Rapport från Skyttegravarna: Anachrony

anachrony brädspel spelglädje sällskapsspelPlats: I Tosteberga preteritum och futurum 
Ett spel: Anachrony
4 eventuella världsdominanter: Martin, Anders, Björn och Herr Baguette

Söndagen den 9/4 2017 hade dagen då allt skulle ske kommit. Igen. Förra gången insjuknade jag ju hastigt i en farsot som närmast påminde om en riktigt rejäl influensa, och fick ställa in. Frågan var alltså hur det skulle gå den här gången. Skulle jag vara död? Skulle Björn få nageltrång? Skulle Herr Baguette få permissionen indragen? Och hade Anders överlevt operationen han genomgick veckan innan?

Innan lampan släcktes på lördagskvällen läste jag de 19 sidor som utgör grundreglerna i ANACHRONY en sista gång och tänkte att ”mja, mjo, det här känns faktiskt som att det är under kontroll”. Och med den tanken som sällskap somnade jag stilla in för att aldrig åter vakna förrän nästa morgon när Meepeln tyckte att det var dags att gå upp. I samband med själva uppstigandet gjorde jag en okulärbesiktning av min kropp och kunde konstatera att jag visserligen uppvisade begynnande tecken på lönnfetma, men att det samtidigt inte verkade finnas några rent fysiska hinder för att jag den här gången skulle kunna genomföra den fantastiska ANACHRONY-dagen som planerat.

När jag några timmar senare fortfarande levde och bevittnade hur Björn stegade in genom min ytterdörr utan nageltrång(?), hur Herr Baguette inte bara dök upp utan också hade anammat klädkod mjukisbyxa och hur Anders transporterade sin opererade kropp till närmaste stol utan mer synliga problem än vanligt, kände jag mig lugn. Alla hade kommit på utsatt tid, alla verkade friska och alla hade, som lovat på heder och samvete, läst reglerna i förväg så att regelförklaringen skulle kunna genomföras på ett så enkelt och smidigt sätt som möjligt.

Antagligen anade de att jag skulle vara extremt nöjd om de bara behagade att dyka upp, för någon läxläsning hade de båda lärarna Björn och Herr Baguette inte ägnat sig åt. Däremot hade bankmannen Anders till min stora förvåning ögnat igenom reglerna lite snabbt och till min ännu större förvåning tyckte han sig därmed kunna reglerna så bra att då och då gjorde högljudda instick om regler han kände till. Att regeln i fråga inte var relevant i stunden eller skulle förklaras bara några ögonblick senare verkade inte bekomma honom nämnvärt. Björn och Herr Baguette satt pedagogiskt och betraktade den pågående brödrakampen.

Efter cirka en timmes förklarande, cirka varsin kopp kaffe och cirka 3-4 gråa hår vardera (sånt händer när man har passerat 30), var vi redo att sätta igång själva spelandet. Björn lade raskt beslag på Path of Harmony eftersom harmoni är ungefär det sista adjektiv som skulle användas för att beskriva honom. Anders som ju jobbar på bank bestämde sig för att sköta Path of Progression. Jag själv valde sedan, tvärt emot min egen övertygelse och i princip allt sunt förnuft, Path of Salvation. Kvar till Herr Baguette blev Path of Dominance, vilket passar väldigt bra ihop med den ”härska-och-söndra”-pedagogik han begagnar under sina arbetsdagar.

ANACHRONY är ett strategispel för 1-4 spelare som utspelar sig i framtiden när jorden som vi känner den har kollapsat och åter byggts upp kring fyra ideologier; Harmoni, Dominans, Framsteg och Frälsning. Spelarna antar rollen som ledare för varsin ideologi och måste sträva, dels efter att den egna ideologin ska bli överlägsen de andra, men också för att förbereda sig för en framtida katastrof i form av ett apokalyptiskt meteoritnedslag. Framgångarna bedöms med hjälp av poäng och den som har samlat ihop flest när spelet är slut står som segrare.

anachrony brädspel spelglädje sällskapsspel

Det första som hände var att jag drabbades av analysparalys, det andra som hände var att jag drabbades av förstärkt analysparalys och det tredje som hände var att jag fastnade i vinkelvolten. Reglerna i sig var egentligen inga problem att överblicka, det fanns bara så otroligt många möjligheter att kasta sig ut i att jag inte riktigt visste vilken skinka jag skulle sitta på.

Generellt kan man nog säga att jag har förbaskat svårt att lyckas i tyngre strategispel eftersom det alltid är någon annan som orkar tänka hårdare och bättre än mig. Så verkade fallet vara även denna gång för den franske Herr Baguette uppvisade en väldigt tysk effektivitet genom att mata ut arbetare över hela spelplanen, Anders räknade vinst/förlust som det fullblodsproffs han är och Björn… låtsades nog egentligen bara, men han verkade ha minst lika bra koll som övriga. Själv kände jag mig allmänt patetisk och bestämde mig för att gå ut löst och känna mig fram till en vettig taktik efter hand.

Slutklämmen i ett parti ANACHRONY handlar om att genomföra en framgångsrik evakueringshandling av huvudstaden. Varje fraktion i spelet har ett individuellt grundkrav för att själva handlingen ska kunna genomföras överhuvudtaget, men också en bonusförutsättning som kan ge stora mängder extrapoäng om man har förberett sig rätt. Vi hade nog ganska dålig koll på varandras krav och bonusmöjligheter, men tidigt i spelet var känslan att Herr Baguette var den som skulle bli mest framgångsrik. Han hade ett sådant där otäckt flyt där handlingarna kuggade i varandra perfekt medan vi andra ständigt tycktes sakna en resurs eller arbetare för att kunna göra vad vi egentligen ville och behövde.

anachrony brädspel spelglädje sällskapsspel

Halvvägs in i spelet skrek våra magar efter annat än kaffe och vi bestämde oss därför för att ta middagspaus via två stekpannor kryddkorv med bröd. Under korvkonsumtionen kretsade Herr Baguette som en satellit runt bordet för att försöka räkna ut vem som hade bäst förutsättningar inför avgörandet. Omdömet lydde att den som låg bäst till att vinna var Anders (förmodligen tillsammans med honom själv, men det höll han tyst om), jag hånades som ute ur leken och Björn… ja, han nämndes inte alls. Anders blev nog lite stolt över att utnämnas som favorit, men också högljutt arg på Herr Baguettes tjuvkikande eftersom han, likt första bästa nordkorean tyckte att det som pågick i hans stad skulle förbli en hemlighet.

Själv höll jag ganska låg profil men var övertygad om att den genomeffektive Herr Baguette skulle vinna, att Björn skulle komma sist och att jag och Anders skulle slåss i mitten. Jag visste visserligen att jag hade en ganska bra slutkläm som de andra kanske inte hade räknat med, men eftersom jag sällan orkar räkna efter riktigt ordentligt hade jag ingen koll på hur långt den skulle bära mig.

anachrony brädspel spelglädje sällskapsspel

När allt skulle till att avgöras visade sig Herr Baguette mycket riktigt ha skrapat ihop en riktigt respektabel poängsumma på 55 poäng. Björn, som var så övertygad om att han var sist att han gick och bajsade när vi andra gjorde våra sista drag, kom… mycket riktigt sist med 43 poäng. Anders som vid det laget var rejält uppblåst av favorittrycket sprack som en ballong i ett törnessnår när hans poäng slutade på 49. Jag själv? Jag vann så klart på 57 poäng, precis som sig bör.

