Kan 2018…

spelglädje brädspel sällskapsspel 2018…överträffa 2017? Gällande i princip allting är det faktiskt ett absolut krav från min sida, men när vi kommer till brädspelen tror jag att jag behöver inta en något ödmjukare position. Brädspelsåret 2017 var nämligen något i hästväg, inte bara för lilla mig personligen, utan också för allas vår favorithobby i stort.

När jag nu sätter mig ner och försöker att blicka ut över brädspelsåret 2018 så har jag, ungefär som förra året, ganska svårt att förutse någonting överhuvudtaget. Mina egoistiska förhoppningar är så klart att Spelglädje fortsätter att växa så att det knakar, att jag får fortsätta mitt brädspelslärarskap på Glimåkra Folkhögskola och att jag hittar fritid och möjligheter att spela så mycket spel min späda kropp tål. Kanske är det också dags att infoga min kära Meeple till dotter i spelandet? Hon är i alla fall rysligt intresserad av att puncha och sortera komponenter…

Nytt för i år är att jag har lovat mig själv att inte köpa några nya spel förrän alla de spel jag redan äger är spelade och recenserade. Det här är ett led i mitt nya miljövänligare tänk och på detta sätt hoppas jag att kunna rädda planeten från översvämningar, tornados och islossning.

Fast nej, nu ljuger jag faktiskt. Som vanligt består mitt nyårslöfte i att inte nyårslova något och precis allt som står i stycket ovan får därför anses som ljug, fake news och allmänt hittepå. Självklart ska jag, precis som vanligt, köpa så många spel min ekonomi klarar och självklart kommer jag, precis som vanligt inte hinna med att spela alla nyförvärv.

Det här får mig osökt att tänka på att jag har ett helt gäng med Kickstarters på ingång. I det närmaste lär min ultramegadeluxe-utgåva av Dinosaur Island dyka upp (NEWSFLASH! Jag fick det faktiskt igår!) och sedan duggar det ganska tätt fram till hösten då jag hoppas kunna lägga småsvettiga nördfingrar på det nästan överdrivet efterlängtade 7th Continent. Inte att förglömma är det också tid att sätta tänderna i Pandemic Legacy: Season 2, vilket verkar vara precis så bra som det borde.

Det stora beslutet som måste fattas, helst redan den här månaden, är om jag åter ska styra min kosa söderut och Spiel18 i Essen. När jag lämnade Spiel17 var jag fast besluten om att komma tillbaka, men att det verkade lagom att åka dit vartannat år eller så. Idag är jag inte lika säker. Kärleken, gemenskapen och det fullständigt naturliga masspelandet berörde mig ända in i själen och jag funderar nu på vilket pris som är högst: den ekonomiska kostnaden för att åka eller den mentala kostnaden i att stanna hemma? Hint: Jag tjuvkikade lite på hotell igår.

Hur det än blir med saker och ting så är jag sådär pojkaktigt glad över att just du läser den här texten och förgyller Spelglädje med din närvaro. Tack! Kom förresten gärna tillbaka då och då, 2018 kan nog faktiskt bli riktigt vettigt.

Annonser

Resedagbok Essen Spiel17 – Del 3

spelglädje brädspel sällskapsspelSådär, kära vänner. Nu är det dags att, för sista gången i skriftlig form i alla fall, drömma sig tillbaka till äventyret i Essen. Eftersom inlägget heter ”Del 3” så planerar jag nu att redogöra för de spel vi spelade under vår tredje dag på mässan, samt att nämna de tre bästa (och de tre sämsta) sakerna som hände oss. Det låter väl fint?

Dag tre i Essen började med att två något slitna själar tog tunnelbanan istället för att, som vi gjort tidigare, promenera till mässan. Nördar i himmelriket eller ej, även himlen är uttröttande och ärligt talat så var vi ganska nöjda med vad vi hade presterat och upplevt. Det bör tilläggas att vår entusiasm även dämpades något av att Hotel Luise den morgonen hade visat sig från sin allra minst gästvänliga sida. Situationen var nämligen den att vi behövde skriva ut våra flygbiljetter för att Ryanair inte skulle få nöjet att ta ut en av sina ziljoner extraavgifter på oss. Säker på att vi skulle få hjälp, men ändå ödmjuk inför det hela, gick Herr Baguette därför till receptionen och presenterade sin allra vänligaste tyska. Följande konversation utspelade sig mellan honom och ”receptionisten”:

HB: ”Hola! Eine kleine sallatteller und grosse bratwursten geschmeckt!” = Hej, skulle vi möjligen kunna få låna er skrivare och skriva ut våra flygbiljetter?

