Att vara inställd

brädspel spelglädje sällskapsspel

Det var lördag. Himlen var oskyldigt grå. Det snöblandade regnet slog mot trädäcket på typiskt vårvintermanér. Familjen var införstådd. Matbordet var bokat och avtorkat. ANACHRONY, spelet som jag väntat på att få spela i snart ett år, var laddat. Björn och Herr Baguette var inbokade på heldagsbasis. Minsta motståndets lag hade ersatt alla andra lagar som vuxna familjemänniskor måste följa. Ja ni märker, förutsättningarna för en fantastisk dag i brädspelsnörderiets tecken var utomordentligt gynnsamma.

Veckan innan lördagen ägnade jag, förutom till att arbeta, åt att försöka lära mig ANACHRONYS ganska omfattande regelverk. När de två vännerna som kommer på besök båda är lärare och pedagoger blir liksom pressen monumental gällande regelförklaringen och då gäller det att kunna sina saker. Har ni förresten förklarat spelregler för lärare någon gång? Det är otäckt. Man kan riktigt se hur de analyserar varje ord man säger och stoppar allt i sina kunskapsbanker gällande tillvägagångssätt som inte är pedagogiskt korrekta. Konstigt nog vill de aldrig själva förklara några regler, men den fördjupningen tar vi en annan gång.

På förberedelseveckans torsdag började jag känna mig lite märklig. Liksom febrig. Stärkt av det faktum att jag skulle vara ledig på fredagen och min stora längtan till lördagen mustrade jag all kraft jag kunde hitta och slutförde ändå min arbetsdag enligt plan. Att jag, när jag kom hem på kvällen, hade över 38 graders feber var jag varken särskilt förvånad eller orolig för. Lite feber har ju ingen dött av och eftersom feber går över lika fort som den dyker upp var jag säker på att vilodagen skulle skänka mig all läketid jag behövde för att den stora lördagen skulle kunna genomföras både med glädje och vigör.

Fredagen blev precis så full av vila som jag hade hoppats och jag ägnade mig åt rejäla vätskeintag och allmänt soffliggande. På kvällen innan jag somnade länsade jag Youtube på regelförklaringar och när jag somnade kände jag mig både förväntansfull och extremt förberedd på pedagogernas granskande blickar. ANACHRONY skulle äntligen ske!

På lördagen vaknade jag mycket tidigare än beräknat. Närmare bestämt 04.32. Innan jag vaknade drömde jag om hur jag, Björn och Herr Baguette spelade ANACHRONY tillsammans, men mitt i lirandet visade sig allt jag hade förberett vara helt förgäves. Spelplanen stod inte att känna igen, jag hade glömt bort reglerna och jag kände mig dessutom omåttligt förvirrad kring vad jag höll på med överhuvudtaget. ”Spela spel? Hur gör man det? Varför? De andra verkar ju ha koll på vad de gör, så det är bäst att jag låtsas att jag också har det. De är ju pedagoger och inför dem vill man ju inte verka korkad och obildad.” tänkte mitt drömmande jag. Alltihop var dessutom insvept i ett flummigt, roterande moln av yrsel och svettvåta sängkläder.

Ni som har varit där själva vet precis vad drömmen var. Japp, en feberdröm. Medan Frugan, extremt kärleksfullt och sympatiserande, gick för att hämta dubbel dos Alvedon lät jag mina svettvåta fingrar SMS-fälla bilan över den ljuvliga lördagen och döda allt hopp, inte bara för mig, utan för mina speltörstande vänner. Allt vi hade planerat, allt vi hade sett fram emot och precis allt vi hade ställt in oss på blev… inställt.

Vad gör man då när någon, inte bara slår undan benen på en, utan dessutom sågar av dem med rostigast tänkbara figursåg och hoppar på dem? Jag bad mig själv, Björn och Herr Baguette skriva några rader i ämnet och dessutom ange en färg som hade präglat dagen. Det här är berättelsen om vad tre speltörstande, medelålders män gjorde och kände den där lördagen som egentligen skulle ha varit trevlig.

Martin:

Drogad av två Alvedon och ett stort glas vatten sov jag till över 11 på förmiddagen. När jag vaknade förvånades jag över att Meepeln hade misslyckats med att godmorgon-spränga mitt febertyngda huvud och jag tänkte dessutom, extremt bittert, att om det inte vore för mig så skulle ett parti ANACHRONY pågått på våningen under. Med en gångart (och förmodligen ett utseende) som hade passat bra i The Walking Dead hasade jag mig ner för trappan och påbörjade sammanställandet av något som påminde om frukost. Arg över att jag hade blivit sjuk och avgrundsdjupt besviken över att speldagen som jag hade byggt upp så mycket förväntningar kring hade ställts in, walkingdeadade jag mig ner i mitt TV-rum och påbörjade något som skulle visa sig bli ett maraton i Sopranos-tittande. Kanske skulle jag kunna döva mitt lidande om jag ägnade dagen åt människor som hade det värre?

Fel. Folk dog. Lemlästades. Betedde sig allmänt svinigt. Men ingen hade det värre än en blek, medelålders man smittad av en allförgörande farsot. Följande SMS-konversation med Björn gjorde knappast saken bättre:

Björn: Jag har haft SKITTRÅKIGT idag, bara så du vet!

Martin: Och jag då!? Som tvingas se speleländet ligga framme samtidigt som jag försöker kämpa ner mina drygt 38 grader!

Björn: Jag lider med dig, men prioriterar mitt eget lidande, givetvis.

Det är verkligen härligt med vänner som bryr sig. Dagens färg: Snorgrön.

Björn

Lördagen blev en tråkig historia. Efter att jag hade vaknat och sett det sms vari Martin förvandlade allt mitt hopp om en någorlunda trevlig dag till rök och aska, satt jag i en stunds tysthet och stirrade in i den karga, bistra verklighet som är min tillvaro. Än en gång skulle jag alltså behöva konfronteras med hur innehållslöst mitt liv är.

För att distrahera mig själv från meningslösheten i min existens gjorde jag några tafatta försök att planera sociala aktiviteter med andra människor. Det gick givetvis rakt åt helvete; alla var upptagna med sina egna liv, och hade inte tid åt att hjälpa mig med min kris.

Dagen slutade med att jag låg i min soffa och spelade Horizon: Zero Dawn på mitt PlayStation, samtidigt som jag plågade mig själv med att kolla på Instagram för att se hur pass roliga och aktiva alla andra var.

Skulle jag beskriva lördagen med en färg, då vore den färgen onekligen grå.

Herr Baguette:

Jag ser rött, ibland blir man bara trött.

Hur kan jag känna mig hel nu när det inte blir spel?

Fann tröst i besserwisser och rödtjut.

Så fann den lördagen sitt slut.

Anachrony – Unboxing

Skördetid. Vilket underbart ord. Och den tiden är nu. Jag minns mycket väl hur jag, förra våren, med hjälp av Frugans iPad, planterade mitt frö genom att pynta drygt 700:- till Kickstarter-kampanjen för ANACHRONY. Sedan dess har jag tålmodigt vattnat, gödslat och, kanske framförallt, väntat på att mitt slit skulle bära frukt.

anachrony brädspel spelglädje sällskapsspelJag är inte säker på hur mycket vattnandet och gödslandet egentligen har hjälpt, men i förra veckan tittade min växt äntligen upp ur brevlådan. Det ska sägas direkt, jag hade förväntat mig att ANACHRONY skulle vara ett fysiskt stort spel, men när jag råkade lägga lådan framför Meepeln blev jag… sådär nördigt glad som jag inbillar mig att bara vi brädspelare kan bli. Storleksförhållandet mellan en Kickstarter-utgåva av ANACHRONY stående på högkant och en sittande 10-månaders dotter är nämligen sådant att dottern har svårt att synas överhuvudtaget. Visserligen väger spelet bara 5.81 kilo (medan dottern väger ungefär det dubbla), men det är ju faktiskt storleken som räknas här.

