Resedagbok Essen Spiel17 – Del 3

spelglädje brädspel sällskapsspelSådär, kära vänner. Nu är det dags att, för sista gången i skriftlig form i alla fall, drömma sig tillbaka till äventyret i Essen. Eftersom inlägget heter ”Del 3” så planerar jag nu att redogöra för de spel vi spelade under vår tredje dag på mässan, samt att nämna de tre bästa (och de tre sämsta) sakerna som hände oss. Det låter väl fint?

Dag tre i Essen började med att två något slitna själar tog tunnelbanan istället för att, som vi gjort tidigare, promenera till mässan. Nördar i himmelriket eller ej, även himlen är uttröttande och ärligt talat så var vi ganska nöjda med vad vi hade presterat och upplevt. Det bör tilläggas att vår entusiasm även dämpades något av att Hotel Luise den morgonen hade visat sig från sin allra minst gästvänliga sida. Situationen var nämligen den att vi behövde skriva ut våra flygbiljetter för att Ryanair inte skulle få nöjet att ta ut en av sina ziljoner extraavgifter på oss. Säker på att vi skulle få hjälp, men ändå ödmjuk inför det hela, gick Herr Baguette därför till receptionen och presenterade sin allra vänligaste tyska. Följande konversation utspelade sig mellan honom och ”receptionisten”:

HB: ”Hola! Eine kleine sallatteller und grosse bratwursten geschmeckt!” = Hej, skulle vi möjligen kunna få låna er skrivare och skriva ut våra flygbiljetter?

R: ”Stacheldrahtzaun!” = Vi har ingen skrivare.

HB: ”Aber isn´t das eine dass?” = Men, det där är väl en skrivare?

R: ”Nein, das ist eine faxenmaschinengebraucht!”  = Nej, det är en fax.

HB: ”Aus, bei, mit, zeit, nach, von, zu?”  = Men, den andra maskinen där då?

R: ”Japp, es ist eine Rathaus, aber dann rechts is kaputt gegegen”. = Ja, det är en skrivare, men vårt internet fungerar inte just nu.

Märkligt, trots att hotellets wi-fi fungerade utmärkt verkade den stackars receptionisten ha problem med sitt internet. Det var nog därför hon satt och stirrade så mycket på datorskärmen varje gång vi passerade. Nedan ser ni förresten en överblicksbild över inte skrivaren, faxen och det trasiga internetet.

Som tur var hade Essen en ytterst trevlig och tjänstvillig turistbyrå och vi förlorade därför bara en timmes mässande på grund av hotellets obefintliga service.


Ganska vilsna och utan något bestämt mål ville det sig inte sämre än att vi, nästan direkt efter vårt inträde på mässan, gick förbi ett alldeles ledigt och ensamt bord där spelet Dwar7s fall visades upp. Varken jag eller Herr Baguette hade hört talas om det innan, men bara några minuter senare satt vi till bords med en vilt främmande kvinna för att testa.

dwar7s fall spelglädje brädspel sällskapsspel

Dwar7s fall handlar om att, med hjälp av landskapskort, bygga upp ett litet rike av bl.a. gruvor, slott och värdshus i syfte att vara den som först klarar av tre uppdrag. De tillgängliga uppdragen ligger offentligt uppradade på bordet och varje deltagare hade dessutom ett eget hemligt uppdrag att ägna sig åt. Jag måste säga att jag tyckte att Dwar7s fall var ganska mysigt och jag såg nöjt på medan mina arbetardvärgar grävde upp ädelstenar och dräpte drakar samtidigt som jag själv försökte försvåra läget så mycket jag kunde för mina motståndare. Mysigheten till trots är jag inte säker på om spelet var bra, dåligt eller mittemellan, men jag kan i alla fall konstatera att det verkligen inte avskräckte mig och att jag gärna provar det igen.


Vårt planlösa och något slokörade flanerande tog oss därefter rakt in i piraternas förlovade värld. A tale of pirates var ett spel vi hade passerat många gånger under mässan och i alla fall jag hade noterat att spelet verkade ha en spelplan som var något alldeles extra. Såhär på mässans tredje dag verkade allmänhetens intresse för liret ha minskat så pass mycket att jag och Herr Baguette kunde slå oss ned utan att slåss det minsta, så vi nickade ett samstämmigt ”varför inte” till varandra och gjorde så.

tale of pirates spelglädje brädspel sällskapsspel

A tale of pirates är ett samarbetsspel som utspelar sig i realtid (Kiefer Sutherland måste vara inblandad) och styrs av en tillhörande app. Spelarna bemannar ett piratskepp med hjälp av timglas och måste samarbeta som bara den för att lyckas med den uppgift appen presenterar. Haken är så klart att tiden som finns tillgänglig är begränsad och att man måste vänta på att sanden i ens timglas ska rinna ut innan man får flytta det igen.

Resultatet blev en superstressig, kaosartad och, enligt oss, en ganska otrevlig upplevelse. Det fanns inte ens tid åt att njuta av själva spelandet, utan allt handlade om att dirigera varandra samtidigt som man försökte sköta sig själv. Vi klarade vårt uppdrag, men samtliga tackade artigt för sig och lämnade raskt bordet när demonstratören frågade om vi ville spela mer. A tale of pirates är ett spel som garanterat hade gått varmt hos mig om jag hade varit mellan 8 och 20 år, men som nu faller platt på grund av att jag har blivit en gammal motsträvande stöt som söker lugn och ro i vardagen.


Kort efter att vi lämnade Söderhavet rann det till ordentligt i munhålan på undertecknad, vi passerade nämligen en glasmonter där spelet 7th Continent visades upp i sin fysiska prakt. Ni som har läst mitt inlägg om spelet vet att det är något jag hade forskat och funderat en hel del kring och när jag så äntligen fick se det på riktigt blev jag… lycklig. Så pass lycklig att jag, faktiskt just idag, har valt att salta räkningen ytterligare genom att köpa expansioner till det för 500:-. Måtte det vara bara hälften så bra som jag hoppas!

7th continent brädspel spelglädje sällskapsspel


Därefter var det dags för mässans sämsta upplevelse i spelsammanhang. Det visste vi så klart inte när vi satte oss ned för att prova Carcosa, men när jag tänker tillbaka på eländet så blir jag faktiskt nästan irriterad.

Carcosa utspelar sig i Chtulhu-universumet, men frånsett det så är det en nästan fullständig och på gränsen till skamlös ripoff av Carcassonne (demokillen förklarade till och med reglerna med hjälp av Carcassonne-referenser). Precis som i originalet ska man bygga städer, väggar och böneplatser men Carcosa utspelar sig i en drömliknande värld där de brickor man placerar ut inte alltid är vad de först verkar att vara (fast oftast är de helt vanliga). På detta sätt, och några till, blir spelet ”elakare” och interaktionen spelarna emellan blir därför större och mer konfliktfylld.

carcosa spelglädje brädspel sällskapsspel

Jag, som har spelat väldigt mycket Carcassonne med många olika expansioner infogade kände mig som hemma och upplevde egentligen inte någon större spelmässig skillnad alls. När jag förklarade detta för försäljaren, som så klart ville pracka på mig ett exemplar, motiverade han ett köp av Carcosa med att lådan var mycket mindre än min Carcassonne-motsvarighet. Jag log artigt men kokade inombords när jag gick därifrån, skulle jag alltså köpa en ripoff av ett fantastiskt bra spel baserat på att kopians låda var lättare att bära med sig!? Gick förresten, mina minnen är vaga här men Herr Baguette kan ha fått släpa mig i nackhåren därifrån medan jag, vilt sparkande, försökte tydliggöra för Carcosa-smackaren att han nog hade misslyckats med sina sanity rolls ganska ordentligt.


Troligen var det inte bara Carcosa-killens säljargument som gjorde lugna, svenska mig irriterad, rimligen var jag också väldigt trött efter nästan tre hela dagars mässande med tillhörande kvällsspel. Varken jag eller Herr Baguette vågade yttra orden ”Ska vi gå hem?”, men till slut såg vi på varandra som bara två brädspelsnördar som har fått nog kan göra och lämnade Spiel17 i ett lätt duggregn.

Spontant ville jag avsluta föregående mening med ”utan att vända oss om” (för det gjorde vi inte), men eftersom jag har ägnat snart två månader till att se tillbaka på vårt äventyr kändes det lite väl förljuget; vi var helt enkelt otroligt mätta och nöjda med vårt besök på Spiel!

