Pilgrimsfärden närmar sig

spelglädje brädspel sällskapsspel

Peruvian Pilgrimage by Steve Juvertson (Licens: Creative Commons)

Om bara en ynka vecka befinner jag mig i Essen på världens största brädspelsmässa. I det ljuset kanske någon tycker att ovanstående inläggstitel är överdriven eller rent av felplacerad. Men om någon nu missade det första gången: om en vecka befinner jag mig i Essen på världens största brädspelsmässa! På Wikipedia kan man läsa:

”En pilgrim (latin peregrinus, ”främling”) är en person som gör en pilgrimsresa (vallfart eller vallfärd) till en helig plats.”

Essen för en brädspelsnörd = en helig plats

Jag har aldrig varit där, alltså en främling i sammanhanget = pilgrim

Och med de rent faktamässiga detaljerna på plats tänkte jag nu sammanfatta mina förberedelser. Eller, ärligt talat så vet jag inte om vad som följer egentligen borde kallas förberedelser eftersom jag upplever att ju mer jag har förberett mig, desto mindre har jag känt att det finns mening med några större förberedelser överhuvudtaget.

Det rent praktiska innebär att jag och Herr Baguette kommer att bo på Luise City – An der Philharmonie, vilket jag är noga med att nämna eftersom den som önskar hemskt gärna får komma förbi och spela lite. Jag vill dock uppmana alla selfietörstande fans att köa lugnt och civiliserat, det blir nämligen ofta stökigt när mina livvakter blandar sig i.

spelglädje brädspel sällskapsspel essen

Man kan säga att det är ganska jobbigt att förbereda sig för en så helig sak som Spiel i Essen. Mängden information, tips, förhållningsregler och varningar är överväldigande och redan tidigt insåg jag att jag omöjligt skulle kunna ta in allt. Jag är dock klar över att det behövs kontanter eftersom försäljarna i regel inte tar kort, att man inte bör köpa den svindyra maten inne på området och att man med fördel kan bära med sig en blå kasse från IKEA att bära sina spelinköp i.

Ovanstående skapar verkligen problem för mig eftersom jag hatar att röra mig med kontanter (hur mycket ska man liksom ha med sig?), bärandet av spel är också ett problem eftersom jag är så förbaskat klen och till råga på allt behöver jag ett kontinuerligt näringsintag för att fungera. Herr Baguette hävdar att han tänker lösa det hela med öl, men eftersom jag inte tycker att flytande bröd är bland det godaste i världen får jag väl hitta på något annat.

Någonstans där orkade jag inte ta del av fler praktiska problem och gick istället över till att undersöka det digra spelutbudet via denna tråd på Boardgamegeek. Glad över att ha hittat den vidarebefordrade jag den till Herr Baguettes elektroniska brevlåda, men fick genast svar att han inte hade tid att titta på den eftersom han just var i full färd med att ladda inför sin förestående resa till Hawaii. Men om man ska resa så långt, vad passar då bättre som färdlektyr än en lista på, i skrivande stund, de 950 brädspelstitlar som finns att dregla över i Essen? Jag förstår ingenting mer än att Herr Baguette inte kvalar in till titeln ”pilgrim” utan nog snarare får ses som min trofasta följeslagare på färden.

Själv har jag grottat ner mig i spellistan… betydligt mindre än jag trodde att jag skulle. Visserligen beror det till viss del på tidsbrist då mitt jobb, Meepeln och allt annat som ska hinnas med har slukat mer tid än beräknat, men till lika stor del beror det på att 950 titlar är lite väl många att överblicka även för en nörd som mig. Listan har en listig (jag hittar ut) funktion som innebär att man kan märka de spel man är intresserad av och efter att ha märkt upp några spel jag eventuellt skulle gilla, märkte jag att de flesta av dem redan fanns i handeln och därmed inte var ett dugg exklusiva för Essen. Lägg därtill all reklam som kommer från konstruktörer och förlag om att det är dags att förhandsboka sina Essen-titlar, så inser ni säkert att informationsmängden jag har utsatts för inför Spiel17 är i klass med Palme-utredningen.

