Preview: Zoomaka

brädspel spelglädje sällskapsspel zoomakaSpeltyp: kortspel, partyspel Antal spelare: 2-5
Speltid: 15-35 min Språk: Engelska
Ålder: 9+ Tillverkare: Worldshapers

OBS! Jag vill understryka att inga djur har kommit till skada vid skrivandet av den här texten. Eller förresten, om jag ska vara riktigt ärlig så var det en fluga som envisades med att landa på min arm som strök med. Men inga ovanliga djur har skadats i alla fall. På hedersord.

Då och då händer det att jag drömmer mig tillbaka till den tid i livet då jag ostört och alldeles för sent på kvällen/natten kunde ägna mig åt Zoo Tycoon. Det var liksom något speciellt att halvligga i sängen med den finfina laptop som skolan hade betalat och se hur pengarna rullade in i takt med att djuren förökade sig, rymde och gjorde konster.

Nu tänker ni så klart att ovanstående kommer att leda mig till att säga att ”nu kan jag göra allt det där igen, fast i brädspelsform!”. Så är det dock inte alls, Zoomaka som vi ska ta en närmare titt på nu, har inte särskilt mycket mer gemensamt med Zoo Tycoon än att det går ut på att bygga ett zoo. Och att djuren kan rymma. Och att man kan ta betalt för inträde. Okej, jag erkänner att det finns några likheter, men vad sägs om att avsluta den här Zoo Tycoon-jämförelsen och sätta igång med vad vi verkligen är här för att göra, nämligen att tjuvkika lite på ett spel som inte finns ännu?

Ja, ni läste rätt. Zoomaka existerar inte än, men är å andra sidan föremål för en Kickstarter-kampanj i full sving. I denna stund är det 11 dagar kvar av den, så om ni gillar vad ni nu ska komma att läsa är det inte svårare än att följa någon av länkarna i inlägget och göra slag i saken. Först måste ni naturligtvis bedöma om ni verkligen behöver fler spel att backa på Kickstarter, men det avgörandet lämnar jag helt och hållet i era egna händer så kom inte och skyll på mig sen.

Vad är då Zoomaka för något? Jo, det är ett extremt lättviktigt kortspel som översiktligt går ut på att bygga ett zoo, men närmare bestämt går ut på att vara den som först färdigställer fyra djursektioner i olika färger framför sig. En djursektion är… ett nytt ord även för mig, men i det här fallet är det en benämning på en samling djur med gemensamma symboler på. Lätt va?

brädspel spelglädje sällskapsspel zoomaka

Låt mig säga såhär, det låter betydligt lättare än vad det är i verkligheten. Visst kan det gå hyfsat smärtfritt att samla ihop djuren man behöver, men det som inte nämnts ännu, och som spelar en elefantligt (häpp!) stor roll är motståndarna. För om jag har börjat samla på apdjur och enligt alla djurskyddsregler i världen har låtit en schimpans och en gorilla flytta in i min park, vad är det då som säger att min bror, som sitter med en ensam liten babian i sitt patetiska zoo inte kommer att försöka sig på att stjäla dem? Det ska jag tala om mina vänner: det finns absolut ingenting i världen som säger att han inte kommer att stjäla dem utan snarare är det så att han definitivt kommer att försöka. Zoomaka är nämligen ett spel där man skor sig lika mycket på motståndarna som sig själv.

Vad sägs exempelvis om att kräva inträde av en motståndare för att han så gäääärna vill titta på några av dina djur med barnen? Eller att, självklart oskyldigt visslande, råka släppa ut några djur? Eller att skicka en ficktjuv som stjäl en motståndares pengar? Karantän? Varför inte. Allt detta, och mycket mer, finns det kort för i Zoomaka och det enda som behövs är lite flyt i kortdragandet och en intet ont anande motståndare att utsätta.

brädspel spelglädje sällskapsspel zoomaka

Ni anar säkert själva hur Zoomaka utvecklas, men för att vara tydlig: ganska snart förvandlas det trevliga zoo-byggandet till en storm av nedriga attacker och ännu nedrigare hämndförsök. Planer går i stöpet, djur rymmer, pengarna tar slut och till råga på allt visar det sig att en av motståndarna dricker enorma mängder kaffe och därför orkar vara elak fler gånger än normalt. Björn blir sur. Jag skrattar. Jag blir sur. Björn blir glad igen. Alla skrattar. Alla surar. Sådär håller det på, men oavsett hur många surkartar man har vid bordet kan man lita på att det finns minst en som är väldigt glad och att glädjen och surandet kommer att flytta oftare än Per Lernström syns i TV.