Så för att sammanfatta hela det här spektaklet av tjat, långa inlägg och allmänt nördande om Spiel17 tänkte jag nu runda av med tre Agricola (bra saker) och tre Monopol (dåliga saker).

Agricola:
  1. Alla möten med människor jag inte visste att jag ville träffa. Allt vi hade gemensamt var ett intresse för brädspel och det visade sig räcka alldeles utmärkt. Jag är normalt ingen person som söker kontakt med främlingar, men i Essen kändes allt otroligt naturligt och att bestämma kvällsträff med personer jag aldrig hade träffat tidigare gick inte bara utmärkt utan ledde till succé. Vilken underbar gemenskap det finns i brädspelshobbyn!
  2. Nörderiet. Att, under en kort period, få möjlighet att kliva in i en bubbla där precis allt handlar om att optimera utövandet av ens främsta intresse är fantastiskt befriande. Det största problemet jag upplevde var hur jag skulle få med mig alla spel på den begränsade bagageplats som Ryanair erbjöd. Mat? Ta något snabbt så att vi hinner spela.” Sova? ”Vi sover när vi har spelat klart.” Köpa tunnelbanekort? ”Vi går så kan vi köpa spel för pengarna istället.” Ljuvligt!
  3. ”Det finns nätter då Fantomen lämnar djungeln och går på stadens gator som en vanlig man.” Precis så kändes det i Essen, mötte man inte Tom Vasel så var det Uwe Rosenberg eller Friedemann Friese. Överallt var branschens toppnamn och jag vågar inte ens tänka på hur många briljanta spelkonstruktörer jag såg men inte kände igen. Visst blev jag lite starstruck i början, men jag överraskades av öppenheten och vanligheten som fanns bakom de hyllade namnen och ansiktena. Jag har träffat Uwe Rosenberg… fnitter…

brädspel spelglädje sällskapsspel uwe rosenberg

Monopol:
  1. Hotell Luise. Må kvacksalvarna ta sin frukost, ytterdörren, servicen och de räliga badrummen med sig på Mars one! Med den planetens begränsade kundunderlag kan de säkert också fortsätta att ta betalt för en extra natt och sedan sluta svara på samtal och mail när man försöker rätta till det. Jag hade hellre bott på Fawlty Towers, fy för tusan!
  2. Pengarna. Jag förstår inte hur stora industriländer kan klamra sig fast vid fysiska pengar på det vis som tyskarna gör. Milslånga bankomatköer, miljarder mynt som inte går att använda till något alls och dessutom tittar de idiotförklarande på en när man halar fram sitt kort. Förstår de inte att folk hade lurats att handla ännu mer spel om de hade sluppit betala med kontanter hela tiden?
  3. Sorlet i hallarna. Till en början märktes det knappt men efterhand som timmarna passerade blev det ständigt närvarande bruset högre och högre och under den tredje dagen var det på gränsen till outhärdligt och väldigt svårt att koncentrera sig på alla finfina speldemonstrationer. Nästa år blir det öronproppar!

Skrev jag just ”nästa år”? Ja, det gjorde jag. Säg inte det till min ekonomiska ådra.

Annonser

Recension: Patchwork

brädspel spelglädje sällskapsspel patchworkSpeltyp: strategispel Antal spelare: 2
Speltid: 30 min Språk: Engelska 
Ålder: 8+ Tillverkare: Mayfair Games

Syslöjd. Bara ordet i sig ger mig väldigt blandade känslor. Samtidigt som jag minns att jag kunde ha haft roligt på syslöjdslektionerna på låg- och mellanstadiet så minns jag att jag inte hade det. Inte ett dugg faktiskt, för vem kan ha roligt i ett skräckvälde? Fröken, som klädde sig som en man men hade en extremt gäll röst, satt i sin kateder och såg arg ut den mesta tiden och när hon inte gjorde det tror jag att hon försökte stoppa ner stygga barn i den gigantiska säcken med vadd. En gång minns jag att jag räddade livet på en praoelev, som hade gett mig felaktiga instruktioner, genom att inte peka ut henne som skyldig till felsyendet. Tyvärr var det inte för att jag var modig och ädel som hon klarade sig utan för att jag var stel som en staty när fröken klöv både fönsterrutor och katedern med sitt gälla ilskevrål.

Förutsättningarna kunde alltså ha varit bättre när jag och Frugan packade upp PATCHWORK häromdagen. Jag var inte rädd längre, men kunde verkligen ett spel om syslöjd vara särskilt roligt? Texten på baksidan av lådan talade knappast till mig när den förkunnade att man självklart skulle sy ett lapptäcke när tyg- och läderbitar hittades någonstans. Själv hade jag på sin höjd gått och slängt dem i soporna, men eftersom min kusin hade sytt sig en ny lägenhet av samma upphittade tygbitar bestämde jag mig för att lita på den sömnadsådra som uppenbarligen finns någonstans i släkten och åka med.

PATCHWORK är, som ni säkert har förstått, ett spel som går ut på att sy (bygga) ett lapptäcke på sin spelbricka. Det är dock inte bara att sy hejvilt om man har tänkt sig att vinna spelet utan det finns två valutor att hålla reda på:

  • Knapparna. Det gäller att lägga beslag på tygbitar med knappar avbildade på sig för att säkra framtida inkomster och i slutligen också segern. Det är nämligen den som har flest knappar (minus straffet för eventuella tomma rutor i lapptäcket) när spelet är slut som tar hem segern. Tygbitar med många knappar på är självklart dyrare i inköp både i antal knappar och i den andra valutan som är:
  • Tiden. Varje tygbit kommer med en tidsangivelse för hur lång tid den tar att sy fast i lapptäcket. Det här är en extremt viktig faktor eftersom spelarna har varsin spelpjäs utplacerad på ett tidsbräde. Det är alltid den som ligger längst bak där som får göra ett drag och ju mer effektiv man är med tiden desto fler tygbitar hinner man sy fast (medan motståndaren får vänta). När man har nått slutstationen på tidsbrädet med sin spelpjäs har man fått slut på tid och måste sluta slöjda.

Tygbitarna är dessutom placerade slumpmässigt i en ring på bordet vilket tillför ett väldigt taktiskt och spännande inslag i spelet. Varje gång någon köper en bit tyg placeras nämligen en speciell pjäs på platsen där biten låg och i nästa drag är det endast de efterföljande (medsols) tre tygbitarna som är tillgängliga för inköp. Det gör att man hela tiden måste ta med i beräkningen vilka bitar man låser upp för sin motståndare när man köper en viss bit. Ringen med tygbitar är en ganska skrymmande historia, men det kompenseras definitivt av spänningen den skapar.

sällskapsspel spelglädje brädspel patchwork

Ah, det finns så mycket att säga om PATCHWORK mina vänner. Till att börja med är det ett fantastiskt roligt spel som jag bums vill fastslå bör ingå i varje spelintresserad persons samling. Reglerna är lätta, mekaniken är lätt att förstå sig på och det går fort att spela om man inte har så mycket speltid att spendera (t.ex. när man har sällskap av ett Spädbarn). Just Spädbarnet är kanske ingen optimal motståndare, men det går alldeles utmärkt att spela med personer som helt saknar erfarenhet eller barn som håller på att skaffa erfarenhet. Sin 2-spelarstämpel till trots är det alltså ett givet familjespel enligt mig.

Det som jag dock tycker är spelets allra största styrka är att det, trots sina lätta regler, erbjuder gott om taktiska avvägningar och beslut. Ska jag köpa den här tygbiten och på sätt hamna först på tidsbrädet, eller ska jag ta den lite billigare biten och få göra ett drag till direkt? Vilken tygbit vill jag själv ha och vilka tygbitar får då Björn att välja på när det är hans tur? Och om en viss bit, som är jättebra egentligen, inte passar in i mitt lapptäcke formmässigt, ska jag köpa den ändå och riskera tomma rutor i slutet?

Jag gillar starkt att det finns flera valutor att hålla reda på (knappar och tid) för det gör att det aldrig känns riktigt självklart vilket av de möjliga dragen som är det perfekta. När man dessutom lägger till att bitarna måste passa in i det egna lapptäcket lägger man till ytterligare taktiska dimensioner som ständigt skapar nya utmaningar.

