Recension: Cat Tower

spelglädje brädspel sällskapsspel cat towerSpeltyp: Barnspel, familjespel Antal spelare: 2-6
Speltid: 15 min Språk: Engelska
Ålder: 4+ Tillverkare: IDW Games

Ibland blir det bara fel. Som den där gången när kusin Björnebyks sambo Björk fick feeling och bestämde sig för att köpa CAT TOWER enbart baserat på att det var en så fruktansvärt söt katt på lådan. Några timmar senare befann sig därför fyra vuxna personer, istället för att spela PANDEMIC LEGACY, mitt i uppe i ett parti barnspel med åldersrekommendation fyra år.

Hela grejen var naturligtvis dömd att misslyckas redan från start, men faktum är att vi skrattade väldigt mycket i CAT TOWERS sällskap. Vi hade försiktigt ångestroligt åt att spelet överhuvudtaget hade inhandlats och packats upp på bordet, och vi hade vansinnigt ångestroligt när reglerna förklarades och nedanstående text lästes upp:

spelglädje brädspel sällskapsspel cat tower

Man kan väl säga att den där formuleringen innehåller i princip all brist på fantasi som någonsin går att frambringa i brädspelsform. Förväntningarna på själva spelandet var alltså hrm… relativt låga hos alla förutom Björk som så klart hårdnackat försvarade det spel hon hade köpt.

Sååå, är ni nyfikna på hur man spelar CAT TOWER? Oavsett, varje deltagare blir tilldelad sju kattkort och med hjälp av tärningen ska hen sedan försöka bli av med dem igen. Följaktligen är det så att den spelare som först har blivit av med alla sina katter vinner, lite som i verkligheten här på landet faktiskt. Tärningen låter dig:

  • Spela ett kattkort.
  • Spela två kattkort.
  • Be en motståndare att spela ut ett av dina kattkort.
  • Spela ut ett kattkort uppochned.
  • Spela ut en tjock katt från den gemensamma draghögen. Denna handling innebär också att en hemlig markör vänds upp som t.ex. kan innebära att spelordningen vänds eller att alla kattkort samlas in och distribueras så att alla har lika många igen. Markören läggs ovanpå kortet med den tjocka katten.

Ni ser själva, CAT TOWER är extremt tråkigt och fantasilöst. Ända tills man infogar den lilla detaljen att alla kattkort som spelas ska läggas ovanpå det gemensama tornet, kattornet(!), i mitten av spelplanen. Och att kattkorten ska vikas innan de placeras. Och att om tornet rasar så får man plocka två straffkort. Och att om man råkar välta ned markörer från tornet får man dra extra straffkort. Och att om någon annan välter tornet så får man en rejäl dos skadeglädje. Och… att katterna faktiskt är ganska söta fast att jag är allergisk.

Jag vet inte vad som händer i min kropp när saker börjar staplas på varandra framför mig. Jag älskar att spela BANDU, när jag jobbade på fritids byggde jag ett över tre meter högt klosstorn och jag tycker att det är roligt att spela CAT TOWER. Spänningen som jag känner när tornet börjar bli högt och jag själv eller någon annan ska bygga vidare är svår att beskriva och jag antar att jag, liksom min ettåriga dotter, har barnasinnet kvar och tycker att det är roligt när saker rasar. Eller så kan man förklara det mer vuxet och hävda att jag är intresserad av tyngdlagen. På ett vetenskapligt sätt alltså.

spelglädje brädspel sällskapsspel cat tower

Oavsett hur dömt att misslyckas det hela var så går det alltså inte att komma ifrån att vi, fyra vuxna, högskoleutbildade snobbar med hemmen fulla av String-hyllor, Bumling-lampor och Kähler-vaser, hade roligt och skrattade gott när vi spelade (om än något oroade att någon skulle se oss). Självklart skulle jag inte rekommendera CAT TOWER till vuxna sällskap, men jag är helt säker på att det är ett alldeles utmärkt spel för barn och familjer att spela tillsammans. Om man staplar fingerfärdighet, några söta djur, balans, spänning, tur och skadeglädje på varandra så blir det faktiskt, i all sin enkelhet, ett ganska gediget och kul speltorn.

Jag trodde aldrig att jag skulle skriva det här när vi började packa upp CAT TOWER ur den lilla lådan, men Björk, det var ett ganska bra köp trots allt. Gör inte om det bara.

Annonser

Recension: Dinofajten

brädspel spelglädje dinofajten sällskapsspelSpeltyp: barnspel, familjespel Antal spelare: 2-4
Speltid: 45 min Språk: Svenska 
Ålder: 9+ Tillverkare: Mattias Dristig

För inte allt för längesedan innehöll min spelsamling exakt noll spel som handlade om dinosaurier. I våras trillade dock RAPTOR in och i somras fick det också sällskap av DINOFAJTEN eftersom spelets konstruktör Mattias Dristig hade både modet och vänligheten att skicka sitt alster till mig (tusen tack!). Just det faktum att jag fick spelet skickat till mig som ett oskrivet blad gjorde att jag såg extra mycket fram emot att recensera det; för en total spelgalning som mig är det nämligen väldigt skönt att kunna sätta sig ner och spela spel helt utan förväntningar då och då.

Så, efter att ha spelat ett antal rundor av DINOFAJTEN, vad är mitt intryck? Man kan säga att jag är… inte besviken, men… underväldigad. Jag kommer att förklara varför lite längre fram i texten, men först lite om hur man spelar:

I DINOFAJTEN styr varje spelare över varsin flock dinosaurier innehållande 1 äldste, 2 vuxna, 1 ungdom och 2 ungar. De olika kategorierna har olika mängd hälsopoäng (liv) och olika attack-värden (hur många tärningar som får användas i strid) och för att inte göra en enkel förklaring krångligare än den behöver så angav jag dinosaurierna i ordning från starkast till svagast ovan. Att sedan spela DINOFAJTEN behöver, inte heller det, göras särskilt krångligt eftersom reglerna är busenkla att lära sig och förstå: När det är ens tur väljer man vilken spelares flock man vill anfalla, pekar ut en viss dinosaurie i den flocken, väljer vilken av sina egna dinosaurier man vill attackera med, slår med tärningarna och avgör (jag höll på att skriva resolvar) resultatet genom att dra bort lika många hälsopoäng från den anfallne dinosaurien som tärningarna visar. Skulle en dino bli så skadad att den förlorar alla sina hälsopoäng tas den ur spel och spelaren som anföll får dra ett händelsekort som ”belöning”. Den spelare vars flock överlever längst har vunnit DINOFAJTEN.

brädspel spelglädje dinofajten sällskapsspel

Okej, nu när ni vet hur spelet går till är  det så dags att återgå till min underväldigade känsla och anledningarna till den:

