Kan 2018…

spelglädje brädspel sällskapsspel 2018…överträffa 2017? Gällande i princip allting är det faktiskt ett absolut krav från min sida, men när vi kommer till brädspelen tror jag att jag behöver inta en något ödmjukare position. Brädspelsåret 2017 var nämligen något i hästväg, inte bara för lilla mig personligen, utan också för allas vår favorithobby i stort.

När jag nu sätter mig ner och försöker att blicka ut över brädspelsåret 2018 så har jag, ungefär som förra året, ganska svårt att förutse någonting överhuvudtaget. Mina egoistiska förhoppningar är så klart att Spelglädje fortsätter att växa så att det knakar, att jag får fortsätta mitt brädspelslärarskap på Glimåkra Folkhögskola och att jag hittar fritid och möjligheter att spela så mycket spel min späda kropp tål. Kanske är det också dags att infoga min kära Meeple till dotter i spelandet? Hon är i alla fall rysligt intresserad av att puncha och sortera komponenter…

Nytt för i år är att jag har lovat mig själv att inte köpa några nya spel förrän alla de spel jag redan äger är spelade och recenserade. Det här är ett led i mitt nya miljövänligare tänk och på detta sätt hoppas jag att kunna rädda planeten från översvämningar, tornados och islossning.

Fast nej, nu ljuger jag faktiskt. Som vanligt består mitt nyårslöfte i att inte nyårslova något och precis allt som står i stycket ovan får därför anses som ljug, fake news och allmänt hittepå. Självklart ska jag, precis som vanligt, köpa så många spel min ekonomi klarar och självklart kommer jag, precis som vanligt inte hinna med att spela alla nyförvärv.

Det här får mig osökt att tänka på att jag har ett helt gäng med Kickstarters på ingång. I det närmaste lär min ultramegadeluxe-utgåva av Dinosaur Island dyka upp (NEWSFLASH! Jag fick det faktiskt igår!) och sedan duggar det ganska tätt fram till hösten då jag hoppas kunna lägga småsvettiga nördfingrar på det nästan överdrivet efterlängtade 7th Continent. Inte att förglömma är det också tid att sätta tänderna i Pandemic Legacy: Season 2, vilket verkar vara precis så bra som det borde.

Det stora beslutet som måste fattas, helst redan den här månaden, är om jag åter ska styra min kosa söderut och Spiel18 i Essen. När jag lämnade Spiel17 var jag fast besluten om att komma tillbaka, men att det verkade lagom att åka dit vartannat år eller så. Idag är jag inte lika säker. Kärleken, gemenskapen och det fullständigt naturliga masspelandet berörde mig ända in i själen och jag funderar nu på vilket pris som är högst: den ekonomiska kostnaden för att åka eller den mentala kostnaden i att stanna hemma? Hint: Jag tjuvkikade lite på hotell igår.

Hur det än blir med saker och ting så är jag sådär pojkaktigt glad över att just du läser den här texten och förgyller Spelglädje med din närvaro. Tack! Kom förresten gärna tillbaka då och då, 2018 kan nog faktiskt bli riktigt vettigt.

Annonser

God jul & Gott nytt år!

brädspel spelglädje sällskapsspelSådär, mina vänner! Ännu ett Spelglädje-år har passerat och det har blivit dags att, traditionsenligt, önska er alla riktigt spelfyllda högtidsdagar (om ni inte tänker spela Monopol alltså, för då önskar jag att ni slipper).

Med det tänkte jag egentligen avsluta och gå och juleduscha mig, men eftersom jag inte vill lämna er med den fadda eftersmaken av den där räliga speltiteln jag nyss nämnde så vill jag också tipsa om Clank!, som jag hade nöjet att spela häromdagen. Låt mig säga att alla ni som någon gång har spelat Drakborgen kommer att både känna igen och gilla, det gör i alla fall jag!

Därmed checkar jag ut från 2017 och hoppas att vi ses igen den 17:e januari 2018 då Spelglädje är tillbaka igen. Som vanligt kommer jag att hålla igång på sociala medier och så vidare, men allt det där kan ni ju vid det här laget.

Ha en underbar jul och ett fantastiskt nyår!

P.S. Glöm inte att önska att ni får grötmandeln nästa år också, den loopen är alltid lika skön att glänsa med. D.S.

Recension: Concept

concept brädspel spelglädje sällskapsspel donald trumpSpeltyp: partyspel Antal spelare: 4-12
Speltid: 40 minuter Språk: engelska/svenska
Ålder: 10+ år Tillverkare: Repos productions

I mitt jobb har jag träffat människor som kommunicerar enbart genom bilder och mina tankar kring det har alltid varit att det är ett smidigt och bra sätt att uttrycka sig på. Kan man inte prata så måste ju det, i all sin enkelhet, väl vara ett genialiskt sätt att göra sina åsikter hörda? Men så fick jag, via Enigma Games/Asmodee Nordics, möjlighet att prova Concept, ett spel som går ut på att just förmedla sig via bilder och symboler, och man kan väl säga att jag därmed har upptäckt några svårigheter i ämnet.