Själva byggandet är förresten, bara i sig, ett stort nöje. Av samma anledning som Tetris tog över världen en gång i tiden så är det otroligt roligt och belönande att försöka lappa ihop sitt täcke på listigast möjliga sätt i PATCHWORK. Inte blir det sämre av att bitarna har  roliga former och mönster; det som växer fram på bordet blir allt som oftast ett litet konstverk och inte sällan känner man sig oförskämt nöjd när man lyckades foga in den där omöjliga biten på ett så effektivt och smart sätt.

sällskapsspel spelglädje brädspel patchworkDe många möjligheterna till trots har jag aldrig haft några problem med analysparalys, valen som erbjuds är förhållandevis tydliga så det där eviga räknandet som brukar känneteckna Uwe Rosenbergs andra spel (AGRICOLA, LE HAVRE, ORA ET LABORA) saknas nästan helt. PATCHWORK är helt enkelt ett perfekt 2-spelarspel där två hjärnor kan kämpa mot varandra utan någon större överbelastningsrisk. Och även om motståndaren, då och då, kan ta lite längre tid på sig att fundera hinner man aldrig tröttna eftersom kugghjulen i ens eget huvud ständigt snurrar för att försöka reda ut konsekvenserna av ditt eller datt.

Något dåligt då? Nej, ärligt talat har jag svårt att hitta negativa egenskaper hos PATCHWORK. Det enda jag har att klaga på är att ringen med tygbitar tar mycket plats men om det är det värsta jag kan komma på är det knappast värt att bry sig om. Glöm att jag skrev det.

Så för att återkoppla till min inledande skräckhistoria om syslöjd vill jag avsluta med att slå fast att syslöjden har fått en renässans hemma hos mig. Det är knappast (moahaha!) så att jag kommer att ägna mig åt sömnad och knyppling framöver, men ett parti PATCHWORK kommer man aldrig att behöva fråga två gånger om, det är ett som är säkert.

Spelartyp: Spädbarnet

spädbarnet brädspel sällskapsspelDe flesta av er har säkert redan upptäckt det här på ett eller annat sätt, om inte annat genom förra veckans Skyttegravsrapport, men jag tycker ändå att det är på sin plats att göra ett mer formellt tillkännagivande:

Likt Prins Daniel står jag nu och ler onödigt nöjt inför applådåskor och tusentals kamerablixtar. Leendet stelnar till lite då och då och avståndet som jag noggrant måttade upp mellan mina händer tidigare förändras ständigt eftersom mina gymmuskler inte orkar med, men jag är i alla fall oförändrat stolt. Spelglädje har nämligen fått ett litet tillskott till redaktionen i form av den genomsöta men extremt kolikhögljudda Hilda.

Hildas ankomst till världen har öppnat mina ögon på mer än ett sätt; det jag tidigare ansåg vara högljutt är nu smekningar mot mina trumhinnor och jag tror inte längre att det är omöjligt att bajsa sig själv mellan skulderbladen. Jag har också fått upp ögonen för en helt ny spelartyp vars existens jag inte ens hade reflekterat över, i form av Spädbarnet.

Spädbarnet har många egenskaper gemensamt med Kaparen och i många fall kan man med all säkerhet sätta likhetstecken emellan dem. Jag vill dock hävda att Spädbarnet har ett bryskare sätt, för där Kaparen väljer ut ett stackars offer att distrahera socialt tar Spädbarnet inte bara över spelbordet utan hela tillvaron genom hänsynslös terror. Ett spädbarn nöjer sig heller inte med ett glas vin att pimpla på utan kräver fullständig uppmärksamhet och ett blottande av kroppsdelar som annars, i spelväg, bara förekommer i klädpoker. När ett Spädbarn bestämmer sig för att ta över en spelkväll kan man alltså lika gärna förklara brädspelandet oavgjort och istället utlysa tävling om vem som orkar räkna flest vägstolpar på den efterföljande barnvagnspromenaden.

För en brädspelsälskande förälder är det här naturligtvis en omvälvande situation att hantera; all den tid som exempelvis fanns till att först göra setup till ARKHAM HORROR och sedan spendera x antal timmar med att förlora sig i det (bokstavligen) har slutat att existera. Eller, existerar gör den ju definitivt fortfarande, den har bara blivit uppdelad i massor av små, små, småååå bitar som inte går att göra något vettigt alls med i Arkham-väg. Frugans favoritspel AGRICOLA? Samma där, för man får nämligen inte ens ha sin analysparalys i fred när ett Spädbarn är i farten.

Om sanningen ska fram så är Spädbarnet faktiskt den värsta (och bästa) spelartyp jag någonsin har stött på. Hen tar nämligen inte bara över själva spelandet utan förebygger också effektivt att brädspelande ens uppkommer genom att, i mitt fall, stjäla en av de givna deltagarna. Frugan tenderar nämligen att vilja göra helt andra saker än att spela spel mellan amningarna, vilket i och för sig är förståeligt men samtidigt fullständigt obegripligt. Skulle man ändå lyckas få till ett speltillfälle kan man räkna med att Spädbarnet tröttnar på att [infoga valfri spädbarnssyssla här] och gör sig påmint genom att plåga allas hörsel- och luktsinnen med en otäck träffsäkerhet.

På kort sikt finns egentligen ingen räddning om man råkar ut för ett Spädbarn. Månader av ammande, bajsande, skrikande och (sovande) är att vänta och det är helt enkelt bara att slå på survival mode och genomlida i väntan på bättre brädspelstider. När inte ens ett spel som LOST CITIES hinns med mellan kolikattackerna är det bara att inse att, hur hjärtskärande det än är, alla spel som kräver någon form av djupare analys gör sig bäst i garderoben tills Spädbarnet har… typ slutat att vara Spädbarn eller tills man kan låna ut hen till någon frivillig ett par timmar.

Vad ska man då spela i sällskap med ett Spädbarn? Ja, det rätta svaret i Spädbarnets ögon är så klart ingenting eftersom brädspel, av någon oförklarlig anledning, inte ingår i deras startpaket av instinkter. Men eftersom vi alla vet att det inte är möjligt får man helt enkelt prova sig fram och se vad som fungerar från fall till fall. Räddning och konstgjord andning i väntan på att lugnet(?) åter ska lägra sig över hemmet kan vara att fylla på spelförrådet med lätta, snabbspelade spel som tål att avbrytas utan att för mycket spelglädje går förlorad. Visst kan det bli lite som att spela DIPLOMACY via e-mail, men brädspelande med lång ledtid är bättre än inget spelande alls, eller hur?

Mitt i all misär finns det dock ett ljus att sträva emot eftersom Spädbarnet är… just ett spädbarn. De är, som ni alla säkert vet, otroligt formbara och går att uppfostra till alltifrån violinister till våldsbrottslingar och varför då inte passa på att föda upp en ny brädspelsnörd? En sådan skulle man ju kunna ha en enorm glädje och nytta av vid framtida speldagar, och får man bara det före detta Spädbarnet att vara med och spela kommer garanterat även övriga familjemedlemmar med på köpet. Visst är risken överhängande att dagen då man för första gången får stryk av ett barn i strategi- eller frågespel (eller hur Nalle?) rycker allt närmare, men det kan det väl vara värt? Nu pratar jag förresten i generella termer här för det kommer så klart aldrig att hända mig.

Ni hör, det finns en happy place där framme vid horisonten; allt som behövs är ett Hubbard-teleskop.

Spelartyp: Hackkycklingen

spelglädje brädspel

Prairie Chickens by Pat Gaines (Licens: Creative Commons)

Krutröken ligger tät över spelplanen. Den ena skärmytslingen avlöser den andra och ingen går någonsin säker. Eller jo, alla går egentligen säkra. Alla utom en, för när lugnet åter lägrar sig över kvällen saknas en spelare. Eller ja, saknas är kanske fel uttryckt. Det saknas i alla fall en hel spelare; kvar där hen satt halvligger nämligen en hulkande kvarleva. Allt hopp är ute och det enda som återstår är egentligen att kompostera resterna tillsammans med kaffesumpen. Vi som bara skulle lira AGRICOLA.

En uppmärksam läsare hörde av sig till mig, efter att ha läst texten om Offret, och undrade var inlägget om hackkycklingen fanns (tack Karl!). Svaret på den frågan var att den texten ännu inte existerade eftersom den var lite bortglömd, men att den skulle dyka upp när inspirationen gjorde sitt intåg. Det har den gjort nu och det har alltså äntligen blivit dags att göra en djupdykning i Hackkycklingens liv och leverne.

En Hackkyckling är alltså en spelare som, kort och gott, blir ansatt från alla håll utan möjlighet att varken försvara sig eller ge igen (märk väl, blir attackerad, inte inbillar sig). Möjligheten att hämnas infinner sig så klart förr eller senare, men det ligger då i Hackkycklingens natur att få igen tiofalt om hen ens andas om att försöka. Tänk en långtidssjukskriven som har fått ett nytt läkarintyg och ska berätta det för Försäkringskassan så förstår ni vad jag menar.

