Rapport från Skyttegravarna: Anachrony

anachrony brädspel spelglädje sällskapsspelPlats: I Tosteberga preteritum och futurum 
Ett spel: Anachrony
4 eventuella världsdominanter: Martin, Anders, Björn och Herr Baguette

Söndagen den 9/4 2017 hade dagen då allt skulle ske kommit. Igen. Förra gången insjuknade jag ju hastigt i en farsot som närmast påminde om en riktigt rejäl influensa, och fick ställa in. Frågan var alltså hur det skulle gå den här gången. Skulle jag vara död? Skulle Björn få nageltrång? Skulle Herr Baguette få permissionen indragen? Och hade Anders överlevt operationen han genomgick veckan innan?

Innan lampan släcktes på lördagskvällen läste jag de 19 sidor som utgör grundreglerna i ANACHRONY en sista gång och tänkte att ”mja, mjo, det här känns faktiskt som att det är under kontroll”. Och med den tanken som sällskap somnade jag stilla in för att aldrig åter vakna förrän nästa morgon när Meepeln tyckte att det var dags att gå upp. I samband med själva uppstigandet gjorde jag en okulärbesiktning av min kropp och kunde konstatera att jag visserligen uppvisade begynnande tecken på lönnfetma, men att det samtidigt inte verkade finnas några rent fysiska hinder för att jag den här gången skulle kunna genomföra den fantastiska ANACHRONY-dagen som planerat.

När jag några timmar senare fortfarande levde och bevittnade hur Björn stegade in genom min ytterdörr utan nageltrång(?), hur Herr Baguette inte bara dök upp utan också hade anammat klädkod mjukisbyxa och hur Anders transporterade sin opererade kropp till närmaste stol utan mer synliga problem än vanligt, kände jag mig lugn. Alla hade kommit på utsatt tid, alla verkade friska och alla hade, som lovat på heder och samvete, läst reglerna i förväg så att regelförklaringen skulle kunna genomföras på ett så enkelt och smidigt sätt som möjligt.

Antagligen anade de att jag skulle vara extremt nöjd om de bara behagade att dyka upp, för någon läxläsning hade de båda lärarna Björn och Herr Baguette inte ägnat sig åt. Däremot hade bankmannen Anders till min stora förvåning ögnat igenom reglerna lite snabbt och till min ännu större förvåning tyckte han sig därmed kunna reglerna så bra att då och då gjorde högljudda instick om regler han kände till. Att regeln i fråga inte var relevant i stunden eller skulle förklaras bara några ögonblick senare verkade inte bekomma honom nämnvärt. Björn och Herr Baguette satt pedagogiskt och betraktade den pågående brödrakampen.

Efter cirka en timmes förklarande, cirka varsin kopp kaffe och cirka 3-4 gråa hår vardera (sånt händer när man har passerat 30), var vi redo att sätta igång själva spelandet. Björn lade raskt beslag på Path of Harmony eftersom harmoni är ungefär det sista adjektiv som skulle användas för att beskriva honom. Anders som ju jobbar på bank bestämde sig för att sköta Path of Progression. Jag själv valde sedan, tvärt emot min egen övertygelse och i princip allt sunt förnuft, Path of Salvation. Kvar till Herr Baguette blev Path of Dominance, vilket passar väldigt bra ihop med den ”härska-och-söndra”-pedagogik han begagnar under sina arbetsdagar.

ANACHRONY är ett strategispel för 1-4 spelare som utspelar sig i framtiden när jorden som vi känner den har kollapsat och åter byggts upp kring fyra ideologier; Harmoni, Dominans, Framsteg och Frälsning. Spelarna antar rollen som ledare för varsin ideologi och måste sträva, dels efter att den egna ideologin ska bli överlägsen de andra, men också för att förbereda sig för en framtida katastrof i form av ett apokalyptiskt meteoritnedslag. Framgångarna bedöms med hjälp av poäng och den som har samlat ihop flest när spelet är slut står som segrare.

anachrony brädspel spelglädje sällskapsspel

Det första som hände var att jag drabbades av analysparalys, det andra som hände var att jag drabbades av förstärkt analysparalys och det tredje som hände var att jag fastnade i vinkelvolten. Reglerna i sig var egentligen inga problem att överblicka, det fanns bara så otroligt många möjligheter att kasta sig ut i att jag inte riktigt visste vilken skinka jag skulle sitta på.