R: ”Stacheldrahtzaun!” = Vi har ingen skrivare.

HB: ”Aber isn´t das eine dass?” = Men, det där är väl en skrivare?

R: ”Nein, das ist eine faxenmaschinengebraucht!”  = Nej, det är en fax.

HB: ”Aus, bei, mit, zeit, nach, von, zu?”  = Men, den andra maskinen där då?

R: ”Japp, es ist eine Rathaus, aber dann rechts is kaputt gegegen”. = Ja, det är en skrivare, men vårt internet fungerar inte just nu.

Märkligt, trots att hotellets wi-fi fungerade utmärkt verkade den stackars receptionisten ha problem med sitt internet. Det var nog därför hon satt och stirrade så mycket på datorskärmen varje gång vi passerade. Nedan ser ni förresten en överblicksbild över inte skrivaren, faxen och det trasiga internetet.

Som tur var hade Essen en ytterst trevlig och tjänstvillig turistbyrå och vi förlorade därför bara en timmes mässande på grund av hotellets obefintliga service.


Ganska vilsna och utan något bestämt mål ville det sig inte sämre än att vi, nästan direkt efter vårt inträde på mässan, gick förbi ett alldeles ledigt och ensamt bord där spelet Dwar7s fall visades upp. Varken jag eller Herr Baguette hade hört talas om det innan, men bara några minuter senare satt vi till bords med en vilt främmande kvinna för att testa.

dwar7s fall spelglädje brädspel sällskapsspel

Dwar7s fall handlar om att, med hjälp av landskapskort, bygga upp ett litet rike av bl.a. gruvor, slott och värdshus i syfte att vara den som först klarar av tre uppdrag. De tillgängliga uppdragen ligger offentligt uppradade på bordet och varje deltagare hade dessutom ett eget hemligt uppdrag att ägna sig åt. Jag måste säga att jag tyckte att Dwar7s fall var ganska mysigt och jag såg nöjt på medan mina arbetardvärgar grävde upp ädelstenar och dräpte drakar samtidigt som jag själv försökte försvåra läget så mycket jag kunde för mina motståndare. Mysigheten till trots är jag inte säker på om spelet var bra, dåligt eller mittemellan, men jag kan i alla fall konstatera att det verkligen inte avskräckte mig och att jag gärna provar det igen.


Vårt planlösa och något slokörade flanerande tog oss därefter rakt in i piraternas förlovade värld. A tale of pirates var ett spel vi hade passerat många gånger under mässan och i alla fall jag hade noterat att spelet verkade ha en spelplan som var något alldeles extra. Såhär på mässans tredje dag verkade allmänhetens intresse för liret ha minskat så pass mycket att jag och Herr Baguette kunde slå oss ned utan att slåss det minsta, så vi nickade ett samstämmigt ”varför inte” till varandra och gjorde så.

tale of pirates spelglädje brädspel sällskapsspel

A tale of pirates är ett samarbetsspel som utspelar sig i realtid (Kiefer Sutherland måste vara inblandad) och styrs av en tillhörande app. Spelarna bemannar ett piratskepp med hjälp av timglas och måste samarbeta som bara den för att lyckas med den uppgift appen presenterar. Haken är så klart att tiden som finns tillgänglig är begränsad och att man måste vänta på att sanden i ens timglas ska rinna ut innan man får flytta det igen.

Resultatet blev en superstressig, kaosartad och, enligt oss, en ganska otrevlig upplevelse. Det fanns inte ens tid åt att njuta av själva spelandet, utan allt handlade om att dirigera varandra samtidigt som man försökte sköta sig själv. Vi klarade vårt uppdrag, men samtliga tackade artigt för sig och lämnade raskt bordet när demonstratören frågade om vi ville spela mer. A tale of pirates är ett spel som garanterat hade gått varmt hos mig om jag hade varit mellan 8 och 20 år, men som nu faller platt på grund av att jag har blivit en gammal motsträvande stöt som söker lugn och ro i vardagen.