Concept är, rent regelmässigt, väldigt enkelt att lära sig. Målet är något så simpelt som att ha flest poäng när speltiden är slut och det inträffar när samtliga 12 dubbelpoängmarkörer är utdelade till lyckliga ägare. Att samla poäng? Jo:

Varje runda bildar två spelare ett tillfälligt lag som ska hjälpas åt att förmedla ett ord, ett namn eller ett uttryck, som de väljer ut själva på ett kort, till övriga deltagare. Därefter är det dags att börja kommunicera, enbart med hjälp av spelplanens bilder och symboler och under strikt tystnad. Till sin hjälp har de pjäser och kuber i olika färger som kan bilda ett eller flera ”koncept” (som är samma sak som ledtrådar). Eftersom det här är något jag tycker är ganska krångligt att förklara i text tänker jag använda mig av två exempel från regelhäftet, tillverkaren har nämligen gjort ett utmärkt jobb att fylla de korta reglerna med konkreta tips.

concept brädspel spelglädje sällskapsspel


Tittade du noga på bilderna? I så fall förstår du nu precis hur berättandet i Concept fungerar. När någon av de övriga deltagarna lyckas gissa rätt får de en dubbelpoängmarkör, medan de tillfälliga lagkamraterna som förklarade får varsin enkelpoängmarkör. Därefter bildas ett nytt lag i medsols ordning och en ny omgång tar vid.

Enkelt va? Ja, det verkar i alla fall så men jag kan säga att det är svårare än man tror att få folk att förstå den allra simplaste sak; Concept är helt klart ett spel som kräver träning för att bli bra på. Det är nämligen en sak att hitta symboler som man själv tycker passar, men en helt annan sak att få övriga i sällskapet att förstå vad man menar. De många möjligheterna på spelplanen kan lätt göra att man lockas att ge alldeles för många ledtrådar istället för att hålla sig till ett par ”tydliga” och ju mer man trasslar in sig, desto större blir förvirringen. Som väl är finns det ingen tidspress att ta hänsyn till och det finns heller inga begränsning i att ändra ledtrådarna eller rentav tömma hela rasket och börja om från början.

Concept kategoriseras som ”partyspel”, men man ska vara medveten om att det är ett ganska torrt sådant. Här är det mer fokus på klurighet, förmåga att visualisera och aha-upplevelser än skratt, humor och rapphet. Samtidigt vill jag påstå att det absolut inte är något negativt, partyspels-genren, som generellt är överbefolkad av blanka lådor fyllda med ganska låg nivå, behöver verkligen seriösare spel som jämnar ut förhållandena och städar undan tramsstämpeln lite grann.

Korten med ord och uttryck är indelade i tre nivåer av svårighet. I grundreglerna görs det ingen skillnad poängmässigt beroende på vilken nivå som används, vilket jag kan tycka är synd. Förmodligen har också konstruktörerna insett detta eftersom de tipsar att man kan dela ut valfri mängd bonuspoäng om man vill, men någonstans känns det lite slarvigt och lite väl enkelt att det överlämnas helt till spelarna istället för att en färdig variant presenteras.

concept brädspel spelglädje sällskapsspel donald trump

Kan du lista ut vad jag försöker förmedla på spelplanen ovan? Facit finns längre ner…

 

Med det sagt så vill jag fylla på med att jag gillar Concept. Det finns absolut alternativ som jag tycker är roligare, t.ex. HINT och When i Dream, men inte desto mindre är Concept ett spel som verkligen gnuggar mina knölar som tycker om klurigheter och kreativitet. Avsaknaden av tidspress gör också att det, även om det är huggsexa bland de gissande deltagarna, skapas en ganska lugn och koncentrerad stämning runt bordet. Min upplevelse är att Concept mer skapar en önskan och strävan efter att besegra uppgifterna tillsammans än att besegra varandra (som det ju faktiskt egentligen går ut på). Därför är det också så att Concept inte bara fungerar bra att avnjuta tillsammans med kaffe eller vin, det är dessutom perfekt att börja spela redan när efterrätten är framdukad.

Ärligt talat, det finns faktiskt inte särskilt mycket negativt att ta upp om Concept. Det är ett lättlärt, gediget och anpassningsbart partyspel som, i all sin enkelhet, presenterar en seriös utmaning istället för glättigt trams och det är väl egentligen med det i åtanke som man får försöka räkna ut om man gillar det eller inte. Jag räknar till inte mindre än 11 spelprisnomineringar från 2014 (varav Spiel des Jahres är en av dem) på lådan. Så många jurygrupper kan väl inte ha fel, eller? Antagligen kan de det, men jag tycker helt klart att de var något på spåren.

Facit: Donald Trump

Recension: When I dream

Speltyp: partyspel Antal spelare: 4-10
Speltid: 40 minuter Språk: engelska/svenska
Ålder: 8+ år Tillverkare: Repos productions

Drömmar kan vara något av det konstigaste som finns. Nu för tiden är de ännu konstigare för min del eftersom de ofta tvingar mig att uppleva genomförandet av saker jag absolut inte vill göra. Jag som inte har tagit ett enda bloss i hela mitt liv, varför då inte bli en storrökare för att ta igen allt jag har missat? Eller, varför inte ta en svängom i halmen med ett gammalt ex trots att jag i det närmaste hatar det där exet och framförallt älskar Frugan hur mycket som helst? Nej, då är det betydligt roligare att drömma i vaket tillstånd och hepp, så har jag gjort en tjusig övergång till dagens recensionsobjekt When I dream (tack Enigma Games/Asmodee Nordics för möjligheten att recensera!).