Generellt kan man nog säga att jag har förbaskat svårt att lyckas i tyngre strategispel eftersom det alltid är någon annan som orkar tänka hårdare och bättre än mig. Så verkade fallet vara även denna gång för den franske Herr Baguette uppvisade en väldigt tysk effektivitet genom att mata ut arbetare över hela spelplanen, Anders räknade vinst/förlust som det fullblodsproffs han är och Björn… låtsades nog egentligen bara, men han verkade ha minst lika bra koll som övriga. Själv kände jag mig allmänt patetisk och bestämde mig för att gå ut löst och känna mig fram till en vettig taktik efter hand.

Slutklämmen i ett parti ANACHRONY handlar om att genomföra en framgångsrik evakueringshandling av huvudstaden. Varje fraktion i spelet har ett individuellt grundkrav för att själva handlingen ska kunna genomföras överhuvudtaget, men också en bonusförutsättning som kan ge stora mängder extrapoäng om man har förberett sig rätt. Vi hade nog ganska dålig koll på varandras krav och bonusmöjligheter, men tidigt i spelet var känslan att Herr Baguette var den som skulle bli mest framgångsrik. Han hade ett sådant där otäckt flyt där handlingarna kuggade i varandra perfekt medan vi andra ständigt tycktes sakna en resurs eller arbetare för att kunna göra vad vi egentligen ville och behövde.

anachrony brädspel spelglädje sällskapsspel

Halvvägs in i spelet skrek våra magar efter annat än kaffe och vi bestämde oss därför för att ta middagspaus via två stekpannor kryddkorv med bröd. Under korvkonsumtionen kretsade Herr Baguette som en satellit runt bordet för att försöka räkna ut vem som hade bäst förutsättningar inför avgörandet. Omdömet lydde att den som låg bäst till att vinna var Anders (förmodligen tillsammans med honom själv, men det höll han tyst om), jag hånades som ute ur leken och Björn… ja, han nämndes inte alls. Anders blev nog lite stolt över att utnämnas som favorit, men också högljutt arg på Herr Baguettes tjuvkikande eftersom han, likt första bästa nordkorean tyckte att det som pågick i hans stad skulle förbli en hemlighet.

Själv höll jag ganska låg profil men var övertygad om att den genomeffektive Herr Baguette skulle vinna, att Björn skulle komma sist och att jag och Anders skulle slåss i mitten. Jag visste visserligen att jag hade en ganska bra slutkläm som de andra kanske inte hade räknat med, men eftersom jag sällan orkar räkna efter riktigt ordentligt hade jag ingen koll på hur långt den skulle bära mig.

anachrony brädspel spelglädje sällskapsspel

När allt skulle till att avgöras visade sig Herr Baguette mycket riktigt ha skrapat ihop en riktigt respektabel poängsumma på 55 poäng. Björn, som var så övertygad om att han var sist att han gick och bajsade när vi andra gjorde våra sista drag, kom… mycket riktigt sist med 43 poäng. Anders som vid det laget var rejält uppblåst av favorittrycket sprack som en ballong i ett törnessnår när hans poäng slutade på 49. Jag själv? Jag vann så klart på 57 poäng, precis som sig bör.

Min upplevelse av ANACHRONY blev därmed precis så positiv som jag hade hoppats. Det är tungt, hjärnbrännande, tematiskt, förvirrande i sitt fokus på tidsresor och precis lagom svårt för att tiden ska ägnas åt att fundera över bra drag snarare än vilka regler som gäller. Jag hoppas så klart att det kommer upp på bordet snart igen, även om jag har mina tvivel med tanke på att det är ganska uttröttande att försöka verka intelligent under så lång tid som 2 (4) timmar. Förhoppningsvis kan mina vänner mustra tillräckligt med kraft för att ställa upp några gånger till, jag är redo any day.

Annonser

Att vara inställd

brädspel spelglädje sällskapsspel

Det var lördag. Himlen var oskyldigt grå. Det snöblandade regnet slog mot trädäcket på typiskt vårvintermanér. Familjen var införstådd. Matbordet var bokat och avtorkat. ANACHRONY, spelet som jag väntat på att få spela i snart ett år, var laddat. Björn och Herr Baguette var inbokade på heldagsbasis. Minsta motståndets lag hade ersatt alla andra lagar som vuxna familjemänniskor måste följa. Ja ni märker, förutsättningarna för en fantastisk dag i brädspelsnörderiets tecken var utomordentligt gynnsamma.