På kartongen står det ”Ett strategispel för hela familjen” och där hittar vi möjligen roten till allt ont, för jag har nämligen svårt att hitta de strategiska inslagen. Jag vet att DINOFAJTEN är ett familjespel som inte bör tåla en hardcore-gamers stenhårda giljotin, men jag har verkligen försökt att se bortom det och hitta taktiska detaljer. Hur jag än vänder och vrider på det så blir dock ändå mitt intryck att de utlovade strategiska möjligheterna inte bara är få utan faktiskt nästan saknas helt och hållet. Man använder bara den dino som får slåss med flest tärningar och attackerar motståndarnas motsvarigheter för att försvaga dem, svårare än så är det inte. Möjligen blandas ett och annat händelsekort in här, men det känns mer som slump än strategi. Jag kan också tycka att det är synd att man inte har möjlighet att försvara sig på något annat sätt än med eventuella händelsekort och att skadade dinosaurier inte är sämre att attackera med, då tror jag nämligen att tärningsduellerna hade blivit mer spännande.

Och när vi ändå är inne på händelsekorten så är de en annan detalj som jag hänger upp mig lite på. Det finns två sorters händelsekort: Kort som inträffar i samband med att de dras och kort man får behålla på hand och spela ut när man vill. Så långt är allt väl, men ni lade kanske märke till att jag satte citationstecken runt ordet belöning när jag nämnde dem ovan? Anledningen till det är att de i reglerna anges som en belöning, men att de i mitt fall ofta har inneburit stenhårda bestraffningar (dinosaurier som har dött, bytt flock etc.). Det finns helt enkelt för många elaka händelsekort i leken för att det ska kännas belönande att dra dem. Det är möjligt att jag där hittade ett taktiskt moment i att undvika dem och låta motståndarna ta den smällen, men det kan väl knappast ha varit tanken egentligen?

Dinofajten-cards

Något jag både gillar och ogillar är att DINOFAJTEN innehåller utslagning. Som vuxen (som spelar med vuxna) fungerar det eftersom ett parti snabbt blir en kamp på liv och död där glåporden haglar över bordet; ingen vill bli utslagen och alla kämpar stenhårt för sitt liv. När barn blandas in har jag dock väldigt svårt för utslagningen eftersom det i grunden är en bedrövlig mekanik som bara tillför problem när man vill lära barn sällskapsspelande. Säg det barn som, utslagen, finner sig i att titta på medan de andra får ha allt det roliga?

Trots allt negativt, så tycker jag ändå inte att DINOFAJTEN är så dåligt som det möjligen låter. Jag ser kvaliteter i spelet som undervisningsmaterial i matte för yngre barn, räknandet med tärningar och hälsopoäng hit och dit ger nämligen finfin träning i huvudräkning. Jag tror också att de åldersgrupper som har nytta av matteträningen bättre kan uppskatta slumpmässigheten i att bli straffad (belönad) av händelsekorten; DINOFAJTEN känns helt klart mer som ett barnspel än ett familjespel på det sättet.

Konstruktören har också upplyst mig om att det finns alternativa, lite mer avancerade regler, för DINOFAJTEN på den officiella hemsidan. De avancerade reglerna känns helt klart uppfriskande och i vissa fall infogar de dessutom några av de strategiska moment jag tycker saknas. Det är betydligt roligare när man, istället för att bara slentrianmässigt attackera med sin starkaste dino, måste fundera över effekter av skador och att behöva vila sina dinosaurier titt som tätt. Inför nästa utgåva, DINOFAJTEN finns just nu i endast 200 exemplar, tycker jag därför att de avancerade reglerna bör infogas i regelhäftet som moduler att använda om man vill; när de bara finns på hemsidan riskerar många att missa dem och det tycker jag är synd. Vidare tycker jag att spelet hade mått bra av en mer verklighetstrogen artwork där varje flock kanske skulle kunna vara en egen dinosaurieart (med olika egenskaper?). På så sätt hade man kunnat infoga lite dinosauriekunskap i mixen och det hade tillfört en hel del både kunskaps- och stämningsmässigt.

Slutomdömet? DINOFAJTEN har helt klart en hel hög av brister rent spelmekaniskt och hade mått bra av ett antal varv till i utvecklingsloopen. Som undervisningsmaterial i lågstadiematte fungerar det dock bra redan nu (barnen hade garanterat gillat det) och med, återigen, några varv till i utvecklingsloopen så hade det dessutom kunnat bli ännu bättre till skolan. De avancerade reglerna (som finns på nätet) tillför en hel del, men det räcker ändå inte riktigt till för att jag ska kunna rekommendera det till spelsugna familjer. DINOFAJTEN känns i grund och botten som ett barnspel som är allt för strategilöst och slumpartat för att den angivna målgruppen, casual gamers och familjer (eller barn, för den delen), ska ha särskilt roligt; det finns betydligt bättre alternativ där ute.

Recension: Spela med Fragglarna

spelglädje brädspel sällskapsspel Spela med fragglarnaSpeltyp: barnspel Antal spelare: 2-5
Speltid: ? Språk: Svenska 
Ålder: 7+ Tillverkare: Kärnan

För några veckor sedan besökte jag traditionsenligt Kiviks marknad. Lika traditionsenligt åkte jag därifrån med en last av laktritsremmar, munkar, ett Uti vår hage-album och en känsla av att inte ens en marknad av Kiviks storlek kommer att finnas för evigt. Jag antar att ni redan nu har räknat ut vad som är på väg och jag ska så klart inte göra er besvikna:

”Men!”

Det här året överraskades jag också väldigt positivt av ett stånd som var sprängfyllt av sällskapsspel. Inte vilka spel som helst heller mina vänner, utan gamla utgångna spel från Alga som fortfarande var inplastade. 50 spänn styck var allt de ville ha och jag grottade givetvis ner mig rejält bland de gräspollentäckta rätblocken. Snart visade det sig dock att alla spelen var danska utgåvor fyllda med ord som ”kamelååååså” och ”halvfjärs” och min köplust dämpades rejält. Det slutade med att jag lämnade ståndet tomhänt (mest för att jag inte hittade något jag inte redan hade) men med en nostalgisk känsla i kroppen.