When I dream ska man nämligen, likt ett barn på sin födelsedag, låtsassova allt vad man kan. Skillnaden är (förutom att man sitter i ett rum fullt av folk då) att man får låna en sovmask och slipper lägga all kraft på att blunda naturligt, vilket är en väldig tur eftersom man i When I dream-drömmen kommer att bombarderas med information som man bör komma ihåg. Just det här med att minnas saker man drömmer är, som ni säkert vet, lättare sagt än gjort. Igår kväll komponerade jag t.ex. en episk inledning av Nobel-prisklass till den här recensionen som tyvärr både ni, jag och framförallt världen nu går miste om. Som tur är minns jag resten av recensionen, som tyvärr inte alls håller samma klass, men ni får faktiskt hålla till godo ändå.

Som sagt, When I dream går ut på att låtsassova och samtidigt komma ihåg saker. Under ett parti kommer samtliga deltagare att få rollen som drömmare (med tillhörande sovmask) en gång och sedan är det den som har samlat ihop flest poäng som står (ligger) som segrare. Över till själva drömmandet:

Övriga spelare få varsitt hemligt rollkort (fe, monster eller sandman) som avgör hur de ska bete sig mot den drömmande stackaren med masken. Sovtiden på två minuter (powernap) börjar och spelarna ska nu, i rask takt, lämna ledtrådar, som måste vara relevanta, till det drömkort som just nu ligger i den medföljande sängen (ja!). Ledtrådandet kan gå hur många varv som helst runt bordet, men drömmaren har bara en ynka gissning på vilket ord drömkortet innehåller. Svarar hen rätt läggs kortet på den goda drömsidan, medan det läggs på mardrömssidan om hen svarar fel.

Därefter ges ledtrådar till nästa kort och så vidare, fram till den punkt då väckarklockan ringer och det är dags att vakna igen. Där och då har drömmaren en sista uppgift i att, i jakt på två bonuspoäng, försöka återberätta vad hen har drömt genom att knåpa ihop en liten historia där alla kort som hamnat på den goda drömsidan finns med. Hen får självklart inte titta och har dessutom ingen aning om vilka kort som ligger var, så tro mig när jag säger att det är lika bra att komma ihåg allt.

De hemliga rollerna? Feerna, liksom drömmaren, vill att så många kort som möjligt ska hamna på den goda drömsidan, monstren vill, logiskt nog, ha så många kort som möjligt på mardrömssidan och sandmännen har något av en balanserande roll då de vill att mängden kort ska vara densamma på bägge drömsidor. Beroende på resultat utdelas poäng och en ny omgång, med en ny drömmare och nya hemliga roller påbörjas.

when I dream spelglädje brädspel sällskapsspel

Vad tycker jag då om When I dream? Jo, jag gillar´t!

Jag är verkligen svag för spel där man får tillfälle att vara lite klurig med ledtrådar kring ord och här får man dessutom anledning att vara extremt klurig då man inte alltid vill att ledtråden ska gå fram och leda till rätt svar. Samtidigt gör rappheten i spelet, man måste nämligen lämna sin ledtråd inom fem sekunder, att man ibland inte har något annat val än att säga det man först kommer att tänka på. Vid ett flertal tillfällen har jag tyckt mig ha en finfin ledtråd på gång bara för att få den ”stulen” av spelaren som sitter precis före i tur och tvingats ösa ur mig något som inte alls gagnar min roll.

Hur är det då att vara drömmare? Förvirrande och allmänt rörigt skulle jag säga. Fast på ett bra sätt, liksom. Att bli överöst med information i rask takt är verkligen inte bra när man ska försöka verka smart och det gör knappast saken lättare att vissa gör sitt bästa för att ställa till det för en med långsökta och besvärliga ledtrådar. När tiden är ute och det har blivit dags att redogöra för sin dröm upptäcker man… att det är väldigt svårt att komma ihåg någonting överhuvudtaget. ”Vilka ord har jag gissat nu igen?”, ”Hur var nu min Nobel-prisinledning formulerad?” och ”Varför är Björns näsa sned?” Ofta glömmer man minst ett ord och då kan man nästan räkna med att ett av dem krävdes för att få bonuspoäng.

Sen ska jag absolut inte glömma bort att nämna de fantastiska komponenterna som When I dream innehåller. Korten är vackra, stora och rejäla och att de förvaras i en säng är inget annat än genialiskt. Man kunde valt en så mycket enklare väg med en simpel hög på bordet, men här har man verkligen ansträngt sig vilket jag uppskattar mycket. Även sovmasken känns lyxig jämfört med ”drömmaren blundar” som hade varit normalfallet och sammantaget gör komponenterna att When I dream samlar pluspoäng som leder till att, i alla fall jag, kommer att vara mer benägen att lägga upp det på spelbordet.

when I dream spelglädje brädspel sällskapsspelNegativt? Tja, When I dream lider potentiellt av samma sjukdom som alla andra ordpartyspel: att kortleken med ord förr eller senare kommer att ta slut och börja kännas igen. Det är dock ett problem som lätt löses med hemmagjorda kort eller expansioner som förhoppningsvis finns ute när man lärt sig de 440 medföljande orden.