spelglädje brädspel sällskapsspel spiel17

Någonstans har jag läst att en mässbudget på 10 000:- (kontant i fickan då?) inte är ovanlig. Visst är jag nördig, men så nördig går det väl ändå inte att vara? Jag utesluter inte att jag kommer att vilja kunna förbruka så mycket pengar, men min ekonomi utesluter det definitivt. Så jag frågade helt enkelt mig själv om det verkligen finns någon mening med att förhandsboka spel eller att förvägskolla var på mässan vissa titlar säljs för att kunna skynda dit innan de tar slut. Behöver jag verkligen skapa allmän materialistpanik inombords genom att vara så välinformerad?

Svaret jag kom fram till var något i stil med att ”Nej, det behövs inte. Jag tror att det blir roligare om jag bara åker dit och… åker med, helt enkelt. Njuter av stunden, spontanshoppar, tar selfies med kändisar, Instagrammar (för att fresta alla entusiaster som sitter hemma) och bara har det allmänt gosigt i min brädspelsbubbla.”

Det där lät väl trevligt? Jag tycker i alla fall det och jag har nu bestämt mig för att det är på det viset jag ska ta mig an pilgrimsfärden till Essen. Jag ska titta på spel, köpa spel, spela spel, prata spel, lukta på spel, äta spel, sova med spel och eventuellt smeka ett och annat spel. Och så ska jag dricka en öl med Herr Baguette, för en liten öl tycker jag faktiskt att vi kan förtjäna mitt i allt vallfärdande.

Annonser

Recension: SET

brädspel spelglädje sällskapsspel setSpeltyp: kortspel, familjespel Antal spelare: 1-20 
Speltid: 20 min Språk: Svenska 
Ålder: 6+ Tillverkare: Enigma Games

Små och lättransporterade spel. Frågan jag ständigt ställer mig är vad man ska ha dem till när man kan välja att fylla hela sitt bagage med 4-timmarsmastodonter. Min omgivning är dock inte välsignad med samma inställning och försöker titt som tätt att övertyga mig om 20-minutersspelens fördelar trots att jag protesterar. Det var därför en något bångstyrig, men absolut inte ovillig, Martin som satte sig ner för att spela några parti SET häromveckan; när det erbjuds sällskapsspelande på frivillig basis gäller det ju att ta för sig menar jag.

SET är ett spel som, ärligt talat, ser fruktansvärt tråkigt ut. Den grafiska utformningen doftar rejält ostigt och jag blir därför inte alls förvånad när jag läser på Boardgamegeek att spelet gavs ut första gången 1988. Trots en rejäl meritlista, spelet har enligt uppgift belönats med mer än 25 olika priser för bästa spel (bl.a. MENSA Select Award som även FORBIDDEN DESERT har vunnit), imponeras jag absolut inte när regelpresentationen plötsligt avbryts av ett skrytstycke med rubriken ”Prisbelönt!”. Bra spel behöver, enligt mig, inte basunera ut sin förträfflighet (för mig varnar sådant snarare om motsatsen) och det inledande intrycket jag får är därför ungefär detsamma som när valfri dokusåpadeltagare skryter om hur fruktansvärt hyperintelligent hen är.

Men. Det som nu kan tyckas barka åt en sågning av rang kommer, likt mitt inledande intryck av SET, att förändras (så om ni vill ni läsa en kapning rekommenderar jag er istället att läsa Björns recension av LIGRETTO). Jag märker att jag är ivrig att knacka ner fler åsikter om SET, men för att ni ska få möjlighet att sätta er in i mitt resonemang sätter jag tillfällig munkavle på mig själv och går istället raskt över till att berätta om själva spelandet.