Som alltid så leder det ena till det andra och därför befinner vi oss nu mitt i en nostalgirecension av ett av min barndoms allra roligaste spel, SPELA MED FRAGGLARNA. Är det förresten någon som vet vad en fraggel är nu för tiden? Jag har nämligen letat med ljus och lykta efter ett Fraggel-gosedjur till min dotter men inte hittat något, så jag får på något sätt en känsla av att fragglarna just nu är lite efter (men garanterat före) sin (nästa) storhetstid. Med det i åtanke tror jag att en liten bakgrundshistoria behövs för att recensionen ska komma till sin rätt, så:

Fragglarna är små färglada varelser med svans som bor i Fraggelberget. De lever ett ganska bekymmerslöst liv och trivs allra bäst när de får dansa, sjunga eller utforska bergets otaliga gångar. Utanför Fraggelberget finns en värld som kallas ”Gorgernas trädgård” och den måste fragglarna då och då besöka för att plocka rädisor eller besöka det allvetande oraklet Skräphögen. Gorgernas trädgård är dock bebodd av tre enorma gorger som ser fragglarna som skadedjur eftersom de lever av rädisor från deras grönsaksland. Speciellt sonen i huset har fraggeljakt som ett av sina största fritidsintressen och även om han sällan eller aldrig lyckas är han ett ständigt orosmoln för de modiga fragglar som vågar sig in i trädgården.

Och där slog jag egentligen två flugor i en smäll för den där lilla berättelsen tillförde inte bara bakgrund utan tog också upp allt som SPELA MED FRAGGLARNA går ut på (förutom att slå med tärningar). Uppdragen i spelet är sammanlagt tre: att besöka två slumpvis dragna platser i Fraggelberget, att ge sig in i Gorgernas trädgård och hämta en rädisa och slutligen att ta sig tillbaka till fragglarnas pool (startrutan) igen. Av den anledningen är spelplanen uppdelad i två halvor; en för Fraggelberget och en för Gorgernas trädgård.

spelglädje brädspel sällskapsspel Spela med fragglarna

Så långt är SPELA MED FRAGGLARNA inget mer än ännu ett, om än vackert men, klassiskt ”flytta-och-gå”-spel med ett roligt tema. Som tur är insåg även konstruktören det när hen satt och knåpade 1984 så det är med en stor nostalgisk glädje jag berättar att det finns ett extra spänningsmoment infogat i spelet. Spelplanen innehåller nämligen ett antal variabla platser som gör att vägen plötsligt kan vara blockerad i Fraggelberget eller, bäva månde, att en av gorgernas fällor slår igen i rädiselandet. Förändringarna sker när man slår en pil med tärningen och tvingas rotera, det på sin tid garanterat banbrytande, hjulet som finns under respektive planhalva. Visst, det går självklart memorera hur de variabla platserna kommer att förändras med varje rotation, men sånt håller man väl knappast på med som barn va? Va? VA!? Nej just det, fällorna är ett väldigt spännande inslag och därmed basta.

spelglädje brädspel sällskapsspel Spela med fragglarna

Det jag tyckte var allra coolast med spelet (förutom temat) när det begav sig är att det innehåller en delvis 3-dimensionell spelplan. I den utformningen var det helt klart före sin tid och jag envisades ständigt med att prega min fraggelfigur genom öppningen mellan Fraggelberget och Gorgernas trädgård trots att det hade varit enklare att bara lyfta den över. Jag minns också att jag tyckte att det var väldigt dåligt att man inte kunde göra detsamma (prega, inte lyfta) om man lyckades aktivera genvägen i brunnen i Gorgernas trädgård (det finns faktiskt ett hål även där, men det är så litet att inte ens en rädisemarkör får plats). På den tiden var det dock inte tal om att skriva arga tweets eller bloggrecensioner för då fanns nämligen inte internet. Det ni!

spelglädje brädspel sällskapsspel Spela med fragglarnaSjälvklart dras SPELA MED FRAGGLARNA av ett och annat rejält obalanserat moment. Betänk t.ex. om den ena spelaren lyckas dra två platser väldigt nära varandra i Fraggelberget medan den andra drar platser i varsin ände. Visserligen får man själv välja vilken ordning man vill göra sina tre uppgifter i, så det går att spara tid genom att planera sitt trädgårdsbesök osv. effektivt, men även för barn blir det plågsamt tydligt hur orättvist utgångsläget kan vara. Men vem har sagt att livet ska vara så rättvist jämt? Generellt kan man egentligen säga att SPELA MED FRAGGLARNA lider av precis allt som klassiska tärningsspel brukar göra. Du kan heta Garri Kasparov, Steve Wozniak eller vad fanken du vill, om tärningen tycker att du ska besöka Skräphögen för femtielfte gången så är det så oavsett hur dumt det är rent taktiskt.

Samtidigt är ju det där tärningsspelens stora charm, att vem som helst kan förlora mot vem som helst, när som helst. Att försöka aktivera genvägen från Gorgernas trädgård till fragglarnas pool med tärningen är spännande, att vara rädd för att slå en pil när man står mitt i en fraggelfälla är vansinnigt spännande och väl där blir det dödsföraktande spännande att snurra på hjulet.

Om du är barn alltså. Som vuxen har du absolut inget att hämta här om du inte försöker återvända till din barndom, är en stor fraggelfantast eller spelar med dina barn. För jag skulle faktiskt vilja påstå att SPELA MED FRAGGLARNA håller alldeles utmärkt som barnspel även idag. Visst finns det alternativ som bättre tränar taktisk förmåga, logiskt tänkande och så vidare, men borde vi inte bara lägga det mesta av det där åt sidan och istället låta leendet som sprider sig över barnansiktet bestämma? Inte för att alla automatiskt ler så fort de ser en fraggel, men ändå.

Som avslutning vill jag passa på att plussa och minusa (jag vet) två obetydliga saker som jag ändå inte kan låta passera obemärkta:

Minus: SPELA MED FRAGGLARNA, vad är det för namn egentligen? Med den logiken skulle ju t.ex. T.I.M.E STORIES kunna heta SPELA MED MENTALPATIENTERNA och det hade ju inte blivit så värst bra.

Plus: Reglerna som är sådär manuellt och snett påklistrade i locket. Antagligen är det någons farmor eller farfar som har klistrat dit just mitt regelblad.

Recension: Dobble

brädspel sällskapsspel dobbleSpeltyp: familjespel, kortspel, partyspel, barnspel Antal spelare: 2-8 
Speltid: 15 min Språk: Engelska/Svenska
Ålder: 6+ år Tillverkare: Asmodée

Sommaren närmar sig med storm… nåja, ganska små kliv (det snöade t.ex. i Skåne i söndags). Tyvärr för de varmare tidernas ankomst (inte snön) med sig att många tröttnar på att spendera sina kvällar inomhus med tunga strategispel och istället kräver frisk luft. Jag, som ändå kräver min dos av spelande varje vecka, måste därför, som alla andra djur i naturen, anpassa mig efter de rådande omständigheterna och leta fram lite lättare och mindre lir ur mitt spelgryt.