Nu kanske ni tänker att Hackkycklingen är en spelartyp som det alltid är väldigt synd om? Det är visserligen sant i de flesta fall, för vem tycker egentligen om att bli anfallen från alla håll, stampad på och slutligen komposterad? Men, jag skulle också vilja påstå att det där inte alls behöver stämma, det finns nämligen också Hackkycklingar som har fantastiskt roligt samtidigt som de genomför sin Golgatavandring. Har man någon form av självdistans är det nämligen svårt att inte skratta åt eländet när man blir skjuten för sjuttionionde gången i COLT EXPRESS.

Är då hackkycklingen medveten om sin belägenhet? Inte alltid. Jag har mött spelare som har hackats sönder och samman under ett spel och som sedan ryckt lätt på axlarna och konstaterat att ”nej, jag var nog inte så bra på det här spelet, min taktik gick inte hem”. Oftast brukar dock hen, förr eller senare, inse sin situation och agera därefter (läs: skapa kaos). Inte sällan kan stämningen då bli både hätsk och infekterad eftersom den oförstående Hackkycklingen blir sur på övriga spelares elaka behandling, medan övriga spelare (som hackar av spelmässiga skäl) blir sura över Hackkycklingens bitterhet och destruktiva spelsätt. Där vill man så klart inte hamna eftersom det ovillkorligen skapar en spiral rakt ner i brädspelskällaren; minnet från kvällen blir bittert och Hackkycklingen riskerar att i framtiden förvandlas till Den utstötte (som inte är presenterad på Spelglädje ännu).

Något som Hackkycklingen, i alla fall den bittra varianten, ofta är helt omedveten om är sin egen roll i situationen. För det är ju en situation som uppstår och inget annat. Den lilla djävulen på min högra axel viskar nu att det också kan vara en roll som någon har med sig till det nyuppställda spelbordet, men det vore ju i så fall mobbning på hög nivå så den möjligheten väljer jag att bortse ifrån. Hackkycklingen är alltså inte en person som övriga spelare tycker illa om på riktigt utan hen har helt enkelt bara hamnat lite på kant med de andra inom spelets ramar.

Åter till den uppstådda situationen; vad är dess orsaker? Min erfarenheter i ämnet säger att det kan handla om både slumpmässiga och självförvållade orsaker. Om vi börjar med det jag tycker är minst intressant: slumpen. Den kan vara en hemskt elak faktor, men någonstans måste man ju, som brädspelare, acceptera att det ibland bara går åt skogen oavsett vad man gör. Tärningen visade fel, korten var inte matematiskt korrekt blandade och så vidare. Det är helt enkelt inte mer med det och rollen som Hackkyckling är bara att hacka i sig.

Betydligt intressantare tycker jag att det blir när man funderar över de självförvållade orsakerna. Ta t.ex. om någon försöker kriga sig in i Nord- och Sydamerika samtidigt under ett parti RISK, borde hen inte vara förberedd på att tvåfrontskrig och Hackkycklingsskap då? Eller till och med ett trefrontskrig och total massaker eftersom en tredje spelare kanske ser sin chans att attackera bakifrån? Vidare, om någon leder ett spel överlägset, är det då inte naturligt att övriga spelare gaddar ihop sig lite för att peta bort hen från tronen?

Jag tycker i alla fall det och rollen som Hackkyckling kommer, i ovanstående situationer, som ett brev på Posten. En person som blir irriterad över ovanstående självförvållade hackkycklingsskap har förresten enligt mig brister i sin förståelse för socialt samspel och brädspelandets dynamik; om flera är intresserade av en viss ruta på spelplanen går det ju liksom inte att slå sig ner där och tro att man ska få vara i fred. Fråga Putin.

Som ni märker så är Hackkycklingen av komplicerad natur och hen kan framträda i en mängd olika situationer. För att minimera hens påverkan på alla värdefulla spelkvällar skulle jag därför vilja ta tillfället i akt att föreslå en enkel tumregel för alla potentiella Hackkycklingar (och det gäller ju faktiskt oss alla):

”Om du förvandlas till en Hackkyckling, känn dig hedrad. Du är, som de säger i dokusåpornas värld, ett hot.”

Om jag slutligen ska fundera lite på vilka spel som bör undvikas i en Hackkycklings sällskap, vad kommer jag då fram till?  Jo, med facit i hand är svaret självklart att man aldrig, inte under några som helst omständigheter, bör spela krigsspel med Hackkycklingen. Problemet är bara det att man aldrig i förväg kan veta i vems gestalt hen kommer att framträda nästa gång. Därför föreslår jag helt enkelt att man spelar de spel man önskar i sitt sällskap och skulle någon bli ledsen och börja gråta är det väl inte värre än att man avbryter spelandet. Eller så ber man Hackkycklingens mamma komma och hämta hen så att spelandet kan fortsätta. Typ.

Glöm förresten inte, Hackkycklingen och Offret är inte samma person; Offret är snarare en hypokondrisk Hackkyckling som bara inbillar sig alltihop. Är du osäker på vilken spelartyp du har att göra med? Var ännu elakare, det är roligare för alla om man i alla fall kan utesluta hypokondrin ur ekvationen.

Digitala analoga spel?

brädspel spelglädje ipad044/365 Squawk! by mr.magcnology (Licens: Creative Commons)

”För att det är vansinnigt kul, och det är även ett välkommet avbrott i den digitala hets världen idag består av.”

Ovanstående citat är hämtat ifrån Om författarna här på Spelglädje och är mitt eget svar på frågan varför jag gillar att spela sällskapsspel. Påståendet är över tre år gammalt nu men jag står fortfarande för det från första till sista stavelse. Dagens samhälle är extremt digitalt och genomsyras av krav på att allt man kan tänkas önska sig ska finnas tillgängligt genast. Helst nyss. Och glöm för all del inte bort att allt ska ske med minsta möjliga ansträngning.

För mig, som ju är så pass uråldrig att jag var med innan Internet fanns, är det där ett problem. Även om jag titt som tätt svänger mig med uttryck som ”den som väntar på något gott väntar alltid för länge” så tycker jag ändå att en viss väntan enbart är av godo och snarare förhöjer en upplevelse i slutändan. Hur kul hade det t.ex. varit att gå på Liseberg och åka Balder om och om igen utan att behöva vänta en stund i kö emellan? Antagligen tänker många nu spontant att ”det hade ju varit skitkul!”, och ja, till en början hade säkert även jag uppskattat det. Men, så fort Balder-åkandet hade blivit vardag hade de flesta ändå gått och ställt sig i 2-timmarskön till Helix. Inte för att det är kul att köa, utan för att det är roligare att göra något man inte kan göra hela tiden. I kön hinner en förväntan om åket byggas upp, en förväntan som aldrig hade fått existera utan väntetid.

Var kommer då sällskapsspelen in i det här resonemanget? Jo, att brädspela är att vänta. Man väntar på att spelpaketet ska komma till det lokala utlämningsstället, man väntar på att någon ska ha tid att spela det med en, man väntar på att alla har förstått reglerna, man väntar på sin tur och man väntar slutligen på att få spela spelet igen. Väntan som skapar förväntningar och tankeverksamhet.

Medan jag väntar på spelet hinner jag ta del av recensioner, prata om det med mina vänner och boka en speltid nästa helg. Väl uppe i spelandet använder jag väntetiden till att fundera över situationen i spelet och planera mitt nästa drag. Min hjärna arbetar för högtryck utan att den egentligen stimuleras av någonting överhuvudtaget mer än en stillaliggande, ej blinkande pappskiva, ett gäng spelpjäser och mina vänners sällskap. Känslan av att jag spelar ett spel snarare än spelas av ett är total.

När min spelkamrat blandar encounter-kortleken i ARKHAM HORROR eftersom det förmodligen (jag kan ju faktiskt inte riktigt veta) är dags för min utredare att utsättas för något ruskigt hinner jag bli nervös. Jag hinner fundera på vad eventuella hemskheter skulle innebära och jag hinner dessutom diskutera det med min kortblandande vän. Anledningen till att jag nämner just ARKHAM HORROR är att det finns en app att ladda ner som sköter blandandet åt en. Några simpla knapptryck är allt som behövs och sedan är de eventuella hemskheterna lösa. Smidigt, javisst! Roligt och spännande? Nej! Det går för fort, min förväntan hinner aldrig triggas och en stor del av det jag älskar med ARKHAM HORROR går förlorat.