Reglerna i SET är lika enkla som de är svåra. Man börjar med att lägga 12 symbolkort på bordet så att samtliga deltagare både ser och når bra. Korten kan ha olika mönster, symboler, antal symboler och färger och spelets mål är att identifiera de enheter, set, som spelet är uppkallat efter. Hittar man ett set hojtar man till, pekar på de kort man menar och lägger dem sedan i sin hög (om man har hittat ett korrekt set vill säga). Korten på bordet fylls därefter på, letandet fortsätter och den som har flest set i sin hög när draghögen är slut vinner spelet. Skulle någon ha ropat och pekat ut ett felaktigt set utdelas valfritt straff (t.ex. minuspoäng eller förtäring av bruna bönor).

Vad är då ett set? Ja, det kan vara en ganska klurig fråga till en början och för att förklara det på enklast möjliga vis har jag lånat följande citat från regelhäftet: ”Ett set består av tre kort där varje korts egenskaper, betraktade enskilt, är desamma eller olika på varje kort”. Jag kan avslöja att lika enkelt som det där är att läsa, lika svårt är det att genomföra i praktiken. Mängden falsklarm var öronbedövande när vi spelade och gång på gång tittade vi reglerna i vår jakt på korrekta set. Vår förståelse ökade snabbt men till en början kände vi oss inte särskilt MENSA-mässiga om jag säger så.

brädspel spelglädje sällskapsspel set

Mer invecklat än så är faktiskt inte SET, reglerna ryms på tre vykortsstora sidor och det är egentligen bara att slita upp lådan och börja spela. Så innan jag spricker sliter jag av mig munkavlen och säger: ”Jag tycker inte om SET”. För det gör jag inte. Situationen jag upplever när jag spelar det är nämligen densamma som när jag, kissnödig, står vid tvättkorgen och letar efter två matchande strumpor. I SET ska man dessutom hitta tre matchande strumpor (kort) och försök göra det innan ni kissar på er om ni kan. Det blir helt enkelt för mycket för mig att leta efter logiska mönster samtidigt som jag stressar över att andra spelare vill stjäla dem före mig. Precis som när jag spelar TRIOVISION börjar det snabbt flimra för mina ögon och min hjärna alarmerar om förestående härdsmälta innan ens hälften av draghögen har använts.

Samtidigt inser jag självklart att ovanstående åsikt är högst subjektiv och kommer av att jag är en stresshatande person med ett ont öga till matematik. Objektivt skulle jag säga att SET egentligen är ett bra litet spel som går att fördriva många timmar i sommarstugan med. Jag och min bror spelade väldigt mycket STRESS (med vanlig kortlek) när vi var små och SET är utan tvekan ett grymt alternativ som också, med sina intelligensmässiga krav, ger logisk träning på köpet.

Mina inledande klagomål om den grafiska utformningen kommer dessutom rejält på skam efter en stunds spelande. Det finns så många detaljer att hålla reda på i jakten på set att de avskalade korten känns som en nödvändighet för att det överhuvudtaget ska gå att spela. Designen är funktionell och fokuserar på det väsentliga och de stora vita ytorna som jag skydde vid första anblicken är en välsignelse när min hjärna hotar att smälta och rinna ut genom öronen.

Sammanfattningsvis kan man alltså säga att SET är ett bra spel som jag inte tycker om. Det har, likt SKIP-BO, uppenbara kvaliteter som tidsfördriv och fungerar garanterat bra att spela på stranden, i stugan, på picknicken, på mattelektionen(!) osv. Att spela med 20 deltagare som det står på kartongen är kanske lite att ta i, men samtidigt kan jag inte låta bli att lockas av tanken på 20 konsertköande personer som enats i sällskapsspelande av sin evighetslånga väntan. Trots min egen negativa upplevelse kan jag inte nog understryka att SET är mycket roligare än det ser ut och har ni inte avskräckts av de problem jag upplever vågar jag nästan garantera att ni blir nöjda.