Om sanningen ska fram så har det alltid varit ganska ljust i spelgrytet eftersom de där lätta och små spelen ständigt har lyst med sin frånvaro. Det har dock mörknat betydligt där på senare tid eftersom bland annat DOBBLE har flyttat in i ett pyttelitet hörn (tack Enigma Games!). Det är absolut inte så att jag är snål med plats för nya hyresgäster, men DOBBLE är så fruktansvärt litet att det inte behöver mer plats än det pyttelilla hörnet det har tilldelats. Tänk er storleken (och materialet!) på en konservburk med tonfisk så har ni den ungefärliga utseendet på spelförpackningen.

Frågan är då, luktar DOBBLE tonfisk också? Ni får ge er till tåls lite med svaret på den frågan, för innan jag berättar det så vill jag så klart redogöra lite för vad DOBBLE egentligen är för ett spel och vad det går ut på.

Om jag vill göra det enkelt för mig kan jag nöja mig med att berätta att DOBBLE går ut på att, så snabbt som möjligt, hitta likheter mellan kort med många symboler på.
Vill jag däremot göra förklaringen lite krångligare och mer utförlig så kan jag berätta att DOBBLE går ut på att, så snabbt som möjligt, hitta likheter mellan kort med många symboler på.
Svårare än så är det faktiskt inte; hitta den gemensamma symbolen på två kort, agera fortare än dina motståndare och du är ett steg närmare segern.

”Men hur spelar man då? Berätta hur man spelar!” skriker ni nu framför era skärmar, läsplattor och mobiltelefoner. Faktum är att jag inte tänker gå särskilt nära in på exakt hur det går till när man spelar, men DOBBLE kommer med fem stycken olika spelvarianter som passar olika bra beroende på hur många deltagare man är. Det kan handla om att tömma sin egen hög, tömma motståndarens hög, fylla en motståndares hög… ja ni förstår. Spelvarianterna är egentligen inte särskilt olika varandra och bygger alla, som jag skrev ovan, på att man så snabbt som möjligt ska identifiera likheterna mellan ett eller flera kort. Klart står i alla fall att de olika spelsätten, sina likheter till trots, alla ger olika spelupplevelser och bidrar till olika grad av utåtagerande eftersom man inte alltid ska ta eller lägga kort i den hög som ligger närmast.

brädspel sällskapsspel dobble

Reglerna innehåller tydliga beskrivningar för alla spelsätten och dessutom tillhandahåller tillverkaren förslag på lämplig poängräkning om man väljer att spela på flera sätt, vilket man så klart gör eftersom en runda DOBBLE är blixtsnabb och över lika plötsligt som den började.

Så hur är det då med doften egentligen. Tonfisk eller inte?

Tja, spelar man det i fel sällskap luktar det definitivt tonfisk, DOBBLE saknar nämligen allt vad djup och ”mening” heter. Samtidigt vill jag säga att om man hamnar i den situationen så är det inte spelets fel utan skulden ligger hos dåren som plockade fram det till sina LE HAVRE-älskande vänner. Spelare som kräver upplevelsen av att kunna påverka och planera allt i sina spel göre sig alltså inget besvär här utan kan återgå till DIPLOMACY.

Men. Är man ett glatt gäng som är ute efter något lätt, snabbt och helgalet så kan DOBBLE vara ett alldeles utmärkt alternativ till den vanliga kortleken. Jag tänker mig en scen med en falumålad sommarstuga, barn som leker i solen, halvdruckna saftglas och en plötslig regnskur som tvingar alla att gå in och spela spel istället. Efter ett tag uppstår ett mindre bråk eftersom barnen inte kan komma överens om vem som sade den gemensamma symbolen på korten först, men efter utdelning av nytinade kanelbullar blir allt bra igen.
Eller så skulle scenen kunna bestå av en midsommarafton, firare klädda i vinterjackor, urdruckna glas (som självklart bara har innehållit saft!) och när blixten slår ner i midsommarstången så bestämmer sig alla för att gå in och spela något istället. Efter ett tag så blir Börje arg och går hem för att han inte fick ett kort han tyckte sig ha rätt till, men det gör inget eftersom han ändå inte var bjuden.

Ni hör, möjligheterna är oändliga för DOBBLE. Det är snabbt, enkelt och vansinnigt vansinnigt när deltagarantalet är fyra eller högre. Symbolerna är fantasifulla och snyggt illustrerade och kortens runda form eliminerar effektivt problemet där ett eller flera av korten får skadade hörn efter ett intensivt parti (även om jag tycker att korten kunde varit av grövre kvalitet). Jag, som är en av de där spelarna som helst spelar tyngre spel blev positivt överraskad över hur roligt DOBBLE var och det är, i alla fall i mina ögon, ett betyg så gott som något.

Recension: Vampyrjakten

Vampyrjakten spelglädje brädspel sällskapsspelSpeltyp: barnspel Antal spelare: 2-6 
Speltid: 30 minuter Språk: Svenska
Ålder: 5-99 år Tillverkare: WOW!

Så är det då här, det där ögonblicket vi alla har väntat på sedan mitten av oktober förra året. Under pompa och ståt utlovade jag recensioner av Guldtärningsvinnarna 2015, varpå recensionerna lyste med sin frånvaro på ett extremt tydligt vis. Men, efter svåra logistiska prövningar och i kamp med en hord av spelsugna småbarnsföräldrar har jag nu, i samarbete med Worldofboardgames.com, lyckats lägga vantarna på vinnaren i kategorin Årets Barnspel 2015: VAMPYRJAKTEN. Juryns motivering och mina tankar när vinnaren offentliggjordes kan, om man är intresserad, läsas här, för sådant finns varken tid eller plats att redovisa nu. Här ska det nämligen bli recension!

Men Martin, tänker ni. Hur ska du, som snart är 34 år gammal kunna recensera ett barnspel på ett rättvisande sätt? Du har ju inte ens några barn att spela med och din testpatrull består av en Fruga och en extremt skadebenägen handbollshögernia!

Frukta dock intet, kära läsare! Förutom att jag själv besitter ett barnasinne utan dess like kan jag meddela att testet visserligen genomfördes med de personer som nämnts, men att Frugan befinner sig i ett något höggravidt tillstånd och därmed lyder sin invärtes parasits minsta vink och att den skadebenägna högernian, som är min bror, fortfarande behöver hjälp med att städa sitt rum. Jag vill alltså påstå att testgruppen i det närmaste  är optimal.