Kort efter att vi lämnade Söderhavet rann det till ordentligt i munhålan på undertecknad, vi passerade nämligen en glasmonter där spelet 7th Continent visades upp i sin fysiska prakt. Ni som har läst mitt inlägg om spelet vet att det är något jag hade forskat och funderat en hel del kring och när jag så äntligen fick se det på riktigt blev jag… lycklig. Så pass lycklig att jag, faktiskt just idag, har valt att salta räkningen ytterligare genom att köpa expansioner till det för 500:-. Måtte det vara bara hälften så bra som jag hoppas!

7th continent brädspel spelglädje sällskapsspel


Därefter var det dags för mässans sämsta upplevelse i spelsammanhang. Det visste vi så klart inte när vi satte oss ned för att prova Carcosa, men när jag tänker tillbaka på eländet så blir jag faktiskt nästan irriterad.

Carcosa utspelar sig i Chtulhu-universumet, men frånsett det så är det en nästan fullständig och på gränsen till skamlös ripoff av Carcassonne (demokillen förklarade till och med reglerna med hjälp av Carcassonne-referenser). Precis som i originalet ska man bygga städer, väggar och böneplatser men Carcosa utspelar sig i en drömliknande värld där de brickor man placerar ut inte alltid är vad de först verkar att vara (fast oftast är de helt vanliga). På detta sätt, och några till, blir spelet ”elakare” och interaktionen spelarna emellan blir därför större och mer konfliktfylld.

carcosa spelglädje brädspel sällskapsspel

Jag, som har spelat väldigt mycket Carcassonne med många olika expansioner infogade kände mig som hemma och upplevde egentligen inte någon större spelmässig skillnad alls. När jag förklarade detta för försäljaren, som så klart ville pracka på mig ett exemplar, motiverade han ett köp av Carcosa med att lådan var mycket mindre än min Carcassonne-motsvarighet. Jag log artigt men kokade inombords när jag gick därifrån, skulle jag alltså köpa en ripoff av ett fantastiskt bra spel baserat på att kopians låda var lättare att bära med sig!? Gick förresten, mina minnen är vaga här men Herr Baguette kan ha fått släpa mig i nackhåren därifrån medan jag, vilt sparkande, försökte tydliggöra för Carcosa-smackaren att han nog hade misslyckats med sina sanity rolls ganska ordentligt.


Troligen var det inte bara Carcosa-killens säljargument som gjorde lugna, svenska mig irriterad, rimligen var jag också väldigt trött efter nästan tre hela dagars mässande med tillhörande kvällsspel. Varken jag eller Herr Baguette vågade yttra orden ”Ska vi gå hem?”, men till slut såg vi på varandra som bara två brädspelsnördar som har fått nog kan göra och lämnade Spiel17 i ett lätt duggregn.

Spontant ville jag avsluta föregående mening med ”utan att vända oss om” (för det gjorde vi inte), men eftersom jag har ägnat snart två månader till att se tillbaka på vårt äventyr kändes det lite väl förljuget; vi var helt enkelt otroligt mätta och nöjda med vårt besök på Spiel!

Så för att sammanfatta hela det här spektaklet av tjat, långa inlägg och allmänt nördande om Spiel17 tänkte jag nu runda av med tre Agricola (bra saker) och tre Monopol (dåliga saker).

Agricola:
  1. Alla möten med människor jag inte visste att jag ville träffa. Allt vi hade gemensamt var ett intresse för brädspel och det visade sig räcka alldeles utmärkt. Jag är normalt ingen person som söker kontakt med främlingar, men i Essen kändes allt otroligt naturligt och att bestämma kvällsträff med personer jag aldrig hade träffat tidigare gick inte bara utmärkt utan ledde till succé. Vilken underbar gemenskap det finns i brädspelshobbyn!
  2. Nörderiet. Att, under en kort period, få möjlighet att kliva in i en bubbla där precis allt handlar om att optimera utövandet av ens främsta intresse är fantastiskt befriande. Det största problemet jag upplevde var hur jag skulle få med mig alla spel på den begränsade bagageplats som Ryanair erbjöd. Mat? Ta något snabbt så att vi hinner spela.” Sova? ”Vi sover när vi har spelat klart.” Köpa tunnelbanekort? ”Vi går så kan vi köpa spel för pengarna istället.” Ljuvligt!
  3. ”Det finns nätter då Fantomen lämnar djungeln och går på stadens gator som en vanlig man.” Precis så kändes det i Essen, mötte man inte Tom Vasel så var det Uwe Rosenberg eller Friedemann Friese. Överallt var branschens toppnamn och jag vågar inte ens tänka på hur många briljanta spelkonstruktörer jag såg men inte kände igen. Visst blev jag lite starstruck i början, men jag överraskades av öppenheten och vanligheten som fanns bakom de hyllade namnen och ansiktena. Jag har träffat Uwe Rosenberg… fnitter…