När abstinensen sätter in

ExhaustedExhausted by Henti Smith (Licens: Creative Commons)

Det har nu gått 21 dagar, 2 timmar, 43 minuter och 15 sekunder sedan jag senast spelade sällskapsspel. Det är ingen vidare bra statistik för en entusiast och brädspelsbloggare, men det är liksom inte statistiken som är det stora problemet i sammanhanget. Skulle t.ex. en sprutnarkoman (ja, jag kan snart jämföra mig med en sån) ha koll på exakt hur länge sedan hen tog sin senaste fix? Knappast. Ni kan därför bortse från exaktheten i ovanstående tidsangivelse, för det enda jag med säkerhet kan säga är att det är förbaskat skitlänge sedan jag senast spelade något och det är däri det stora problemet ligger.

Hur lång tid har det gått? Tja, jag tror att det är drygt 3 veckor nu men jag är inte säker. Det enda jag med säkerhet kan säga är att de senaste veckorna av mitt liv har varit som en dimma. Missförstå mig inte, jag gillar dimma ibland, men en dimma utan brädspel är liksom som… tja, en fuktig och kall gröt som man inte ser så bra i. En dimma med brädspel däremot ja den är något helt annat. Framförallt är den utomhus och långt ifrån den gemytliga stämningen inne vid spelbordet.

Mitt senaste skarpa minne handlar om hur jag, Frugan och min bror spelade MERCHANTS & MARAUDERS vid bordet som denna text just nu författas på. Det var en fantastisk stund där doften av kaffe, lite för varma fötter och spelkort låg tung över rummet. Frugan surade över att spelet tog för lång tid och att hennes handelsstrategi inte gav lika bra utdelning som den brukade, min bror gormade högljutt över att han inte fick ta tillbaka ett värdelöst drag han just hade gjort och undertecknad satt och njöt av alla sinnesintryck utom fotlukten. Ett vackert minne. Jag är inte ens bitter över att jag förlorade längre, detta trots att jag gjorde det på värsta tänkbara sätt och med en hårsmån.

Redan förra helgen försökte jag få till ett parti BETRAYAL AT HOUSE ON THE HILL, så ock denna helg. Men förgäves. Lennartsson hade ingen möjlighet, min bror svarade att han inte kunde först efter att själva spelandet skulle skett och min mest pålitlige brädspelsvän Björn prioriterade andra begär medelst en ölprovning. Jag är alltså återigen lämnad åt mitt öde. Solitärspel säger någon? Nej. Efter den där gången då jag, ensam, plockade upp alla komponenter till ARKHAM HORROR med två expansioner, fick dunderstryk och packade ned alla komponenterna igen så har jag insett att ensamspelande inte är något för mig. Sällskapsspel heter ju just så av en anledning; de bör helt enkelt avnjutas tillsammans med andra.

Hur gör jag då för att genomlida denna svåra stund? Hur hanterar jag svettningarna, hallucinationerna och rastlösheten? Tja, eftersom det är lördag så kommer jag att hantera dem som alla andra gör genom att äta Stinas kyckling, titta på Melodifestivalen och vräka i mig ostbågar. Det kommer att gå bra.

****

Godmorgon kära vänner. Det är söndag morgon och ljusen har slocknat, ostbågarna är slut och det rosa skimret som Melodifestivalen klädde min värld i har dragits undan. Nu finns bara jag och faktumet att det inte blir något brädspelande idag heller. Idag ska jag istället klippa mitt äppleträd och plantera om en rosenbuske.
Jag inser nu att det här inlägget börjar närma sig toppbetyg på bitterhetsskalan och det har aldrig varit min avsikt. Därför ska jag nu berätta hur jag på ett rationellt sätt ska lösa mitt problem:

Kort och gott, jag ska så klart beställa ännu fler spel! Ni som följer @Spelgladje på Instagram har sett delar av min spelgarderob och visst tycks det finnas lite plats över där?

Min övertygelse är att om jag har fler roliga spel hemma så kommer naturligtvis hela min bekantskapskrets att kasta ifrån sig alla barn, långkok och staketbyggen och vallfärda hem till mig för att provspela mina fantastiska nyköp. En annan trolig effekt är att dygnet kommer att få flera timmar endast användbara till brädspelande. Ja, det låter rimligt. Så får det bli.

Framförallt två spel har på den senaste tiden fått mina nivåer av ha-begär att stiga rejält och det är dem jag kommer att beordra till min adress. För er som inte har hört talas om dem följer lite korta presentationer nedan. Texterna är hämtade från respektive spels sida på Boardgamegeek.

SHERIFF OF NOTTINGHAM
Prins John är på väg till Nottingham. Spelarna, i rollen som handelsmän, ser möjligheter att tjäna snabba pengar genom att sälja sina varor i staden under prinsbesöket. Men, först måste spelarna frakta sina varor genom stadsporten; en port som vaktas av Sheriffen av Nottingham. Frågan är bara, bör man ta det säkra före det osäkra och bara ta med sig lagliga varor, eller ska man riskera allt och försöka smuggla in något olagligt? Det gäller att vara försiktig för Sheriffen håller alltid utkik efter lögnare och lurifaxar och om han får tag på en kan han mycket väl få för sig att konfiskera varorna och behålla dem själv!

I SHERIFFEN AV NOTTINGHAM får spelarna inte bara uppleva Nottingham som handelsmän, utan varje spelvarv kommer en av dem att ta på sig rollen som Sheriffen. Övriga deltagare deklarerar sina varor vid stadsporten; varor som osynligt förvaras i säckar. Sheriffen måste nu bestämma vilka som kommer in i staden med sina varor, vilka som ska råka ut för inspektion och vilka som får sina varor konfiskerade.

Har du vad som krävs för att ses som en ärlig handelsman? Kommer du att sluta ett avtal med Sheriffen för att bli insläppt? Eller kommer du att övertyga honom om att undersöka en annan spelare medan du själv slinker igenom porten? Deklarera dina varor, förhandla och framförallt, se upp för Sheriffen av Nottingham!

CAMEL CUP
Bevittna det galnaste kamelloppet genom tiderna. Allting går huller om buller när kamelerna hopar sig och hela pyramider ställs på ända.

Som medlemmar av den egyptiska överklassen samlas ni i öknen med ett enda mål: att vinna mest pengar genom att satsa på att rätt kamel vinner rundan eller t.o.m. hela loppet. I det här loppet är det inte bara de tursamma som kan slå oddsen; det är lika viktigt att kunna avlösa loppets dynamik och veta när man ska satsa på rätt kamel och ta hem vinsten. Hur man nu ska lyckas förutse att kamelerna landar på varandra och din kamel plötsligt springer mot mållinjen med en annan på ryggen..

CAMEL CUP är ett simpelt, snabbt och oerhört spännande familjespel som rymmer upp till 8 spelare.

****

Så, hur många kommer hem till mig och spelar när ovanstående underverk har landat?

Dead of Winter – Del 2, Kalla kårar

Dead of WinterDrygt 2 månader har passerat sedan jag lade alla säkerhetsföreskrifter åt sidan och kastade mig handlöst in i förhandsbokandets okända värld. Jag ska var ärlig och säga att sedan dess har jag faktiskt inte ägnat särskilt mycket av varken tid eller tanke åt DEAD OF WINTER, utan har helt enkelt låtit tiden ha sin gång. Anledningen till detta är främst att när jag lägger ner tid på att undersöka och lära mig mer om något ökar mitt intresse lavinartat, vilket i slutänden leder till en enorm längtan som endast kan liknas vid det tillstånd man befann sig i när man genomled julafton (innan klapputdelningen) som barn. Riktigt så roligt ska vi liksom inte ha och därför har tankarna om min förhandsbokning legat i malpåse.

Nu verkar det dock som att malpåsen inte var ett så idiotsäkert ställe att förvara en förhandsbokning på som jag trodde. Nyheter, tankar och längtan har börjat sippra ut och inte blev det bättre när Plaid Hat Games efter ett längre uppehåll publicerade nyhetsuppdatering #7. DEAD OF WINTER går, som ni vet, bara att beställa direkt från tillverkaren i USA, vilket leder till en del komplicerade och onödigt dyra byråkratiska fasoner vid den svenska gränsen. Som ni också vet har jag försökt undvika detta genom att beställa mitt exemplar till en amerikansk släkting och sedan låta en annan släkting, en svensk, ta med sig spelet hem från sin semester i sommar. Problemet med mitt upplägg, förutom det rent etiska i att smuggla in ett sällskapsspel i Sverige, är att tiden för min släktings semesterresa är det fönster som existerar; DEAD OF WINTER måste vid den tidpunkten vara tillverkat och levererat, annars går min mästerliga plan helt om intet.