VAMPYRJAKTEN alltså. Spelets tematiska grund bygger på att en grupp barn, av oklar anledning, har villat bort sig till den milda grad att de har hamnat i Rumänien. Där upptäcker de ett slott som lockar deras nyfikenhet så mycket att de bestämmer sig för att gå in och utforska det. Vad de inte vet, men snart blir varse om, är att de har råkat hitta Greve Draculas hemvist…

Just i det ögonblick när slottets portar slår igen bakom de äventyrslystna barnen börjar spelet och uppgiften består kort och gott i att ta sig därifrån (eller att äta upp sina vänner, men det kommer vi till senare). För att ta sig ut måste de först hitta en fackla, sedan gå till det mörka kapellet och hämta en nyckel, och slutligen ta sig till någon av slottets utgångar utan att bli bitna av Greve Dracula. Man kan lockas att tro att en grupp rädda barn i ett slott skulle försöka sig på någon form av samarbete för att överleva i slottet, men så är det inte, var och en sköter sitt och behöver alltså varsin fackla och nyckel.

vampyrjakten brädspel spelglädje sällskapsspel

Varje gång det är ens tur slår man med tärningen två gånger; en gång där man flyttar sin egen spelpjäs och en gång där man flyttar Draculas spelpjäs. Här finns det alltså hela tiden utrymme att flytta Dracula bort ifrån sig själv medan motspelarna självklart försöker göra detsamma. På spelplanen finns även hemliga luckor att utforska och i dem kan man hitta alltifrån vitlök, lönngångar och blodpölar till de hett eftertraktade facklorna.

Så långt är VAMPYRJAKTEN ett ganska enkelspårigt spel där spelarna egentligen bara försöker hamna på så många hemliga luckor som möjligt samtidigt som de försöker undvika Dracula. Men, så fort någon har blivit biten av den gamle greven går spelet in i en helt ny fas: då förvandlas den bitne spelaren nämligen också till vampyr och ska nu, istället för att försöka ta sig ut ur slottet, försöka bita sina forna vänner och på sätt förvandla dem också. Plötsligt kan det alltså finnas inte bara en, utan flera spelare i Draculas lag! Därför skulle jag vilja leverera en liten utveckling av det spelmål jag angav ovan:

Den spelare som först tar sig ut helskinnad ur slottet, eller den vampyr som förvandlar den sist kvarvarande spelaren vinner VAMPYRJAKTEN.

Vampyrjakten spelglädje brädspel sällskapsspelLåt mig säga så här, jag hade väldigt roligt med VAMPYRJAKTEN. Spelets utforskardel, där spelarna tävlar om att hitta en fackla så fort som möjligt, påminner mig väldigt mycket om ett av mina gamla favoritspel DEN FÖRSVUNNA DIAMANTEN. Det är helt enkelt väldigt spännande att försöka landa på speciella rutor och vända upp okända brickor och jag kan tänka mig att det lockar barn idag lika mycket som det lockade mig en gång i tiden. En gång i tiden förresten, jag tycker fortfarande att det är väldigt spännande…

När någon sedan blir biten blir spelet egentligen bara ännu bättre. Plötsligt kan faran komma ifrån flera håll och även om det inte är en spelmässig katastrof att bli biten, man kan ju vinna ändå, tror jag att man försöker undvika vampyrödet in i det allra sista. Visst kan det snabbt bli en övermäktigt att både leta efter en fackla och undvika flera vampyrer, men det är trots allt tärningen som bestämmer hur pjäserna får gå och därmed är det egentligen aldrig omöjligt att klara sig undan oavsett utgångsläge.

Rent utseendemässigt tycker jag inte att det finns något alls att klaga på i VAMPYRJAKTEN. Spelplanen hade lätt kunnat bli en ganska fyrkantig historia, men formgivarna har istället valt den lite besvärligare, men betydligt trevligare, vägen med att försöka skapa sneda och vindlande gångar åt alla håll. Jag vill också dela ut en stor guldstjärna till personen som hittade att på man ska vända sin spelpjäs ut och in när man förvandlas till vampyr. Vampyrversionerna av varje barn är dessutom riktigt roliga och vi skrattade gott åt varje barns vampyrmotsvarighet.

Det enda klagomålet jag egentligen har är att jag skulle vilja sätta ett litet frågetecken kring kvaliteten på spelbrickor och spelpjäser. Brickorna är kanske i tunnaste laget för att tåla ivriga barnhänder; mycket av spelet går ju förlorat om t.ex. en fackelbricka skulle bli märkt genom en skada. Vidare är spelpjäserna geniala i sin utformning på det vis att man vänder dem ut och in, men jag undrar samtidigt hur många gånger de tål att vikas och pressas ned i sina plastfötter igen innan de kollapsar i ett moln av pappersdamm?

Slutligen skulle jag ändå vilja avsluta den här recensionen på ett positivt sätt. Varje parti av VAMPYRJAKTEN är ett oskrivet blad där det är okänt vem som är vän och vem som är fiende och utforskardelen där spelarna ska leta efter facklor bygger på ovissheten och spänningen ännu mer. Spelets allra största styrka som barnspel tycker jag dock är att alla deltagare hela tiden har chansen att vinna oavsett hur ”dåligt” det går. Slog du dåligt och blev biten? Bit de andra spelarna och vinn på så sätt! VAMPYRJAKTEN är helt enkelt ett väldigt spännande och roligt spel där alla hela tiden har chansen att vinna. Varma rekommendationer!

Recension: Vem där?

IMG_7927Speltyp: barnspel Antal spelare: 2+
Speltid: 30 min Språk: Svenska 
Ålder: 6+ Tillverkare: MB-spel (Hasbro)

Förra veckan recenserade Martin BUSUNGAR. Inlägget stank av nostalgi.

Om han kan recensera spel från barndomen, då kan minsann jag göra detsamma. Alltså har det blivit dags för VEM DÄR? Och nej, det är inte leken som den där rockklädde farbrorn vid lekplatsen alltid ville leka när min mamma och pappa inte såg på – utan ett klassiskt brädspel från MB Games.

VEM DÄR? spelades av alla oss kids mot slutet av 80-talet. Det var så man visade att man var cool. Precis alla jag kände hade ett exemplar hemma i spelhyllan, och lekiset där jag hölls fången hade till och med två upplagor. Kort sagt: VEM DÄR? fanns överallt. Om ni är kring 30 och ägnade era formativa år i Sverige, då har ni lirat spelet.

Reglerna – som givetvis står tryckta på lockets insida – är så enkla att elever på fordonsprogrammet skulle kunna förstå dem. VEM DÄR? går till så här: Varje spelare roffar åt sig ett bräde med 24 ansikten på. Dessa ansikten kan fällas upp och ned – vilket har effekten att ansiktena antingen syns eller inte. Man får inte titta på varandras bräden. Ett av dessa bräden kan ni se nedan.

IMG_7928Sedan drar spelarna vars ett hemligt kort. Kortet visar ett av spelplanens ansikten, och målet i spelet är att luska ut vilket ansikte motståndaren har dragit. På bilden ovan kan ni se att ett sådant kort har placerats längst fram på brädet. Det är Frans – mitt hemliga kort.