SPEKTRUM, vars digitala inslag Björn var positiv till i sin recension föll mig, delvis av ovan nämnda anledning, inte alls på läppen. Ett frågespels låda bör, i mitt tycke, väga ett halvt ton eftersom den är sprängfylld med frågekort; en tung spellåda är ju, som alla brädspelare ”vet” ett tecken på kvalitet. Frågekorten blir sedan ett viktigt vapen när man på skoj anklagar sina motståndare för att de alltid får frågor från den lätta frågelådan och, dessutom, ett av mina favoritmoment i ett frågespel är när alla andäktigt väntar på att frågan ska läsas upp. En iPad mitt på bordet förstör, i all sin smidighet, därför så mycket mer än den tillför för mig. Jag accepterar och omfamnar fördelarna med att man enkelt kan köpa nya frågor till en digital frågelåda, men frågan är om jag ändå inte hellre går och köper ett mycket dyrare fysiskt tillägg.

Jag ska inte ens gå in på hur många av mina brädspel som finns i digitala varianter eftersom det faktiskt inte ens intresserar mig. Jag bryr mig inte ett dugg om att AGRICOLA nu går att spela mot en person på andra sidan jordklotet samtidigt som jag bajsar, det har nämligen ingenting gemensamt med allt som jag förknippar med brädspel. Jag vill åt en myskväll när regnet piskar mot fönsterrutorna samtidigt som det svagt upplysta spelbordet är en samlingspunkt för kaffedrypande samkväm där man tar sig tid att umgås…och faktiskt hinner stanna upp och ta sig tid att skapa förväntningar.

Jag har, i skrivande stund, bara en enda brädspelsrelaterad app i min telefon och det är en level-räknare till MUNCHKIN. Anledningen till att den finns kvar och att jag faktiskt använder den är att den inte ersätter något som redan finns i spelet. Istället gör den att jag slipper räkna min levels med tändstickor och spelar upp lustiga ljud varje gång jag går upp och ner i level. Dessutom spelar den en irriterande liten fanfar när man vinner och bidrar alltså även till den hetska stämning som gärna uppstår kring MUNCHKIN i mitt spelsällskap. Visst, appen innehåller också en digital tärning som ersätter den analoga, slamrande saken som alltid hamnar på golvet. Men använder jag den? Nej, för min del får tärningen gärna falla ner på golvet då och då. Även in under soffan.  Ni vet väl förresten att tärningsslag som landar på golvet alltid ska slås om? Försök att applicera den regeln på en app…

Så, vart vill jag komma med ovanstående bitterhetsflöde av utvecklingsfientlighet? Jo, att jag faktiskt inte alls är en bakåtsträvare i den grad jag verkar vara. Brädspel som drar nytta av digitala enheters möjligheter på ett utvecklande, istället för avvecklande, sätt är varmt välkomna till mitt spelbord och just ett sådant spel tror jag mig nu faktiskt ha hittat. *trumvirvel*

ALCHEMISTS ska bli det första spelet i min spelsamling som bygger på en digital ingrediens. Hur jag tror att det kommer att bli? Jag tror att jag kommer att, om inte älska det, så i alla fall tycka väldigt bra om det. Är appen som används i spelet bara nära så smart som min förundersökning har visat så kommer det här att bli toppen. Fast först måste jag ju vänta på att spelet ska komma till utlämningsstället. Och sedan vänta på att någon ska ha tid att spela.

Ja, ni kan ju gången nu. Väntan på mitt första digitala analoga spel har börjat.

Recension: Ora et Labora

ora et labora, spelglädje, brädspelSpeltyp: strategispel Antal spelare: 1-4 
Speltid: 2-3 timmar Språk: Engelska 
Ålder: 13+ Tillverkare: Z-man games

Två av mina absolut största spelfavoriter är AGRICOLA och LE HAVRE, konstruerade av tyske Uwe Rosenberg, så när Uwe 2011 släppte ORA ET LABORA blev jag så klart lite så där extra lycklig i själen. Trots min entusiasm över det då nysläppta spelet köpte jag det aldrig med motiveringen att jag ju redan hade två riktigt bra spel av Uwe med tema att bygga upp och förvalta egendomar; ORA ET LABORA föll därför i glömska. Då och då har det dock sprattlat till och gjort sig påmint i mitt spelsamlande sinne och när jag nyligen fick möjlighet att prova det via Worldofboardgames.com bestämde jag mig för att ta risken att i slutändan behöva ännu ett hjärnbrännande tyskt förvaltarspel.

Hur risktagandet utföll? Jag har inte riktigt bestämt mig ännu…

ORA ET LABORA handlar om att bygga upp och förvalta ett kloster och dess omgivningar. Varje spelare har en bricka framför sig där de kan hugga ned skog, bygga byggnader och samla/förädla resurser. Byggnaderna och resurserna har vissa poängvärden och den som efter ett visst antal spelomgångar har samlat flest poäng står som segrare.

Så långt är allt ganska likt grunderna i Uwes tidigare spel; deltagarna tävlar ständigt om att först plocka på sig resurser och bygga byggnader och kampen blir ofta hård och skoningslös eftersom spelarna inte sällan är ute efter samma byggnader och resurser. Tillgången på byggnader och resurser regleras förresten på ett mycket finurligt sätt via spelets centrala enhet, en snurra, som både räknar det antal spelomgångar man ska spela, tillgängliggör nya byggnader med jämna mellanrum och hanterar tillgång och efterfrågan på resurser. Att berätta exakt hur den fungerar här skulle bli både omständligt och tråkigt, men lita på mig när jag säger att snurran som styr ORA ET LABORA är en genial uppfinning som jag hade välkomnat i fler spel. Jag hade egentligen inte tänkt att ösa fler superlativ över den nu men den är så otroligt smidig att jag drar det ett varv till, snurran är fantastisk och borde belönas med Nobels Brädspelspris. Minst.

ora et labora, brädspel, spelglädje

Det taktiska moment jag uppskattar allra mest med ORA ET LABORA är den tankemöda som måste läggas ned i placerandet av nya byggnader och boplatser (mer om boplatser längre ned!). Även om man kan köpa sig mer yta att bygga på finner man sig snart trångbodd på sin/sina brickor, inte minst eftersom byggnaderna ställer topografiska krav på sin placering. Ett stenbrott måste t.ex. anläggas i bergsmiljö, vilket kräver att man först har köpt till ett landbricka med berg och sedan också har en ledig byggplats där. Dessutom måste klosterbyggnader (spelet kretsar ju kring ett kloster) placeras intill varandra så att de bildar en enhet, vilket så klart infogar ytterligare huvudbry. Det gör att det ganska snabbt växer fram en varierad miljö framför varje spelare och jag myser otroligt mycket när kreativitet och taktiska avvägningar blandas på det här sättet.
Ovanstående huvudbry står sig ändå slätt när det är dags att placera ut boplatser i sitt område. Dessa kan, till skillnad från byggnader, bara byggas vid speciella tillfällen (som så klart bestäms av snurran!). Anledningen till att placeringen av dem är så viktig är att deras poängvärde till mångt och mycket bestäms av intilliggande byggnader/bosättningar, det finns alltså många poäng att tjäna på att försöka skapa bra byggplatser för dem i sitt område. Självklart kostar boplatserna, liksom byggnaderna, resurser att bygga och man tillåts därför aldrig slappna av; när tillfälle att bygga en bosättning finns måste de rätta resurserna finnas tillgängliga, annars går tillfället en förbi och man hamnar efter gentemot sina motståndare som så klart har varit mer förutseende.

Ni kanske noterade att jag använde ordet ”hjärnbrännande” ovan? Det är ingen underdrift, ORA ET LABORA framkallar ofta den allra värsta sortens analysparalys eftersom man hela tiden finner sig i situationer där man måste värdera vad som är bäst för en själv och vad motståndarna kan tänkas göra (Den Paralyserade, stanna hemma!). ”Ska jag samla trä nu eller vågar jag vänta tills senare?”, ”Björn ser ut att behöva lite säd, ska jag ta den för honom och förstöra hans plan?”, ”Vilka har möjlighet att bygga kapellet mer än mig? och ”Varför i hela fridens namn (vi är ju i ett kloster) tog jag inte leran när den fanns tillgänglig? Jag har hört och läst omdömen som säger att ORA ET LABORA är mindre hjärnbrännande och ångestframkallande än sina syskon AGRICOLA och LE HAVRE, men jag håller inte med. Inte ett dugg faktiskt. Jag känner mig precis lika pressad och besvärad här och samtidigt som det gör att man behöver vara på ett speciellt humör för att ta sig an spelet vill jag ge kudos till Uwe som ständigt lyckas simulera de hårda förhållanden som rimligen rådde på medeltiden.