Spelets enskilt största nackdel är annars att det kräver 6 deltagare eller fler för att komma till sin rätt. When I dream utesluter sig därmed ganska effektivt från parmiddagar och liknande, vilket är synd med tanke på att jag gärna hade haft det som alternativ till exempelvis Codenames.

Ett visst frågetecken finns också kring huruvida det är lättare att samla poäng som fe, men jag hävdar att om monstren och sandmännen bara gör sina jobb ordentligt så är spelet ändå tillräckligt balanserat för att jag ska vara nöjd. Samtidigt bör man komma ihåg att When I dream är ett partyspel som drivs och påverkas av spelarna själva, och att då kräva millimeterrättvisa och absolut balans är att gapa efter för mycket. Istället tycker jag att man bör fokusera på hur roligt det faktiskt är att ta sig an spelets olika roller, hur roligt det är att skratta åt vilsna drömmares galna historier och hur skoj det är att försöka skapa förvirring med luddiga ledtrådar.

When I dream är helt enkelt ett kul, vackert och omväxlande partyspel som ställer krav på både kreativitet och gott minne. Kan man ens drömma om mer? Jag minns inte riktigt, men förmodligen inte.

Resedagbok Essen Spiel17 – Del 3

spelglädje brädspel sällskapsspelSådär, kära vänner. Nu är det dags att, för sista gången i skriftlig form i alla fall, drömma sig tillbaka till äventyret i Essen. Eftersom inlägget heter ”Del 3” så planerar jag nu att redogöra för de spel vi spelade under vår tredje dag på mässan, samt att nämna de tre bästa (och de tre sämsta) sakerna som hände oss. Det låter väl fint?

Dag tre i Essen började med att två något slitna själar tog tunnelbanan istället för att, som vi gjort tidigare, promenera till mässan. Nördar i himmelriket eller ej, även himlen är uttröttande och ärligt talat så var vi ganska nöjda med vad vi hade presterat och upplevt. Det bör tilläggas att vår entusiasm även dämpades något av att Hotel Luise den morgonen hade visat sig från sin allra minst gästvänliga sida. Situationen var nämligen den att vi behövde skriva ut våra flygbiljetter för att Ryanair inte skulle få nöjet att ta ut en av sina ziljoner extraavgifter på oss. Säker på att vi skulle få hjälp, men ändå ödmjuk inför det hela, gick Herr Baguette därför till receptionen och presenterade sin allra vänligaste tyska. Följande konversation utspelade sig mellan honom och ”receptionisten”:

HB: ”Hola! Eine kleine sallatteller und grosse bratwursten geschmeckt!” = Hej, skulle vi möjligen kunna få låna er skrivare och skriva ut våra flygbiljetter?

R: ”Stacheldrahtzaun!” = Vi har ingen skrivare.

HB: ”Aber isn´t das eine dass?” = Men, det där är väl en skrivare?

R: ”Nein, das ist eine faxenmaschinengebraucht!”  = Nej, det är en fax.

HB: ”Aus, bei, mit, zeit, nach, von, zu?”  = Men, den andra maskinen där då?

R: ”Japp, es ist eine Rathaus, aber dann rechts is kaputt gegegen”. = Ja, det är en skrivare, men vårt internet fungerar inte just nu.

Märkligt, trots att hotellets wi-fi fungerade utmärkt verkade den stackars receptionisten ha problem med sitt internet. Det var nog därför hon satt och stirrade så mycket på datorskärmen varje gång vi passerade. Nedan ser ni förresten en överblicksbild över inte skrivaren, faxen och det trasiga internetet.

Som tur var hade Essen en ytterst trevlig och tjänstvillig turistbyrå och vi förlorade därför bara en timmes mässande på grund av hotellets obefintliga service.


Ganska vilsna och utan något bestämt mål ville det sig inte sämre än att vi, nästan direkt efter vårt inträde på mässan, gick förbi ett alldeles ledigt och ensamt bord där spelet Dwar7s fall visades upp. Varken jag eller Herr Baguette hade hört talas om det innan, men bara några minuter senare satt vi till bords med en vilt främmande kvinna för att testa.

dwar7s fall spelglädje brädspel sällskapsspel

Dwar7s fall handlar om att, med hjälp av landskapskort, bygga upp ett litet rike av bl.a. gruvor, slott och värdshus i syfte att vara den som först klarar av tre uppdrag. De tillgängliga uppdragen ligger offentligt uppradade på bordet och varje deltagare hade dessutom ett eget hemligt uppdrag att ägna sig åt. Jag måste säga att jag tyckte att Dwar7s fall var ganska mysigt och jag såg nöjt på medan mina arbetardvärgar grävde upp ädelstenar och dräpte drakar samtidigt som jag själv försökte försvåra läget så mycket jag kunde för mina motståndare. Mysigheten till trots är jag inte säker på om spelet var bra, dåligt eller mittemellan, men jag kan i alla fall konstatera att det verkligen inte avskräckte mig och att jag gärna provar det igen.