Hur räknar man då ut vilket ansikte motspelaren dragit? Genom att ställa ja/nej-frågor, så klart! Spelarna turas om att högt undra saker som: ”Har din karaktär stor näsa?” ”Har din karaktär rött hår?” ”Är din karaktär glad?”

Utifrån svaren på dessa frågor – som alltså bara kan vara ja eller nej – kan man sortera bort vissa ansikten från spelplanen. Har motspelarens figur skägg? Inte? Då kan man fälla ned alla ansikten som har skägg. Via uteslutningsmetoden närmar man sig därmed motspelarens identitet. Om man ställer sina frågor väl, då bör det endast finnas en figur kvar på plan efter att man har fällt ner alla andra ansikten. Gissar man rätt innan motspelaren hinner göra det, då vinner man. Gissar man fel, förlorar man. (Spelrundorna går relativt snabbt, varför man spelar enligt en först-att-vinna-fem-gånger-princip.)

Det som gör VEM DÄR? måttligt till relativt roligt att spela, är just utfrågningen. ”Har din figur ett äggformat ansikte?” är en fråga som jag måste ha använt hundratals gånger i min barndom. Om svaret på den frågan var ja, då visste man att motståndaren satt på den fryntlige, rödlätte tjockisen Bill. Stundtals blir frågorna väldigt kreativa.

VEM DÄR? riktar sig till barn, varför jag inte tänker vara alldeles för kritisk mot dess strategiska brister. Men jag tycker ändå att spelet är en missad chans. Åtminstone den upplaga jag fortfarande äger. Bara 24 ansikten? Kom igen. Det vore mycket roligare om det fanns 50 – med rejält mycket större variation.

Jag menar, bara vita människor på plan? Verkligen? Visst, Max och Anne och Alex har en del icke-vita drag* – och Philip verkar vara amishbonde – men var är alla människor med afrikanskt eller asiatiskt ursprung? Var är araberna? Inuiterna? Detta har förhoppningsvis (säkerligen?) rättats till i senare upplagor, så att mänsklighetens vackra färgspektrum representeras på spelplanen. Om inte, föreslår jag att någon fixar till skiten omgående.

Senast jag var med och spelade VEM DÄR? hittade vi på lite egna regler. För att försvåra allting. Man fick aldrig fråga de mest uppenbara frågorna: ”Är det en man eller en kvinna?” ”Har hen glasögon?” ”Långt hår?” Inget sånt. Istället fick man bara ställa nyskapade frågor, såsom ”Ser personen ut som ett nyhestankare?” Eller ”Skulle den här personen rimligen kunnat ha medverkat i en porrfilm?” Skratten blev många. Fast det berodde kanske mest på den alkohol vi hade konsumerat. Och barnvänligheten försvann alltså tämligen snabbt.

*Jag kämpade i all evighet med att formulera denna mening på ett PK sätt. Det gick inte. Ni får nöja er med ”icke-vita drag”.

Recension: Busungar

busungar brädspel spelglädjeSpeltyp: barnspel, familjespel, nostalgispel Antal spelare: 2-5
Speltid: okänt Språk: Svenska 
Ålder: 6+ Tillverkare: Alga

Kära läsare, det har åter blivit dags att gräva ner sig i barndomsminnen och nostalgiskt bjäfs. Detta med anledning av att jag häromdagen tänkte tillbaka på min brädspelsbakgrund och kom fram till att det faktiskt förekom en hel del spel i min närhet redan när jag var liten. Med ett gyllene skimmer mindes jag att ett av mina favoritspel hette BUSUNGAR och gick ut på att palla äpplen från en elak gubbe. Mer mindes jag egentligen inte om det, men min nyfikenhet hade fått tillräcklig näring för att tvinga mig ut på en upptäckarexpedition i mina föräldrars förråd…

Väl i förrådet stötte jag oväntat på en svensk utgåva från 1988 av SHERLOCK HOLMES CONSULTING DETECTIVE, ett spel som jag har tjatat om här hemma i över en månad och dessutom önskade mig i födelsedagspresent för bara två veckor sedan. Ingen kritik riktad mot mina kära föräldrar, men det hade ju inte skadat om de i alla fall hade haft vett att stötta sin arbetslöse, brädspelsnördige son genom att ha koll på om något av spelen på hans önskelista redan låg och skräpade i ett av deras skåp.

Nåväl! I samma skåp hittade jag även, självklart längst in och underst, mitt kära gamla BUSUNGAR. Till min glädje hade det stått emot tidens tand bra och jag log diskret för mig själv när jag betraktade kartongen och framförallt klottret som prydde planket på omslaget. Det är inte utan att jag tänker att ”Kåldolmar är gott”, ”Per älskar Camilla” och ”Nä usch” är uttryck som borde förekomma betydligt oftare när dagens ungdom klottrar. Könsord börjar liksom bli lite slitet och då tycker jag att ”Jag gillar Knutte” känns betydligt trendigare i den retroromantiserande era vi nu befinner oss i. Jag noterade också att BUSUNGAR blev utnämnt till årets barnspel 1986 och att den, som brukligt, vansinnigt överdimensionerade kartongen pryddes av en svensk flagga med texten ”Svensktillverkat” (ja, vi har faktiskt tillverkat saker i Sverige en gång i tiden). Ah, ljuva dåtid.

För att uppdatera mig lite om hur BUSUNGAR gick till så tvingade jag Frugan att ställa upp på ett parti i helgen. Hon var inte helt förtjust i idén från början, men jag tyckte mig ändå se att hon mjuknade och smålog efterhand som vi spelade. Saken var definitivt klar när hon sedan visade sig vara min överkvinna i äpplepallning och tog hem spelet i överlägsen stil; BUSUNGAR levererade nog lite över förväntan.

Min ursprungliga tanke med den här recensionen var att dela in den i två sektioner, en del skriven av 33-årige Martin och en skriven av 7-årige Martin, men efter provspelet faller den idén fullständigt platt. Undertecknad är nämligen en 33-åring med gott om barnasinne i behåll och jag blev väldigt överraskad av att BUSUNGAR, trots sin ålder, lyckades framkalla samma känslor av spänning och frustration som jag minns att det gjorde på den gamla goda tiden. Det blir alltså bara 1 del i den här recensionen och den är skriven av 33-årige Martin som uppenbarligen är innehavare av en hjärna som kan luras att tro att den är 7 år gammal. Håll till godo.