Det här med att behöva vara på ett visst humör när man spelar kan förresten tyckas negativt, men jag vill påstå att den här typen av spel är bästa möjliga sällskap en riktigt regnig dag. Visst är ORA ET LABORA ganska tungt regelmässigt, tidskrävande och inte ett dugg familjevänligt, men har man några timmar att slå ihjäl i vuxet sällsap får det mina varmaste rekommendationer. Jag vill också understryka att det här inte är ett spel man river av samtidigt som man spelar mobilspel eller lagar mat, det kräver fullt fokus av samtliga deltagare för att fungera och det gäller också att alla är införstådda med att ett antal timmar och kannor kaffe kommer att passera innan spelet är över.

ora et labora spelglädje brädspelNågot som jag inte gillade med ORA ET LABORA var att jag efter hand kände att jag tappade kontakten med mina motståndare. Mängden byggda och tillgängliga byggnader kombinerat med mängden valmöjligheter gjorde att jag till slut kände mig tvungen att bortse från övriga spelare och bara fokusera på att hantera vad jag själv ville göra. Det är möjligt att det är ett problem som försvinner när man har nött in spelets byggnader och möjligheter under otaliga omgångar, men jag är inte säker på att jag vill ge ORA ET LABORA den tiden när jag redan har full koll på både AGRICOLA och LE HAVRE. Ett lite frågetecken gällande interaktionen spelarna emellan alltså.

Jag inser mer och mer att den här recensionen ter sig som något av en jämförelse mellan ORA ET LABORA, AGRICOLA och LE HAVRE, men någonstans känner jag att den vinkeln är omöjlig att bortse ifrån när de två sistnämnda har varit så framgångsrika. Gillar man något av spelen kommer man att tycka om de övriga också, det kan jag garantera, men den stora frågan jag själv ställde mig innan, och som jag tycker att man bör ställa sig om man redan äger AGRICOLA eller LE HAVRE, är om ORA ET LABORA infogar tillräckligt många nyheter i spelandet för att vara värt ett köp. Och det är här som jag vacklar lite och har svårt att bestämma mig. Jag frågade Frugan vad hon tyckte och även hon hade svårigheter att komma fram till någon form av beslut. Är det förresten inte ironiskt så säg? Att frågan om man ska köpa ett spel av Uwe Rosenberg eller inte framkallar analysparalys?

Jag vill dock fastslå att om man är sugen på att köpa ett spel konstruerat av Uwe och inte äger något av hans andra finns det ingen anledning alls att tveka, ORA ET LABORA är ett gediget och mycket bra spel som innehåller många roliga speltimmar. Men, eftersom jag själv har så rysligt svårt att bestämma mig för om jag behöver ORA ET LABORA eller inte låter jag nog frågetecknet stå kvar där på sista raden. Äger man hans övriga spel kanske man ska nöja sig där? Jag låter framtiden utvisa.

Spelartyp: Idioten

IDioten

Martin befinner sig på Mallorca. ”Semester” har jag hört honom kalla tilltaget. Resan är så klart trevlig för honom. Men vet ni vad? Den är faktiskt ännu trevligare för mig. Nu slipper jag nämligen ha en analretendent blondin som vakar över mig och min textproduktion.

Inte för att jag vet vad jag ska skriva om. Har inte den blekaste, faktiskt. Detta är en smula beklämmande. De flesta texter blir bättre av att handla om någonting. Situationen blir givetvis inte lättare av att jag lovat krysta ur mig ännu ett inlägg redan nästa vecka. Snacka om att jag känner mig pressad här! Så, om någon upplever ett kvalitetsdropp under Martins frånvaro så… tja, jag tar på mig skulden. Det är så här det blir.

Varför tog jag på mig detta? VARFÖR? Två inlägg på två veckor? Det är inhumant. Tänk vad trevligt mitt liv skulle ha varit om jag inte vore en sån…

Aaah! Ett inlägg börjar ta form i mitt sinne: ”Tänk vad trevligt mitt liv skulle ha varit om jag inte vore en sån idiot.”

Tänka sig att jag kanske har någonting att skriva om, trots allt? En spelartyp. Som jag – no offence, gott folk – har döpt till Idioten. Idioten är enkel att beskriva: Hen är den spelare som inte fattar spelreglerna. (Ni kan alltså feteglömma att spela WAR OF THE RING eller DIPLOMACY med en Idiot – hen anser trots allt att ett parti UNO är utmanande.)

Man ska inte blanda ihop Idioten med Den Paralyserade. En spelare som drabbas av Paralys har full koll på reglerna. Hen är bara överväldigad av alla val och möjligheter. Idioten är dock så pass överväldigad av alla regler att hen helt enkelt inte fattar vad hen ska göra. Eller varför.

Detta beror inte på att regelverket inte har förklarats för Idioten. Gudars, nej. Reglerna har gåtts igenom framlänges och baklänges. Flertalet spelare har lagt sig i och gjort det ena pedagogiska försöket efter det andra att banka in reglerna i Idiotens lilla huvud. Men det har varit gagnlöst. Ingenting har fastnat. Ingenting har bitit. Ingenting har hjälpt. Idioten är och förblir en… ja, en idiot.

Jag minns i synnerhet ett part GAME OF THRONES för några år sedan. Alla spelare fattade hur spelet gick till. Alla utom en. Varje gång man trodde att man lyckats få honom att förstå hur ordermärkena skulle läggas ut, eller hur maktbudgivningen gick till, så visade det sig att han bara låtsades förstå. För att inte verka dum. (Kära läsare, följ mitt råd – det är bättre att verka vara dum och be om hjälp, än att verkligen vara dum och bara låtsas att man fattar.)

Spelet kollapsade så klart. Det var inte roligt för någon att spela när en av motståndarna var en… ja, en Idiot. Spelet kom ingenvart eftersom regelförklaringarna drog ut på tiden (och fick upprepas). Och spelglädjen var som bortblåst eftersom en spelare, i sin totala ignorens, blev ett kaoselement på spelplanen. Det slutade med att Idioten helt enkelt gav upp. Alla var tacksamma för detta.

Är jag taskig mot Idioten nu? Kanske. Men låt mig upplysa er om en sak: Jag har inte bara spelat mot mången Idiot i mina dagar. Nej, jag har även varit en. Ni förstår, det är missvisande att uteslutande klassificera Idioten som en spelartyp. Stundtals påminner Idioten nämligen mer om en roll – som många stundtals ikläder sig. Vem som helst kan vara Idiot. Så även jag.

Det finns spel vars regelverk jag har gjort mitt bästa för att förstå. Men som jag ändå aldrig fattat – till alla inblandades förtret. Det tyngsta exemplet är ett av mina hatobjekt – THE REPUBLIC OF ROME. Det spelet innehåller helt enkelt för många moment för att jag ska begripa vad som bör göras, hur det bör göras, och när det måste göras. Men det finns även enklare spel vars regler jag aldrig riktigt fattat. Av någon konstig anledning är AGRICOLA ett av dem. ”Världens enklaste spel,” har jag hört någon kalla eländet. Men om ni försöker spela det mot mig, då får ni vara beredda på att jag helt missar när det är min tur, vilka grisar som kan roffas, och så vidare.

Poängen här är så klart att många av oss är Idioter gällande vissa spel. Precis som vissa aldrig kommer att fatta fotboll, jazz, eller trädgårdspyssel.

Egentligen skulle jag vilja göra en elegant sorti vid det här laget. Kanske citera Louis Armstrong: ”There’s some folks, that if they don’t know, you can’t tell ‘em.” Visst vore det ett perfekt avslut på ett inlägg om spelidioter? Men eftersom jag inte är särskilt smart, så ska jag istället ta detta tillfälle i akt och jävlas lite med Martin. Vi har en liten överenskommelse om att publicera våra inlägg på onsdagar. Jag ska istället publicera detta inlägg 23.59 ikväll – EN TISDAG. Ser ni vilket kaos som bryter ut?! Hundar har sex med katter! Pensionärer går på knark!

Allt på grund av att en idiot åker på semester och lämnar en liten blogg i en annan idiots händer. Moahahahaha!