Min upplevelse av ANACHRONY blev därmed precis så positiv som jag hade hoppats. Det är tungt, hjärnbrännande, tematiskt, förvirrande i sitt fokus på tidsresor och precis lagom svårt för att tiden ska ägnas åt att fundera över bra drag snarare än vilka regler som gäller. Jag hoppas så klart att det kommer upp på bordet snart igen, även om jag har mina tvivel med tanke på att det är ganska uttröttande att försöka verka intelligent under så lång tid som 2 (4) timmar. Förhoppningsvis kan mina vänner mustra tillräckligt med kraft för att ställa upp några gånger till, jag är redo any day.

Tillfälligt avbrott


Kära läsare. Någon av er har kanske lagt märke till att det inte, som det brukar, har publicerats någon text på Spelglädje idag. Anledningen är lika irriterande som enkel:

Min bredbandsleverantör har fått skit i sitt blåa skåp och jag sitter alltså utlämnad ute på landet utan både internet och wi-fi. Av denna anledning kommer Spelglädjes snart 300-åriga tradition i att uppdateras på onsdagar tyvärr att brytas. Jag beklagar givetvis denna tragedi, men hoppas vara på banan igen så fort mitt mobila ersättningsbredband har levererats.

Kämpa på där ute, ni har i alla fall internet. 🙂

Recension: Machi Koro – Harbor (exp)

machi koro harbor brädspel sällskapsspel spelglädjeSpeltyp: kortspel, familjespel Antal spelare: 2-5 
Speltid: 40 minuter Språk: Engelska 
Ålder: 7+ Tillverkare: Pandasaurus Games

Har ni läst min recension av MACHI KORO? Om inte så är det ett utmärkt tillfälle att göra det nu för annars misstänker jag att ni kommer att ha väldigt svårt att hänga med i den recension som följer. Det har nämligen blivit dags att ta en närmare titt på MACHI KOROS första expansion, HARBOR.

HARBOR har, sedan den kom, haft rykte om sig att den ”fixar” grundspelet och städar bort en mängd problem och brister som envisats med sin närvaro. Men behövs verkligen det? Jag tyckte i alla fall inte det, så när jag valde att investera mina trippelt (minst) beskattade pengar i HARBOR var det helt enkelt bara för att jag ville åt lite mer av det goda. Men märkte ni att jag använde mig av preteritum ovan? Tyckte. En dag upptäckte jag nämligen att det så bejublade MACHI KORO hade hamnat långt in i garderoben och att jag inte var så värst sugen på att gräva fram det igen.

Anledningen? Jag hade märkt att i princip vartenda parti utvecklades på samma sätt. Folk köpte ostfabriker och kombinerade dem med rancher, eller så köptes drösvis med gruvor. Något annat brukade egentligen inte hända och förutsägbarheten var lika stor som variationen var liten. När MACHI KORO väl grävdes fram till bordet igen för ett tag sedan var det därför strikt villkorat från min sida att vi skulle infoga expansionen HARBOR också. I efterhand har jag insett att risken var stor att det där var MACHI KOROS sista dans i mitt sällskap och att allt faktiskt hängde på om HARBOR kunde pumpa in tillräckligt med nytt blod i mekaniken eller inte. Hur det gick?

MACHI KORO fick sin upprättelse! HARBOR lever verkligen upp till sitt rykte och lagar det som är trasigt, och som bonus hörsammar den dessutom en del av kritiken och önskemålen jag lämnade i min i övrigt positiva recension (detta är ett tydligt bevis på att Pandasaurus Games läser Spelglädje).

machi koro harbor brädspel sällskapsspel spelglädje

Den största och viktigaste förändringen med HARBOR hittas i marknaden där tillgängliga byggnader finns upplagda. I grundspelet låg samma byggnader upplagda parti efter parti och det var oftast fritt fram att köpa på sig sin favoritkombination. Nu är det dock slut på förutsägbarheten, marknaden består numera istället av 10 olika och slumpmässigt dragna byggnadstyper och det där vinstreceptet med ostfabriker och rancher som jag kände så väl till blev plötsligt helt värdelöst. Vem kan veta att det ens dyker upp en ostfabrik? Ingen, och om det ändå skulle dyka upp en ostsmackare kanske någon annan hinner knipa den före dig. Med HARBOR infogat handlar MACHI KORO mycket mer om att greppa möjligheterna efterhand som de dyker upp, vilket leder till ett mycket mer spännande och mindre förutsägbart spel.

Den näst viktigaste förändringen är de nya byggnaderna som infogas. De varierar självklart utbudet en hel del, men de förlänger också speltiden vilket gör att t.ex. caféer blir mer lönsamma att bygga. En del av byggnaderna är dessutom sammankopplade med huvudbyggnader (som ju krävs för att vinna), vilket skapar taktik i att utveckla sitt stadsbygge med hänsyn till vad man i övrigt väljer att satsa på.

Och med nyheterna kommer vi oundvikligen till de nya specialbyggnaderna. Vad sägs till exempel att bygga ett Skattekontor som ger dig möjlighet att plundra en rik motståndare på massor av pengar? Eller ett Affärscentra som tillåter dig att helt sonika byta bort en av dina egna byggnader mot en motståndares? HARBOR uppfyller alltså verkligen min önskan om att kunna påverka och förstöra för framgångsrika motståndare. Visserligen är det fortfarande tärningen som bestämmer om man ska lyckas eller inte, men jag lovar att det finns få saker i spelvärlden som är så tillfredsställande som att lyckas aktivera sitt Skattekontor mot en spelare som precis skulle till att vinna…

machi koro harbor brädspel sällskapsspel spelglädje

Den tredje och sista stora förändringen är att HARBOR infogar möjlighet till att spela med 5 spelare. Jag ska ärligt säga att jag inte har testat det ännu, Meepeln är ju fortfarande lite liten, men eftersom det har hänt att MACHI KORO har uteslutits som spelalternativ när vi har varit fler än 4 spelare välkomnar jag möjligheten med öppna armar. Tillåter jag mig att spekulera lite om hur det kan bli ser jag ett konkurrenskaos där pengar och byggnader byter ägare i ett tempo som kanske är lite väl högt, men det återstår att se den dagen jag provar. För prova, det ska jag definitivt göra.

Sammanfattningsvis, adderar man alla förändringar och tillägg som HARBOR kommer med blir summan variation. Förbi är tiden då ett parti MACHI KORO är förutsägbart interaktionslöst och trist; med HARBOR infogat finns många fler vägar att ta mot segern, fler byggnader att välja mellan och med de nya specialbyggnaderna skapas en väldigt trivsam rivalitet mellan spelarna. Det nya upplägget på marknaden gör också att spelarnas städer sällan är särskilt lika varandra och varje enskilt tärningsslag blir därför mer utslagsgivande och spännande.

Minns ni förresten att jag skrev i grundspelsrecensionen att Björn var så lyrisk över MACHI KORO att han skulle både köpa och expandera det bums? Eftersom Björn är Björn fick han aldrig ändalykten ur vagnen tillräckligt mycket för att göra det, men efter att ha provat HARBOR lossnade han rejält och beställde grundspel, expansioner och hela rubbet av tillbehör. Bara en sån sak.