En väldigt stor del av Zoomaka består alltså av att vara mer eller mindre elak och en inte riktigt lika stor del handlar om att vara kreativ på hemmaplan i sitt zoo. Visst går det i slutändan ut på att samla djursektioner i sin egen park, men jag vill påstå att man mer eller mindre alltid gör det med ofrivillig hjälp från motståndarna. Jag tror att man antingen gillar den här typen av spel eller starkt ogillar dem, men om man, som jag, gillar lite tuffa tag ibland så törs jag lova att Zoomaka är ett alldeles utmärkt alternativ att ägna sig åt. Det är extremt lätt att lära sig, snabbt att spela och det framkallar mängder med nervösa, skadeglada, småsura men framförallt, glada skratt. Vi har faktiskt haft så pass roligt att jag, om bara några minuter, kommer att placera 160 hårt beskattade riksdaler i de svenska konstruktörernas penningpung.

ZOOMAKA! (vad nu det betyder, men det kändes som ett coolt avslutningsord)

Annonser

Preview: Debatable

debatable debattera mera spelglädje brädspel sällskapsspelKommer ni ihåg den gamla goda tiden då Parlamentet var roligt att titta på? Jag gör det åtminstone och varje gång jag har oturen att titta nu för tiden svider det i själen över hur tråkigt det har blivit. Eller är det jag som har blivit äldre och tråkigare? Jag hävdar så klart med bestämdhet att så inte är fallet, speciellt inte eftersom jag kastade mig över Kickstarter-kampanjen för det svenskutvecklade DEBATABLE för sisådär en månad sedan.

I DEBATABLE får man nämligen chansen att delta i mitt favoritmoment från Parlamentet, Tips från coachen. Alla som har använt Youtube någon gång har säkert sett när Johan Glans kommenterar arbetslöshet eller när Robert Gustavsson går från födsel till död på bara en minut och nu har jag alltså chansen att vara lika episkt rolig i fuldebattens ädla konst. I alla fall i mina egna ögon, för antagligen är jag inte det minsta rolig. Men är det inte allra viktigast vad jag själv känner, så säg?

Spelet går till så att den spelare som för närvarande är Moderator drar ett ämneskort och väljer ett av ämnena som går att läsa där (exempelvis Borde chipmärkning av barn vara obligatoriskt?). Därefter väljer hen ut två andra spelare, en som ska argumentera för och en som ska argumentera emot. Sen kan härligheten och kaoset börja… om det nu inte vore så att de två debattörerna först måste dra vars två strategikort som de måste använda under debatten. Vad sägs till exempel om att argumentera för ovanstående fråga och samtidigt vara tvungen att skylla allt på ett annat land OCH samtidigt ge uttryck för att man hatar IKEA? Betänk då att det är fullt möjligt att motparten argumenterar emot genom att använda sitt konstiga skratt och hänvisa till sin militära bakgrund.

Själva debatten varar i två minuter och efter att strategierna har avslöjats är det sedan upp till övriga spelare att rösta på vilken sida som vann. Förlorar man totalt två debatter har man blivit utslagen och får snällt agera moderator i framtida rundor. Den debattör som klarar sig kvar längst står som segrare och borde nog läggas in på närmsta psykakut om jag ska vara riktigt ärlig. Att vara bra på DEBATABLE är nämligen… sjukt. För vem kan egentligen vara förberedd på att diskutera allt mellan himmel och jord samtidigt som man ska lägga sig till med helt galna egenskaper? Jag ska absolut inte sitta här och uppmuntra alkoholkonsumtion (alkohol dödar!), men jag vågar nog påstå att en liten fin-whisky eller ett glas vin innanför slipsen smörjer både munlädret och kreativiteten.

debatable debattera mera spelglädje brädspel sällskapsspel

Nykter eller lite lagom berusad, tycker man om att låta munnen gå och att tjafsa lite med sina vänner törs jag lova att man kommer att ha rysligt roligt med DEBATABLE och jag kan knappt vänta tills mitt riktiga, äkta exemplar dyker upp framåt julhandeln (testspelet har jag skrivit ut själv). Det skadar knappast heller att det går att vara så många som 16 glada debattörer samtidigt, så har ni hela huset fullt av både tomtar, nissar och Janssons frestelse finns det gott om plats för allihop (på sommaren motsvarar det ungefär ett lagom stort gäng midsommarfirare, några burkar sill och en säck grillkol).