Veckan innan lördagen ägnade jag, förutom till att arbeta, åt att försöka lära mig ANACHRONYS ganska omfattande regelverk. När de två vännerna som kommer på besök båda är lärare och pedagoger blir liksom pressen monumental gällande regelförklaringen och då gäller det att kunna sina saker. Har ni förresten förklarat spelregler för lärare någon gång? Det är otäckt. Man kan riktigt se hur de analyserar varje ord man säger och stoppar allt i sina kunskapsbanker gällande tillvägagångssätt som inte är pedagogiskt korrekta. Konstigt nog vill de aldrig själva förklara några regler, men den fördjupningen tar vi en annan gång.

På förberedelseveckans torsdag började jag känna mig lite märklig. Liksom febrig. Stärkt av det faktum att jag skulle vara ledig på fredagen och min stora längtan till lördagen mustrade jag all kraft jag kunde hitta och slutförde ändå min arbetsdag enligt plan. Att jag, när jag kom hem på kvällen, hade över 38 graders feber var jag varken särskilt förvånad eller orolig för. Lite feber har ju ingen dött av och eftersom feber går över lika fort som den dyker upp var jag säker på att vilodagen skulle skänka mig all läketid jag behövde för att den stora lördagen skulle kunna genomföras både med glädje och vigör.

Fredagen blev precis så full av vila som jag hade hoppats och jag ägnade mig åt rejäla vätskeintag och allmänt soffliggande. På kvällen innan jag somnade länsade jag Youtube på regelförklaringar och när jag somnade kände jag mig både förväntansfull och extremt förberedd på pedagogernas granskande blickar. ANACHRONY skulle äntligen ske!

På lördagen vaknade jag mycket tidigare än beräknat. Närmare bestämt 04.32. Innan jag vaknade drömde jag om hur jag, Björn och Herr Baguette spelade ANACHRONY tillsammans, men mitt i lirandet visade sig allt jag hade förberett vara helt förgäves. Spelplanen stod inte att känna igen, jag hade glömt bort reglerna och jag kände mig dessutom omåttligt förvirrad kring vad jag höll på med överhuvudtaget. ”Spela spel? Hur gör man det? Varför? De andra verkar ju ha koll på vad de gör, så det är bäst att jag låtsas att jag också har det. De är ju pedagoger och inför dem vill man ju inte verka korkad och obildad.” tänkte mitt drömmande jag. Alltihop var dessutom insvept i ett flummigt, roterande moln av yrsel och svettvåta sängkläder.

Ni som har varit där själva vet precis vad drömmen var. Japp, en feberdröm. Medan Frugan, extremt kärleksfullt och sympatiserande, gick för att hämta dubbel dos Alvedon lät jag mina svettvåta fingrar SMS-fälla bilan över den ljuvliga lördagen och döda allt hopp, inte bara för mig, utan för mina speltörstande vänner. Allt vi hade planerat, allt vi hade sett fram emot och precis allt vi hade ställt in oss på blev… inställt.

Vad gör man då när någon, inte bara slår undan benen på en, utan dessutom sågar av dem med rostigast tänkbara figursåg och hoppar på dem? Jag bad mig själv, Björn och Herr Baguette skriva några rader i ämnet och dessutom ange en färg som hade präglat dagen. Det här är berättelsen om vad tre speltörstande, medelålders män gjorde och kände den där lördagen som egentligen skulle ha varit trevlig.

Martin:

Drogad av två Alvedon och ett stort glas vatten sov jag till över 11 på förmiddagen. När jag vaknade förvånades jag över att Meepeln hade misslyckats med att godmorgon-spränga mitt febertyngda huvud och jag tänkte dessutom, extremt bittert, att om det inte vore för mig så skulle ett parti ANACHRONY pågått på våningen under. Med en gångart (och förmodligen ett utseende) som hade passat bra i The Walking Dead hasade jag mig ner för trappan och påbörjade sammanställandet av något som påminde om frukost. Arg över att jag hade blivit sjuk och avgrundsdjupt besviken över att speldagen som jag hade byggt upp så mycket förväntningar kring hade ställts in, walkingdeadade jag mig ner i mitt TV-rum och påbörjade något som skulle visa sig bli ett maraton i Sopranos-tittande. Kanske skulle jag kunna döva mitt lidande om jag ägnade dagen åt människor som hade det värre?