Eftersom jag är ett sådant praktexemplar i karaktär och förmåga att lägga band på mig själv bestämde jag mig för att inte fördjupa mig särskilt mycket mer just då och istället ägna resten av kvällen åt familjen (jag vet, det är sjukt). När morgondagen grydde studsade jag dock upp före tuppen, kastade i mig min frukost, hängde ut Gone Boardgaming-skylten på ytterdörren och laddade kaffebryggaren med bästa möjliga innehåll. Det var dags. Nu kanske ni tror att det betyder att jag kastade mig över ANACHRONY som om jag vore min bror och en taco-tallrik, men med åldern (i alla fall min) har ett lugn tillkommit som låter mig njuta av min egen iver. Så jag satt bara där och beundrade lådan. Njöt av specialomslaget. Läste på baksidan om allt jag skulle hitta inuti.

ANACHRONY är ett strategispel för 1-4 spelare som utspelar sig i framtiden, när jorden som vi känner den har kollapsat och åter byggts upp kring fyra ideologier; Harmoni, Dominans, Framsteg och Frälsning. Spelarna antar rollen som ledare för varsin ideologi och måste sträva, dels efter att den egna ideologin ska bli överlägsen de andra, men också för att förbereda sig för en framtida katastrof i form av ett apokalyptiskt meteoritnedslag.

I takt med att kaffedoften spred sig på det där fantastiskt hemtrevliga sättet bestämde jag mig ändå till slut för att skrida till verket. Försiktigt hasade jag bort omslaget och… hittade en ännu vackrare låda under. Den omöjliga logotypen fångade omedelbart min blick och när jag dessutom upptäckte att den var upphöjd och gick att känna förstod jag att jag var kär. Sist jag överraskades av en så vacker kartong handlade det om DEAD OF WINTER (vi känner ju alla till hur det gick vid det här laget) och det är bara att erkänna rakt upp och ned: Lådan till ANACHRONY är det vackraste jag någonsin har sett i spelväg (min halvusla bild nedan gör den definitivt inte rättvisa).

anachrony brädspel spelglädje sällskapsspel

Väl under locket fortsatte materialist-fixen. Mängden komponenter och attiraljer jag möttes av var inget annat än enorm och jag blev faktiskt något överväldigad. Åtta ark med markörer och brickor att puncha, flera plastade förpackningar med både kort och spelplaner i olika storlekar. Var skulle jag börja? Vilka delar var till vilken expansionsmodul? Hur i hela helsinki sorterar man en så rejäl mängd prylar i en så liten mängd zip-påsar? Och varför fanns det ingen insert i lådan?

Försiktigt och allmänt andäktigt grävde jag mig nedåt. Det första jag stötte på var 1 ton regelböcker på flera olika språk, vilket irriterade mig våldsamt. Materialist eller inte, jag behöver inte en flera centimeter tjock lunta med regelhäften som jag inte förstår. Praktikern i mig undrar om det verkligen är så svårt att bara bifoga de regler som behövs i respektive region, men eftersom ett så stort företag som IKEA fortfarande envisas med att skicka instruktioner för handhavande av bordsben på alla världens språk ska jag inte klaga för mycket. Jag tror förresten att jag ska lämna de franska reglerna till Herr Baguette så får han återgälda tjänsten från senast

Regelirritationen glömdes sedan lika snabbt som den hade blossat upp. Underst i boxen låg nämligen en låda fylld med fantastiskt detaljerade och stora (55 mm) miniatyrer. Jag är egentligen lite allergisk mot den miniatyrvåg som sköljer över Kickstarter, min uppfattning är att utvecklare allt för ofta skryter om massiva mängder av plastfigurer för att dölja spelmässiga brister, men miniatyrerna i ANACHRONY är helt fantastiska att skåda (och dessutom bonuslullull som bara finns för att höja stämningen). Tunga är de också, 30 gram styck! Det blir till att starta upp målarverkstaden igen för att tvätta bort den gråa och trista färgen.

anachrony brädspel spelglädje sällskapsspel

Och så var det ju det där med att puncha och sortera markörer. För mig är är det något av en meditativ sysselsättning så även om jag fick komplettera med några egna zip-påsar för att kunna organisera allt som jag ville njöt jag för fullt. DEFCON 1 höll dock på att utlysas vid ett tillfälle eftersom jag upplevde att det saknades ett kort till en av expansionsmodulerna. Till allas lycka undveks kärnvapenkrig med en hårsmån; kortet hittades i en korthög (ja) där det inte borde ha legat (det är i alla fall min version).

Hursomhelst, efter 1,5 timmars sorterande var jag äntligen färdig och redo att stoppa ner allt i lådan igen. Då uppstod problem 1A i materialistens krishandbok: Hur ska allt få plats? Jag skojar inte, värre trängsel i en spelbox har jag aldrig stött på och då mäter den ändå 42 x 29,5 x 10 cm. Som tur var gick det att lösa genom att kasta ut reglerna jag inte förstod och att dra in magen riktigt ordentligt; sedan gled både lock och extra omslag snällt på. Säg såhär, nu förstår jag varför det inte fanns med någon insert.

anachrony brädspel spelglädje sällskapsspel

Sammanfattningsvis kan man säga att jag är ganska entusiastisk över ANACHRONY. Eller, ganska är en rejäl underdrift för jag tror att denna unboxing bara är starten på kärlekshistorien. Skulle man kunna idka coitus med ett brädspel så är det i nuläget ANACHRONY jag skulle välja; artwork, storlek, komponentkvalitet och tyngd. Allt stämmer.

Nu hoppas jag bara att det är roligt också. Men det är det ju. På lördag får jag facit.

Ich habe hunger!

spelglädje brädspel sällskapsspel essenI oktober varje år brukar jag sprida massiva mängder av bitterhet omkring mig. Inte minst här på Spelglädje eftersom jag vid det laget brukar sitta och redogöra för vinnarna av Guldtärningen istället för att befinna mig i Tyskland på en av världens största brädspelsmässor. Varje gång det har hänt har min hunger efter brädspelsnörderi på sydligare breddgrader raskat mer uppåt än kurvan x^3 – 2x^2 – 2x + 1 gör vid ett x-värde mellan 2 och 3,5 (för er som inte orkar leta upp videoklippet jag använde för att komma fram till det så kan jag meddela att den där kurvan pekar väldigt mycket uppåt), och man kan nu säga att jag är hungrig i nivå med ett grundskolebarn på en grönsakssoppetorsdag.

Was macht man då när man habe hunger? Jo, man Essen så klart!

Ja, jag hittar ut själv och allt det där. Dock tycker jag det är fullt tillåtet att ordvitsa hur mycket som helst just nu eftersom jag är så odrägligt nedra nöjd. För bara 2 veckor sedan var mina tankar på helt andra ställen än Nordrhein-Westfalen och jag hade, om sanningen ska fram, inte ens övervägt att förverkliga min dröm om att besöka Spiel i Essen det här året. ”Det får bli ett annat år detta året också” tänkte jag i hur vanlig ordning som helst.

Men så dök han upp på sin vita springare, Herr Baguette. Vid en gemensam måltid på vår arbetsplats kom ämnet på tal och innan jag visste ordet av så var han i full färd med att varsamt plocka ut tummarna ur min ändalykt. I en matsal! Det lät ungefär såhär:

Herr Baguette: Men ska vi inte ta och åka till Essen ihop?

Martin: Eh, jo, ja. Varför inte?

Och så var det bestämt. Utan att jag hade  hunnit med att analysera om dylik spontanitet ens är laglig i det här landet var ett rum på Luise City – An der Philharmonie bokat (kom gärna och hälsa på i spelrummet) och jag var därmed ytterst inblandad i något som jag redan nu vågar fastslå blir årets absoluta höjdpunkt. Nu måste jag bara ta reda på hur jag ska ta reda på allt jag behöver veta inför resan och ovanpå det lära mig mängder av mässnödvändiga life hacks; jag misstänker nämligen att orch-armén i Sagan om Ringen bara är en mild bris i jämförelse med vad som väntar i mässhallarna. Jag har förresten redan börjat skissa på en lista med viktiga frågor:

  • Hur många spel får (inte) plats i en kabinväska?
  • Hur får man tag på en jättestor transportlåda, som inte är fylld av majonnäs, i Tyskland?
  • Hur många spel kan Postnord förstöra/slarva bort mellan den svenska gränsen och mitt hem?

Nu verkar utbudet av överlevnadslitteratur om allt som rör Spiel i Essen vara ganska välsorterat, så jag är faktiskt inte speciellt orolig för någonting (utom den sista frågan som oroar mer än den borde). Jag ska helt enkelt bara njuta av stunden och åka med. Och köpa spel så klart. Jag, fast egentligen bara Frugan, vill inte ens tänka på hur mycket spel som kan tänkas flytta norröver framåt höstvintern, men om jag lockar med en tur till IKEA efteråt kanske hon blidkas något. Att själva syftet med turen är att få tag på ett stort och rymligt spelskåp att ersätta hennes klädbyrå med kan vi ju hålla tyst om.

Hur kommer då mitt Essen-spektakel visa sig här på Spelglädje? Det är oklart i nuläget, men rimligen kommer jag att dela med mig lite av mina förberedelser och under själva mässan planerar jag att bli en av de där fruktansvärda Essen-Instagrammarna som irriterar och frestar alla hemmavarande entusiaster till vansinne.

Jag längtar till oktober. På ren Ranelidska, det har aldrig gjorrts förut.

Att skapa ett spel #3

vendetta brädspel sällskapsspel spelglädjeOm världen hade varit en plats där man kunde lita på att saker skulle gå som planerat hade de här raderna inte funnits direkt under ovanstående inläggstitel. De flesta av er förstår förmodligen ingenting just nu, men ni som var med på Spelglädje under 2015 minns kanske Björns lilla ”Skapa-ett-eget-spel-artikelserie”? Det blev en Del 1 och en Del 2, men sedan avslutades det hela som Björns ambitiösa projekt i allmänhet gör, med ett diminuendo ut i den eviga upphördheten.

Är då detta ett försök att förminska Björn samtidigt som jag stolt utannonserar att jag själv har börjat knåpa på ett eget spel? Inte alls, jag skulle aldrig ens komma på tanken att ge mig på spelkonstruktion eftersom jag är väl medveten om mina, framförallt matematiska, begränsningar. Nej, det där med att koppla ihop avancerade sannolikhetsberäkningar med roliga teman låter jag bättre lämpade personer sköta, vilket osökt leder mig in på min ärade kollega Herr Baguette (han är lite fransk). Han har nämligen haft den ytterst goda smaken att svänga ihop VENDETTA, ett maffiaspel i renaste Al Capone-stil. Hur han fick ihop liret övergår mitt förstånd fullständigt, men samtidigt ska man ju ha med sig att han har skrivit en avhandling om det svenska folkhemmet. På franska. Men han gillar inte Melodifestivalen. Ja ni hör, han är verkligen en speciell figur den där Herr Baguette.

Rent materiellt består VENDETTA av resterna av ett gammalt TP, ett gäng plundrade RISK-pjäser och en mängd arbetsplatslaminerade brickor och kort. Artworken består av blyertskonst på grundskolenivå och spelplanen ramas in av den där poängräkningen som alla vi som har spelat ett Euro-spel känner igen. Det bör dock tilläggas att räkningen går motsols, men har man någonsin kört en Renault vet man ju att det är typiskt franskt att göra tvärtom.

Tvärtom eller inte, vi hade faktiskt riktigt roligt när vi spelade VENDETTA i lördags. Herr Baguette hade utsett mig till spelledare med fullt ansvar för att både läsa reglerna och förstå dem. ”Det ska bli roligt att testspela med riktiga spelare, VENDETTA har tidigare bara spelats med en massa fransmän som drack öl samtidigt” sa han och satte sig med armarna i kors och väntade på att alla pedagogiska regelsvagheter skulle blotta sig. Till en början kände jag mig ganska besvärad över att behöva ta ansvar över ett spel som någon annan vid bordet kände till bättre än mig, men snart blev jag varm i baskern och Herr Baguette fick övergå från att sitta tillbakalutad till att frenetiskt notera otydligheter och brister medelst bläckpenna.

vendetta brädspel sällskapsspel spelglädje

Nu kanske det låter som att VENDETTA var ett korthus som föll ihop så fort vi började skaka bordet lite, men så var det absolut inte. Både spelmekaniska och tematiska detaljer överraskade mig positivt och det tog inte lång tid innan jag faktiskt lyckades förtränga att det var en hemmagjord prototyp jag lirade. Som ni kanske anar av poängräknaren jag nämnde ovan så går det hela ut på att samla Respektpoäng (RP) på typiskt maffiavis. I min RP-jakt investerade jag i alkohol, droger, casinon och bordeller samtidigt som jag avlönade råbarkade gangsters för att skydda mina familjemedlemmar. Pizzerior, hotell och barberare landade på bordet framför mig samtidigt som jag frenetiskt försökte mörda motståndarnas familjemedlemmar med min alldeles för billiga yrkesmördare Mozart.

Just det faktum att man kunde anlita olika karaktärer för att hjälpa till att tjäna RP var en väldigt rolig detalj som kändes både logisk och tematisk. Ännu mer tematiskt var det att spelets konstruktion ständigt uppmuntrade hämndaktioner av alla de slag och man kan lugnt säga att VENDETTA inte lämpar sig för lättstötta personer. Vet ni förresten vad en slickman är för något? Jo, i teorin är han en charmör som används för att först charma och sedan vanhedra en motståndares dotter. Jag skriver ”i teorin” eftersom Anders (ni vet, min bror) försökte ragga upp min dotter inte mindre än 7 gånger utan att lyckas. Det bör också nämnas att han investerade stora pengar i att hyra in spelets hårdaste yrkesmördare utan att lyckas med särskilt mycket i den vägen heller.

Fler roliga detaljer var Gudfaderkorten som plötsligt kunde framkalla bröllop, pokerturneringar eller bankrån med extremt höga insatser. Ovanpå det ingick en spännande draftingfas där Familjekort med diverse egenskaper fördelades. Vad sägs till exempel om kort som befriar någon ur fängelse via politiska kontakter, kort som tvingar motståndarna att gå på dop och begravningar, eller varför inte tilldela en nyss mördad familjemedlem ett sjätte sinne som gör att denne överlever mirakulöst? Sa jag att man kan köpa polisen och/eller guvernören också? Självklart kan man det…

Kort och gott kan man säga att VENDETTA var ett gediget bygge maffiaspel som gav mersmak. Visst finns det en hel del saker att putsa på, men embryot till något riktigt finfint finns definitivt och jag kan bara hoppas att Herr Baguette tar tag i brödkniven och verkligen försöker skapa en färdig produkt en dag.

vendetta brädspel sällskapsspel spelglädje

Hur vårt testspel slutade? Vi gick så klart in med inställningen att Herr Baguette skulle krossa oss andra fullständigt, men till min egen förvåning (och förmodligen Herr B:s också), befann jag mig i en ganska rejäl poängledning när spelet närmade sig slutet (Anders låg så klart sist). Där och då började jag faktiskt att tro på att jag hade chans att klippa självaste spelkonstruktören i hans eget spel och i ett sista försök att optimera mina chanser till vinst skänkte jag, via ett familjekort, 40.000$ till kyrkan i utbyte mot 7 RP. Tyvärr hade jag underskattat Herr Baguettes innehav av pengatvättar och andra tveksamma verksamheter och han gled förbi med några ynka poäng i sluträkningen, vilket irriterade mig våldsamt eftersom han därmed kunde upprätthålla sin obesegrade svit i VENDETTA. Jag är förresten säker på att det döljer sig en poäng om mänskligheten i att droger och snusk lönar sig bättre än andlig verksamhet, men jag har svårt att sätta fingret på den.

Nåväl, efter tre och en halv timmes stenhårt speltestande lade vi det hela bakom oss och besökte den lokala pizzerian. När vi satt och glufsade i oss som bäst frågade jag Herr Baguette hur lång tid det hade tagit att konstruera VENDETTA. Han visste uppriktigt sagt inte, men berättade samtidigt att det inte brukar ta särskilt lång tid för honom att gå från idé till något spelbart och att det oftast har den goda smaken att bli ganska balanserat direkt. Enligt uppgift har det dessutom hänt att han har drömt ihop ett spel med regler och allt även om det är oklart vad det resulterade i. Påminn mig om att fråga honom om det på måndag.

Guldtärningen 2016

Som ni säkert känner till så delar Leksaksbranschen ut sitt pris Guldtärningen till årets spel i kategorierna årets familje-, barn- och vuxenspel. Vinnarna har varit offentliggjorda ett tag och det är nu, som traditionen kräver, dags att presentera dem på Spelglädje.

När förra årets inlägg om Guldtärningen skrevs var spelmässan i Essen i full gång och min missnöjdhet över att inte vara där var kraftig. Min text osade dessutom av bitterhet över att jag, istället för tyskt mässande, ägnade mig åt att skriva om ett spelpris som jag aldrig har haft särskilt stort förtroende för (även om barn- och familjespelspristagarna (VAMPYRJAKTEN och KLASK) förra året faktiskt var bra!)

Det blev ingen resa till Essen det här året heller. Och jag har inte särskilt stort förtroende för Guldtärningen år 2016 heller. Mitt missnöje och bitterhet borde alltså ha nått monumentala nivåer vid det här laget, men i år är det något som är annorlunda. Spädbarnets ankomst till Spelglädje-familjen gjorde att den där tyska resan ändå aldrig var riktigt aktuell (men nästa år alltså…) och dessutom har hon gjort att mitt intresse för rena barnspel har vuxit rejält. Så… nu sitter jag faktiskt här och är riktigt nyfiken på vad Guldtärningen 2016 har att erbjuda. Ja, allt utom vuxenpriset då alltså för det är antagligen, precis som vanligt, ett hrm… mindre bra spel.

I vanlig ordning kommer jag att, i samarbete med Worldofboardgames.com, skärrskåda vinnarna med mina allra hårdaste recensentglasögon. Svaret på när det kommer att ske exakt är höljt i dunkel eftersom alla spelen inte finns till försäljning ännu, men ni kan lita på att det blir av så fort jag får möjlighet att lägga mina spelglada fingrar på dem.

Och med all formalia avklarad återstår det så bara att gå över till själva vinnarpresentationen. Bilderna är lånade med tillåtelse av Worldofboardgames.com, spelbeskrivningarna från respektive spelkartong och motiveringarna är hämtade på Alltomsallskapsspel.se (eftersom Leksaksbranschens egen hemsida, märkligt nog inte är uppdaterad i ämnet). Efter hand som recensionerna publiceras kommer de självklart även att kunna nås via länkar i det här inlägget.

Årets barnspel:

VAR ÄR LILLA KANINEN
var är lilla kaninen sällskapsspel brädspel spelglädje
VAR ÄR LILLA KANINEN är ett lekbaserat spel där en förälder eller äldre syskon leker med ett mycket litet barn (18 månader och uppåt). Spelet består av Lilla Kaninen i form av en mini-mjukis, sex koppar och 16 dubbelsidiga spelbrickor samt anvisningskort för att lätt komma igång med spelet. I spelet går Lilla Kaninen på besök hos en djurvän och göms under en av kopparna. Barnet letar efter Lilla Kaninen med hjälp av ledtrådar, historier och frågor. Inga förlorare i detta spel: sökandet kan fortsätta tills Lilla Kaninen hittas.

Det finns olika spelnivåer; det är dags att gå vidare till nästa nivå först när barnet börjar hitta Lilla Kaninen varje gång. En väsentlig del av VAR ÄR LILLA KANINEN är engagemanget mellan dig och barnet. Alla djur kan prata och emellanåt säger de och gör de något mycket tokigt. Släpp loss fantasin och ha roligt!

Juryns motivering:

”Minst sagt ovanligt med ett barnspel som också vänder sig till riktigt små barn. Ett utvecklande spel som kan göras till en enkel lek för de allra yngsta eller ett något mer avancerat spel för de äldre syskonen. Välgjort i bra kvalité och med den allra sötaste gosedjurskaninen som någonsin rymts i en spelkartong!

Årets familjespel: 

brädspel sällskapsspel otrio spelglädjeOTRIO

Reglerna i OTRIO är enkla. Få tre cirkelformade delar i din färg i en rad. Antingen i lodrät eller i vågrät ordning. Lika stora delar i en rad eller tre koncentriska delar i samma hål.

Du kan inte hitta mycket enklare regler än så här för ett strategispel. Spelet blir på det sättet mer utmanande beroende på hur snabbtänkt din motståndare är!

Juryns motivering:

”Klassikern Tre i rad har fått många spelutvecklare att gå vidare och hitta nya versioner. Här en av de mer lyckade där det finns minst tre olika vis att lägga sina tre brickor, i rad, inuti varandra eller i fallande storlek. Går snabbt att begripa och börja spela men otroligt svårt att behärska och överraskande lätt att förlora när man minst anar det. Koncentration och strategi är det som gäller.

Årets vuxenspel:

brädspel spelglädje sällskapsspel ordglappORDGLAPP

När ordet finns i minnet, men inte i munnen!

Har du tänk på hur många ord som snurrar i huvudet? Maträtter, poplåtar, kändisar, fotbollslag…. Listan kan bli hur lång som helst. När allt ät lugnt, är det lätt att komma på ett exempel på en hundras, en grönsak eller en artist. Men det är kanske en helt annan sak när det gäller att reagera och blixtsnabbt ge ett svar! Ett väldigt enkelt och snabbt spel! Kolla, tänk, svara och ha jättekul!

Reglerna i ORDGLAPP är väldigt enkla. Spelarna vänder på kort tills två spelares kort visar samma symbol. De som har samma symbol måste snabbt ge ett exempel på det ämne som står på motståndarens kort. Den som först häver ur sig rätt svar vinner motståndarens kort. Enkelt, eller hur? Vänta bara! Det kan dyka upp ett jokerkort som ger oväntade kombinationer, och dueller som snabbt ger helt andra utmaningar. Var taggad – det kan närsomhelst bli din tur!

Juryns motivering:

”Stressigt, snabbt och utmanande där spelarna ska avbryta varandra genom att ge exempel på maträtter, poplåtar, hundraser, fotbollslag och mycket mer, när deras kort överensstämmer med varandra. Visst fastnar tungan och självklart blir det kul när associationer, exempel och företeelser haglar över bordet. Perfekt isbrytare på kalaset, eller kanske till och med på konferensen?

****

Efter förra årets presentation skrev jag såhär:

”Där har vi vinnarna och jag kan redan nu säga att jag är ytterst tveksam till, ja egentligen alla utom årets barnspel.”

Och jag ser ingen anledning att inte använda den formuleringen även i år.

Årets barnspel, VAR ÄR LILLA KANINEN, ser otroligt intressant ut för mig som småbarnsförälder och jag är riktigt ivrig att prova det. Att försöka leka in min dotter i sällskapsspelens förlovade land redan vid 18 månaders ålder lockar enormt mycket.

Men Årets familjespel OTRIO… En ny variant på Tre i rad? Really? Inte det här året också väl? Räckte det inte med TREXO förra året?

Och så kommer vi slutligen till vad jag skulle vilja kalla prislistans sorgebarn. Inte för att ORDGLAPP inte är ett roligt spel, det kan det mycket väl vara, utan för att jag är så fruktansvärt trött på att vuxenspel hela tiden likställs med partyspel som tar max en halvtimme att spela och är bäst i kombination med alkohol. Varför, varför, varför?

Som vanligt hoppas jag innerligt på att få mina fördomar krossade. Ja, utom kring årets barnspel då alltså, där hoppas jag så klart att alla mina förväntningar slår in.

Spelartyp: Den dålige förloraren

spelglädje brädspel sällskapsspelportrait of a loser by Andrea Allen (Licens: Creative Commons)

[Följande stycke ska läsas med en irriterad, upprörd men också något stött röst]

”Alltså… varför gjorde du sådär? Om du inte hade haft det där kortet så hade du inte tagit allt träet som jag ville ha och då hade du lämnat det så att jag hade kunnat ta det och då hade jag vunnit! Fy f_n alltså, en enda poäng. Och förstår du vilken otur jag hade? Varje gång jag skulle bygga något var det någon annan som hann före i sista stund. Förresten, kommer du ihåg när du tog leran? Jag fattar inte hur du kunde spela så otaktiskt där alltså. Du borde ju ha tagit vassen istället, det hade varit mycket smartare för dig! Hade du bara gjort det så hade jag kunnat ta leran istället och bygga min brunn!”

En naturlag som gäller när man spelar brädspel tillsammans är att det alltid finns en vinnare och en eller flera förlorare. Sådana är förutsättningarna och alla som är med och spelar har frivilligt skrivit sin osynliga lilla kråka på det osynliga speldeltagarkontraktet. Vissa verkar dock ha gjort det under förutsättningen att de ska vinna, annars är de liksom inte med. Det är i den gruppen vi hittar Den dålige förloraren och det är där vi nu ska skrocka, raljera och… känna igen oss själva lite också va?

Det behöver knappast förklaras egentligen, men för formens skull: Den dålige förloraren är en spelare som, när hen misslyckas eller förlorar i spel, blir utåtgagerande verbalt och/eller fysiskt,  och/eller skyller motgångarna på någon annan och/eller vokalt analyserar var allt gick fel kombinerat med överdrivet användande av konjunktionen ”om”. Eller så gör hen helt enkelt som en gammal bekant till mig alltid gjorde och lämnar platsen med förklaringen att ”det är Sinbad på tv nu”.

Jag har stött på väldigt många dåliga förlorare i mina dagar och en av anledningarna till att jag ser det så är rimligen att Den dålige förloraren är väldigt lätt att känna igen. Urvalet begränsas ju till att börja med kraftigt av att det är spelare det går dåligt för som antar rollen, men det är liksom oundvikligt att missa den där typen som sitter och viftar med armarna, fräser, svär och stryper husdjur. I ett försök att kategorisera skulle jag dessutom vilja dela upp De dåliga förlorarna i två typer:

Typ 1, Den dålige förloraren som blir arg när spelet är slut. Denna typ är ganska lätt, och ibland väldigt rolig, att ha att göra med. Själva ”problemet” uppstår först efter att spelet är avslutat och det är riskfritt att antingen kasta mer bensin på bålet eller att helt enkelt bara ignorera. Vad man än väljer kan man räkna med att själva spelandet inte kommer att påverkas i negativ riktning och alla, inklusive Den dålige förloraren, kan förmodligen enas om att man har haft väldigt roligt tillsammans när stridsdimman väl har lättat.

Typ 2, Den dålige förloraren som blir arg under spelets gång. Denna typ är betydligt svårare att handskas med och inte sällan påverkar hens känslor hela spelets gång och utgång. Här gäller det att vara mycket försiktig, för i extrema fall kan förloraren bestämma sig för att ”om inte jag lyckas, så ska ingen annan göra det heller”. I mitt spelumgänge har t.ex. ”Slaget vid Poltava” en alldeles speciell betydelse eftersom min ena kusin, av anledningar jag inte minns, plötsligt gav sig ut på en hämndturné av största Tarantino-mått när vi spelade SVEA RIKE. I ett avgörande krig med Ryssland spelade han ut ett händelsekort om Poltava som i ett enda slag eliminerade alla våra chanser att vinna. Vi förlorade hela Sverige till Ryssland, SVEA RIKE förlorade sin glans (vi har inte spelat det sedan dess) och min kusin förlorade ansiktet (han nästan tagit tillbaka det nu).

Svea rike brädspel sällskapsspel spelglädje

En inte så lite ironisk detalj i sammanhanget är förresten att Den dålige förloraren brukar förlora i högre utsträckning än vad som faktiskt är nödvändigt eftersom det är så roligt att vinna över hen. I sin, inte sällan, väldigt synliga vilja att vinna drar hen helt enkelt till sig alldeles för mycket uppmärksamhet från de övriga spelarna och blir en tydlig måltavla. Tänk er själva hur ni hade agerat i en situation med två ungefär likvärdiga drag att välja emellan. Hade ni valt det som skadar Den dålige förloraren eller det som skadar Försynte Frank?

Är det då roligt att spela spel med Den dåliga förloraren? Min ringa mening (tack herr Omar!) är att det faktiskt kan vara extra roligt roligt att ha hen med så länge det rör sig om Typ 1. En sådan person är ett mycket tacksamt mål att attackera både verbalt och spelmässigt och är man ett gäng som känner varandra väl kan det bli en fantastisk spelkrydda med lite häcklande stämning runt bordet. Rör det sig om den betydligt ovanligare Typ 2 har man dock större problem och ska hen vara med och spela överhuvudtaget så gäller det nog att vara väldigt tydlig med vad som förväntas. Brädspelande är trots allt en social sysselsättning och ingen har särskilt roligt när någons topplock hotar att flyga all världens väg bara för att pandan åt upp fel bambu.

Jag ser egentligen inga tydliga begränsningar vad man bör och inte bör spela med Den dålige förloraren. Har man med Typ 2 att göra kanske ett samarbetsspel är lämpligast (eller kanske allra helst ingenting alls), medan Typ 1 går att integrera i de flesta spel utan några problem. 

Märker ni förresten att jag är ganska positivt inställd till Den dålige förloraren Typ 1? Det beror så klart på att det är i det facket jag i alla fall traditionellt har brukat placera mig själv. Med åldern har jag sansat mig och istället börjat uppskatta spelandet mer än slutresultatet, men det betyder inte att jag inte kan uppskatta en rejäl holmgång med upptrissad stämning och en och annan irriterad blick. Ett brädspel blir så mycket roligare om det inte bara är kindpussar och ”vill du ha lite mer kaffe?” hela tiden…

Slutligen, Den dålige förloraren är inte sällan samma person som Den dålige vinnaren, men den historien sparar vi till en annan gång.

Skilsmässa?

ROBINSON CRUSOE: ADVENTURE ON THE CURSED ISLAND (RC) är det spel som det har skrivits flest Skyttegravsrapporter om här på Spelglädje. Anledningen till det är så klart att det är ett spel jag gillar och som jag dessutom får tillfälle att duka fram ganska ofta. Trots detta går det inte att hitta någon recension av RC i Arkivet och det främsta skälet till det är faktiskt att jag är lite rädd för att skriva den texten.

RC är nämligen ett väldigt invecklat spel. Eller ja, så invecklat är det egentligen inte men det finns så otroligt många nyanser och regler att hålla reda på att jag aldrig känner mig riktigt redo att författa ett slutligt omdöme. Lådan innehåller mängder av kort, små anonyma kuber av plast, lite större anonyma kuber av trä, brickor med märkliga symboler på och ett gäng anonyma träcylindrar som används som spelpjäser. Alla omärkta attiraljers syfte förklaras någonstans i det jättetjocka regelhäftet, men som ni förstår skapar det här en ganska rejäl tröskel att ta sig över för att komma åt spelets briljanta inre och så ska det inte behöva vara tycker jag. Nu verkar det dock som att tillverkaren har upptäckt, och vill råda bot på, problemet för de har nämligen bestämt sig för att släppa en förbättrad version av RC.

Det irriterar mig. Det irriterar mig våldsamt faktiskt.

Inte för att RC inte behöver förbättras (för det gör det verkligen) utan för att min inre materialist, som jag skrev om förra veckan, har ingått partnerskap med min inre completionist och därför håller på att gå under av habegär. För oavsett hur fantastiskt mitt spels skick är, oavsett hur många lathundar över spelflödet jag har skrivit ut och oavsett hur många extra uppdrag jag har laminerat så är mitt RC inte längre det bästa och finaste som går att få tag i för pengar. Den nya versionen kommer att vara bättre och då förvandlas mitt eget spel till… ja, inte alls så ultimat och extra allt som den en gång var. Se bara på bilden nedan:

robinson crusoe spelglädje brädspel sällskapsspel

Den där bilden är lång. Och det värsta är att den inte bara är fylld av förbättringar till RC, den är också fylld av försämringar och förlöjliganden av min RC-version. Dessutom väljer de (garanterat bara för att reta mig) att infoga ett 7:e uppdrag om King Kong i den nya versionen, ett uppdrag jag var jättestolt över att jag redan hade som körsbär på toppen av min Robinson-tårta!

Många av er fnyser säkert där ni sitter på personaltoaletten och skrockar:

”Hehe, han är ju inte klok den där. Om nu allt är så besvärligt så är det ju bara att sälja det gamla spelet och köpa det nya istället”.

Och ja, det där skulle ju kunna vara en idé… om inte ekonomen i mig hade infört totalförbud mot sådana lösningar. RC var svindyrt att köpa när det begav sig och de ekonomiska förlusterna skulle således bli monumentala vid ett byte.

Portal Games har, tack och lov, presenterat en lösning, för alla som äger den första verisonen av RC, i form av ett uppgraderingskit:

robinson crusoe spelglädje brädspel sällskapsspel

Bra va? Nej! Uppgraderingskittet retar mig ännu mer! Regelboken kunde jag ju laddat ner som .pdf och King Kong-uppdraget har jag ju redan. Var är de omtryckta korten, de nya tydligare markörerna och de finfina, tjockare karaktärskorten? Det här uppgraderingskittet blir mest en påminnelse för mig om vad mitt spel borde ha varit redan från början, så istället för att lindra min känsla av att jag äger en gammal version av RC lockar det mig istället mot nyköp och ekonomisk ruin. Det ska dessutom sägas att uppgraderingen är prissatt till ungefär 20$ så något jätteklipp är det verkligen inte.

Ni märker åt vilket håll det här lutar va? Jag gör det i alla fall själv och om ni är sugna på att lägga beslag på min pimpade version av RC kan, jag säger kan, det vara läge att göra ett försök. Även om den, om bara ett kort tag, kommer att vara gammal så är den i alla fall i detta nu grym. Under tiden ska jag börja slipa på mitt avskedstal. Hur låter:

”RC v.1, det finns en sak vi behöver prata om. Det är inte dig det är fel på, det är hos mig felet ligger, men jag tror att det börjar bli dags att byta ut dig mot en yngre förmåga.”

Vi får se hur det går.

Att sälja spel

spelglädje brädspel sällskapsspelJag bor i ett ganska stort hus. I det har jag plats till alla saker jag behöver såsom föda, dusch, filmer, en Fruga och en brädspelssamling. Det finns dock ett problem i form av att det ganska stora huset börjar bli ganska litet när det kommer till förvaring. Det börjar helt enkelt bli alldeles för fullt med grejor överallt och när Spädbarnet passade på att invadera våra liv i våras blev det ju inte direkt bättre förutsättningar för min materialism.

Till saken hör att jag traditionellt har svårt att göra mig av med saker som jag kan komma att behöva i en avlägsen framtid eller har ett känslomässigt band till. Det kan tyckas vara en ganska normal och vettig inställning till sakers vara eller icke vara, men eftersom mitt svekfulla sinne envisas med att stoppa in i princip alla saker som någonsin har närmat sig mitt hem i någon av nämnda kategorier så kan man väl säga att jag har ett litet problem. Fast det är så klart inte mitt fel från början, se bara här:

Min morfar hade en sommarstuga byggd på pålar när jag var liten. Utrymmet under stugan användes så klart till förvaring av allt möjligt skrot som kunde vara bra att ha. Jag kan inte riktigt minnas vad som fanns under stugan eftersom det ansågs vara en livsfarlig plats att leka på, var det inte ormar som lurade riskerade man att sticka ut ögonen på någon gammal harv. I skjulet som stod bredvid sommarstugan förvarade han alla sina penslar och färgburkar. Jag kan inte svara för hur det var med färgen i burkarna, men lacknaftan som de använda penslarna stod i hade för länge sedan torkat bort och lämnat kvar stenhårda giftvapen till penslar.

Min pappa sparar inte på penslar och harvar, han sparar på allt annat istället. Han sparar dock helst inte på mina saker, så en gång gav han mig i uppgift att halvera det antal lådor med gamla skolböcker, serietidningar och leksaker som jag förvarade i hans förråd. Alla förstår ju att en halvering kräver att en hel del saker slängs, men det verkade inte ha föresvävat honom eftersom han chockad och gråtfärdig lämnade rummet när han såg hur mycket saker som hade sorterats till slänghögen.

Min genpool är, som ni säkert nu förstår, inte optimal när det är ont om plats. Jag hyser dock ändå hopp om att slippa begravas i berget av mina egna ägodelar; till skillnad från min far har jag nämligen lämnat förnekelsens förlovade land och istället kastat mig ut i verkligheten. Det började med att jag kände mig lite trängd om var jag skulle förvara 31 stycken Xbox 360-spel jag aldrig mer skulle spela och resten är, som man säger, historia.

Jag lever numera under devisen att den allra bästa förvaringsplatsen för saker man inte använder är hemma hos någon annan och jag älskar varje sekund. Visst, man kanske inte får särskilt många kronor för varje sak man säljer, men säljer man många saker räcker ofta pengarna till att köpa något annat man hellre vill ha. Fem eller sex oönskade saker försvinner och en efterlängtad sak flyttar in. Enkelt va?

Men så var det ju då det där med brädspelssamlingen. Efter ett antal års ivrigt bloggande, spelande och samlande så ska jag villigt erkänna att den börjar växa ur sina två garderober. Det börjar bli dags att sälja några spel. Inte mindre än två gånger har jag försökt att sortera bort några titlar som jag inte anser mig behöva längre. Det ledde till att tre stackars spel fick spendera en hel dag på ett loppisbord, men när dagen var slut och de fortfarande låg kvar så kände jag… lättnad.

Min brädspelssamling har alltså på något sätt lyckats undanta sig själv från min devis om bästa förvaring. Faktum är att jag inte kan minnas att jag någonsin har sålt eller gett bort något av mina brädspel (i present ger jag gärna bort spel som jag får vara med att spela sen). Eller förresten, en gång gav jag faktiskt bort ett reklam-YATZY från Lithells korv men det vara bara för att jag hade två YATZY så det kan väl knappast räknas?

Nej, alla spel som ligger hemma är så noggrant och kärleksfullt scoutade att det inte finns ett enda av dem som jag kan tänka mig att vara utan. Visst, jag har inte spelat IN THE YEAR OF THE DRAGON sedan min bror fläskade på det 2013, men det är knappast för att det är ett dåligt spel. Jag älskar det verkligen, men har bara inte hunnit med att spela det på grund av alla nya spel som envisas med att dyka upp. Om brädspel hade känslor (vilket de har!) så är jag övertygad om att det är ganska många i min samling som känner sig som stackars Woody när Buzz Lightyear dök upp.

Så, är det här inlägget startpunkten för mitt nya liv där det kommer att bli lite omsättning bland mina brädspel? Kanske, eventuellt, möjligen. Eller nej, troligen inte. För vilka spel ska jag sälja? Vilka villkor ska jag sätta upp för att låta Tradera-giljotinen falla över vissa av mina kära undersåtar? Ålder? Spelfrekvens? Ful artwork? För lätt låda? Och kom inte och säg att jag bara ska sälja de tråkiga spelen för jag har inga!

Den här texten kräver en hel del grävande i mitt inre och ju mer jag skriver desto mer inser jag att jag är fullständigt körd. Det finns ingen räddning att få och det som återstår är egentligen bara att acceptera att jag en dag kommer att vara en så välsorterad spelägare att jag tvingas göra gångvägar bland alla spel som står framme. Kanske kan jag komma undan genom att bygga en brädspelsborg till min dotter? Bygga ut huset? Köpa en utdömd skåpbil att förvara i? Allt är möjligt, men jag är säker på att jag kommer att älska mina kära spel tills jag själv, enligt gällande naturlagar, blir bortsorterad och läggs till förvaring hos någon annan (antagligen Kyrkorådet).

Min gravsten kommer att vara Prins Colin från MICE & MYSTICS, mina kvarlevor kommer att ligga i lådan till ARKHAM HORROR och istället för blommor kommer det att odlas vass, vete och morötter på graven. Jag tror minsann att det ska finnas ett och annat träd för avverkning också. Så får det bli.

Preview: Kill the king

kill the king spelglädje brädspel sällskapsspelIgår kväll kastades, med pompa och ståt, Kickstarter-kampanjen för spelet KILL THE KING ut i cyperspace. Jag är alltid glad över nya och intressanta spelprojekt, men det som gör mig lite extra glad över just den här kampanjen är att jag har fått möjlighet att prova spelet i förväg. Den text ni nu har framför er är därför speciell på två sätt: 1) att den handlar om ett test av ett ännu ej utgivet spel och 2) att det här är den första riktiga förhandstitten som någonsin publicerats på Spelglädje.

KILL THE KING är skapat av norske Petter Schanke Olsen och handlar om ett medeltida slag vid en borg. Vilket slag eller vilken borg det handlar om framgår inte så det är fritt fram för spelarna att släppa kreativiteten fri. Kanske låtsas man att man befinner sig i slaget om Kings Landing, slaget om Isengard eller varför inte bara slaget om hoppborgen på Kiviks marknad? Fantasin sätter gränserna. Spelarantalet är satt till två och spelarna tar, logiskt nog, sig an rollerna som antingen anfallare eller försvarare av borgen. De anfallande styrkorna vinner om de lyckas bryta sönder kungens port inom 11 spelrundor och försvararna vinner om de lyckas hålla porten intakt under samma tid.

Så långt är allt bedrägligt enkelt men sedan börjar den hjärnkamp som ska pågå den närmsta timmen eller så. Spelet börjar med att anfallaren får köpa enheter för 90 mynt, medan försvararen får nöja sig med 45 mynt. Det kan tyckas orättvist till en början, men borgens murar jämnar definitivt ut oddsen. Enheterna som finns att välja mellan är katapulter, infanteri, bågskyttar, kavalleri och spearmen (spjutbeväpnade män låter inte fullt lika coolt). Dessutom ska varje spelare välja vilken typ av ledare de vill ha med sig ut på slagfältet, det finns fyra varianter som alla ger olika fördelar (och nackdelar) och bjuder in till olika spelsätt. Som ni säkert förstår är kombinationen av köpta enheter och ledare viktig att fundera över och det tillför värdefullt strategiskt djup.

kill the king spelglädje brädspel sällskapsspel

När båda spelarna har köpt sina enheter och valt sina ledare placeras en skärm mitt på spelplanen så att de båda arméerna kan placeras ut utan att motståndaren ser något. Överraskningen när skärmen lyfts blir ofta stor och inte sällan inser man att den geniala placering man så finurligt hade tänkt ut inte var det minsta genial i slutändan.

Därefter är det bara att kriga igång, för krig det blir det väldigt fort. Den anfallande armén har ju bråttom med att försöka ta sig in till kungen innan de 11 spelomgångarna har gått och dessutom finns det ännu en detalj som ökar stressen: om den anfallande ledaren inte befinner sig innanför borgmurarna redan efter sex omgångar (vilket är väldigt svårt!) får försvararen förstärkning av fem kavallerienheter som dyker upp i den bakre delen av spelplanen. Låt mig säga såhär, ett kavallerianfall bakifrån är det sista man behöver när man står upptryckt mot en borgmur.

Enheterna har alla olika egenskaper när det gäller att attackera, förflytta och försvara sig. Jag ska inte gå in på hur det fungerar exakt, men jag kan säga att jag verkligen gillar skillnaderna som finns enheterna emellan. De olika ledartypernas egenskaper tillför dessutom mycket vilket gör att det oftast är extremt viktigt att hålla sin ledare vid liv. Ett extra stort plus i kanten vill jag också ge för att riktningen i vilken man placerar sina enheter är viktig eftersom de ofta försvarar sig sämre om de blir attackerade från sidan eller bakifrån.

Hur avgör man då striderna mellan enheterna? Jo, ni gissade säkert rätt, med den gamla hederliga tärningen. Här kan det hända att många drar öronen åt sig, men jag tycker att de tärningsresultat som krävs för att respektive enhet ska lyckas med anfall och försvar är väl avvägda. Bredvid spelplanen finns också sammanfattningar om hur enheterna anfaller, och det hjälper verkligen till både kom-ihåg-mässigt och med att tipsa om vilka styrkor och svagheter som finns.

Om ni mot förmodan redan har glömt: Om kungen är död inom 11 omgångar så vinner den anfallande spelaren, annars går försvararen segrande ur striden.

kill the king spelglädje brädspel sällskapsspel

Där har ni en liten sammanfattning om hur KILL THE KING fungerar, och det har blivit dags att gå över till det som kanske är mest intressant: Vad tycker jag om det här egentligen?

Det ska sägas direkt, krigsspel är inte en speltyp jag dras till särskilt ofta; det lockar helt enkelt inte mig att strida om områden i flera timmar och sedan utnämna en vinnare/förlorare. Men det är ändå så att KILL THE KING bildar en pusselbit som jag inte visste fanns och som dessutom råkar passa ganska bra in i mitt spelpussel. Det tilltalar mig nämligen ganska mycket att de enorma kartorna och truppförflyttningarna har kokats ned till en enda strid på en gräsmatta i valfri fantasi. Den kanske inte ens betyder något speciellt i slutändan, kungajäkeln ska helt enkelt bara dödas/räddas, svårare än så är det inte. Speltiden på 30-60 minuter känns dessutom väldigt lagom för att en vapenvägrare som jag ska få sitt lystmäte uppfyllt.

Jag gillar också att när skärmen väl lyfts och man kan överblicka motståndaruppställningen så är alla yttre faktorer kända. Här finns inga händelsekort som plötsligt kastar om förutsättningarna totalt, utan i KILL THE KING får helt enkelt två hjärnor utmana varandra i vilken av dem som kan utmanövrera den andre bäst. De kända förutsättningarna gör också att fältslaget blir precis så kompetent som spelarna tillåter. Besitter man en lite småknackig krigskompetens kan det bli rejält märkligt ibland (en gång glömde jag t.ex. att flytta den enhet som skulle ge sig på kungens dörr och förlorade), men det gör egentligen ingenting; så länge spelarna befinner sig på ungefär samma nivå kommer man att ha roligt tillsammans.

kill the king spelglädje brädspel sällskapsspel

Så var det ju det där med tärningen då, för oavsett hur avvägt allting är så går det inte komma ifrån att vilken vattentät strategi som helst kan bli förstörd när den är inblandad. Väldigt många gånger har jag frustrerat fått erkänna mig besegrad trots att oddsen att lyckas varit maximerade. Samtidigt har den också varit minst lika skoningslös mot mina motståndare så det är bara att konstatera att tärningen, precis som vanligt, är ett tveeggat svärd som är omöjligt att kontrollera. Jag vet att många har svårt med det, men själv tycker jag att en viss grad av slump måste finnas för att hålla spänningen vid liv i varje enskild liten strid.

Negativt då? Ja, egentligen finns det inte så värst mycket att klaga på. Jag tycker att det borde vara större färgskillnader på anfallarens och försvararens enheter; när många enheter samlas på liten yta flyter det liksom ihop lite och det är lätt att man missar något. Fick jag drömma fritt hade det förresten varit otroligt coolt om enheterna (och muren?) hade bestått av figurer istället för brickor. Bara tanken på målade arméer på slagfältet får mig att le lite sådär småfånigt. I övrigt kunde reglerna också varit något bättre upplagda rent pedagogiskt, men ni märker, jag letar efter stora fel och hittar egentligen bara småsaker.

Sammanfattningsvis skulle jag vilja säga att KILL THE KING definitivt har ett existensberättigande. Det avskalade upplägget till trots så innehåller det gott om strategiska avvägningar, och tidspressen som finns på anfallaren gör att det aldrig stannar upp och blir långtråkigt. Visst kan man kritisera det faktum att tärningen är så utslagsgivande, men jag tycker att det passar alldeles utmärkt in i ett så här pass kort och lätt strategispel. Jag gillar´t!

Kickstarter-kampanjen hittas här:

Dead of Winter: The long night – Unboxing day

dead of winter the long night sällskapsspel brädspel spelglädjeSå är dagen äntligen kommen, mina vänner. Efter att ha väntat, skrivit en förhandstitt, väntat, intervjuat Dead of Winter-skaparen Isaac Vega, blivit ohälsosamt uppspelt, väntat, slutat vänta och plötsligt överraskats av en paketavi från USA, sitter jag nu här med småsvettiga fingrar och tafsar på lådan till mitt förhandsbokade exemplar av DEAD OF WINTER – THE LONG NIGHT (DOWTLN).

Hur känner jag mig då nu? Tja, alla som har följt Spelglädje under åren vet att jag har en alldeles speciell relation till DEAD OF WINTER (DOW) efter äventyret som utspelade sig under 2014 (ta gärna en titt på det i Arkivet). När äventyret nu fortsätter med DOWTLN så känner jag mig…andäktig på något sätt. Jag har spelat originalspelet så många gånger att jag har tappat räkningen och haft precis lika roligt varje gång, så när nu expansionen ligger för mina fötter vet jag inte riktigt hur jag ska bete mig. Flera gånger har jag kämpat mot suget att kasta mig över spelet så fort jag har haft 5 minuter över… men så gör man ju faktiskt inte. En expansion till DOW förtjänar gott om tid, noggrant utforskande och gränslös kärlek. Överdrev jag där i slutet? Nej, jag tror inte det. Gränslös kärlek är helt rätt uttryckt.

Nåväl. Efter att ha vägt boxen i händerna (den är tung!), vänt och vridit på den otaliga gånger, läst reglerna på nätet och då och då gått en omväg runt den inplastade skönheten bara för att få en liten extra titt dök stunden jag eftersökte upp i fredags eftermiddag. Jag fångade den omedelbart, och det faktum att jag inte ens tog mig tid att brygga en kopp kaffe att sällskapa med säger precis allt om hur ivrig jag var. När jag hade lyckats slita (smeka) av plasten och började lyfta på locket infann sig en sådan där gó känsla som bara brädspelare (och möjligen arkeologer i Konungarnas dal) kan relatera till:

Ett lock som kämpar emot lite när det ska lyftas eftersom det aldrig har öppnats förut.

De möjliga likheterna med sarkofagöppnarna i Egypten slutar dock där, för doften som spred sig efter lyftet var ljuvlig. Hur man kan tycka att nytryckta spelkomponenter luktar gott övergår mångas (däribland Frugans) förstånd, men omedveten om allt annat satt jag bara där och… doftade på spelet.

Jag vet inte riktigt hur länge jag satt där och bara njöt av doften, men stunden avbröts abrupt av att vår franska bulldogg Hjördis släppte en fjärt som effektivt förhindrade all luktsinnlig njutning. Raskt slog jag över till det rent visuella och där är kanske först här som det börjar bli intressant för er läsare, för det är nu jag tänkte redogöra för vad som fanns i lådan förutom doft.

dead of winter the long night sällskapsspel brädspel spelglädje

Till att börja med, det fanns åtta, ja åtta, kartor med markörer, figurer och platser att trycka ut och sortera. Mängden prylar som DOWTLN innehåller är verkligen massiv och jag får flashbacks till stunden då jag öppnade DOW (och i princip alla spel gjorda av Fantasy Flight Games). Eftersom DOWTLN inte bara är en expansion, utan en expansion som går att spela utan grundspelet så är så klart en del av komponenterna likadana, eller näst intill likadana, som attiraljerna i originalet. Det där är en sak jag normalt hade irriterat mig på, för varför ska jag egentligen tvingas betala för fler spelplaner och tärningar när det bara är expansionen jag vill åt?

Dead-of-winter-crossroadsPlaid Hat Games har dock varit smarta och uppgraderat de flesta sakerna grafiskt eller kvalitetsmässigt. Platserna, som tidigare bestod av tunn papp, består nu av tjock kartong som ger ett betydligt mer exklusivt intryck. Spelplanen, som egentligen är likadan som den jag redan hade, har fått sig ett grafiskt lyft som gör att den gamla antagligen aldrig kommer att användas mer. Zombie-figurerna som medföljer har fått ny artwork, så trots att jag redan hade en vansinnig mängd sådana så gläds jag åt variationen som de nya tillför. En del av markörerna har fått extrafunktioner och är nu dubbelsidiga och lägg sedan därtill att korten i DOWTLN fyller på kortlekarna från grundspelet rejält och att 20 nya överlevare gör entré. Att tärningarna, first player-markören och referenskorten till spelarna är precis likadana som tidigare gör liksom inget, jag har fått så många nya och uppgraderade prylar att jag fort glömmer det ekonomiska och gläds åt allt lullull jag har lagt beslag på.

Och på tal om glädje har jag ju inte ens nämnt de stora nyheterna som DOWTLN kommer med. Förutom det som nämnts ovan, några mindre regeljusteringar och en kyrkogård att samla döda överlevare på så medföljer nämligen tre expansionsmoduler som man kan infoga i den mån man själv önskar. I skrivande stund har jag inte provat någon av dem, men min massiva DOW-erfarenhet och lite regelläsning gör att jag hoppar högt av glädje när jag tänker på vilket elände de kommer att tillföra för oss spelare.

  • Den första, och enklaste, modulen att använda inför möjlighet att utveckla sin koloni för att underlätta livet i den hiskeliga zombie-apokalypsen; det kan t.ex. handla om att bygga kanontorn, eldstad och… att få igång DVD-spelaren (ja!).
  • Den andra modulen inför banditer i spelet. Japp, nu har spelarna inte bara mängder av zombies att ta hänsyn till utan även ett hänsynslöst plundrande rövarband. Förutom att de, precis som överleverna, lockar till sig zombies med sin närvaro så plundrar de jämnt och ständigt korthögarna på användbara prylar. Allt de hittar samlar de synligt i sitt läger och det går självklart att gå dit och försöka stjäla tillbaka något livsviktigt om man vill måste. Den här modulen lär snabbt bli spelarna övermäktig om de inte ser upp!
  • Den tredje och sista modulen kommer att… ställa till ett helvete rent ut sagt, för i den får vi nämligen lära oss mer om zombie-apokalypsens historia på forskningscentret Raxxon. Sakerna som går att hitta där är otroligt användbara och kraftiga, men att ens närma sig området kan få ödesdigra konsekvenser. Nämnvärt är att man, bland de användbara sakerna, kan hitta piller som via ett enda tärningskast kan få kraftigt positiva eller kraftigt negativa effekter på den överlevare som sväljer dem. Dessutom släpper området, om inte spelarna förhindrar det, med jämna mellanrum ut rester av sina fruktansvärda experiment, och konsekvenserna av ett löst experiment kan vi ju alla relatera till när vi ser Donald Trump. Den här modulen försvårar i princip allting som måste göras och det är nog bara att be till högre makter om att det inte finns någon förrädare i sällskapet.

dead of winter sällskapsspel brädspel spelglädjeKlart är att i alla fall modul två och tre gör DOWTLN rejält mycket svårare att vinna. Jag kan inte tänka mig att vi närmar oss SHADOWS OVER CAMELOT-nivå, men om man spelar med alla tilläggsmodulerna samtidigt är risken stor att överlevnadsinstinkten snabbt kan förvandlas till dödslängtan i den bistra vintern. Självklart kommer jag, så fort jag bara får tillfälle att slå på den stora expansionstrumman och tvinga in mina vänner i eländet.

Slutligen, jag som har blivit förälskad i CROSSROADS COMPANION APP verkar än så länge få gå tillbaka till kortleken igen. I app-store står det att appen ska stödja kommande expansioner, men när det kommer att ske har jag inga uppgifter på. Fast, app-problemet är egentligen bara en liten buckla i lacken för min del, för nu när jag äntligen har fått fingra lite på DOWTLN känns det om möjligt ännu hetare. Någon som vill provspela med mig?