Att vara inställd

brädspel spelglädje sällskapsspel

Det var lördag. Himlen var oskyldigt grå. Det snöblandade regnet slog mot trädäcket på typiskt vårvintermanér. Familjen var införstådd. Matbordet var bokat och avtorkat. ANACHRONY, spelet som jag väntat på att få spela i snart ett år, var laddat. Björn och Herr Baguette var inbokade på heldagsbasis. Minsta motståndets lag hade ersatt alla andra lagar som vuxna familjemänniskor måste följa. Ja ni märker, förutsättningarna för en fantastisk dag i brädspelsnörderiets tecken var utomordentligt gynnsamma.

Veckan innan lördagen ägnade jag, förutom till att arbeta, åt att försöka lära mig ANACHRONYS ganska omfattande regelverk. När de två vännerna som kommer på besök båda är lärare och pedagoger blir liksom pressen monumental gällande regelförklaringen och då gäller det att kunna sina saker. Har ni förresten förklarat spelregler för lärare någon gång? Det är otäckt. Man kan riktigt se hur de analyserar varje ord man säger och stoppar allt i sina kunskapsbanker gällande tillvägagångssätt som inte är pedagogiskt korrekta. Konstigt nog vill de aldrig själva förklara några regler, men den fördjupningen tar vi en annan gång.

På förberedelseveckans torsdag började jag känna mig lite märklig. Liksom febrig. Stärkt av det faktum att jag skulle vara ledig på fredagen och min stora längtan till lördagen mustrade jag all kraft jag kunde hitta och slutförde ändå min arbetsdag enligt plan. Att jag, när jag kom hem på kvällen, hade över 38 graders feber var jag varken särskilt förvånad eller orolig för. Lite feber har ju ingen dött av och eftersom feber går över lika fort som den dyker upp var jag säker på att vilodagen skulle skänka mig all läketid jag behövde för att den stora lördagen skulle kunna genomföras både med glädje och vigör.

Fredagen blev precis så full av vila som jag hade hoppats och jag ägnade mig åt rejäla vätskeintag och allmänt soffliggande. På kvällen innan jag somnade länsade jag Youtube på regelförklaringar och när jag somnade kände jag mig både förväntansfull och extremt förberedd på pedagogernas granskande blickar. ANACHRONY skulle äntligen ske!

På lördagen vaknade jag mycket tidigare än beräknat. Närmare bestämt 04.32. Innan jag vaknade drömde jag om hur jag, Björn och Herr Baguette spelade ANACHRONY tillsammans, men mitt i lirandet visade sig allt jag hade förberett vara helt förgäves. Spelplanen stod inte att känna igen, jag hade glömt bort reglerna och jag kände mig dessutom omåttligt förvirrad kring vad jag höll på med överhuvudtaget. ”Spela spel? Hur gör man det? Varför? De andra verkar ju ha koll på vad de gör, så det är bäst att jag låtsas att jag också har det. De är ju pedagoger och inför dem vill man ju inte verka korkad och obildad.” tänkte mitt drömmande jag. Alltihop var dessutom insvept i ett flummigt, roterande moln av yrsel och svettvåta sängkläder.

Ni som har varit där själva vet precis vad drömmen var. Japp, en feberdröm. Medan Frugan, extremt kärleksfullt och sympatiserande, gick för att hämta dubbel dos Alvedon lät jag mina svettvåta fingrar SMS-fälla bilan över den ljuvliga lördagen och döda allt hopp, inte bara för mig, utan för mina speltörstande vänner. Allt vi hade planerat, allt vi hade sett fram emot och precis allt vi hade ställt in oss på blev… inställt.

Vad gör man då när någon, inte bara slår undan benen på en, utan dessutom sågar av dem med rostigast tänkbara figursåg och hoppar på dem? Jag bad mig själv, Björn och Herr Baguette skriva några rader i ämnet och dessutom ange en färg som hade präglat dagen. Det här är berättelsen om vad tre speltörstande, medelålders män gjorde och kände den där lördagen som egentligen skulle ha varit trevlig.

Martin:

Drogad av två Alvedon och ett stort glas vatten sov jag till över 11 på förmiddagen. När jag vaknade förvånades jag över att Meepeln hade misslyckats med att godmorgon-spränga mitt febertyngda huvud och jag tänkte dessutom, extremt bittert, att om det inte vore för mig så skulle ett parti ANACHRONY pågått på våningen under. Med en gångart (och förmodligen ett utseende) som hade passat bra i The Walking Dead hasade jag mig ner för trappan och påbörjade sammanställandet av något som påminde om frukost. Arg över att jag hade blivit sjuk och avgrundsdjupt besviken över att speldagen som jag hade byggt upp så mycket förväntningar kring hade ställts in, walkingdeadade jag mig ner i mitt TV-rum och påbörjade något som skulle visa sig bli ett maraton i Sopranos-tittande. Kanske skulle jag kunna döva mitt lidande om jag ägnade dagen åt människor som hade det värre?

Fel. Folk dog. Lemlästades. Betedde sig allmänt svinigt. Men ingen hade det värre än en blek, medelålders man smittad av en allförgörande farsot. Följande SMS-konversation med Björn gjorde knappast saken bättre:

Björn: Jag har haft SKITTRÅKIGT idag, bara så du vet!

Martin: Och jag då!? Som tvingas se speleländet ligga framme samtidigt som jag försöker kämpa ner mina drygt 38 grader!

Björn: Jag lider med dig, men prioriterar mitt eget lidande, givetvis.

Det är verkligen härligt med vänner som bryr sig. Dagens färg: Snorgrön.

Björn

Lördagen blev en tråkig historia. Efter att jag hade vaknat och sett det sms vari Martin förvandlade allt mitt hopp om en någorlunda trevlig dag till rök och aska, satt jag i en stunds tysthet och stirrade in i den karga, bistra verklighet som är min tillvaro. Än en gång skulle jag alltså behöva konfronteras med hur innehållslöst mitt liv är.

För att distrahera mig själv från meningslösheten i min existens gjorde jag några tafatta försök att planera sociala aktiviteter med andra människor. Det gick givetvis rakt åt helvete; alla var upptagna med sina egna liv, och hade inte tid åt att hjälpa mig med min kris.

Dagen slutade med att jag låg i min soffa och spelade Horizon: Zero Dawn på mitt PlayStation, samtidigt som jag plågade mig själv med att kolla på Instagram för att se hur pass roliga och aktiva alla andra var.

Skulle jag beskriva lördagen med en färg, då vore den färgen onekligen grå.

Herr Baguette:

Jag ser rött, ibland blir man bara trött.

Hur kan jag känna mig hel nu när det inte blir spel?

Fann tröst i besserwisser och rödtjut.

Så fann den lördagen sitt slut.

Recension: Steampunk Rally

steampunk rally brädspel sällskapsspel spelglädjeSpeltyp: familjespel, strategispel Antal spelare: 2-8 
Speltid: 45 min Språk: Engelska
Ålder: 13+ Tillverkare: Roxley Game Laboratory

Tänk dig att du skulle få möjlighet att samla några av historiens största uppfinnare och vetenskapsmän på en bergstopp i Schweiz. Skulle du göra det då? Förmodligen skulle de vara djupt oense om vem som hittade på vad och förmodligen skulle det leda till att de började putta ner varandra från toppen. Så, kanske, kanske inte va? Men tänk dig att det i samband med den där toppträffen också anordnades en tävling om vilken vetenskapsman som kunde ta sig ner från berget fortast med hjälp av en egenkonstruerad manick. Tävlingen skulle bli kaosartad, full av slapstick och de skulle definitivt låta bli att putta ner varandra från toppen. Skulle det förändra något? Självklart skulle det göra det!