Vårt planlösa och något slokörade flanerande tog oss därefter rakt in i piraternas förlovade värld. A tale of pirates var ett spel vi hade passerat många gånger under mässan och i alla fall jag hade noterat att spelet verkade ha en spelplan som var något alldeles extra. Såhär på mässans tredje dag verkade allmänhetens intresse för liret ha minskat så pass mycket att jag och Herr Baguette kunde slå oss ned utan att slåss det minsta, så vi nickade ett samstämmigt ”varför inte” till varandra och gjorde så.

tale of pirates spelglädje brädspel sällskapsspel

A tale of pirates är ett samarbetsspel som utspelar sig i realtid (Kiefer Sutherland måste vara inblandad) och styrs av en tillhörande app. Spelarna bemannar ett piratskepp med hjälp av timglas och måste samarbeta som bara den för att lyckas med den uppgift appen presenterar. Haken är så klart att tiden som finns tillgänglig är begränsad och att man måste vänta på att sanden i ens timglas ska rinna ut innan man får flytta det igen.

Resultatet blev en superstressig, kaosartad och, enligt oss, en ganska otrevlig upplevelse. Det fanns inte ens tid åt att njuta av själva spelandet, utan allt handlade om att dirigera varandra samtidigt som man försökte sköta sig själv. Vi klarade vårt uppdrag, men samtliga tackade artigt för sig och lämnade raskt bordet när demonstratören frågade om vi ville spela mer. A tale of pirates är ett spel som garanterat hade gått varmt hos mig om jag hade varit mellan 8 och 20 år, men som nu faller platt på grund av att jag har blivit en gammal motsträvande stöt som söker lugn och ro i vardagen.


Kort efter att vi lämnade Söderhavet rann det till ordentligt i munhålan på undertecknad, vi passerade nämligen en glasmonter där spelet 7th Continent visades upp i sin fysiska prakt. Ni som har läst mitt inlägg om spelet vet att det är något jag hade forskat och funderat en hel del kring och när jag så äntligen fick se det på riktigt blev jag… lycklig. Så pass lycklig att jag, faktiskt just idag, har valt att salta räkningen ytterligare genom att köpa expansioner till det för 500:-. Måtte det vara bara hälften så bra som jag hoppas!

7th continent brädspel spelglädje sällskapsspel


Därefter var det dags för mässans sämsta upplevelse i spelsammanhang. Det visste vi så klart inte när vi satte oss ned för att prova Carcosa, men när jag tänker tillbaka på eländet så blir jag faktiskt nästan irriterad.

Carcosa utspelar sig i Chtulhu-universumet, men frånsett det så är det en nästan fullständig och på gränsen till skamlös ripoff av Carcassonne (demokillen förklarade till och med reglerna med hjälp av Carcassonne-referenser). Precis som i originalet ska man bygga städer, väggar och böneplatser men Carcosa utspelar sig i en drömliknande värld där de brickor man placerar ut inte alltid är vad de först verkar att vara (fast oftast är de helt vanliga). På detta sätt, och några till, blir spelet ”elakare” och interaktionen spelarna emellan blir därför större och mer konfliktfylld.

carcosa spelglädje brädspel sällskapsspel

Jag, som har spelat väldigt mycket Carcassonne med många olika expansioner infogade kände mig som hemma och upplevde egentligen inte någon större spelmässig skillnad alls. När jag förklarade detta för försäljaren, som så klart ville pracka på mig ett exemplar, motiverade han ett köp av Carcosa med att lådan var mycket mindre än min Carcassonne-motsvarighet. Jag log artigt men kokade inombords när jag gick därifrån, skulle jag alltså köpa en ripoff av ett fantastiskt bra spel baserat på att kopians låda var lättare att bära med sig!? Gick förresten, mina minnen är vaga här men Herr Baguette kan ha fått släpa mig i nackhåren därifrån medan jag, vilt sparkande, försökte tydliggöra för Carcosa-smackaren att han nog hade misslyckats med sina sanity rolls ganska ordentligt.


Troligen var det inte bara Carcosa-killens säljargument som gjorde lugna, svenska mig irriterad, rimligen var jag också väldigt trött efter nästan tre hela dagars mässande med tillhörande kvällsspel. Varken jag eller Herr Baguette vågade yttra orden ”Ska vi gå hem?”, men till slut såg vi på varandra som bara två brädspelsnördar som har fått nog kan göra och lämnade Spiel17 i ett lätt duggregn.

Spontant ville jag avsluta föregående mening med ”utan att vända oss om” (för det gjorde vi inte), men eftersom jag har ägnat snart två månader till att se tillbaka på vårt äventyr kändes det lite väl förljuget; vi var helt enkelt otroligt mätta och nöjda med vårt besök på Spiel!

Så för att sammanfatta hela det här spektaklet av tjat, långa inlägg och allmänt nördande om Spiel17 tänkte jag nu runda av med tre Agricola (bra saker) och tre Monopol (dåliga saker).