Fel. Folk dog. Lemlästades. Betedde sig allmänt svinigt. Men ingen hade det värre än en blek, medelålders man smittad av en allförgörande farsot. Följande SMS-konversation med Björn gjorde knappast saken bättre:

Björn: Jag har haft SKITTRÅKIGT idag, bara så du vet!

Martin: Och jag då!? Som tvingas se speleländet ligga framme samtidigt som jag försöker kämpa ner mina drygt 38 grader!

Björn: Jag lider med dig, men prioriterar mitt eget lidande, givetvis.

Det är verkligen härligt med vänner som bryr sig. Dagens färg: Snorgrön.

Björn

Lördagen blev en tråkig historia. Efter att jag hade vaknat och sett det sms vari Martin förvandlade allt mitt hopp om en någorlunda trevlig dag till rök och aska, satt jag i en stunds tysthet och stirrade in i den karga, bistra verklighet som är min tillvaro. Än en gång skulle jag alltså behöva konfronteras med hur innehållslöst mitt liv är.

För att distrahera mig själv från meningslösheten i min existens gjorde jag några tafatta försök att planera sociala aktiviteter med andra människor. Det gick givetvis rakt åt helvete; alla var upptagna med sina egna liv, och hade inte tid åt att hjälpa mig med min kris.

Dagen slutade med att jag låg i min soffa och spelade Horizon: Zero Dawn på mitt PlayStation, samtidigt som jag plågade mig själv med att kolla på Instagram för att se hur pass roliga och aktiva alla andra var.

Skulle jag beskriva lördagen med en färg, då vore den färgen onekligen grå.

Herr Baguette:

Jag ser rött, ibland blir man bara trött.

Hur kan jag känna mig hel nu när det inte blir spel?

Fann tröst i besserwisser och rödtjut.

Så fann den lördagen sitt slut.

Anachrony – Unboxing

Skördetid. Vilket underbart ord. Och den tiden är nu. Jag minns mycket väl hur jag, förra våren, med hjälp av Frugans iPad, planterade mitt frö genom att pynta drygt 700:- till Kickstarter-kampanjen för ANACHRONY. Sedan dess har jag tålmodigt vattnat, gödslat och, kanske framförallt, väntat på att mitt slit skulle bära frukt.

anachrony brädspel spelglädje sällskapsspelJag är inte säker på hur mycket vattnandet och gödslandet egentligen har hjälpt, men i förra veckan tittade min växt äntligen upp ur brevlådan. Det ska sägas direkt, jag hade förväntat mig att ANACHRONY skulle vara ett fysiskt stort spel, men när jag råkade lägga lådan framför Meepeln blev jag… sådär nördigt glad som jag inbillar mig att bara vi brädspelare kan bli. Storleksförhållandet mellan en Kickstarter-utgåva av ANACHRONY stående på högkant och en sittande 10-månaders dotter är nämligen sådant att dottern har svårt att synas överhuvudtaget. Visserligen väger spelet bara 5.81 kilo (medan dottern väger ungefär det dubbla), men det är ju faktiskt storleken som räknas här.

Eftersom jag är ett sådant praktexemplar i karaktär och förmåga att lägga band på mig själv bestämde jag mig för att inte fördjupa mig särskilt mycket mer just då och istället ägna resten av kvällen åt familjen (jag vet, det är sjukt). När morgondagen grydde studsade jag dock upp före tuppen, kastade i mig min frukost, hängde ut Gone Boardgaming-skylten på ytterdörren och laddade kaffebryggaren med bästa möjliga innehåll. Det var dags. Nu kanske ni tror att det betyder att jag kastade mig över ANACHRONY som om jag vore min bror och en taco-tallrik, men med åldern (i alla fall min) har ett lugn tillkommit som låter mig njuta av min egen iver. Så jag satt bara där och beundrade lådan. Njöt av specialomslaget. Läste på baksidan om allt jag skulle hitta inuti.

ANACHRONY är ett strategispel för 1-4 spelare som utspelar sig i framtiden, när jorden som vi känner den har kollapsat och åter byggts upp kring fyra ideologier; Harmoni, Dominans, Framsteg och Frälsning. Spelarna antar rollen som ledare för varsin ideologi och måste sträva, dels efter att den egna ideologin ska bli överlägsen de andra, men också för att förbereda sig för en framtida katastrof i form av ett apokalyptiskt meteoritnedslag.