Vilken tur då att STEAMPUNK RALLY behandlar just den sistnämnda situationen och att möjligheten inte är längre bort än en spelkartong nära just dig; en kartong som, förutom med vetenskapsmän, är underbart fylld med maskinkort, markörer och framförallt tärningar i mängder. Klara, färdiga, gå!

STEAMPUNK RALLY utspelar sig på två fronter per deltagare: På racerbanan ner för berget, där varje spelare har sin spelpjäs, och på bordet där varje tävlande bygger den uppfinning som spelpjäsen representerar. Den stora utmaningen ligger i att anpassa sin uppfinning så att den på ett så smidigt och kraschfritt sätt som möjligt kan hantera de hinder racerbanan innehåller. Själva målet med alltihop har ni säkert räknat ut vid det här laget, men ni har med all säkerhet räknat fel; STEAMPUNK RALLY går nämligen inte ut på att ta sin pjäs först över mållinjen. Nej, här handlar det istället om att i omgången efter att någon har passerat mål vara den som har tagit sig allra längst. Det öppnar för spektakulära spurter och skapar bilder i mitt huvud om hur en konstifik grunka frustar, studsar och demolerar sig fram i en sista våldsam satsning för att passera sina motståndare.

Centralt för själva manickbyggandet är maskinkorten. Nya sådana fördelas varje spelvarv genom en draft-fas där alla deltagare får fyra kort var, väljer ett av dem och sedan skickar dem vidare till nästa spelare. Korten går alldeles utmärkt att bygga in i sin uppfinning, men går precis lika bra att skrota i utbyte mot en angiven bränslesort som motsvaras av en viss tärningsfärg. De inbyggda maskinkorten uppfyller olika funktioner i farkosten, men långt ifrån alla ger den omedelbara effekten att maskinen flyttar sig framåt. Nej, här gäller det att skapa konstruktiva kedjereaktioner för att skapa bästa möjliga förutsättningar att förflytta sig framåt snabbt (och någorlunda säkert).

Om man t.ex. stoppar in röda tärningar (motsvarande brännbart material) i en ångkokare så producerar den ånga (blåa tärningar) som i sin tur kan driva en propeller som genererar ett visst antal förflyttningar på racerbanan. Eller så kan man använda ångtärningarna till att generera elektricitet (gula tärningar) som i sin tur driver kraftfulla raketmotorer. Eller, varför inte bara gå lite wild and crazy och stoppa de röda, brännbara tärningarna direkt in i de nyinstallerade hjälpraketerna med både liv och lem som insats?

Ni förstår själva, här finns det många olika möjligheter och då har jag inte ens nämnt att varje maskinkort har specifika krav på tärningsvalörer för att fungera, samt att använda tärningar ligger kvar och blockerar i uppfinningen tills man aktivt ”ventilerar” bort dem. Sen är det ju så klart det där med förflyttningarna på racerbanan också, det finns två sorters förflyttning: rörelse och mjuk rörelse, och beroende på vilken sort man har möjlighet att använda bör man ta hänsyn till eventuella hinder om man inte vill se sin uppfinning explodera i ett moln av vatten, luft och gammel bös.

steampunk rally brädspel sällskapsspel spelglädje

Jag tror att det där är ungefär allt ni behöver veta för att kunna aspirera på en plats i det här helgalna vetenskapsracet. Frågan är bara, tycker jag att ni borde göra det? Både ja och nej faktiskt.

Ja. Jag gillar verkligen att STEAMPUNK RALLY är fullt av karaktärer hämtade från verkligheten. I lådan trängs bl.a. Albert Einstein med Alexander Graham Bell och Marie Curie, och på något mystiskt sätt känner man historiens vingslag flaxa trots det något lattjolajban-aktiga speltemat. Extra glad blir jag av att varje uppfinnare har specialegenskaper som passar bra ihop med vad de faktiskt har lämnat efter sig; Nikola Tesla har t.ex. en fallenhet för att hantera elektricitet och Bröderna Wrights farkost tycks ganska ofta sväva ovan mark. Spelet innehåller inte mindre än 16 olika kändisar, så det finns gott om utrymme att variera sig, utforska respektive karaktärs egenskaper och så klart, att hitta sin favorit.

Redan när man läser reglerna känner man hur knepigt och galet STEAMPUNK RALLY kan bli (och ofta blir). Hela temat stinker av romantiserad maskinvetenskap och har man någonsin varit en liten grabb i sitt liv så går det inte att undvika en nostalgisk ilning längs ryggraden. Man kan riktigt höra klonket och pysandet från de märkliga uppfinningarna samtidigt som artwork och fantasi skapar slapstick-humor av allra högsta klass.

En fantastiskt trevlig detalj är att man både tillåts och uppmuntras att försöka skapa listiga kedjereaktioner i sin uppfinning för att maximera dess funktioner. I all sin enkelhet känns det vetenskapligt på ett sådär pojkrumskt sätt; precis som när man satt och spelade The Incredible Machine på sin Pentium 75. Jag inser att det är väldigt mycket prat om pojkrum och små grabbar nu, men jag sitter absolut inte här och påstår att STEAMPUNK RALLY är ett spel bara för killar. Nej, min poäng är snarare att jag tror att det här tilltalar personer som har ägnat entusiastiska timmar åt att laga sladdstyrda bilar, köra ångmaskin och bygga egna disko-lights av Lego lite mer, och bland dem misstänker jag att vi killar är något överrepresenterade.

Jag gillar också att tärningarna infogar sin sedvanliga slumpmässighet i maskineriet. Man kan bygga en fantastisk manick, men måste ändå lita till en viss grad av tur för att få den att fungera som man har tänkt sig. Man kan så klart tycka vad man vill om slump, men här tycker jag att den slinker in i temat på ett utmärkt sätt. Vem var det som sa att det alltid går som man har tänkt sig när man forskar fram vetenskap? Nej just det, fråga bara Marie Curie.

steampunk-rally-race-web

Nej. Interaktion mellan spelarna saknas nästan helt och hållet och det är ett problem för mig. Jag förstår absolut poängen med att spelarna ska göra delar av sina drag simultant för att minimera väntetid, men det gör också att man till stor del tappar kontakten med varandra och dessutom försvinner den naturliga felkontroll som kommer automatiskt om man följer varandras drag. Visst är det så att draft-fasen tillför lite interaktion eftersom den ger möjlighet att påverka vilka maskinkort som är tillgängliga för motståndarna, men vad fyller det egentligen för funktion om man redan har tappat kollen på vad de egentligen håller på med? Kom dessutom ihåg att STEAMPUNK RALLY tillåter så många som 8 spelare och ni förstår att det här är ett spel som inte uppmuntrar särskilt mycket taktiskt rävspel spelarna emellan; det blir liksom mer ”bygg din farkost och hoppas att det räcker” istället.

Vidare saknar jag en mekanik som tillåter uppfinningarna att påverka varandra på racerbanan, för visst hade det varit kul om man hade kunnat köra lite folkrace ner för berget eller kunnat avfyra enkla små vapen mot varandra? Eller varför inte göra en Göta Kanal och skruva bort konkurrentens (ena) propeller? Här tycker jag verkligen att det finns utvecklingspotential i STEAMPUNK RALLY, vilket mitt i det här interaktions-eländet skänker mig hopp inför (expansions?)framtiden. Ge mig sabotage, småaktighet och mer explosioner!