Agricola:
  1. Alla möten med människor jag inte visste att jag ville träffa. Allt vi hade gemensamt var ett intresse för brädspel och det visade sig räcka alldeles utmärkt. Jag är normalt ingen person som söker kontakt med främlingar, men i Essen kändes allt otroligt naturligt och att bestämma kvällsträff med personer jag aldrig hade träffat tidigare gick inte bara utmärkt utan ledde till succé. Vilken underbar gemenskap det finns i brädspelshobbyn!
  2. Nörderiet. Att, under en kort period, få möjlighet att kliva in i en bubbla där precis allt handlar om att optimera utövandet av ens främsta intresse är fantastiskt befriande. Det största problemet jag upplevde var hur jag skulle få med mig alla spel på den begränsade bagageplats som Ryanair erbjöd. Mat? Ta något snabbt så att vi hinner spela.” Sova? ”Vi sover när vi har spelat klart.” Köpa tunnelbanekort? ”Vi går så kan vi köpa spel för pengarna istället.” Ljuvligt!
  3. ”Det finns nätter då Fantomen lämnar djungeln och går på stadens gator som en vanlig man.” Precis så kändes det i Essen, mötte man inte Tom Vasel så var det Uwe Rosenberg eller Friedemann Friese. Överallt var branschens toppnamn och jag vågar inte ens tänka på hur många briljanta spelkonstruktörer jag såg men inte kände igen. Visst blev jag lite starstruck i början, men jag överraskades av öppenheten och vanligheten som fanns bakom de hyllade namnen och ansiktena. Jag har träffat Uwe Rosenberg… fnitter…

brädspel spelglädje sällskapsspel uwe rosenberg

Monopol:
  1. Hotell Luise. Må kvacksalvarna ta sin frukost, ytterdörren, servicen och de räliga badrummen med sig på Mars one! Med den planetens begränsade kundunderlag kan de säkert också fortsätta att ta betalt för en extra natt och sedan sluta svara på samtal och mail när man försöker rätta till det. Jag hade hellre bott på Fawlty Towers, fy för tusan!
  2. Pengarna. Jag förstår inte hur stora industriländer kan klamra sig fast vid fysiska pengar på det vis som tyskarna gör. Milslånga bankomatköer, miljarder mynt som inte går att använda till något alls och dessutom tittar de idiotförklarande på en när man halar fram sitt kort. Förstår de inte att folk hade lurats att handla ännu mer spel om de hade sluppit betala med kontanter hela tiden?
  3. Sorlet i hallarna. Till en början märktes det knappt men efterhand som timmarna passerade blev det ständigt närvarande bruset högre och högre och under den tredje dagen var det på gränsen till outhärdligt och väldigt svårt att koncentrera sig på alla finfina speldemonstrationer. Nästa år blir det öronproppar!

Skrev jag just ”nästa år”? Ja, det gjorde jag. Säg inte det till min ekonomiska ådra.

Recension: Exploding Kittens

Exploding Kittens brädspel spelglädje sällskapsspelSpeltyp: partyspel, kortspel Antal spelare: 2-5
Speltid: 15 minuter Språk: engelska
Ålder: 7+ år Tillverkare: Asmodee Nordics (Enigma)

Som liten växte jag upp i ett kvarter där grannens svarta, vildvuxna och allmänt äckliga katt använde vår trädgård som toalett. Sådant skapar ganska stora problem i en familj full av kattallergiker, så låt oss säga att min relation till katter komplicerades redan då. Som vuxen har jag slutat att vara allergisk, men det finns fortfarande grannkatter som är intresserade av att använda min trädgård till privata bestyr, vilket blir extra kännbart när jag kryper på alla fyra under vårt trädäck för att fixa med poolreningen. Vidare äger jag en hund som gärna äter kattbajs men som samtidigt jagar och slåss med varenda katt hon ser. Som sagt, komplicerat.

Vad tycker jag då om ett spel med tema exploderande kattungar? Det är också… komplicerat. Att kattlådan som spelet kommer i jamar när man öppnar den är inget annat än briljant, men resten är liksom… mjaueeej. Dags att plocka fram verktygslådan:

Exploding Kittens är ett kortspel som går ut på att vara sist kvar och det blir man om man har lite tur, undviker att explodera tillsammans med någon av spelets kattungar, har väldigt mycket tur, undviker att dra på sig övriga spelares vrede allt för mycket och har en hel del tur därtill. På sin tur kan man, om man vill, spela ut kort i syfte att ställa till det för motståndare, men man måste dra ett nytt kort från spelets draghög. Alla kort utom de exploderande kattungarna är ofarliga och tas upp på hand medan man om man har oturen att dra en bombkatta måste desarmera den med desarmeringskort (alla får varsitt från början men om man har tur kan man få fler via draghögen). Har man inga kort att desarmera med blir man utslagen ur spel och turen går vidare till nästa deltagare.

Korten i draghögen ger bland annat möjlighet att slippa dra kort i slutet av sin tur, tvinga nästa person i tur att dra flera kort, tjuvkika på de översta korten i högen, stjäla kort från en valfri motståndares hand eller att helt enkelt desarmera de pälsbeklädda jamarna. Desarmerar du en kattunge får du stoppa tillbaka den i högen på valfri plats, vilket innebär att det är mycket lätt att utsätta valfri motståndare för en potentiell kattastrof.