BUSUNGAR handlar om ett gäng barn som gör var busungar gjorde innan laserpennan, luftpistolen och Beyblade uppfanns; nämligen att palla äpplen – vad äpplena i slutändan ska vara till vet jag inte (någon paj lär det ju knappast bli), men antagligen så används en stor del av dem till att kasta prick på lyktstolpar och annat. I trädgården där äppelträdet är placerat finns självklart en sovande hund och en dito elak gubbe. Vad Elaka gubben (ja, han benämns faktiskt så i reglerna) har gjort för att få den stämpeln framgår inte, men jag antar att det räcker med att han inte vill att hans äppelträd ska bli länsat av ett gäng snorungar som inte ens ska äta äpplena. Jag menar, hur snål får man vara? Det växer ju ut nya äpplen nästa år…

Spelets mål är alltså att hämta så många äpplen som möjligt inne i trädgården och säkra dem på gatan utanför; den som har flest äpplen säkrade när äppelträdet är tomt vinner.

busungar spelglädje brädspel

BUSUNGAR spelas genom att deltagarna förflyttar sina pjäser i Elaka gubbens trädgård med hjälp av en tärning (det är ju tros allt ett Alga-spel det här) i syfte att ta sig längst in i trädgården där äppelträdet står. Väl framme vid trädet är det fritt fram att börja plocka på sig äpplen genom att slå ytterligare med tärningen (som sagt, Alga). Varje gång en spelare passerar en röd prick på spelplanen eller tar äpplen från trädet måste ett händelsekort dras och det är här som själva spänningen i spelet kommer in i bilden. Bland korten gömmer sig nämligen både köttben, hundar och galna farbröder bland en stor mängd neutrala kort som innebär att inget speciellt händer.

  • Drar man ett hundkort startar, om man inte har ett köttben att kasta, en galen hetsjakt där det gäller att ta sig ut ur trädgården innan hunden hinner ikapp en. Blir man ikappsprungen tappar man alla sina äpplen och hunden biter ett stort hål ens byxbak. Lyckas man bli biten tre gånger blir man så ledsen att man springer hem till mamma för omplåstring och utgår ur spel.
  • Om man drar ”Elaka gubben” blir man handgripligen utkastad ur trädgården och äpplena beslagtas med undantag för ett tärningskast äpplen som man får behålla.
    Det här med att bli utkastad från någons trädgård kan förresten tyckas lite konstigt idag, men förr i tiden fanns det inget som hette att bli kränkt. Betedde man sig olämpligt eller befann sig på en plats där man inte hade att göra accepterade man att, medelst utskällning och/eller fysisk kontakt, bli avhyst utan att gnälla om rättigheter hit och dit.

busungar brädspel spelglädjeOch sådär går det till när man spelar BUSUNGAR. Ni märker själva, det här är inget spel med tillstymmelse till strategiskt djup. Allt handlar om att slå med tärningen, därefter flytta sin pjäs/palla så många äpplen som den visar och sedan i de allra flesta fall dra ett händelsekort från korthögen. Jag finner mig nu sitta och fundera på vilka faktorer i spelet man egentligen kan styra och kommer fram till att det förmodligen bara är valet av spelpjäs innan man börjar som är helt och hållet befriat från slump (om man nu inte lottar om det eftersom alla vill ha killen med keps).  Men det har faktiskt ingen som helst betydelse för det är just slumpen som gör BUSUNGAR så infernaliskt spännande ibland. Att dra händelsekort när man har mössan, tröjan och alla fickor fulla med äpplen är plågsamt jobbigt eftersom man med stor, men egentligen väldigt liten, sannolikhet kommer att dra antingen Elaka gubben eller hunden. När jag och Anna spelade hände det mig två gånger att jag råkade väcka hunden med det maximalt tillåtna antalet äpplen på mig och i båda fallen blev jag av med allihop, blev ikappsprungen och fick plocka en byxbaks-bricka. Till saken hör också att när hunden vaknar så är det spelaren till vänster som tar kontroll över den; den enes död och den andres bröd som man säger.

Jag antar att ni har märkt att jag fortfarande gillar BUSUNGAR? Oavsett vilket, jo, jag gillar BUSUNGAR mycket även när jag ser bortom det nostalgiska skimret från barndomen. Alga må vara experter på att tillverka spel som är fullständigt hjärndöda rent taktiskt, men barnspel har de ofta riktigt bra koll på enligt min uppfattning. Just i denna mening var det förresten meningen att jag skulle tipsa er om att gå in på Tradera och fynda hem era exemplar för en guldtia styck, men liksom planen med den 7-årige Martin så gick det rejält i stöpet. BUSUNGAR tycks nämligen vara på väg att bli ett samlarobjekt, så istället får jag rekommendera er som redan har spelet att hålla hårt i det och absolut inte låta det samla för mycket damm eftersom det förtjänar att spelas.

Har du inte BUSUNGAR? Tja, du kan ju alltid fråga dina föräldrar…

Recension: Det magiska tornet

The Magic Tower brädspelSpeltyp: barnspel Antal spelare: 2-4 
Speltid: 10-15 min Språk: Svenska 
Ålder: 5+ Tillverkare: Bergsala Enigma

Årets guldtärningvinnare i kategorin ”Årets barnspel” blev DET MAGISKA TORNET. Ett spel med den titeln hade givetvis kunnat vinna i kategorin ”Årets vuxenspel” också, men stjärnorna ville, som ni förstår, annorlunda.

Vår story: En ondskefull trollkarl har kidnappat en prinsessa och låst in henne i ett torn. Varför ? Tja, det är väl sånt som trollkarlar bara gör, om jag inte misstar mig. Allas vår magiker har sedan gömt nyckeln någonstans i landskapet utanför tornet. Han är ju inte så pass korkad att han har nyckeln på sig, eller har den hemma – för alla vågar väl råna en galen trollkarl? Nej, han gräver ner den, som den rationella varelse han är. En hjälte ger sig givetvis ut på jakt för att fritaga prinsessan. Frågan är nu – kommer hjälten (röd på bilden nedan) eller trollkarlen (blå) hinna först till nyckeln och prinsessan (gul)?_MG_3677

DET MAGISKA TORNET är givetvis mycket enkelt att spela. En spelare är trollkarl, och samtliga övriga spelare spelar hjälten (ja, det finns bara en spelpjäs – de får helt enkelt enas om vad spelpjäsen ska göra).

När en spelrunda börjar, då gömmer trollkarlsspelaren nyckeln på en av de cirka femton platserna på spelplanen; hen gör detta genom att lyfta på en liten lucka, och peta ner nyckeln i hålet därunder, samtidigt som de andra spelarna blundar. Nyckeln är gjord av metall, och eftersom spelgubbarna är magnetiska, så hörs ett litet klick om spelfigurerna skulle råka ställa sig på luckan där nyckeln ligger gömd. Snillrikt, eller hur? På bilden nedan ser ni en genial illustration av hur det kan se ut när exempelvis trollkarlen har hamnat på nyckelplatsen._MG_3697

Sedan börjar jakten. Man slår med två tärningar: En som visar vem som får gå först (trollkarlen eller hjälten), och en som visar hur många steg respektive karaktär får gå. Trollkarlen, som alltså redan vet var nyckeln ligger, får ett handikapp: Han börjar utanför spelplanen, och måste ta ett par extra steg innan han kommer in och kan vara med i jakten. Detta ger hjälten ett litet försprång, så att han kan ägna en liten extra stund åt att springa runt i total förvirring på spelplanen, i jakten på rätt nyckelhåla (ej felstavat).