För att då återgå till nyhetsuppdatering #7, så innehåller den, som ni säkert redan har sett, en uppdatering gällande leveransdatum. Den tredje meningen i nyheten lyder:

”We had a production snag that put us behind schedule.”

Jag tror att jag läste just den meningen fyra gånger och varje gång arbetade sig de iskalla kårarna, som bara tråkiga besked gällande zombies kan ge, lite längre upp i nacken och lite längre ner mot stället där ryggen blir ett veck. Darrande läste jag vidare och lyckades utläsa att produktionen beräknades vara färdig i slutet av april och att det därifrån tar cirka 40 dagar tills det kan börja levereras. Min första tanke var att ”mja, mjo, 40 dagar efter slutet på april borde fungera bra”, min andra tanke var ”vadå CIRKA 40 dagar förresten!?”.
Jag är en person som hela tiden, i sann svensk anda, målar den största Fan jag kan på väggen när jag är orolig över något, för på det viset kan jag bara bli positivt överraskad när väl sanningen uppdagas. I detta läge hade jag varken tid (examensarbete), tillstånd (Frugan) eller lust (inga kommentarer) att måla en stor Fan på väggen här hemma, så jag bestämde mig istället för att på sann skolengelska kontakta Plaid Hat Games:

”Hello!

I have pre-booked Dead of Winter and have a question about when it will be available for shipping. I guess I´m not the first one contacting you to ask about this, but I defend myself with the fact that I live in Sweden and am depending on a relative to get my copy over here. To make a long story short, I have pre-ordered the game to friends in San Francisco and my relative is going to visit them in June. Now I just want to make sure that the game is available for him to pick up at that time, because otherwise my cunning scheme to avoid the expensive Swedish toll taxes falls into pieces, not to mention that the game will be stranded in San Francisco for a very long time instead of being played in Sweden.

Kind regards

Martin”

Ett dygn senare plingade svaret till i min mailbox:

”We expect to have it shipped out in early June. But we cannot guarantee it (see the link below) Just so you know that we are having a fulfillment company ship all of the copies going to Europe out of the UK. So I believe shipping would be only $15 for you. If you would like to cancel your order, and then re-order with your current address you can do that as well. You can also just send us an email when your relative is about to leave for his trip and we can give you an update then.

Let us know. We want to make sure you get your game and have fun playing as soon as possible. Dead of Winter is too good to sit unplayed for too long! 🙂

Thanks for playing!

Plaid Hat Games”

En sten föll från mitt hjärta. En stor rackare, betydligt större än Bautastenarna som Obelix kånkar runt på. Det verkar alltså som att DEAD OF WINTER kommer att anlända enligt plan, vilket innebär att jag här och nu framför en önskan om ösregn de första dagarna efter leverans.

Om ni, till skillnad från mig, har förmåga att gräva ned er i förhandstittar och liknande utan att bli sjukligt nördiga kan jag rekommendera DEAD OF WINTERS sida på Boardgamegeek och självklart också Plaid Hat Games egen sida om spelet.

Har ni förresten tänkt på att det här inlägget är hottat med en officiell bild? Japp, jag fick ett gäng av Plaid Hat Games och tillstånd att använda dem på Spelglädje. De är i sanning en skara hyvens lirare!

Recension: Power Grid

Power-grid-boxSpeltyp: Strategispel Antal spelare: 2-6 
Speltid: 2-3 timmar Språk: Engelska 
Ålder: 12+ Tillverkare: Rio Grande Games

När man läser att ett spel ligger på BoardGameGeek:s 10-topplista så skruvas förväntningarna självklart upp rejält. POWER GRID (eller FUNKENSCHLAG som är det fantastiska namnet på den tyska förlagan) sällskapar ju med spelgiganter såsom PUERTO RICO och AGRICOLA på listan och två av designern Friedemann Frieses andra spel, FRIDAY och FAUNA, har båda god renommé.  Det förläggs dessutom av Rio Grande Games, en av de främsta inom strategiska brädspel.

POWER GRID kommer över den högt ställda ribban, om än med något darr.

Spelet är typiskt ”tyskt” (i meningen ”german board game”) och handlar således mycket om poängsamling och saknar ett tydligt mål förutom detta. Det kan sägas att även om poängmålet både känns och är fullständigt artificiellt – alltså bara en i reglerna lagom ställd siffra – så är det tydligt och välbalanserat och därmed inte omotiverat och godtyckligt. Balanseringen är till och med så väl genomtänkt att det finns mindre regeländringar beroende på antal spelare.

Spelet är tyskt i en helt annan bemärkelse också – temat handlar om att bygga kraftverk i Tyskland (eller USA). Det är svårt att tänka sig något spel där Kraftwerk fungerar bättre som bakgrundsmusik. Det finns en speciell svårfångad känsla i att köra igång ett kärnkraftverk med ”Radioactivity” ljudandes i öronen.  En atmosfär av kol, stål och tekniktro ligger över brädet.

POWER GRID kan sägas bestå i en ekonomisk kapplöpning, där tre spelytor – kraftverksauktioner, råvarumarknad och elnät – måste hanteras med balans för att spelaren ska kunna hålla farten uppe. Vinner gör nämligen den som vid spelets slut kan försörja flest städer med elektricitet. Detta görs genom att buda på kraftverk och handla bränsle till dessa för att kunna hålla dem igång samt att koppla upp sig mot så många städer som möjligt. Spelarna kan sätta krokben genom att höja priserna för varandra. Detta görs genom att buda på kraftverk man nödvändigtvis inte vill ha, köpa råvaror så att marknadspriserna höjs samt trängas på elnätet så att kopplingsavgifterna blir dyrare.

Det finns två spelmekaniska finurligheter som jag verkligen uppskattar. Att turordningen mellan spelarna hela tiden skiftar beroende på olika omständigheter ger upphov till en ”komma ikapp”-mekanik som inte känns i närheten så krystad som i många andra spel. Spelet har också en eskaleringsfunktion som gör att spelarna hela tiden måste hålla sig på tårna – ju längre spelet går desto mer höjs oddsen. Båda dessa (välfungerande) mekaniker visar prov på speldesign i absolut världsklass.

Estetiskt är POWER GRID också mycket tilltalande. Varma mjuka färger, fina illustrationer och tydliga symboler. Jag är svag för spel som undviker text på markörer, kort osv. vilket POWER GRID lyckas med till fullo. Det är också ett spel som känns robust och slitstarkt. Tjockt, gediget spelbräde och rejäla markörer. Det medföljer t.o.m. zip-bags till sortering och förvaring!

spelkvall_1-web

Det finns dock en aspekt av spelet som jag inte gillar. Efter de första trevande omgångarna, då de flesta lärt sig en vettig nybörjarstrategi, vill många utveckla lite mer listiga sätt att spela på. Spelet blir då ganska matematiskt. Och inte matematiskt på ett spännande, logiskt och sannolikhetskalkylerande sätt. Det handlar snarare om upprepad mellanstadiematematik. Mängder med små skillnader i pris måste hela tiden beräknas, beräknas igen och vägas mot varandra. Många tycker säkert att detta låter väldigt lockande, jag är tyvärr inte en av dem.

Sammanfattningsvis är spelet snyggt, gediget, välbalanserat och trevligt. Särskilt om det spelas ”casual”. Gillas dessutom ekonomiskt strategiska kapplöpningar av tyskt snitt finns det få, om några, spel som är mer passande än POWER GRID.