Är det möjligen så att du var så pass uppmärksam att du irriterade dig på överanvändningen av ordet ”tur” ovan? I så fall kommer du antagligen att irritera dig på några av egenskaperna som Exploding Kittens har också. Spelandet handlar nämligen nästan uteslutande om just tur. Självklart går det att ägna sig åt sannolikhetsberäkningar för att förutsäga risken att dra en exploderande kattunge, men har du inga kort att skydda dig med kvittar det liksom hur duktig du är på att räkna; du kommer att bli utslagen ändå. Den som lyckas dra flest bra kort (och vet hur de ska användas) kommer nästan alltid att vinna, så enkelt är det tyvärr.

Likadant är det om någon bestämmer sig för att du ska åka ut. Det går att försvara sig mot en, möjligen två, (k)attacker, men sedan har man i nio fall av tio bränt sitt krut och förpassas till mobilsurfandets förlorade land. Ja, jag vet att det är hemskt ofint att plocka med mobilen istället för att intresserat följa de forna motståndarnas kamp om segern, men att titta på när andra spelar Exploding Kittens är ungefär lika intressant som att… sortera skruvar. (jag höll på att skriva ”spela det” där men ändrade mig raskt eftersom det faktiskt är lite roligare att spela än att titta på)

Exploding Kittens brädspel spelglädje sällskapsspelFinns det då ingen behållning överhuvudtaget med det här katteländet? Jo, det finns faktiskt det. Reglerna är extremt snabblärda och på kattlådan skryter de om att det endast tar två minuter att komma igång (och de har rätt). Dock är det så att den korta inlärningstiden kommer med en ganska rejäl kostnad i form av avsaknad på variation, så för mig hade de gärna fått dubbla inlärningstiden genom att stoppa in fler intressanta kort.

Nästa positiva detalj är att det, om man lever sig in i spelandet, är rysligt spännande varje gång man ska dra ett kort ur draghögen och likaså är det väldigt intressant när någon annan ska dra kort (speciellt om man tvingar hen att dra flera). Här tycker jag att spelet har sin största kvalitet; Exploding Kittens fungerar lite som rysk roulette och är man lagd åt det hållet så misstänker jag att en exploderande kattunge är ett bättre alternativ än ett exploderande huvud.

Ah, jag märker att jag har oerhört svårt att skriva något vettigt om Exploding Kittens utan att raljera och på sätt och vis är det faktiskt ganska lämpligt. Det här är nämligen inget spel att ta på allvar överhuvudtaget, det är ett lättspelat, småspännande sommarstuge-/partyspel som säkert kommer att fungera bra i alla fall en gång i det flesta sammanhang… men vars största behållning tyvärr är den jamande lådan. Jag finner (spinner) att jag verkligen vill tycka att det är roligt, men för mig brister det på att jag inte känner att jag kan påverka skeendena särskilt mycket alls. Visst, partyspel ska ju vara väldigt avslappnade och lätta i beslutsfattandet men när avslappningen ligger på 100 och beslutsfattandet på 0,5 så tappar jag allt intresse.

Jag har också haft den något tvivelaktiga förmånen att prova NSFW-varianten/expansionen (Not Safe For Work) och om grundspelet har en vrickad humor så är den icke arbetssäkra varianten extremt tramsig, kiss- och bajsig och på en så låg nivå att jag, trots min låga, märkliga och rätt så dåliga humor, faktiskt skäms å skaparnas vägnar. Se där ja, där fick jag faktiskt till en snabbrecension av NSFW-varianten också, håll till godo!

Så för att sammanfatta den här röran av ironi, raljerande och sanningsord; Exploding Kittens är tyvärr ett ganska tråkigt och ointressant spel. Idén som sådan är egentligen rolig och spänningen när det ska dras kort är stor, men det finns för lite variation, det bygger alldeles för mycket på tur och innehåller dessutom en utslagningsmekanism som gör att du nästan oundvikligen åker ut om någon bestämmer sig för det. Jag vet inte om det beror på att jag har hört så mycket gott om spelet som gör att jag nu sitter här och lägger råttgift i kattmaten, men för mig blir det här en kattunge med pyspunka snarare än en exploderande sådan. Men lådan är rolig, det är den.

Resedagbok Essen Spiel17 – Del 2

spelglädje brädspel sällskapsspel spiel17

Så har det blivit dags att drömma sig tillbaka till Essen igen (del 1 i artikelserien hittar du här). Innan jag ger mig in på viktigheter som testade spel och så vidare har jag dock ett löfte från förra inlägget att uppfylla: att berätta om hur man undviker att få chipstuttar under mässan.

En bra början är så klart att bo på ett hotell med riktigt torftig frukostbuffé, även om det verkligen inte är något jag rekommenderar efter att ha blivit rånad på 8€ av Hotel Luise varje morgon. Det onda förde dock något gott med sig för på så vis kunde jag, efter att ha pressat i mig så mycket fattig frukost som möjligt, plocka med mig 1-3 kokta ägg och lite frukt från hotellet utan att lida det minsta av dåligt samvete. Dessa läckerheter levde jag sedan på hela dagen, för att på kvällen mosa i mig en kebab för att fylla på depåerna lite inför nästa dag.

