande fattat beslut som varit bra för de lojala – och ändå vunnit… i egenskap av Förrädare då alltså.

Så, för att sammanfatta: CAMELOT är alldeles för chansbaserat för att belöna strategier, och att oddsen tycks ligga mot en från början ökar bara vissheten om nederlag, varför mycket av spänningen i spelet går förlorad.

Låter det som om jag ogillar SHADOWS OVER CAMELOT? Det gör jag inte. Men jag upplever att det är för svårt att klara, och för svårt att ”luska ut”. Och det är bara one damn thing after another.

Martins text.

En andra åsikt: Att vinna eller förlora

Looser!

Efter att ha läst Björns syn på det där med att vinna eller förlora i brädspel, känner jag att det vore på sin plats även för mig att skriva några rader i ämnet. Björn har helt klart rätt i det mesta han skriver, jag vill egentligen bara hålla med och eventuellt glänta lite på helvetets portar…

Den som myntade uttrycket ”det viktigaste är inte att vinna, utan att delta” hade inget annat i kikaren än att bortförklara sin egen uselhet. Endast en riktig förlorare talar på det sättet. Uttrycket används extremt flitigt i skolor och liknande verksamheter, varför våra barn idag får lära sig att det är struntsamma hur de presterar – bara de deltar. Ni förstår säkert alla att om man har den inställningen inprogrammerad i pannloben får man svårt att någonsin prestera utifrån sin fulla potential.

Jag själv är uppväxt med lagidrott, och det pojklag jag spelade i som liten var inget annat än riktigt uselt. Vi förlorade match efter match, men fick hela tiden lära oss att det inte gjorde något eftersom vi ju hade roligt ändå. Indoktrinerade och snälla nickade vi gillande åt tränarens ord och fortsatte att förlora alla våra matcher. När jag sedan kom upp på seniornivå hade vi ett riktigt bra lag, och vann väldigt mycket. Tränaren som hade varit elitseriespelare (och därmed visste vad som krävdes) lärde oss att det inte var okej att förlora, och en extrem vinnarmentalitet skapades i laget.

När jag ser tillbaka på de här olika perioderna i min idrottskarriär och frågar mig när jag hade roligt, så är svaret uppenbart: Jag hade roligast när vi vann, och tiden som förlorare vill jag aldrig återvända till.

Denna mentalitet har jag tagit med mig in i brädspelandets värld och när jag sätter mig ner vid spelbordet är det skarpt läge för mig. Det är inte så att jag sitter och svär och är otrevlig, brädspelande är för mig en extremt social verksamhet i goda vänners lag, men jag försöker vinna det spel vi spelar – till varje pris. Vännen som sitter på andra sidan spelbordet är inte samma person som representeras av en spelpjäs på bordet. Den riktiga vännen älskar jag, vännens spelpjäs hatar jag och den ska bara förgöras. Nu är det inte så att jag spelar för själva vinnandets skull. Jag väljer inte spel jag är säker på att vinna framför andra, för om inte vägen till vinsten är rolig smakar heller inte vinsten lika gott. Det är helt enkelt bara så att när jag slår mig ner vid spelbordet så kopplar vinnarskallen på.

Mina vänner känner självklart till min egenskap, vilket gör att de alltid gör sitt yttersta för att besegra mig. Detta leder ofta till minnesvärda spelsessioner där pikar och skadeglädje frodas och det tycker jag är en viktig och fantastiskt rolig del av brädspelande. Jag tycker om att känna att alla runt bordet är lika sugna på att vinna och gärna också visar det, oengagerade spelare är något jag avskyr. Varför? Tänk dig följande liknelse:

Du ska hälsa på två personer. Den ena personen har ett fast och stadigt handslag, medan den andra personen passivt räcker fram en disksvampsmjuk hand. Jag tror knappast att jag behöver fråga vilken du föredrar?

Jag antar att ovanstående text ger ett ganska osympatiskt intryck av mig som brädspelare, men jag inbillar mig i alla fall att så inte är fallet. Även om den där vinnarelden brinner hejdlöst inom mig är det något jag med åren har lärt mig att hantera. Hur mycket av elden jag släpper ut över mina motspelare anpassas helt och hållet efter vilka jag spelar med. Jag har alltså förmågan att sitta snällt och till och med uppföra mig som om den där elden inte existerade, så det finns ingen anledning till oro om du ska spela något med mig i framtiden. Självklart föredrar jag dock att låta elden brinna fritt. Brinner dessutom en likadan vinnareld inom någon av mina motståndare vet jag att spelandet kommer att bli riktigt roligt.

Är min vinnarskalle då något som förstör stämningen? Lever jag rövare när jag förlorar? Nej, med åren har jag lärt mig var gränsen går för vad som är socialt acceptabelt, och vi spelar ju trots allt brädspel för att det är roligt. Vinner du över mig i ett brädspel kommer du rimligen att notera en lagom tjurig min, men där brukar det stanna.

Nu inser ju jag att min mentalitet gör det extremt attraktivt för skadeglada motspelare att vinna över mig och att det antagligen gör att jag inte vinner lika ofta som jag annars hade gjort. Detta är dock något jag välkomnar, för lika illa som det är att förlora en riktigt jämn och hård batalj, lika skönt och belönande är det att gå vinnande ur den. Att riskera att förlora är helt enkelt en mycket viktig ingrediens i segerns sötma.

Så välkommen till mitt spelbord, villkorat att du förlorar trots att du gjorde allt för att vinna.