I takt med att kaffedoften spred sig på det där fantastiskt hemtrevliga sättet bestämde jag mig ändå till slut för att skrida till verket. Försiktigt hasade jag bort omslaget och… hittade en ännu vackrare låda under. Den omöjliga logotypen fångade omedelbart min blick och när jag dessutom upptäckte att den var upphöjd och gick att känna förstod jag att jag var kär. Sist jag överraskades av en så vacker kartong handlade det om DEAD OF WINTER (vi känner ju alla till hur det gick vid det här laget) och det är bara att erkänna rakt upp och ned: Lådan till ANACHRONY är det vackraste jag någonsin har sett i spelväg (min halvusla bild nedan gör den definitivt inte rättvisa).

anachrony brädspel spelglädje sällskapsspel

Väl under locket fortsatte materialist-fixen. Mängden komponenter och attiraljer jag möttes av var inget annat än enorm och jag blev faktiskt något överväldigad. Åtta ark med markörer och brickor att puncha, flera plastade förpackningar med både kort och spelplaner i olika storlekar. Var skulle jag börja? Vilka delar var till vilken expansionsmodul? Hur i hela helsinki sorterar man en så rejäl mängd prylar i en så liten mängd zip-påsar? Och varför fanns det ingen insert i lådan?

Försiktigt och allmänt andäktigt grävde jag mig nedåt. Det första jag stötte på var 1 ton regelböcker på flera olika språk, vilket irriterade mig våldsamt. Materialist eller inte, jag behöver inte en flera centimeter tjock lunta med regelhäften som jag inte förstår. Praktikern i mig undrar om det verkligen är så svårt att bara bifoga de regler som behövs i respektive region, men eftersom ett så stort företag som IKEA fortfarande envisas med att skicka instruktioner för handhavande av bordsben på alla världens språk ska jag inte klaga för mycket. Jag tror förresten att jag ska lämna de franska reglerna till Herr Baguette så får han återgälda tjänsten från senast

Regelirritationen glömdes sedan lika snabbt som den hade blossat upp. Underst i boxen låg nämligen en låda fylld med fantastiskt detaljerade och stora (55 mm) miniatyrer. Jag är egentligen lite allergisk mot den miniatyrvåg som sköljer över Kickstarter, min uppfattning är att utvecklare allt för ofta skryter om massiva mängder av plastfigurer för att dölja spelmässiga brister, men miniatyrerna i ANACHRONY är helt fantastiska att skåda (och dessutom bonuslullull som bara finns för att höja stämningen). Tunga är de också, 30 gram styck! Det blir till att starta upp målarverkstaden igen för att tvätta bort den gråa och trista färgen.

anachrony brädspel spelglädje sällskapsspel

Och så var det ju det där med att puncha och sortera markörer. För mig är är det något av en meditativ sysselsättning så även om jag fick komplettera med några egna zip-påsar för att kunna organisera allt som jag ville njöt jag för fullt. DEFCON 1 höll dock på att utlysas vid ett tillfälle eftersom jag upplevde att det saknades ett kort till en av expansionsmodulerna. Till allas lycka undveks kärnvapenkrig med en hårsmån; kortet hittades i en korthög (ja) där det inte borde ha legat (det är i alla fall min version).

Hursomhelst, efter 1,5 timmars sorterande var jag äntligen färdig och redo att stoppa ner allt i lådan igen. Då uppstod problem 1A i materialistens krishandbok: Hur ska allt få plats? Jag skojar inte, värre trängsel i en spelbox har jag aldrig stött på och då mäter den ändå 42 x 29,5 x 10 cm. Som tur var gick det att lösa genom att kasta ut reglerna jag inte förstod och att dra in magen riktigt ordentligt; sedan gled både lock och extra omslag snällt på. Säg såhär, nu förstår jag varför det inte fanns med någon insert.

anachrony brädspel spelglädje sällskapsspel

Sammanfattningsvis kan man säga att jag är ganska entusiastisk över ANACHRONY. Eller, ganska är en rejäl underdrift för jag tror att denna unboxing bara är starten på kärlekshistorien. Skulle man kunna idka coitus med ett brädspel så är det i nuläget ANACHRONY jag skulle välja; artwork, storlek, komponentkvalitet och tyngd. Allt stämmer.

Nu hoppas jag bara att det är roligt också. Men det är det ju. På lördag får jag facit.