Klargörande efter påpekande från läsare: STEAMPUNK RALLY innehåller s.k. boost cards (som också finns med i draft-fasen) och som, OM omständigheterna är de rätta, faktiskt tillför en del av den interaktion och småaktighet jag saknar. Så, antingen spelar min grupp för självcentrerat för att korten skulle få chans att påverka särskilt, eller så behöver de kunna ge bra effekt i fler situationer, oklart vilket. Ni får avgöra själva, nu har jag i alla fall nämnt att de existerar och slipper se mig över axeln varje gång jag är ute. 😉

Har ni bestämt er för ”ja” eller ”nej”? Det har inte jag. STEAMPUNK RALLY har så pass mycket charm att jag inte kan låta bli att tycka om det trots att jag tycker att den begränsade interaktionen dämpar väldigt mycket av spelets potential. Spelet blir därför, för mig, något av ett vetenskapligt problem som inte har fått sin fullständiga lösning ännu; jag ägnar gärna tid åt det men väntar samtidigt på framtiden då nya rön kommer(?) att ta det till nya höjder.

Anachrony – Unboxing

Skördetid. Vilket underbart ord. Och den tiden är nu. Jag minns mycket väl hur jag, förra våren, med hjälp av Frugans iPad, planterade mitt frö genom att pynta drygt 700:- till Kickstarter-kampanjen för ANACHRONY. Sedan dess har jag tålmodigt vattnat, gödslat och, kanske framförallt, väntat på att mitt slit skulle bära frukt.

anachrony brädspel spelglädje sällskapsspelJag är inte säker på hur mycket vattnandet och gödslandet egentligen har hjälpt, men i förra veckan tittade min växt äntligen upp ur brevlådan. Det ska sägas direkt, jag hade förväntat mig att ANACHRONY skulle vara ett fysiskt stort spel, men när jag råkade lägga lådan framför Meepeln blev jag… sådär nördigt glad som jag inbillar mig att bara vi brädspelare kan bli. Storleksförhållandet mellan en Kickstarter-utgåva av ANACHRONY stående på högkant och en sittande 10-månaders dotter är nämligen sådant att dottern har svårt att synas överhuvudtaget. Visserligen väger spelet bara 5.81 kilo (medan dottern väger ungefär det dubbla), men det är ju faktiskt storleken som räknas här.

Eftersom jag är ett sådant praktexemplar i karaktär och förmåga att lägga band på mig själv bestämde jag mig för att inte fördjupa mig särskilt mycket mer just då och istället ägna resten av kvällen åt familjen (jag vet, det är sjukt). När morgondagen grydde studsade jag dock upp före tuppen, kastade i mig min frukost, hängde ut Gone Boardgaming-skylten på ytterdörren och laddade kaffebryggaren med bästa möjliga innehåll. Det var dags. Nu kanske ni tror att det betyder att jag kastade mig över ANACHRONY som om jag vore min bror och en taco-tallrik, men med åldern (i alla fall min) har ett lugn tillkommit som låter mig njuta av min egen iver. Så jag satt bara där och beundrade lådan. Njöt av specialomslaget. Läste på baksidan om allt jag skulle hitta inuti.

ANACHRONY är ett strategispel för 1-4 spelare som utspelar sig i framtiden, när jorden som vi känner den har kollapsat och åter byggts upp kring fyra ideologier; Harmoni, Dominans, Framsteg och Frälsning. Spelarna antar rollen som ledare för varsin ideologi och måste sträva, dels efter att den egna ideologin ska bli överlägsen de andra, men också för att förbereda sig för en framtida katastrof i form av ett apokalyptiskt meteoritnedslag.

I takt med att kaffedoften spred sig på det där fantastiskt hemtrevliga sättet bestämde jag mig ändå till slut för att skrida till verket. Försiktigt hasade jag bort omslaget och… hittade en ännu vackrare låda under. Den omöjliga logotypen fångade omedelbart min blick och när jag dessutom upptäckte att den var upphöjd och gick att känna förstod jag att jag var kär. Sist jag överraskades av en så vacker kartong handlade det om DEAD OF WINTER (vi känner ju alla till hur det gick vid det här laget) och det är bara att erkänna rakt upp och ned: Lådan till ANACHRONY är det vackraste jag någonsin har sett i spelväg (min halvusla bild nedan gör den definitivt inte rättvisa).

anachrony brädspel spelglädje sällskapsspel

Väl under locket fortsatte materialist-fixen. Mängden komponenter och attiraljer jag möttes av var inget annat än enorm och jag blev faktiskt något överväldigad. Åtta ark med markörer och brickor att puncha, flera plastade förpackningar med både kort och spelplaner i olika storlekar. Var skulle jag börja? Vilka delar var till vilken expansionsmodul? Hur i hela helsinki sorterar man en så rejäl mängd prylar i en så liten mängd zip-påsar? Och varför fanns det ingen insert i lådan?

Försiktigt och allmänt andäktigt grävde jag mig nedåt. Det första jag stötte på var 1 ton regelböcker på flera olika språk, vilket irriterade mig våldsamt. Materialist eller inte, jag behöver inte en flera centimeter tjock lunta med regelhäften som jag inte förstår. Praktikern i mig undrar om det verkligen är så svårt att bara bifoga de regler som behövs i respektive region, men eftersom ett så stort företag som IKEA fortfarande envisas med att skicka instruktioner för handhavande av bordsben på alla världens språk ska jag inte klaga för mycket. Jag tror förresten att jag ska lämna de franska reglerna till Herr Baguette så får han återgälda tjänsten från senast

Regelirritationen glömdes sedan lika snabbt som den hade blossat upp. Underst i boxen låg nämligen en låda fylld med fantastiskt detaljerade och stora (55 mm) miniatyrer. Jag är egentligen lite allergisk mot den miniatyrvåg som sköljer över Kickstarter, min uppfattning är att utvecklare allt för ofta skryter om massiva mängder av plastfigurer för att dölja spelmässiga brister, men miniatyrerna i ANACHRONY är helt fantastiska att skåda (och dessutom bonuslullull som bara finns för att höja stämningen). Tunga är de också, 30 gram styck! Det blir till att starta upp målarverkstaden igen för att tvätta bort den gråa och trista färgen.

anachrony brädspel spelglädje sällskapsspel

Och så var det ju det där med att puncha och sortera markörer. För mig är är det något av en meditativ sysselsättning så även om jag fick komplettera med några egna zip-påsar för att kunna organisera allt som jag ville njöt jag för fullt. DEFCON 1 höll dock på att utlysas vid ett tillfälle eftersom jag upplevde att det saknades ett kort till en av expansionsmodulerna. Till allas lycka undveks kärnvapenkrig med en hårsmån; kortet hittades i en korthög (ja) där det inte borde ha legat (det är i alla fall min version).

Hursomhelst, efter 1,5 timmars sorterande var jag äntligen färdig och redo att stoppa ner allt i lådan igen. Då uppstod problem 1A i materialistens krishandbok: Hur ska allt få plats? Jag skojar inte, värre trängsel i en spelbox har jag aldrig stött på och då mäter den ändå 42 x 29,5 x 10 cm. Som tur var gick det att lösa genom att kasta ut reglerna jag inte förstod och att dra in magen riktigt ordentligt; sedan gled både lock och extra omslag snällt på. Säg såhär, nu förstår jag varför det inte fanns med någon insert.

anachrony brädspel spelglädje sällskapsspel

Sammanfattningsvis kan man säga att jag är ganska entusiastisk över ANACHRONY. Eller, ganska är en rejäl underdrift för jag tror att denna unboxing bara är starten på kärlekshistorien. Skulle man kunna idka coitus med ett brädspel så är det i nuläget ANACHRONY jag skulle välja; artwork, storlek, komponentkvalitet och tyngd. Allt stämmer.

