Recension: Hästspelet

hästspelet brädspel sällskapsspel spelglädjeSpeltyp: familjespel Antal spelare: 2-6 
Speltid: 25-80 min Språk: Svenska 
Ålder: 10+ Tillverkare: Hästspelet Sverige

Tideräkningen har slagit om till 2017. Som en snart 35-årig homo sapiens som mer eller mindre alltid har spelat sällskapsspel i någon form ser jag tillbaka på en barndom där jag och min bror spelade framförallt MONOPOL och JÄGERSRO med pappa. För mig är nyss nämnda spel nostalgi på allra högsta nivå och även om jag på senare år har utvecklat ett hälsosamt förakt för det förstnämnda spelet minns jag spelandet med värme. Just därför vet jag inte riktigt vilket ben jag ska stå på när jag nu har HÄSTSPELET liggande på mitt spelbord. HÄSTSPELET är nämligen ett spel som borde vara ett nostalgiskt minne från barndomen, men som istället är ett sprillans nytt familjespel från 2016.

HÄSTSPELET går ut på att vara den förste som uppnår tre stycken milstolpar. Milstolpe 1 handlar om att bygga ut sin hästgård på olika sätt, Milstolpe 2 handlar om att samla vinstdiplom i trav, hästhoppning och/eller dressyr och Milstolpe 3 går ut på att samla ihop en viss summa pengar i kontanter. Hur svåra milstolparna ska vara att uppnå bestämmer man i förväg, för beroende på hur länge man tänker sig att spela finns det tre svårighetsgrader att välja emellan. Sina mål uppnår man… genom att slå med tärningarna. Ja, ni läste rätt.

Mekaniken som driver HÄSTSPELET är nämligen samma gamla klassiker som driver MONOPOL, BONDESPELET, TP och i princip alla andra räliga spel som tillverkades före 1990; slå x antal tärningar, flytta och reagera. Det här är självklart hopplöst förlegat och inget mindre än en rejäl sågning duger egentligen i det här läget, men låt oss hålla lite i hästarna här och istället berätta lite mer om vad man kan råka ut för som spelare av HÄSTSPELET. Förutom rutor där man får betala diverse kostnader som veterinär, kraftfoder och hovslagare, finns det gå till valfri ruta-rutor, hästmarknader där man kan köpa nya kusar och självklart hittar vi också klassiska inackorderingsrutor där du måste betala en kostnad hos en motståndare beroende på hur utvecklad hästgård hen har.

Det finns också sponsorrutor som fyller på vinstpotten inför kommande tävlingar – väldigt mycket av spelets kostnader hamnar förresten just i potten så den kan bli rejält stor om ingen lyckas landa på en tävlingsruta på en stund. Tävlingarna  avgörs naturligtvis medelst mer tärningskastande. Någon djupare taktik än att undvika att slå en fyra när du står inför ett hinder på hästhoppningen eller att skynda sig att slå en femma om man har råkat hamna på en ruta med en femma på i dressyren finns inte, så det är bara att ladda sina tärningar så gott det går i jakten på storkovan och vinstdiplomen.

Slutligen finns rutor innehållande Frågor, som är precis precis vad de låter som och spelets enda riktiga skicklighetsmoment, och Mockor, som närmast kan jämföras med händelsekorten som finns i HÄSTSPELETS förfäder. Dessa hanteras däremot på ett betydligt modernare vis än traditionellt eftersom de bara går att komma åt genom en app som är gratis att ladda ned till sin digitala enhet. I appen skriver man in spelarnas namn och viktigast: anger vilken åldersgrupp respektive spelare befinner sig i (på så sätt får varje spelare nämligen frågor som är anpassade efter just sin ålderskategori). Frågorna är förresten långt ifrån enbart hästinriktade, något som känns nödvändigt för oss oinvigda, men samtidigt känns det märkligt och lite spretigt att plötsligt få svara på vem som sköt Lee Harvey Oswald i ett i övrigt så hästtematiskt spel.

Mockorna, eller främst innehållet i dem, är väl det som jag tycker skjuter in mest nytt blod i den här i övrigt uråldriga speltypen. De kan självklart uppmana en att gå till en viss ruta (känns det möjligen igen?), men många av dem travar mer åt partyspelshållet där spelare kan uppmanas att vara serveringspersonal till övriga under ett spelvarv eller få order av sin dietist att inte äta något förrän man har varit med i en tävling. Vissa av Mockorna är på gränsen till löjliga (som t.ex. en uppmaning att läsa upp sitt senast skickade sms högt), men generellt tycker jag ändå att de är småroliga och tillför en hel del action.

hästspelet brädspel sällskapsspel spelglädje

Så, vad tycker jag då egentligen? Blir det någon sågning? Tja, det går verkligen inte att sticka under stol med att tiden hade galopperat om HÄSTSPELET långt innan det ens släpptes. Tiden då man kan låta tärningar avgöra precis allting och komma undan med det är liksom förbi för längesedan och sett i det ljuset är HÄSTSPELET inget annat än en dinosaurie som borde skickas tillbaka till den urtid det kom ifrån. Men. Nu råkar jag ha en liten nostalgisk vurm för gamla omoderna klassiker och spelar gärna JÄGERSRO ibland (trots att det är hopplöst obalanserat) och fram till i somras spelade jag faktiskt MONOPOL en gång om året. Så… sett i det ljuset är faktiskt HÄSTSPELET ganska roligt. Men som sagt, tiden har både sprungit förbi och varvat; såhär ser inte ett modernt sällskapsspel ut och det går liksom inte att dölja genom att stoppa in en app.

Sammanfattningsvis kan man då säga att om man tycker att de gamla klassikerna från Alga är ena riktiga höjdare så har man garanterat också roligt med HÄSTSPELET (förmodligen dessutom ännu lite roligare än man är van vid eftersom att omväxlingen i händelserna på spelplanen och i appen är betydligt större här). Söker man däremot något modernare gör man bäst i att rida vidare i speldjungeln utan vägran, 2017 är här.

När jag blev riktigt arg

brädspel spelglädje sällskapsspel bondespeletMy crops ar down by robotpolisher (Licens: Creative Commons)

Alla har vi någon gång tappat humöret riktigt ordentligt; ni vet när man blir sådär vansinnigt arg så att man antingen ger sig ut på mordturné eller går och gräver ner sig under ett hål? Med åldern tycks man dock lugna ner sig något och jag själv och min omgivning har varit förskonade från den typen av utbrott på närmare 10 år. Idag tänkte jag dock försöka ta mig tillbaka till den där gången när jag senast bröt ihop riktigt ordentligt (sånt preskriberas nämligen och det anser jag att det har gjort nu). Så, utan att hamra för hårt på mina stackars datortangenter är det dags att bli offentlig med den där dagen då jag på allvar funderade på att bränna ner Algas huvudkontor. För det handlade naturligtvis om ett av deras spel…

Men vi tar det hela från början. Historien började med att Frugans tvillingsystrar åkte till Ullared för att handla. Såhär i efterhand är det faktiskt ganska lämpligt att det var i just Ullared som allt tog sin början eftersom den där orten i mörkaste Småland har skänkt oss så mycket andra glada minnen: Ullared säsong 83, dödsolyckor medelst kundvagn, ölhävarhjälmen… ja, ni kan grejen antar jag.

Efter en hel dag av fryspåsar, bakplåtspapper och tandborstar kom de, glada i hågen, hem med ett brädspel som de ville spela. Jag, som ännu inte hade kört ner mig i brädspelsträsket på riktigt, tackade ja utan att blinka. Det var längesedan jag sist hade spelat spel och liret de föreslog var ju faktiskt en svensk klassiker. Vad kunde gå fel?

Väl vid köksbordet packades en nyutgåva av BONDESPELET upp. Omedveten om vad jag hade gett mig in på slog jag mig glatt ner på en stol och om jag minns rätt hade jag inte ens en kopp stärkande kaffe att droga med. Jag väljer att nämna den detaljen för att ni verkligen ska förstå hur orutinerad och oskuldsfull jag var.

Efter en kort regelgenomgång (som jag slapp hålla i) så kom spelandet igång. För er som aldrig har spelat BONDESPELET så kan jag meddela att det är ett otroligt bra exempel på vad jag kallar ett ALGA-spel. Jag vill minnas att jag vid flera tillfällen har definierat den termen, men för ordning och redas skull, här är min definition hämtad ifrån ett tidigare inlägg på Spelglädje:

”(..)kort sagt skulle jag säga att det är ett spel, inte nödvändigtvis märkt med Alga-logotypen, som innehåller en stor mängd slump och som kan spelas av hela familjen med ögonen förbundna.”

Med det utrett så behöver jag inte berätta mer än att vad vi sysslade med under de följande två timmarna var att slå med tärningarna och flytta våra pjäser runt spelplanen. Visst finns det annat att göra i BONDESPELET också (man kan t.ex. dra kort) men ni som har spelat det vet att det är tärningen som står i centrum, inte spelarna. För tydlighetens skull (och för oinvigda läsare) vill jag här också passa på att nämna att det mål man strävar efter i BONDESPELET är att tjäna så mycket pengar på sitt jordbruk att man kan köpa slottet i spelplanens mitt. Så har vi klargjort det också liksom.