Spelartyp: Yuppienallen

spelglädje brädspeliPhone by Gonzalo Baesa H (Licens: Creative Commons)

Det har blivit dags för den slutgiltiga uppgörelsen; allt ska avgöras. Är det spelarna, som de senaste två timmarna har kämpat sig blodiga för att besegra en övermäktig motståndare, eller är det spelet, spelarnas onde motståndare som ska gå i land med segern? Utgången hänger på kortet som ligger på bordet; om det finns en bensindunk på det är segern i hamn, men om det finns en… [ljudet av en gaffel som våldsamt möter en tallrik] …hela illusionen spricker när skrikiga toner av en genomsnittlig DJ-dänga vrålas ut ifrån en undermåligt dimensionerad mobilhögtalare. Omtöcknade stirrar alla åt det håll ljudet tycks härstamma ifrån och möts av ett ursäktande ansiktsuttryck. ”Oj, förlåt. Jag fick en länk till ett Zlatan-mål som jag var tvungen att kolla”. Yuppienallen har presenterat sig.

Okej, jag inser att, för alla er som inte var med i den urtid då mobiltelefonen inte var vardagsmat, så är det på sin plats att förklara begreppet ”yuppienalle” närmare. Följande förklaring är hämtad från Slangopedia:

”Yuppienalle är gammal slang för mobiltelefon. Uttrycket härstammar från 80-talet, vilket var en tid då mobiltelefoner var svindyra och endast tillgängliga för nyrika yuppies. Uttrycket antyder att dessa yuppies höll sina dyra ”leksaker” som ett barn håller i sin nalle.”

Med det förklarat kan vi nu gå vidare i dissekeringen av vår spelartyp.

Yuppienallen är kort och gott en person som har enormt svårt att låta bli att använda sin mobiltelefon. Inte ens när något roligt görs kan hen låta den jädrans nallen vara trots att den med stor sannolikhet, i längden, framkallar både hjärntumör och pungröta. Antagligen har vi här med samma mekanismer som får spädbarn att vilja peta i väggkontakter att göra. En viktig skillnad är dock att medan spädbarnen, med åren, lär sig att undvika att peta i väggkontakter så ökar yuppienallens telefonanvändande lavinartat i samma takt. Kanske måste energifälten från kontakterna kompenseras med nya?

Hur går då yuppienallandet till? Tja, situationen i början av texten beskriver det hela ganska bra; plötsligt ligger telefonen i yuppienallens hand och ingen (inte ens hen själv) vet riktigt hur det gick till. Det kan vara så, och nu spekulerar jag, att upplockandet sker med ljusets hastighet och att det därför inte är möjligt att uppfatta med det mänskliga ögat. Klart står i alla fall att så fort den är upplockad börjar fingrarna röra sig över skärmen med en otrolig fart och, trots att det inte finns några notiser på hemskärmen, måste allt dubbelkollas. ”Har någon skrivit till mig på Facebook?”, ”Hur många nya måltidsbilder finns det på Instagram?” eller ”Undrar om det har kommit någon ny väder-app på sistone, fönstren här är dåligt putsade så det är svårt att avgöra väderläget manuellt”. Allt som oftast avslutas hela kalaset med att ett klipp på Youtube, självklart med reklam innan och som bara måste kollas upp. Katter som misslyckas med att hoppa mellan saker är nämligen grejen som får jorden att snurra.

Vad är det som driver en yuppienalle? För mig, som fanns innan mobiltelefonen, är det hela något av en gåta, för visst borde man kunna njuta av tillvaron utan att hela tiden vara tillgänglig eller uppkopplad? Anledningar som dyker upp i mitt rationella sinne är att personen i fråga känner att hen måste hålla sig uppdaterad hela tiden. I samma stund som jag skrev föregående mening insåg jag att det faktiskt är en ganska bra egenskap att vilja hålla sig uppdaterad om vad som händer i världen, men i att hålla sig uppdaterad om världsläget räknar jag inte Silly Season-bloggen (eller för den delen hela Aftonbladet), Facebook eller Instagram.
Andra anledningar kan vara rädsla över att ha missat ett viktigt samtal, missat en kärleksförklaring (kärlek kan gå över fort, det vet alla), eller i värsta fall att den äkta hälften tycker att det är dags att komma hem och natta barnen istället för att hålla på med sånt där kamratligt umgänge.

Hur man går till väga för att undvika yuppienallen? För det första, att utlysa en mobilfri zon kring spelbordet är mycket effektivt till en början. Det brukar dock alltid sluta med att en telefon dyker upp efter att det första kaffet har runnit igenom matsmältningen, så i längden håller det sällan. Nej, jag skulle snarare säga att gammalt hederligt grupptryck är det mest effektiva skyddet, för ingen svensk vill vara nageln i någons öga. Klagas det bara tillräckligt kommer till och med den mest inbitne yuppienalle att stoppa undan telefonen, i alla fall tills den ringer. Då återstår bara att kasta den i akvariet, men det är ofta en dyr lösning. Det finns nya rön som säger att det är effektivt att vägra låna ut sin mobilladdare (yuppien har av oklar anledning aldrig sin egen med sig), men det är fortfarande en oprövad metod och verkningsgraden är därför något oklar.

Spel att spela då? Jag vill å det bestämdaste avråda från samarbetsspel tillsammans med yuppienallar för i den spelformen förstör hen effektivt hela partiet med sitt bristfälliga engagemang. Bättre är då att spela ett spel där yuppienallen får ta konsekvenserna av sitt handlande i ensamhet och får lida riktigt ordentligt. Om jag ska tipsa om något så har jag svårt att tänka mig ett tråkigare spel att hamna hjälplöst efter i än AGRICOLA; efter ett sådant parti kommer yuppienallen förmodligen aldrig mer tillbaka.

Recension: Le Havre

Le Havre brädspelSpeltyp: strategispel Antal spelare: 1-5 
Speltid: 100-200 min Språk: Engelska 
Ålder: 12+ Tillverkare: Lookout games

Ni som har kikat på sidan ”Om författarna” har kanske lagt märke till att de spel Björn anger som sina favoriter redan är recenserade här på Spelglädje, men att inget av mina favoritspel ännu har fått den äran. Det finns flera anledningar till att det förhåller sig på det viset, men den främsta av dem är att jag tycker att det är otroligt svårt att se objektivt på spel jag, kort och gott, älskar skiten ur. Visst ska recensioner innehålla subjektiva åsikter, men jag brukar ändå försöka ta på mig ett par objektiva glasögon också. Vad jag vill försöka få fram är att ni härmed bör betrakta er som förvarnade, för nu har det blivit dags för mig att försöka glömma ljuva minnen, heta stunder och förutsättningslös kärlek; det har blivit dags att recensera LE HAVRE.

LE HAVRE utspelar sig i den franska hamnen med samma namn och kretsar kort och gott kring att försöka bygga upp ett lönsamt affärsimperium. Affärsimperium vore inte affärsimperium om de var olönsamma och därför kommer spelets mål som ett brev på Posten…eller…skickar de förresten ens brev nu för tiden? Nåväl, för att vara på den säkra sidan, spelets mål kommer som brev på Posten gjorde förr i tiden: det gäller att vid spelets slut vara innehavare av den största förmögenheten. Ordet förmögenhet är ett medvetet ordval från min sida, för det handlar inte bara om rena kontanter utan också om att äga stora värden i varor, byggnader och skepp. Det är till och med så att om man tänker sig att vinna LE HAVRE så bör man undvika kontanter och istället investera dem strategiskt och lönsamt.

I hamnen finns det två grundläggande drag som går att göra. Antingen går man till en kajplats och tar de råvaror som har ankommit dit, eller så går man till en byggnad och använder den. Vill man t.ex. omvandla leran man hämtade på en kajplats draget före till tegel, måste man gå till tegelfabriken för att göra detta. Grovt sammanfattat kan man säga att det är just nämnda förfarande som LE HAVRE är uppbyggt kring; spelarna ägnar sina turer åt att samla och förädla olika råvaror. Riktigt så enkelt som det låter är det dock inte, utan det finns gott om detaljer att grotta in sig i.

Ta till exempel en sådan sak som de byggnader som behövs i spelet och som bidrar till en spännande maktkamp spelarna emellan. Från början är det nämligen bara vissa byggnader som finns tillgängliga; dessa ägs av staden och om man vill använda dem måste man i många fall betala en avgift för det. Efter hand som spelet fortsätter bygger staden fler byggnader automatiskt men också spelarna har möjlighet till detta genom de råvaror de har i sin besittning. Vill man t.ex. bygga ett stålverk (Steel mill) kostar det 4 tegel och 2 järn eller 22 franc (valutan i spelet) och när bygget är klart går det utmärkt att själv använda stålverket helt gratis, medan övriga spelare får betala avgift (i detta fall 2 franc) till dig. Ni förstår själva poängen med att äga byggnader som används ofta och jag kan lova att det är en fantastisk känsla att ta betalt av sina motståndare… Byggnadens värde räknas dessutom in i den slutliga egna förmögenheten. Efter hand kräver byggnaderna allt mer förädlade byggmaterial, vilket gör att det blir svårare och svårare att bygga dem men också lönsammare.