Nu hoppas jag bara att det är roligt också. Men det är det ju. På lördag får jag facit.

Ich habe hunger!

spelglädje brädspel sällskapsspel essenI oktober varje år brukar jag sprida massiva mängder av bitterhet omkring mig. Inte minst här på Spelglädje eftersom jag vid det laget brukar sitta och redogöra för vinnarna av Guldtärningen istället för att befinna mig i Tyskland på en av världens största brädspelsmässor. Varje gång det har hänt har min hunger efter brädspelsnörderi på sydligare breddgrader raskat mer uppåt än kurvan x^3 – 2x^2 – 2x + 1 gör vid ett x-värde mellan 2 och 3,5 (för er som inte orkar leta upp videoklippet jag använde för att komma fram till det så kan jag meddela att den där kurvan pekar väldigt mycket uppåt), och man kan nu säga att jag är hungrig i nivå med ett grundskolebarn på en grönsakssoppetorsdag.

Was macht man då när man habe hunger? Jo, man Essen så klart!

Ja, jag hittar ut själv och allt det där. Dock tycker jag det är fullt tillåtet att ordvitsa hur mycket som helst just nu eftersom jag är så odrägligt nedra nöjd. För bara 2 veckor sedan var mina tankar på helt andra ställen än Nordrhein-Westfalen och jag hade, om sanningen ska fram, inte ens övervägt att förverkliga min dröm om att besöka Spiel i Essen det här året. ”Det får bli ett annat år detta året också” tänkte jag i hur vanlig ordning som helst.

Men så dök han upp på sin vita springare, Herr Baguette. Vid en gemensam måltid på vår arbetsplats kom ämnet på tal och innan jag visste ordet av så var han i full färd med att varsamt plocka ut tummarna ur min ändalykt. I en matsal! Det lät ungefär såhär:

Herr Baguette: Men ska vi inte ta och åka till Essen ihop?

Martin: Eh, jo, ja. Varför inte?

Och så var det bestämt. Utan att jag hade  hunnit med att analysera om dylik spontanitet ens är laglig i det här landet var ett rum på Luise City – An der Philharmonie bokat (kom gärna och hälsa på i spelrummet) och jag var därmed ytterst inblandad i något som jag redan nu vågar fastslå blir årets absoluta höjdpunkt. Nu måste jag bara ta reda på hur jag ska ta reda på allt jag behöver veta inför resan och ovanpå det lära mig mängder av mässnödvändiga life hacks; jag misstänker nämligen att orch-armén i Sagan om Ringen bara är en mild bris i jämförelse med vad som väntar i mässhallarna. Jag har förresten redan börjat skissa på en lista med viktiga frågor:

  • Hur många spel får (inte) plats i en kabinväska?
  • Hur får man tag på en jättestor transportlåda, som inte är fylld av majonnäs, i Tyskland?
  • Hur många spel kan Postnord förstöra/slarva bort mellan den svenska gränsen och mitt hem?

Nu verkar utbudet av överlevnadslitteratur om allt som rör Spiel i Essen vara ganska välsorterat, så jag är faktiskt inte speciellt orolig för någonting (utom den sista frågan som oroar mer än den borde). Jag ska helt enkelt bara njuta av stunden och åka med. Och köpa spel så klart. Jag, fast egentligen bara Frugan, vill inte ens tänka på hur mycket spel som kan tänkas flytta norröver framåt höstvintern, men om jag lockar med en tur till IKEA efteråt kanske hon blidkas något. Att själva syftet med turen är att få tag på ett stort och rymligt spelskåp att ersätta hennes klädbyrå med kan vi ju hålla tyst om.

Hur kommer då mitt Essen-spektakel visa sig här på Spelglädje? Det är oklart i nuläget, men rimligen kommer jag att dela med mig lite av mina förberedelser och under själva mässan planerar jag att bli en av de där fruktansvärda Essen-Instagrammarna som irriterar och frestar alla hemmavarande entusiaster till vansinne.

Jag längtar till oktober. På ren Ranelidska, det har aldrig gjorrts förut.

Recension: Hästspelet

hästspelet brädspel sällskapsspel spelglädjeSpeltyp: familjespel Antal spelare: 2-6 
Speltid: 25-80 min Språk: Svenska 
Ålder: 10+ Tillverkare: Hästspelet Sverige

Tideräkningen har slagit om till 2017. Som en snart 35-årig homo sapiens som mer eller mindre alltid har spelat sällskapsspel i någon form ser jag tillbaka på en barndom där jag och min bror spelade framförallt MONOPOL och JÄGERSRO med pappa. För mig är nyss nämnda spel nostalgi på allra högsta nivå och även om jag på senare år har utvecklat ett hälsosamt förakt för det förstnämnda spelet minns jag spelandet med värme. Just därför vet jag inte riktigt vilket ben jag ska stå på när jag nu har HÄSTSPELET liggande på mitt spelbord. HÄSTSPELET är nämligen ett spel som borde vara ett nostalgiskt minne från barndomen, men som istället är ett sprillans nytt familjespel från 2016.

HÄSTSPELET går ut på att vara den förste som uppnår tre stycken milstolpar. Milstolpe 1 handlar om att bygga ut sin hästgård på olika sätt, Milstolpe 2 handlar om att samla vinstdiplom i trav, hästhoppning och/eller dressyr och Milstolpe 3 går ut på att samla ihop en viss summa pengar i kontanter. Hur svåra milstolparna ska vara att uppnå bestämmer man i förväg, för beroende på hur länge man tänker sig att spela finns det tre svårighetsgrader att välja emellan. Sina mål uppnår man… genom att slå med tärningarna. Ja, ni läste rätt.

Mekaniken som driver HÄSTSPELET är nämligen samma gamla klassiker som driver MONOPOL, BONDESPELET, TP och i princip alla andra räliga spel som tillverkades före 1990; slå x antal tärningar, flytta och reagera. Det här är självklart hopplöst förlegat och inget mindre än en rejäl sågning duger egentligen i det här läget, men låt oss hålla lite i hästarna här och istället berätta lite mer om vad man kan råka ut för som spelare av HÄSTSPELET. Förutom rutor där man får betala diverse kostnader som veterinär, kraftfoder och hovslagare, finns det gå till valfri ruta-rutor, hästmarknader där man kan köpa nya kusar och självklart hittar vi också klassiska inackorderingsrutor där du måste betala en kostnad hos en motståndare beroende på hur utvecklad hästgård hen har.

Det finns också sponsorrutor som fyller på vinstpotten inför kommande tävlingar – väldigt mycket av spelets kostnader hamnar förresten just i potten så den kan bli rejält stor om ingen lyckas landa på en tävlingsruta på en stund. Tävlingarna  avgörs naturligtvis medelst mer tärningskastande. Någon djupare taktik än att undvika att slå en fyra när du står inför ett hinder på hästhoppningen eller att skynda sig att slå en femma om man har råkat hamna på en ruta med en femma på i dressyren finns inte, så det är bara att ladda sina tärningar så gott det går i jakten på storkovan och vinstdiplomen.

Slutligen finns rutor innehållande Frågor, som är precis precis vad de låter som och spelets enda riktiga skicklighetsmoment, och Mockor, som närmast kan jämföras med händelsekorten som finns i HÄSTSPELETS förfäder. Dessa hanteras däremot på ett betydligt modernare vis än traditionellt eftersom de bara går att komma åt genom en app som är gratis att ladda ned till sin digitala enhet. I appen skriver man in spelarnas namn och viktigast: anger vilken åldersgrupp respektive spelare befinner sig i (på så sätt får varje spelare nämligen frågor som är anpassade efter just sin ålderskategori). Frågorna är förresten långt ifrån enbart hästinriktade, något som känns nödvändigt för oss oinvigda, men samtidigt känns det märkligt och lite spretigt att plötsligt få svara på vem som sköt Lee Harvey Oswald i ett i övrigt så hästtematiskt spel.

Mockorna, eller främst innehållet i dem, är väl det som jag tycker skjuter in mest nytt blod i den här i övrigt uråldriga speltypen. De kan självklart uppmana en att gå till en viss ruta (känns det möjligen igen?), men många av dem travar mer åt partyspelshållet där spelare kan uppmanas att vara serveringspersonal till övriga under ett spelvarv eller få order av sin dietist att inte äta något förrän man har varit med i en tävling. Vissa av Mockorna är på gränsen till löjliga (som t.ex. en uppmaning att läsa upp sitt senast skickade sms högt), men generellt tycker jag ändå att de är småroliga och tillför en hel del action.

hästspelet brädspel sällskapsspel spelglädje

Så, vad tycker jag då egentligen? Blir det någon sågning? Tja, det går verkligen inte att sticka under stol med att tiden hade galopperat om HÄSTSPELET långt innan det ens släpptes. Tiden då man kan låta tärningar avgöra precis allting och komma undan med det är liksom förbi för längesedan och sett i det ljuset är HÄSTSPELET inget annat än en dinosaurie som borde skickas tillbaka till den urtid det kom ifrån. Men. Nu råkar jag ha en liten nostalgisk vurm för gamla omoderna klassiker och spelar gärna JÄGERSRO ibland (trots att det är hopplöst obalanserat) och fram till i somras spelade jag faktiskt MONOPOL en gång om året. Så… sett i det ljuset är faktiskt HÄSTSPELET ganska roligt. Men som sagt, tiden har både sprungit förbi och varvat; såhär ser inte ett modernt sällskapsspel ut och det går liksom inte att dölja genom att stoppa in en app.

Sammanfattningsvis kan man då säga att om man tycker att de gamla klassikerna från Alga är ena riktiga höjdare så har man garanterat också roligt med HÄSTSPELET (förmodligen dessutom ännu lite roligare än man är van vid eftersom att omväxlingen i händelserna på spelplanen och i appen är betydligt större här). Söker man däremot något modernare gör man bäst i att rida vidare i speldjungeln utan vägran, 2017 är här.

Att skapa ett spel #3

vendetta brädspel sällskapsspel spelglädjeOm världen hade varit en plats där man kunde lita på att saker skulle gå som planerat hade de här raderna inte funnits direkt under ovanstående inläggstitel. De flesta av er förstår förmodligen ingenting just nu, men ni som var med på Spelglädje under 2015 minns kanske Björns lilla ”Skapa-ett-eget-spel-artikelserie”? Det blev en Del 1 och en Del 2, men sedan avslutades det hela som Björns ambitiösa projekt i allmänhet gör, med ett diminuendo ut i den eviga upphördheten.

Är då detta ett försök att förminska Björn samtidigt som jag stolt utannonserar att jag själv har börjat knåpa på ett eget spel? Inte alls, jag skulle aldrig ens komma på tanken att ge mig på spelkonstruktion eftersom jag är väl medveten om mina, framförallt matematiska, begränsningar. Nej, det där med att koppla ihop avancerade sannolikhetsberäkningar med roliga teman låter jag bättre lämpade personer sköta, vilket osökt leder mig in på min ärade kollega Herr Baguette (han är lite fransk). Han har nämligen haft den ytterst goda smaken att svänga ihop VENDETTA, ett maffiaspel i renaste Al Capone-stil. Hur han fick ihop liret övergår mitt förstånd fullständigt, men samtidigt ska man ju ha med sig att han har skrivit en avhandling om det svenska folkhemmet. På franska. Men han gillar inte Melodifestivalen. Ja ni hör, han är verkligen en speciell figur den där Herr Baguette.

Rent materiellt består VENDETTA av resterna av ett gammalt TP, ett gäng plundrade RISK-pjäser och en mängd arbetsplatslaminerade brickor och kort. Artworken består av blyertskonst på grundskolenivå och spelplanen ramas in av den där poängräkningen som alla vi som har spelat ett Euro-spel känner igen. Det bör dock tilläggas att räkningen går motsols, men har man någonsin kört en Renault vet man ju att det är typiskt franskt att göra tvärtom.

Tvärtom eller inte, vi hade faktiskt riktigt roligt när vi spelade VENDETTA i lördags. Herr Baguette hade utsett mig till spelledare med fullt ansvar för att både läsa reglerna och förstå dem. ”Det ska bli roligt att testspela med riktiga spelare, VENDETTA har tidigare bara spelats med en massa fransmän som drack öl samtidigt” sa han och satte sig med armarna i kors och väntade på att alla pedagogiska regelsvagheter skulle blotta sig. Till en början kände jag mig ganska besvärad över att behöva ta ansvar över ett spel som någon annan vid bordet kände till bättre än mig, men snart blev jag varm i baskern och Herr Baguette fick övergå från att sitta tillbakalutad till att frenetiskt notera otydligheter och brister medelst bläckpenna.

vendetta brädspel sällskapsspel spelglädje

Nu kanske det låter som att VENDETTA var ett korthus som föll ihop så fort vi började skaka bordet lite, men så var det absolut inte. Både spelmekaniska och tematiska detaljer överraskade mig positivt och det tog inte lång tid innan jag faktiskt lyckades förtränga att det var en hemmagjord prototyp jag lirade. Som ni kanske anar av poängräknaren jag nämnde ovan så går det hela ut på att samla Respektpoäng (RP) på typiskt maffiavis. I min RP-jakt investerade jag i alkohol, droger, casinon och bordeller samtidigt som jag avlönade råbarkade gangsters för att skydda mina familjemedlemmar. Pizzerior, hotell och barberare landade på bordet framför mig samtidigt som jag frenetiskt försökte mörda motståndarnas familjemedlemmar med min alldeles för billiga yrkesmördare Mozart.

Just det faktum att man kunde anlita olika karaktärer för att hjälpa till att tjäna RP var en väldigt rolig detalj som kändes både logisk och tematisk. Ännu mer tematiskt var det att spelets konstruktion ständigt uppmuntrade hämndaktioner av alla de slag och man kan lugnt säga att VENDETTA inte lämpar sig för lättstötta personer. Vet ni förresten vad en slickman är för något? Jo, i teorin är han en charmör som används för att först charma och sedan vanhedra en motståndares dotter. Jag skriver ”i teorin” eftersom Anders (ni vet, min bror) försökte ragga upp min dotter inte mindre än 7 gånger utan att lyckas. Det bör också nämnas att han investerade stora pengar i att hyra in spelets hårdaste yrkesmördare utan att lyckas med särskilt mycket i den vägen heller.

Fler roliga detaljer var Gudfaderkorten som plötsligt kunde framkalla bröllop, pokerturneringar eller bankrån med extremt höga insatser. Ovanpå det ingick en spännande draftingfas där Familjekort med diverse egenskaper fördelades. Vad sägs till exempel om kort som befriar någon ur fängelse via politiska kontakter, kort som tvingar motståndarna att gå på dop och begravningar, eller varför inte tilldela en nyss mördad familjemedlem ett sjätte sinne som gör att denne överlever mirakulöst? Sa jag att man kan köpa polisen och/eller guvernören också? Självklart kan man det…

Kort och gott kan man säga att VENDETTA var ett gediget bygge maffiaspel som gav mersmak. Visst finns det en hel del saker att putsa på, men embryot till något riktigt finfint finns definitivt och jag kan bara hoppas att Herr Baguette tar tag i brödkniven och verkligen försöker skapa en färdig produkt en dag.

vendetta brädspel sällskapsspel spelglädje

Hur vårt testspel slutade? Vi gick så klart in med inställningen att Herr Baguette skulle krossa oss andra fullständigt, men till min egen förvåning (och förmodligen Herr B:s också), befann jag mig i en ganska rejäl poängledning när spelet närmade sig slutet (Anders låg så klart sist). Där och då började jag faktiskt att tro på att jag hade chans att klippa självaste spelkonstruktören i hans eget spel och i ett sista försök att optimera mina chanser till vinst skänkte jag, via ett familjekort, 40.000$ till kyrkan i utbyte mot 7 RP. Tyvärr hade jag underskattat Herr Baguettes innehav av pengatvättar och andra tveksamma verksamheter och han gled förbi med några ynka poäng i sluträkningen, vilket irriterade mig våldsamt eftersom han därmed kunde upprätthålla sin obesegrade svit i VENDETTA. Jag är förresten säker på att det döljer sig en poäng om mänskligheten i att droger och snusk lönar sig bättre än andlig verksamhet, men jag har svårt att sätta fingret på den.

Nåväl, efter tre och en halv timmes stenhårt speltestande lade vi det hela bakom oss och besökte den lokala pizzerian. När vi satt och glufsade i oss som bäst frågade jag Herr Baguette hur lång tid det hade tagit att konstruera VENDETTA. Han visste uppriktigt sagt inte, men berättade samtidigt att det inte brukar ta särskilt lång tid för honom att gå från idé till något spelbart och att det oftast har den goda smaken att bli ganska balanserat direkt. Enligt uppgift har det dessutom hänt att han har drömt ihop ett spel med regler och allt även om det är oklart vad det resulterade i. Påminn mig om att fråga honom om det på måndag.

Recension: Ordglapp

brädspel spelglädje sällskapsspel ordglappSpeltyp: partyspel Antal spelare: 3-6 
Speltid: 30 min Språk: Svenska 
Ålder: 10+ Tillverkare: Competo

I slutet av förra året skrev jag att partyspelen möjligen inte hade fått den uppmärksamhet de förtjänade här på Spelglädje. Det hade de kanske inte heller, men sedan dess har inte mindre än tre rena partyspelsrecensioner publicerats och nu har det blivit dags för ännu en. Guldtärningsvinnaren i kategorin Årets vuxenspel 2016 är nämligen nästa objekt på tur, och i den kategorin är det ju tradition att det ska handla om ett extremt lättviktigt partyspel. Vinnaren den här gången heter ORDGLAPP och är… tja, ett extremt lättviktigt partyspel. Jag har väldigt svårt att utöka den beskrivningen överhuvudtaget, så vi går istället raskt över till hur man gör när man spelar:

ORDGLAPP kretsar kring två stycken draghögar som ligger mitt på bordet; ur dem kommer spelarna turas om att dra, vända upp och lägga kort framför sig. Korten som vänds upp innehåller ett ämne, t.ex. kultfilmer, och en symbol, t.ex. ett plustecken, och det är när det första kortet har vänts upp som själva spelandet tar rejäl fart. Så fort någon vänder upp ett kort med en symbol som redan ligger uppvänd hos någon annan startas nämligen omedelbart en duell mellan kortinnehavarna. Den går ut på att, så fort som möjligt, kläcka ur sig ett exempel inom ämnet som står på motståndarens kort och den som lyckas göra det först vinner duellen (i exemplet på bilden nedan hade alltså Roxette varit ett fantastiskt svar).

Vinnaren plockar åt sig förlorarens kort och lägger i sin poänghög och sedan fortsätter spelet som förut… om det inte, som ett resultat av att poängkortet togs, åter ligger två lika symboler uppe för då startar en ny duell på studs. Spelet innehåller ytterligare en liten finess i form av Joker-korten, de är specialkort som istället för att läggas framför spelarna placeras mitt på bordet. På korten finns två olika symboler, och om den avbildade kombinationen skulle dyka upp hos spelarna utlöser även detta en duell. Den spelare som har lyckats samla flest kort i sin poänghög när draghögarna är slut har vunnit och får, enligt gammal spelsed, välja vem som ska sätta på nytt kaffe.

brädspel spelglädje sällskapsspel ordglapp

Och där vet ni faktiskt i princip allt ni behöver veta för att kunna spela eller snickra ihop ett alldeles eget ORDGLAPP, men vem har sagt att spel behöver vara avancerade för att vara roliga (se bara på CARDS AGAINST HUMANITY)? Den befogade frågan är ju då om ORDGLAPP, i all sin enkelhet, också är ett roligt spel? Jag ska inte dra ut särskilt mycket på svarandet utan utropar odiskutabelt ”nja” på det.

Till att börja med, ORDGLAPP är stressigt. Fruktansvärt stressigt till och med om man är många spelare, och det är en egenskap jag skyr som… kanske inte pesten, men i alla fall som en rejäl maginfluensa. Spel får gärna vara lite stressiga och hetsiga när det är min tur, men ORDGLAPPS utformning gör att det kan bli min tur när som helst och det leder till att jag är konstant stressad under den halvtimme som partiet pågår. Har ni någon gång spelat kortspelet STRESS med många deltagare så är det en likvärdig upplevelse som i alla fall jag slutade uppskatta ungefär när jag lämnade gymnasiet bakom mig. Det är definitivt inget jag skulle vilja infoga en kväll när vinglasen och fin-whiskyn är framme, det är ett som är säkert.

Med det sagt så hade vi trots allt roligt när vi spelade ORDGLAPP; det är liksom omöjligt att inte skratta åt varandras tunghäftor och misstag (dessutom är det aldrig fel att sanningsenligt kunna  läxa upp sin bror för att han stirrar för mycket på dåliga Facebook-klipp och läser för lite böcker, när han klagar på att inte kunna läsa korten tillräckligt fort). Dock var vi alla överens om att när ett parti är spelat är det roliga över. Efter det är man liksom nöjd, sugen på mer efterrätt eller.. ja, egentligen vad som helst utom att spela en gång till. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra om det är något distributören är medveten om eftersom endast tre kortlekar (= tre partier) medföljer?

Sammanfattningsvis då, om du uppskattar stressiga, högljudda och väldigt enkla partyspel så kan ORDGLAPP vara något för dig, annars bör du leta vidare (varför inte i Spelglädjes partyspelsarkiv?). Och förresten, vi har så klart alla våra personliga preferenser, men hur ORDGLAPP kunde bedömas vara ett bättre spel än det, också Guldtärnings-nominerade och, allmänt briljanta partyspelet CODENAMES övergår mitt förstånd fullständigt. Bäst att inte fundera närmare på det.