När någon väl har funnit nyckeln, då får denna spelare försöka låsa upp tornet. Ni förstår, prinsessan är inlåst i ett riktigt litet torn på spelplanen – och tornet har riktiga lås. Typ 7-8 stycken. Nyckeln passar dock bara i ett av dem, så det gäller att chansa. Om spelaren försöker låsa upp fel lås, då suckar man djupt och trollkarlen får gömma nyckeln ånyo. Om spelaren låser upp rätt lås, då katapulteras prinsessan ut ur sin fångenskap, och spelet är över. Vunnit har den hjälte eller trollkarl som stått för upplåsandet.

Vill ni se hur roligt en upplåsning av tornet är? Flukta på vårt videoklipp nedan:

Så vad tyckte jag om DET MAGISKA TORNET? Allt jag egentligen behöver säga är att jag hade älskat spelet när jag var liten. Magneter är ju kul. Nycklar är också kul. Att chansa på rätt nyckelhål är fantastiskt kul, om man gör det nykter. Att se prinsessan skjutas upp i luften av en fjäder är riktigt kul, oavsett ålder och berusningsnivå.

Som vuxen har jag några invändningar. När vi spelade, så vann trollkarlen varje gång. Detta kan förvisso bero på att jag, som är sjukt intelligent, spelade trollkarlen – men jag vill också tro att trollkarlen, sitt extrastegshandikapp till trots, har ett ganska bra övertag. Hjältespelarna kan ju på sin höjd gissa var nyckeln ligger, och gissar de fel från början och springer iväg åt ett helt tokigt håll… tja, då är det en smal sak för trollkarlen att lugnt lunka fram till rätt hål och roffa åt sig nyckeln. Är detta någonting barn skulle hänga upp sig på? Jag vet då sannerligen inte. Allt jag kan konstatera är att jag har aldrig varit så rättvisefokuserad som jag var när jag var sex år gammal.

Genusmedvetne Björn grymtade även lite över de förlegade könsrollerna i spelet. Den inspärrade prinsessan tillhör förvisso vårt mytologiska allmängods, men varför inte uppdatera det hela en smula och låta en prins sitta inspärrad? Av en elak häxa? Så att prinsen måste fritas av en modig prinsessa? Om SHRECK-filmerna lärde oss någonting, så är det att man kan vinna oerhört mycket på att snurra lite på folks förväntningar. Jag hade onekligen njutit mycket mer av spelet, om det haft lite roligt med sina fördomar.

Men, mina invändningar är förmodligen missriktade. Barn älskar gissningsvis DET MAGISKA TORNET, och när allt kommer till kritan är väl det det enda som spelar någon roll. Eller hur?

Guldtärningen 2013

Varje år delar Sveriges Leksakshandlares Riksförbund ut Guldtärningen till årets spel i kategorierna Årets- familjespel, barnspel och vuxenspel. Vinnarna för 2013 tillkännagavs redan i oktober, vilket gör att den information som nu följer är uråldrig med internetmått mätt. Dock tycker vi på Spelglädje att den inte är desto mindre användbar nu när det lackar mot jul och hårda och rätblocksformade paket ska placeras under granen.

Jag vill poängtera att vi tyvärr inte har haft nöjet att provspela något av spelen, så den text som följer är hämtad från respektive spels baksida eller regelhäfte. Spelbilderna är lånade av och med tillstånd från Worldofboardgames.com.

Årets familjespel:

QUIZMYSTERIET
(uppfinnare: Jesper Bülow)

Är det rödluvan som stulit en vårrulle och gömmer sig i New York? Eller är det Christofer Columbus som har stulit en hammarhaj och gömmer sig i Sahara?

I Quizmysteriet får hela familjen använda både list och allmänbildning för att klara upp en mystiskt stöld som en känd person ligger bakom. Ni är stadens detektiver och måste hjälpa polischefen att klara upp VEM tjuven är, VAD tjuven har stulit och VAR tjuven gömmer sig. Ledtrådarna efter stölden ligger dolda på stadens mörka gator. Ni måste hitta dem och skriva upp dem i era detektivblock så att ni kan lösa mysteriet. Men se upp så att de andra detektiverna inte tjuvläser! Den spelare som först klarar upp mysteriet blir stadens nya mästerdetektiv.

Juryns motivering:

”Kan ytligt sett verka vara en mix av ”Tjuv och polis”, ”Cluedo” och frågesport. Ingredienserna känns visserligen igen, men kombinationen lyfter spelandet till nya höjder.”

Quizmysteriet

Årets barnspel: 

GHOST TOWER
(uppfinnare: Heinz Meister)

Spöken hemsöker det gamla slottet Schauerstein. Men ingen har någonsin sett några av de många spökena. Ni kommer att bli de första. Varje kväll klockan 10 avslutar barnspökena sitt te och kommer ut och hemsöker spöktornet. Du behöver ett bra minne och hjälp av de andra spelarna för att lyckas få de små spökena att gå och lägga sig för kvällen.

Juryns motivering:

”En rolig vidareutveckling av memory-principen där spelarna hjälps åt för att hitta spöken i olika färger som ska placeras i tornet före midnatt. Kul utmaning där antingen alla eller ingen vinner.”

Ghost tower

Årets vuxenspel:

LAS VEGAS
(uppfinnare: Rüdiger Dorn)

Är du en vinnare? Prova lyckan på Las Vegas glittrande kasinon. Låt tärningarna rulla, satsa smart och storvinsten är din!

Sex casinos kan besökas, vart och ett med varsitt nummer och varsin summa pengar som går att vinna. Runda efter runda ställer du dig samma fråga: I vilket casino ska jag placera mina tärningar för att få majoritet där? Var kommer mina motståndare att placera sina tärningar? Och var har jag chans att sno åt mig en rejäl hacka av en motståndare att stoppa i egen ficka?

Men var försiktig, strider om stora pengar har gått snett mer än en gång förut och låtit någon annan vara den som skrattar sist!

Juryns motivering:

”Ett snabbt och spännande tärningsspel där inte bara slumpen styr. Det gäller att kamma hem största potten på kasinot, där du både kan gynna dig själv och sabotera för dina medspelare.”

Las Vegas