Som jag skrev i början var det ett tag sedan Kickstarter-kampanjen för DEBATABLE avslutades, men man behöver inte sörja allt för mycket om man missade den. Det är nämligen fullt möjligt att förhandsboka spelet på www.mindmadegames.com och tycker man att det låter hemskt jobbigt att göra det går det så klart lika bra att vänta tills det kommer ut i handeln framåt jul. Det ska dessutom komma en svensk version som heter DEBATTERA MERA, så om man tycker att det är lite besvärligt med engelska behöver man inte vara rädd överhuvudtaget.

Så, om ni är på jakt efter ett glatt partyspel som kan framkalla precis vilka galenskaper som helst så vågar jag definitivt påstå att DEBATABLE är något ni bör titta närmare på. Det blir liksom aldrig tråkigt att fuldebattera med sina vänner och själv har jag i alla fall svårt att hitta situationer där jag känner mig så levande som när jag skrattar så att jag får ont i magen.

Preview: Kill the king

kill the king spelglädje brädspel sällskapsspelIgår kväll kastades, med pompa och ståt, Kickstarter-kampanjen för spelet KILL THE KING ut i cyperspace. Jag är alltid glad över nya och intressanta spelprojekt, men det som gör mig lite extra glad över just den här kampanjen är att jag har fått möjlighet att prova spelet i förväg. Den text ni nu har framför er är därför speciell på två sätt: 1) att den handlar om ett test av ett ännu ej utgivet spel och 2) att det här är den första riktiga förhandstitten som någonsin publicerats på Spelglädje.

KILL THE KING är skapat av norske Petter Schanke Olsen och handlar om ett medeltida slag vid en borg. Vilket slag eller vilken borg det handlar om framgår inte så det är fritt fram för spelarna att släppa kreativiteten fri. Kanske låtsas man att man befinner sig i slaget om Kings Landing, slaget om Isengard eller varför inte bara slaget om hoppborgen på Kiviks marknad? Fantasin sätter gränserna. Spelarantalet är satt till två och spelarna tar, logiskt nog, sig an rollerna som antingen anfallare eller försvarare av borgen. De anfallande styrkorna vinner om de lyckas bryta sönder kungens port inom 11 spelrundor och försvararna vinner om de lyckas hålla porten intakt under samma tid.

Så långt är allt bedrägligt enkelt men sedan börjar den hjärnkamp som ska pågå den närmsta timmen eller så. Spelet börjar med att anfallaren får köpa enheter för 90 mynt, medan försvararen får nöja sig med 45 mynt. Det kan tyckas orättvist till en början, men borgens murar jämnar definitivt ut oddsen. Enheterna som finns att välja mellan är katapulter, infanteri, bågskyttar, kavalleri och spearmen (spjutbeväpnade män låter inte fullt lika coolt). Dessutom ska varje spelare välja vilken typ av ledare de vill ha med sig ut på slagfältet, det finns fyra varianter som alla ger olika fördelar (och nackdelar) och bjuder in till olika spelsätt. Som ni säkert förstår är kombinationen av köpta enheter och ledare viktig att fundera över och det tillför värdefullt strategiskt djup.

kill the king spelglädje brädspel sällskapsspel

När båda spelarna har köpt sina enheter och valt sina ledare placeras en skärm mitt på spelplanen så att de båda arméerna kan placeras ut utan att motståndaren ser något. Överraskningen när skärmen lyfts blir ofta stor och inte sällan inser man att den geniala placering man så finurligt hade tänkt ut inte var det minsta genial i slutändan.

Därefter är det bara att kriga igång, för krig det blir det väldigt fort. Den anfallande armén har ju bråttom med att försöka ta sig in till kungen innan de 11 spelomgångarna har gått och dessutom finns det ännu en detalj som ökar stressen: om den anfallande ledaren inte befinner sig innanför borgmurarna redan efter sex omgångar (vilket är väldigt svårt!) får försvararen förstärkning av fem kavallerienheter som dyker upp i den bakre delen av spelplanen. Låt mig säga såhär, ett kavallerianfall bakifrån är det sista man behöver när man står upptryckt mot en borgmur.

Enheterna har alla olika egenskaper när det gäller att attackera, förflytta och försvara sig. Jag ska inte gå in på hur det fungerar exakt, men jag kan säga att jag verkligen gillar skillnaderna som finns enheterna emellan. De olika ledartypernas egenskaper tillför dessutom mycket vilket gör att det oftast är extremt viktigt att hålla sin ledare vid liv. Ett extra stort plus i kanten vill jag också ge för att riktningen i vilken man placerar sina enheter är viktig eftersom de ofta försvarar sig sämre om de blir attackerade från sidan eller bakifrån.