Nåväl. Förutom tärningarna så innehåller BONDESPELET också en utslagsmekanism som rimligen skapades av en person som försökte överträffa Syndaflodens grymheter. Det är nämligen så att spelarna, efterhand som de tjänar pengar på sina gårdar, erbjuds möjlighet att uppgradera sina jordbruk till större och finare varianter. Enkelt beskrivet kan man säga att de nya gårdarna är mer av samma sak som tidigare, fast med högre insatser. Problemet är bara att de stora och fina jordbruken är färre än antalet spelare och när det gäller nivån strax under slottet så finns det bara två platser. När platserna är slut är de verkligen slut och resterande spelare saknar möjlighet att uppgradera. Därmed kan de lika gärna gå och storstäda ett fullt förråd eller liknande, för de saknar helt chans att vinna och har dessutom en evighetslång väntan kvar tills spelet är slut för alla.

Ni förstår säkert vartåt den här historien lutar, men för noggrannhetens skull vill jag ändå grotta ner mig lite i den situation som uppstod. Vi befann oss allihop två nivåer under slottet och Frugans ena syster, som var överlägsen oss andra ekonomiskt, hade planerat att uppgradera sin gård till nästa nivå vid spelårets slut. Hon gjorde också så och lade därmed beslag på en av de två tillgängliga platserna. Kvar att kämpa om den sista platsen under nästa spelår var jag, Frugans andra syster och Frugan själv. Till saken här hör att man får möjlighet att uppgradera sitt jordbruk i den turordning som uppstår när man går ”i mål” efter ett spelår. Är man först med sin pjäs runt spelplanen får man alltså chansen först osv.

Vad som följde var naturligtvis en tärningsmassaker utan dess like. Det frustades, jublades och dreglades runt bordet och ju närmare målet vi kom, desto mer steg spänningen. Stämningen var som mest uppskruvad mellan mig och Frugans syster eftersom vi var de enda som hade råd att uppgradera (Frugan hade nämligen haft otur med en julgransstöld och en brunnsgrävning tidigare). Slutligen ville det sig inte bättre än att både jag och systern gick i mål på samma runda; det hade alltså krävts exakt samma antal tärningsslag för oss att runda spelplanen. Hur brukar sådana tvister avgöras i Alga-spel tror ni? Ja, ni kan ju säkert ana, men just i det ögonblicket var jag lyckligt ovetande.

Efter lite slagning i reglerna förkunnades det att, just det, likalägen skulle avgöras genom tärningsslag. Över två timmars djurhållning, skogsbruk och ”taktisk” briljans skulle alltså kokas ner i ett enda tärningsslag. Där och då tänkte jag inte ens på konsekvenserna när jag fattade tärningen, jag hade ju gjort det flera hundra gånger tidigare under spelet och inte behövt oroa mig nämnvärt, så varför skulle jag göra det nu?

Jag slog en etta. En etta. En  h_lvetes j_vla pissetta!!

Jag minns inte ens vad Frugans syster slog, det blev bara svart. I ett moln av ösregn, blixtar och döda hamstrar lämnade jag rummet och uppsökte ett hörn i ett annat rum. Ackompanjerat av hånskratten från köket spelade min hjärna upp situationen om och om igen samtidigt som jag insåg vilket uselt spel jag hade investerat två av mitt livs dyrbara timmar på. Ilskan visste faktiskt inga gränser och om jag inte hade varit en så väluppfostrad ung man hade jag antagligen tillgripigt valfritt föremål och kastat det rakt i svärmors vitrinsskåp. Frugan, som förresten inte var en Fruga på den tiden, kom gående för att se vad jag gjorde, men vände skrattande igen när hon såg var jag satt. Det gjorde naturligtvis inte saken bättre, så jag satt där resten av speltiden utan att säga ett ord. Jag hatade BONDESPELET så som bara en mor kan hata en fotboll i köket.

Såhär i efterhand kan jag tycka att jag överreagerade något. Jag kan också tycka att jag borde ha sett situationen komma tidigare och förberett mig mentalt på den, men någonstans vill jag också tro att den var nyttig för mig. Inte en enda gång sedan dess har jag utsöndrat en liknande känsloyttring och jag tror faktiskt att BONDESPELS-krisen har gjort mig till en både bättre person och brädspelare.

Lyd därför ett gott råd: Bli aldrig så involverade i ett spel så att ni blir sårade på djupet, det blir inte roligt för någon. Och spela aldrig BONDESPELET, det finns betydligt bättre alternativ där ute.