Anachrony

anachrony spelglädje brädspel sällskapsspelDet här är förhoppningsvis sista gången under 2016 som jag skriver om nya Kickstarter-projekt som jag har valt att stötta. Jag säger förhoppningsvis, för min plånbok mår verkligen inte bra av det här, men samtidigt, om riktigt intressanta och roliga kampanjer dyker upp är det väl min rättighet som svensk medborgare att vara med? Ni hör, jag är inte riktigt överens med mig själv och kommer förmodligen inte att bli det heller inom överskådlig framtid. Mitt sista hopp är väl att Kickstarter läggs ner eller något.

Vad är det då jag har gett mig in i den här gången? Jo, i veckan kulminerade kampanjen för ANACHRONY (den avslutades 2016-06-07) och efter att ha följt den med stigande intresse sedan starten slutade det naturligtvis med att jag stoppade ner mina enorma handbollslabbar i syltburken och tog för mig. Till att börja med verkar ANACHRONY vara ett otroligt intressant spel (mer om varför senare), men när en kampanj med mål att samla in 40.000 passerar 400.000 insamlade dollar är det bara att låta sin populistiska ådra tala och hänga med. Spelet måste ju vara superbra, för så många människor kan väl inte ha fel samtidigt!? Samtidigt som jag skrev föregående mening insåg jag att jag lever i en värld där SD fick 18% av rösterna i förra valet, att Donald Trump håller på att få demokratisk rätt att styra över USA:s kärnvapenarsenal och att folk åker till ett terrordrabbat Frankrike för att slåss i samband med fotboll, men jag finner trygghet i att kvoten för gruppidioti väl måste vara uppfylld i alla fall några timmar nu?

Anachrony paths

ANACHRONY utspelar sig i framtiden, när jorden som vi känner den har kollapsat och åter byggts upp kring fyra ideologier; Harmoni, Dominans, Framsteg och Frälsning. Spelarna antar rollen som ledare för varsin ideologi och måste sträva, dels efter att den egna ideologin ska bli överlägsen de andra, men också för att förbereda sig för en framtida katastrof i form av ett apokalyptiskt meteoritnedslag.

Hur i hela fanken kan de veta känna till meteoritnedslaget i förväg? undrar då vän av ordning.

Och det är nu som ANACHRONY börjar bli riktigt intressant. Meteoriten som slår ner innehåller nämligen höga halter av ett ämne som möjliggör uppfinnandet av tidsresor. Personer från tiden efter nedslaget reser således tillbaka till tiden innan nedslaget för att varna världsledarna för den förestående katastrofen. De för också med sig möjligheten att låna viktiga resurser från framtiden så att förberedelserna ska gå så smidigt som möjligt. Haken är naturligtvis att när man väl kommer till framtiden måste man se till att ha resurserna så att man kan skicka dem till dåtiden, annars uppstår ju allvarliga fel i tidsväven. Hänger ni med? Jag har i alla fall lyckats reda ut det och har blivit fullständigt uppslukad av alltifrån tema till mekanik.

anachrony spelglädje brädspel sällskapsspel

Som brukligt på Kickstarter finns det olika nivåer för hur mycket man vill betala och hur mycket lullull man önskar få till sitt spel. När nu ANACHRONY blev en sådan extrem succé är mängden tillbehör så klart massiv redan i grundpaketet, men eftersom jag är den jag är ville jag inte nöja mig med det. Min mentala hype kring spelet krävde att jag slog till på extra-allt-paketet och vad som (förhoppningsvis) kommer att levereras till min brevlåda i februari 2017 kan ni se på den Vasaloppslånga bilden ovan. Är det inte vackert så säg? Materialism i sin renaste form!

Jag håller dessutom på att fila på en listig lösning för att redan nu lägga vantarna på ANACHRONY. Allt jag behöver göra är att vänta på att en person som lever efter tidsresandets uppfinnande (och efter februari 2017) ska komma hit och överlämna mitt spel. Eventuellt skulle det innebära att jag behöver två exemplar i framtiden för att kunna fortsätta spela efter att jag har skickat det ena exemplaret tillbaka i tiden och det är problematiskt eftersom jag bara hade råd att köpa ett spel i nutiden. Jag vet, planen har fortfarande några brister (precis som föregående mening) men det är nog inget som inte kan lösas under en sommardag i hängmattan. Må nu Kickstarter lugna ner sig med nyheter så att jag kan lösa problemet utan fler störningsmoment.