brädspel spelglädje sällskapsspel uwe rosenberg

Monopol:
  1. Hotell Luise. Må kvacksalvarna ta sin frukost, ytterdörren, servicen och de räliga badrummen med sig på Mars one! Med den planetens begränsade kundunderlag kan de säkert också fortsätta att ta betalt för en extra natt och sedan sluta svara på samtal och mail när man försöker rätta till det. Jag hade hellre bott på Fawlty Towers, fy för tusan!
  2. Pengarna. Jag förstår inte hur stora industriländer kan klamra sig fast vid fysiska pengar på det vis som tyskarna gör. Milslånga bankomatköer, miljarder mynt som inte går att använda till något alls och dessutom tittar de idiotförklarande på en när man halar fram sitt kort. Förstår de inte att folk hade lurats att handla ännu mer spel om de hade sluppit betala med kontanter hela tiden?
  3. Sorlet i hallarna. Till en början märktes det knappt men efterhand som timmarna passerade blev det ständigt närvarande bruset högre och högre och under den tredje dagen var det på gränsen till outhärdligt och väldigt svårt att koncentrera sig på alla finfina speldemonstrationer. Nästa år blir det öronproppar!

Skrev jag just ”nästa år”? Ja, det gjorde jag. Säg inte det till min ekonomiska ådra.

Kickstarter 2017: The 7th Continent

spelglädje brädspel sällskapsspel kickstarter 7th continentKära läsare, jag befinner mig nu i himmelriket. Glad som en speleman är jag i Essen för att närvara på min första brädspelsmässa någonsin. Fast det där är ju gamla nyheter och det är inte alls därför, även om det spelar in, som den här texten når etern just idag.

För nästan två år sedan stod jag på ett tryckeri någonstans och lyssnade på Brädspelspodden medan jag lastade kopiösa mängder trycksaker i en häftningsmaskin. I podden pratades det om spelet Kingdom Death: Monster och jag minns så väl vad jag tänkte. Kingdom Death: Monster var ett patetiskt löjligt och ointressant namn och även om själva spelet verkade intressant så var prislappen på över 2000:- det sjukaste jag hade hört. Dessutom gällde det inte ett spel i butik, utan en Kickstarter som ju faktiskt, om saker ville sig illa, skulle kunna sluka de där pengarna och skratta hela vägen till banken.

Sedan dess har jag inte tänkt ett dugg på det där… förrän de senaste veckorna då mina tankar kring Kickstarter och pengar har gått fullständigt i spinn kring kampanjen för The 7th Continent. Ni förstår säkert hur det ligger till, The 7th Continent verkar vara ett fantastiskt spännande spel (mer om det strax), men tyvärr så har det en prislapp som är allt annat än fantastisk. Under cirka tre veckors tid så har jag vänt och vridit på situationen: är prislapp > spel eller är prislapp < spel? Samtidigt som jag har kämpat med att få rätsida på matematiken har jag läst texter, sett videos och scrollat i forumtrådar om spelet och kommit fram till att The 7th Continent är ett spel som många älskar (däribland väldigt många kända recensenter)… men också ett spel som många hatar.

Hur reagerar man när man tar del av mängder av åsikter som inte stämmer överens med vad man själv vill tycka? Jo, man söker efter information för att försöka bilda sig en alldeles egen uppfattning (ingen har nämligen så rätt som jag själv).

The 7th Continent är ett samarbetsspel som handlar om att utforska en okänd kontinent i syfte att lyfta den förbannelse man har drabbats av. Spelplanen byggs upp med hjälp av kort, likt Carcassonne, men med den avgörande skillnaden att varje kort har en förutbestämd placering i förhållande till de andra. Som hjälte i spelet blir man i princip dumpad på ett startkort och sedan är det liksom upp till en själv att lösa uppgiften (eller varför inte bara utforska?) innan livskraften sviker allt för mycket. Spelet bedöms ha både digitala och analoga motsvarigheter i form av The Elder Scrolls och T.I.M.E. Stories så vad kan egentligen misslyckas? Mycket, verkar en del tycka.