Hur avgör man då striderna mellan enheterna? Jo, ni gissade säkert rätt, med den gamla hederliga tärningen. Här kan det hända att många drar öronen åt sig, men jag tycker att de tärningsresultat som krävs för att respektive enhet ska lyckas med anfall och försvar är väl avvägda. Bredvid spelplanen finns också sammanfattningar om hur enheterna anfaller, och det hjälper verkligen till både kom-ihåg-mässigt och med att tipsa om vilka styrkor och svagheter som finns.

Om ni mot förmodan redan har glömt: Om kungen är död inom 11 omgångar så vinner den anfallande spelaren, annars går försvararen segrande ur striden.

kill the king spelglädje brädspel sällskapsspel

Där har ni en liten sammanfattning om hur KILL THE KING fungerar, och det har blivit dags att gå över till det som kanske är mest intressant: Vad tycker jag om det här egentligen?

Det ska sägas direkt, krigsspel är inte en speltyp jag dras till särskilt ofta; det lockar helt enkelt inte mig att strida om områden i flera timmar och sedan utnämna en vinnare/förlorare. Men det är ändå så att KILL THE KING bildar en pusselbit som jag inte visste fanns och som dessutom råkar passa ganska bra in i mitt spelpussel. Det tilltalar mig nämligen ganska mycket att de enorma kartorna och truppförflyttningarna har kokats ned till en enda strid på en gräsmatta i valfri fantasi. Den kanske inte ens betyder något speciellt i slutändan, kungajäkeln ska helt enkelt bara dödas/räddas, svårare än så är det inte. Speltiden på 30-60 minuter känns dessutom väldigt lagom för att en vapenvägrare som jag ska få sitt lystmäte uppfyllt.

Jag gillar också att när skärmen väl lyfts och man kan överblicka motståndaruppställningen så är alla yttre faktorer kända. Här finns inga händelsekort som plötsligt kastar om förutsättningarna totalt, utan i KILL THE KING får helt enkelt två hjärnor utmana varandra i vilken av dem som kan utmanövrera den andre bäst. De kända förutsättningarna gör också att fältslaget blir precis så kompetent som spelarna tillåter. Besitter man en lite småknackig krigskompetens kan det bli rejält märkligt ibland (en gång glömde jag t.ex. att flytta den enhet som skulle ge sig på kungens dörr och förlorade), men det gör egentligen ingenting; så länge spelarna befinner sig på ungefär samma nivå kommer man att ha roligt tillsammans.

kill the king spelglädje brädspel sällskapsspel

Så var det ju det där med tärningen då, för oavsett hur avvägt allting är så går det inte komma ifrån att vilken vattentät strategi som helst kan bli förstörd när den är inblandad. Väldigt många gånger har jag frustrerat fått erkänna mig besegrad trots att oddsen att lyckas varit maximerade. Samtidigt har den också varit minst lika skoningslös mot mina motståndare så det är bara att konstatera att tärningen, precis som vanligt, är ett tveeggat svärd som är omöjligt att kontrollera. Jag vet att många har svårt med det, men själv tycker jag att en viss grad av slump måste finnas för att hålla spänningen vid liv i varje enskild liten strid.

Negativt då? Ja, egentligen finns det inte så värst mycket att klaga på. Jag tycker att det borde vara större färgskillnader på anfallarens och försvararens enheter; när många enheter samlas på liten yta flyter det liksom ihop lite och det är lätt att man missar något. Fick jag drömma fritt hade det förresten varit otroligt coolt om enheterna (och muren?) hade bestått av figurer istället för brickor. Bara tanken på målade arméer på slagfältet får mig att le lite sådär småfånigt. I övrigt kunde reglerna också varit något bättre upplagda rent pedagogiskt, men ni märker, jag letar efter stora fel och hittar egentligen bara småsaker.

Sammanfattningsvis skulle jag vilja säga att KILL THE KING definitivt har ett existensberättigande. Det avskalade upplägget till trots så innehåller det gott om strategiska avvägningar, och tidspressen som finns på anfallaren gör att det aldrig stannar upp och blir långtråkigt. Visst kan man kritisera det faktum att tärningen är så utslagsgivande, men jag tycker att det passar alldeles utmärkt in i ett så här pass kort och lätt strategispel. Jag gillar´t!

Kickstarter-kampanjen hittas här: