Recension: Cat Tower

spelglädje brädspel sällskapsspel cat towerSpeltyp: Barnspel, familjespel Antal spelare: 2-6
Speltid: 15 min Språk: Engelska
Ålder: 4+ Tillverkare: IDW Games

Ibland blir det bara fel. Som den där gången när kusin Björnebyks sambo Björk fick feeling och bestämde sig för att köpa CAT TOWER enbart baserat på att det var en så fruktansvärt söt katt på lådan. Några timmar senare befann sig därför fyra vuxna personer, istället för att spela PANDEMIC LEGACY, mitt i uppe i ett parti barnspel med åldersrekommendation fyra år.

Hela grejen var naturligtvis dömd att misslyckas redan från start, men faktum är att vi skrattade väldigt mycket i CAT TOWERS sällskap. Vi hade försiktigt ångestroligt åt att spelet överhuvudtaget hade inhandlats och packats upp på bordet, och vi hade vansinnigt ångestroligt när reglerna förklarades och nedanstående text lästes upp:

spelglädje brädspel sällskapsspel cat tower

Man kan väl säga att den där formuleringen innehåller i princip all brist på fantasi som någonsin går att frambringa i brädspelsform. Förväntningarna på själva spelandet var alltså hrm… relativt låga hos alla förutom Björk som så klart hårdnackat försvarade det spel hon hade köpt.

Sååå, är ni nyfikna på hur man spelar CAT TOWER? Oavsett, varje deltagare blir tilldelad sju kattkort och med hjälp av tärningen ska hen sedan försöka bli av med dem igen. Följaktligen är det så att den spelare som först har blivit av med alla sina katter vinner, lite som i verkligheten här på landet faktiskt. Tärningen låter dig:

  • Spela ett kattkort.
  • Spela två kattkort.
  • Be en motståndare att spela ut ett av dina kattkort.
  • Spela ut ett kattkort uppochned.
  • Spela ut en tjock katt från den gemensamma draghögen. Denna handling innebär också att en hemlig markör vänds upp som t.ex. kan innebära att spelordningen vänds eller att alla kattkort samlas in och distribueras så att alla har lika många igen. Markören läggs ovanpå kortet med den tjocka katten.

Ni ser själva, CAT TOWER är extremt tråkigt och fantasilöst. Ända tills man infogar den lilla detaljen att alla kattkort som spelas ska läggas ovanpå det gemensama tornet, kattornet(!), i mitten av spelplanen. Och att kattkorten ska vikas innan de placeras. Och att om tornet rasar så får man plocka två straffkort. Och att om man råkar välta ned markörer från tornet får man dra extra straffkort. Och att om någon annan välter tornet så får man en rejäl dos skadeglädje. Och… att katterna faktiskt är ganska söta fast att jag är allergisk.

Jag vet inte vad som händer i min kropp när saker börjar staplas på varandra framför mig. Jag älskar att spela BANDU, när jag jobbade på fritids byggde jag ett över tre meter högt klosstorn och jag tycker att det är roligt att spela CAT TOWER. Spänningen som jag känner när tornet börjar bli högt och jag själv eller någon annan ska bygga vidare är svår att beskriva och jag antar att jag, liksom min ettåriga dotter, har barnasinnet kvar och tycker att det är roligt när saker rasar. Eller så kan man förklara det mer vuxet och hävda att jag är intresserad av tyngdlagen. På ett vetenskapligt sätt alltså.

spelglädje brädspel sällskapsspel cat tower

Oavsett hur dömt att misslyckas det hela var så går det alltså inte att komma ifrån att vi, fyra vuxna, högskoleutbildade snobbar med hemmen fulla av String-hyllor, Bumling-lampor och Kähler-vaser, hade roligt och skrattade gott när vi spelade (om än något oroade att någon skulle se oss). Självklart skulle jag inte rekommendera CAT TOWER till vuxna sällskap, men jag är helt säker på att det är ett alldeles utmärkt spel för barn och familjer att spela tillsammans. Om man staplar fingerfärdighet, några söta djur, balans, spänning, tur och skadeglädje på varandra så blir det faktiskt, i all sin enkelhet, ett ganska gediget och kul speltorn.

Jag trodde aldrig att jag skulle skriva det här när vi började packa upp CAT TOWER ur den lilla lådan, men Björk, det var ett ganska bra köp trots allt. Gör inte om det bara.

Annonser

Recension: Bandu

bandu---boxSpeltyp: partyspel, familjespel Antal spelare: 2-6 
Speltid: 30 min Språk: Svenska 
Ålder: 8+ Tillverkare: Competo

1987 satt speldesignern Klaus Zoch i ett hörn på spelmässan Spiel 87 i Essen, Tyskland. Med sig hade han ett spel bestående av en säck konstiga byggklossar som han kallade för Bausack, och gång på gång fick han förklara för de förbipasserande att det handlade om ett spel och inte en byggsats för barn. En som fastnade för Bausack var Bernward Thole, som då satt i juryn för Spiel des Jahres (Årets spel i Tyskland) och hans omdöme gick inte att misstolka:

”En lysande ide: Byggklossar!” 

Fenomenet med de konstiga klossarna i tygpåsen spred sig med tidningarnas hjälp snabbt till brädspelarna, och snart satt till och med ärrade pokerspelare och stirrade på rangliga klosskonstruktioner uppbyggda av granar, äggkoppar och bollar. Bausack-febern hade drabbat Tyskland och spreds snart vidare till resten av världen.

Idag finns Bausack även utgivet på svenska under namnet BANDU, vilket släpptes lagom till spelets 20-årsjubileum. Förpackningen är numera en helt vanlig spelkartong, men gläntar man på locket hittar man snart den numera klassiska Bausack-säcken full med klossar. Jag tycker att vi tar en titt:

bandu-klossar

Ut ur påsen kommer 66 träklossar formade som allt ifrån ägg, cylindrar, krukor till vanliga kantiga rätblock. Vem som helst med barnasinnet i behåll får omedelbart svårt att hålla fingrarna i styr. Kan man bygga något med golfpeggen? Vad händer om man sätter de två sneda bitarna på varandra? Hur högt torn av cylindrar kan man bygga? Och den där enorma spelpjäsen, är den verkligen bra till något alls?

Jag kan formulera frågor i evigheter, för så fort klossarna hamnar på bordet börjar min hjärna komponera de mest absurda sätt att kombinera dem på; en reaktion jag är långt ifrån ensam om. Hittills har jag inte spelet BANDU med någon som har kunnat låta klossarna vara ifred. Mer eller mindre fantasifulla kreationer formeras och rasar i ett virrvarr av leklust och skratt, och då vill jag vara väldigt tydlig med en sak: Vi har inte ens börjat spela ännu.

BANDU kommer med 3 olika spelvarianter, och den jag kommer att beskriva nu är min favoritvariant som heter ”Knockout”.

I Knockout ska varje spelare bygga varsitt torn och den spelare vars torn står kvar sist, vinner. Problemet är bara att det inte alltid går att avgöra själv vilka klossar man ska få i sitt torn, de auktioneras nämligen ut. Valutan i spelet består av diamanter, och varje spelare får vid spelstart 10 stycken. Det finns två typer av auktioner:

* Högsta bud. Här väljer man en kloss och bjuder det antal diamanter man kan tänka sig betala för den (självklart får man passa). Denna auktionstyp brukar mest användas till att skaffa stabila och bra klossar att grunda sitt torn med.

* Vägran. Här väljer man en kloss som man absolut inte vill ha och ger den till spelaren till vänster; denne får då betala 1 diamant för att slippa placera den i sitt torn. Betalar spelaren till vänster går klossen vidare till nästa deltagare som måste betala två diamanter, och så vidare. Notera att klossen alltså kan vandra ett helt spelvarv och komma tillbaka till dig själv, vilket ofta blir en dyr historia. Har du inga diamanter att köpa dig fri med? Synd, då är det bara att placera klossen i ditt torn.

Alla klossar man köper/får måste placeras ovanpå den understa klossen i tornet, så det finns bara en möjlig väg: uppåt. Sådär håller man sedan på tills bara ett torn återstår, vilket inte brukar ta allt för lång tid när diamanterna att köpa sig fri med börjat ta slut.

bandu-tornBANDU är ett spel som lämpar sig allra bäst att spela med vinnarskallen bortkopplad. Glädjen här ligger inte främst i att vinna, utan den glädje som frodas är skadeglädjen när omöjliga klossar måste placeras i någons torn, glädjen över att få leka med klossar och glädjen över att låta kreativiteten flöda. Till en början spelade jag BANDU med vinnarskallen på, vilket slutade med patetiska tingestar till torn som varken gladde eller imponerade. Visst hade jag roligt, men nu för tiden har jag minst dubbelt så roligt när jag medvetet väljer att bygga mitt torn på ett riskabelt och fantasifullt sätt. Auktionerna med vägran är fantastiskt roliga och det är otroligt tillfredsställande att lyckas placera den där omöjliga klossen i sitt torn, självklart till de övrigas förtret.

Även om jag själv inte har provat, är jag övertygad om att BANDU är ett utmärkt spel för fredagsmyset med hela familjen samlad. Jag menar, om vuxna tycker det är roligt med att bygga med klossar, vad tycker då inte barnen? Jag kan lova här och nu att om jag blir farfar/morfar ska jag ha BANDU lättillgängligt och bara njuta när barnbarnen ber mig ta fram klosspelet. Har man så små barn att reglerna blir för svåra är egna husregler påhittade i en handvändning. Eller, vem säger att man behöver ha några regler alls? Bara bygg vettja!

Ärligt talat, superlativen om BANDU räcker inte till för min del. Det är ett genialiskt, genuint roligt spel i all sin enkelhet som jag inte kan få nog av. Basta.

Finns det då några nackdelar överhuvudtaget? Tja, tycker man sig vara för vuxen för att bygga med klossar ska man nog stå över och ägna sig åt något ”vuxet” istället. En nackdel skulle också kunna vara att när ens torn har rasat så är man ute ur spelet och får därmed nöja sig med att titta på. Dock brukar en spelomgång gå ganska fort, och enligt mina erfarenheter är det minst lika roligt att titta på ett parti BANDU som att spela det själv. Man får liksom ta del av allt det goda ändå, även om man inte har ett eget torn framför sig.

Har jag gjort min åsikt tydlig? Jag tänkte väl det, skippa alla måsten och skaffa ditt exemplar av BANDU nu!

Rapport från skyttegravarna: Bandu

bandu---boxPlats: Martins köksbord
Ett spel: BANDU 
Fyra vänner: Anna, Björn, Martin och Glenn

Igår gav fyra sig fyra dumdristiga icke-arkitekter i kast med sällskapsspelet BANDU. Vad kan då vara mer passande än att jag redogör för spelandet i mitt första inlägg här på Spelglädje?

BANDU är ett underbart sällskapspussel som med stor tydlighet illustrerar varför folk som jag gjorde rätt i att inte bli ingenjörer. Alla spelare får konstruera vars ett torn. Tornen i fråga pusslas ihop med bitar som designats just för att – det måste sägas – *inte* passa ihop. Målet är att utifrån dessa premisser bygga det mest stabila tornet, och att se till så att motståndarnas skapelser är maximalt labila. Spelaren vars torn kollapsar sist vinner.

En liten kommentar kring själva spelet: Detta är ett fantastiskt sällskapsspel. Spelarna är engagerade från första stund, både i sina egna konstruktioner och i motspelarnas. Reglerna är busenkla att förstå, men eftersom byggklossarna tycks vara svarvade av Hin Håle själv i ett inferno av eld och lågor långt under jord, så är liret likväl utmanande – och väldigt roligt. Man pratar, förfäras och skrattar.

Spelsessionerna igår (vi spelade två omgångar) var lika roliga som alltid. Varje spelare inledde sitt tornbygge med en helt rationell bas: en stabil, platt bricka till grund. Gissningsvis föreställde alla inblandade sig en ljus framtid för sin skapelse – framför sig skulle var och en ha ett arkitektoniskt mästerverk med jämna, fina bitar, vilka tillsammans utgjorde en kompakt och orubblig konstruktion. Ens en jordbävning skulle inte kunna få klossarna i svajning.

IMG_0663

Redan vid bricka två började det dock gå utför, och i slutändan satt alla med hiskeliga tingestar framför sig. Fysikens lagar tycktes konstant hävda.

Ett problem som åtminstone jag har med att återge BANDU-sessioner är att jag inte minns vem som vann. Det är dock inte någonting negativt: Man är så fokuserad på ögonblicket (att placera klossarna där de orsakar minimal skada är en nästintill meditativ upplevelse – totalt fokus krävs, man glömmer allt annat i sitt liv) att till och med slutmålet (vinnandet) är ett minne blott.

Allt jag kan säga är att jag inte vann någonting överhuvudtaget. Men att jag likväl hade precis lika roligt som de andra inblande.

IMG_0656