Le Havre brädspel

Låter det enkelt? Det är det inte, för jag har självklart sparat en viktig detalj i form av den förbaskade maten. Av någon anledning har de stackars hamnarbetarna inga hem där fruar (eller för den delen män, shemales eller betjänter) lagar mat till dem, utan det är upp till arbetsgivaren (DIG!) att med jämna mellanrum göra detta. Att inte ha någon mat till sina arbetare när tiden är inne kan minst sagt bli kostsamt och sådana situationer bör därför undvikas med alla medel. Börjar man inte tidigt ta tag i matfrågan leder det till stora problem senare eftersom arbetarna självklart blir hungrigare och hungrigare (eller fler och fler?) efterhand som tiden går. Ett enkelt, men ack så ineffektivt, sätt att skaffa mat är att då och då besöka kajplatsen där fisk med okänt ursprung lastas av, och ett lite knepigare, men mycket effektivare, sätt är att bygga sig en båt som med automatik förser dig med mat. Båtens värde räknas för övrigt in i den slutliga förmögenheten, så valet låter egentligen ganska enkelt va?

Fel. I LE HAVRE finns inga lätta val och här tror jag vi kommer in på ett avgörande skäl till att man antingen älskar eller hatar det. Möjligheterna man ställs inför varje gång man ska göra ett drag är i det närmaste oändliga. Visserligen är de ofta naggade i kanten av övriga spelare, men någon brist på saker att göra finns det aldrig. Ska jag hämta fisk som jag behöver till mat, eller ska jag hämta järn som jag behöver till järnfabriken? Vad händer om jag låter Björn ta allt trä, kommer han att bygga hårdvaruhandeln då? Och vad händer om jag tar träet för Björn, kommer han då att ta järnet jag egentligen vill ha och bygga järnfabriken mitt framför nosen på mig? Och så vidare. LE HAVRE är kort sagt inget spel att spela med Den Paralyserade då det konstant finns goda möjligheter att fastna i vinkelvolten.
De många valmöjligheterna kan alltså vara  en nackdel, men själv anser jag dem enbart vara en fördel. Inte ens den mest inbitne matematiker kan räkna ut ett vattentätt sätt att vinna på. Parametrarna är helt enkelt för många och vägarna att gå är så många och riktade åt olika håll att man konstant finner sig fundera över om det man tyckte var så bra i draget innan verkligen är så bra. Mitt råd, bestäm dig för en väg och försök hålla dig till den något sånär. Det är visserligen helt omöjligt, men arbetar man efter den tesen är det i alla fall svårt att gå fullständigt vilse.

Vidare kan jag tänka mig att speltiden avskräcker många spelare. På lådan står det 100-200 minuter, men jag tror aldrig att jag har spelat ett parti LE HAVRE på mindre än 4 timmar. För mig är det ingen nackdel eftersom jag tycker om att låta kaffebryggaren gå varm under en halv dags brädspelande, men det gäller verkligen att samtliga deltagare är införstådda med spelets omfattning och svårighetsgrad i förväg, för några fripassagerare har man inte råd med om partiet ska bli lyckat.

Okej, vad är det då som gör att jag tycker så mycket om LE HAVRE? Jo, jag älskar att bygga upp små imperium som långsamt växer sig starkare och större och den långa speltiden gör dessutom att man belönas för noggrannhet och eftertanke; att kämpa för något som inte fångas snabbt och lätt är något som uppenbarligen tilltalar mig (i brädspelsform i alla fall). Mekaniken kring byggnaderna är fantastisk och kampen spelarna emellan blir lång, spännande och full av finter och tjuvknep. Skillnaden mellan att tvingas betala avgifter till andra spelare och att själv få dem är ofta betydligt större än bara den rena kostnaden, prestigen är minst lika viktig.
Jag minns att jag köpte LE HAVRE eftersom det är konstruerat av Uwe Rosenberg som ligger bakom AGRICOLA och att det enligt uppgift skulle vara minst lika bra. Min åsikt i frågan är faktiskt att det är ett par klasser bättre än AGRICOLA. Spelmekaniken i spelen påminner en hel del om varandra, men där AGRICOLA är oförlåtande och ofta bara erbjuder en väg till målet är LE HAVRE inte förlåtande, men iallafall mindre vrångt, och erbjuder en mängd olika vägar till samma mål. Visst kan man bli blockerad av sina motståndare, men om så är fallet finns det i princip alltid något annat som man kan göra under tiden, inte minst om man tänker några steg framåt.

Gillar du en riktig långkörare där planering och eftertanke både krävs och belönas kommer du inte bli besviken över LE HAVRE. Jag kan inte själv sluta ösa superlativ över spelet, men för allas och mitt eget bästa avslutar jag här och nu.

Och vad väntar du på? Stick och köp din franska hamn immédiatement!

Brädet är upplagt för 2014

Spelglädje-2014

Så har då ett nytt år valt att drabba oss, och det har därmed också blivit dags att sparka igång Spelglädje anno 2014. Äntligen! säger jag (och förhoppningsvis några till), det ska bli riktigt roligt att komma igång igen. Jag hoppas att julen och nyåret har varit fantastiska och att ni har hunnit med en riktigt rejäl dos av brädspelande, för vad ska man annars syssla med på lediga dagar?

För egen del har det faktiskt blivit ovanligt mycket brädspelande. Mina vänner och släktingar har visat sig från sina allra bästa sidor och gått man ur huse för att få komma hem till mig och brädspela i lantmiljö. Faktiskt, så mycket spelande som det blev julhelgen 2013 har det nog aldrig tidigare varit, och underlag för en hel månads Skyttegravsrapporter har skapats. Minst! Nu lämpar sig inte alla dessa för offentligt ljus, men en rapport från dagen då jag och Björn grävde ner oss fullständigt i ARKHAM HORROR utlovas. Redan på torsdag faktiskt – om nu inte världen har gått under i ett virrvarr av Chtulhu-varelser.

Ni som följer oss på Twitter kanske noterade att AGRICOLA dammades av på annandag jul, och det gjorde som vanligt ingen deltagare besviken (förutom undertecknad som inte vann). Jag kan inte minnas att jag har varit med om en så ångestfylld omgång någonsin och trots att det i slutändan gick ganska bra för mig var det framförallt tre ord (ni vet h- j- och f-orden) som dominerade mina uttalanden. Saker och ting var uppenbart riktigt risiga i bonde-Tyskland på 1600-talet.

Vidare har en hel del nyhetsbrevsläsare hört av sig och undrat hur jag egentligen mår efter den blodiga julintervjun, och jag kan lugna er alla med att jag mår bra. Livet går vidare som enögd Lenin-kopia.

Nu tycker jag dock att det är dags att lämna det förflutna för en stund och blicka framåt; vad har 2014 att komma med för Spelglädjes del? Det är svårt att ge några tydliga svar, men en ruskig mängd recensioner vågar jag i alla fall utlova. Jag tittade just i min spelgarderob och insåg att mängden spel som ligger där och väntar på att bli recenserade förmodligen överstiger ett mindre lands BNP i värde. Ovanpå detta hittade jag dessutom ett antal spel som fortfarande är inplastade och väntar på att provspelas, vilket jag skäms oerhört över, och de får mig också att inse att mitt lilla brädspelsintresse har utvecklats till en litet beroende.

Trots ovanstående hade min bror godheten att ge mig ett spelpresentkort i julklapp (beroenden måste gödas), vilket gjorde att jag omedelbums passade på att beställa ROBINSON CRUSOE: Adventure on the Cursed Island. Jag har suktat efter det spelet sedan Spelglädje startade och nu har äntligen ekonomi och tillgång sammanstrålat, varför jag äntligen får möjlighet att lägga mina kallsvettiga labbar på ett exemplar. Varje dag står jag vid brevlådan som en tonåring som väntar på ett eventuellt kärleksbrev, men tyvärr, likt tonåringen väntar jag fortfarande på att Posten ska leverera…

Nåväl, vad jag försöker framföra är att jag ser fram emot 2014 med Spelglädje, och hoppas att Ni Läsare fortsätter att hitta hit och existensberättiga oss; ni gör den här bloggen väldigt rolig att arbeta med.

Mot 2015!