Till att börja med klagas det på återspelbarheten då kontinenten faktiskt är likadan oavsett vilket uppdrag man spelar, men eftersom man utforskar olika delar av den, enligt rykte flera kvadratmeter stora kartan, varje gång lär ändå variationen finnas där. Visst, man kommer att återkomma till samma platser flera gånger, men har jag någonsin klagat över det i  Elder Scrolls? Nej, att återkomma gör snarare att jag känner mig mer bekväm med platsen eftersom jag känner till några av dess faror redan i förväg. Dessutom finns det en mängd saker på landskapskorten som i det ena uppdraget inte betyder något alls, men som i nästa kan bli skillnad mellan liv och död. Sa jag förresten att det medföljer ett förstoringsglas att leta efter pyttesmå detaljer med? Jag slickade mig om munnen samtidigt som jag skrev det där…

Ett annat klagoämne är berättelsen, som tydligen inte alls är särskilt matig. Mitt intryck är dock att det aldrig har varit tanken att spelet ska berätta något, utan det tillhandahåller snarare en miljö för spelarna att berätta en egen historia i. Här tror jag också att brist på tålamod och driv spelar in hos många; att befinna sig på en okänd plats utan något mål att röra sig mot (helst fort) kan ju knäcka vilken 90-00-talist som helst. Jag som har spenderat min barndom med Maniac Mansion och Tex Murphy är dock överlycklig.

Slutligen har många problem med att den första kampanjen varar ungefär 25 timmar (med möjlighet att spara och pausa när som helst) och att om man dör, ja då får man helt enkelt börja om från början igen. Att det skapar irritation har jag full förståelse för, men för mig så lägger det till en extra edge i spelandet som gör att jag ständigt kommer att sätta mitt eget väl och ve i första rummet. Man vill helt enkelt slippa börja om från början och spänningen och inlevelsen de förutsättningarna skapar… mums.

spelglädje brädspel sällskapsspel kickstarter 7th continent

Jag kom alltså fram till att The 7th Continent är ett spel som det står Martin och Björn på. Vi är nämligen så inibombens nördiga att vi förmodligen kan investera både timmar, dagar och veckor på att strutta runt i fantasin. Vi är dessutom, båda två, precis lagom pessimistiska och inställda på att det mesta kommer att gå åt helvete oavsett hur vi beter oss, att vi kommer att älska den hårda, karga ”verkligheten” som den sjunde kontinenten kommer att utsätta oss för.

Ni såg kanske själva? Jag skrev ”kommer att utsätta oss för”. För jag har naturligtvis kommit fram till att prislapp < spel och investerat drygt 1500:- på The 7th Continent, ett spel jag aldrig har provat. Samtidigt som jag skäms otroligt mycket över mitt beslut så är jag samtidigt fruktansvärt nöjd, glad, uppspelt och förväntansfull.

Vad är då syftet med att den här texten når er just idag när jag är i Essen? Två saker:

  1. Min fru, som antagligen läser det här, kommer varken att kunna få tag i mig eller klippa sönder mitt betalkort. Nu skulle hon i och för sig inte göra det eftersom hon är en helt underbart fantastisk människa, men det är ändå lite kul att låtsas att jag just nu befinner mig på rymmen från något farligt.
  2. Kampanjen för The 7th Continent är över och genom att skriva det här först idag så riskerar jag inte att leda in någon av er oskyldiga läsare i det snår jag nu sitter intrasslad i. Även här låtsas jag dock, för även om jag verkligen bryr mig om er så handlar det mest om att det var först i kampanjens slutskede som jag lyckades övertala mig själv om att drygt 1500:- var ett rimligt brädspelspris. Dessutom går det ju att backa i efterhand via länken ovan, eller varför inte bara trycka här?

Så nu är det väl bara att vänta, antar jag. Spelet kommer att levereras i två omgångar, en i mars 2018 och en i oktober 2018, men eftersom jag har kommit på att jag sparar drygt 200:- i frakt genom att ta allt i oktober så blir väntan årslång för min del. Någon ekonomisk måtta får det ju faktiskt vara.