Herr Baguette hade en helt annan strategi. Liksom jag stoppade han i sig enorma mängder frukost, men under mässan fortsatte han sedan att frossa i godis, chokladdoppad frukt, minipizza, mer godis och ungefär ett skålpund tysk korv med pommes. Och ja, han hängde med på kebaben på kvällen också. Resultatet? Se bilden nedan och fundera på vilken diet som verkade fungera bäst.

spelglädje brädspel sällskapsspel spiel17 chipstuttarFrån vänster: Jag, Chtulhus skägg, Herr Baguette

 


fear spelglädje brädspel sällskapsspel

Väl på mässan gav vi oss ut på spelprovarstråt. Det första vi provade var Fear, ett av spelen i Friedemann Frieses Fast Forward-trilogi. Testet var en bra start på dagen eftersom allt var väldigt lätt att lära sig, men antingen missade vi något fundamentalt eller så är Fear något man tröttnar på ganska fort. Spelet går till så att man antingen drar kort till sin hand eller så spelar man ned kort på bordet i en gemensam pott; har man tre kort på hand så måste man spela ut. Haken? Att om potten på bordet överstiger 15 så förlorar spelaren som lade ut det sista kortet. Övriga spelare adderar siffrorna på sina kort och den som har mest står (fast förmodligen sitter) som vinnare.

Spänningen för mig fanns i att försöka hålla sig kvar i spelet, men på något sätt blev alltihop mest ett antiklimax ändå eftersom mycket kändes slumpmässigt och väl lättviktigt. Kanske borde jag ge det en ny chans framöver, men där och då kändes det mest… meh…


Därefter flyttade vi över till bordet bredvid och blev introducerade för Nations: The Dice Game med expansionen Unrest infogad. Förutom att mannen som demonstrerade spelet för oss stundtals var nosig och nedvärderande över att vi inte förstod alla mekanismer direkt så måste jag säga att det här verkligen var en positiv upplevelse. Att bygga civilisation är roligt och om man då och då får möjlighet att göra det på under en timme och med hjälp av tärningar så har man, i alla fall för mig, trumf på hand.

nations the dice game spelglädje brädspel sällskapsspel

Jag hade faktiskt så pass roligt att jag bestämde mig för att köpa Nations: The Dice Game när jag kom hem (Ryanair är ju inte så generösa med bagage). Tyvärr har jag inte fått tag på Unrest-expansionen ännu, men det kommer!


Vårt ganska planlösa flanerande ledde oss sedan rakt in på Herr Baguettes hemmaplan; poker. Ett Dice Tower-tips som jag fångade lite på uppstuds var nämligen Wulong, ett pokerinspirerat spel med ett underbart vackert, kinesiskt tema. Jag själv, som inte alls gillar hasardspel och marker, var försiktigt optimistisk medan Herr Baguette var kallsvettig av upphetsning.

wulong spelglädje brädspel sällskapsspel

Wulong turas man om att, dolt, slå spelets tärningar och låta övriga spelare satsa marker på hur de tror att man lyckas. Vad tärningarna innebär rent vinstmässigt går att utläsa på en medföljande tabell och så länge man slår något som går att hitta på den får man fortsätta att slå om man vill. Spelets kött finns i att försöka lista ut hur de andra spelarna tror att det ska gå för en, för vill jag verkligen lyckas bra om jag misstänker att en motståndare skulle tjäna väldigt mycket marker på det? Trots det pokerinspirerade temat gillade jag spelet mycket, medan Herr Baguette så klart gillade det extra mycket. Faktiskt så pass mycket att han köpte ett exemplar och tvingade spelets konstruktör Anselm Ostertag, som vi spelade mot, att signera spelet med texten ”I was beaten in my own game by Herr Baguette”.


Någonstans här började jag undra över hur det egentligen stod till i min plånbok. Jag hade nämligen tagit ut 200€ i en automat dagen innan, gett 100 av dem till Herr Baguette, eftersom han hade betalat en del av mina spel, och nu plötsligt tyckte jag att jag, trots alla mina utgifter, hade anmärkningsvärt många 10€-sedlar kvar. ”Men, så länge det inte saknas några pengar så finns det ju ingen anledning att klaga” tänkte jag och lade ingen större energi på att fördjupa mig i konstigheterna.

Det var först när jag kom hem och skulle handla för den svenska 50-lapp jag visste fanns i min plånbok som jag förstod att jag hade handlat för den i Essen och att någon stackars tysk hade tagit emot den som 50€. Med den insikten borde mitt laglydiga och moraliska samvete genomgå helvetets alla kval, men eftersom jag inte har en aning om var det har skett och att det faktiskt var ett ärligt (men brottsligt) misstag så blir det mest en bra historia att dra i efterhand. Frågan är bara om förväxlingen (som blir omåttligt ordvitsigt i det här sammanhanget) är en olycklig effekt av vårt svenska sedelbyte eller om Stefan Ingves försöker öka kronans värde på ett dunkelt sätt?


Nästa spelbekantskap blev Loot Island, ett spel som jag egentligen inte var särskilt intresserad av. Fast om man är på Essen Spiel och kan testa hur många nya spel man vill har man ju inte så värst mycket att förlora, så det var med den inställningen vi snällt köade för att komma åt en demonstration.

loot island spelglädje brädspel sällskapsspel

Väl nedsatt vid bordet presenterade sig Loot Island som ett ganska trevligt strategikortspel med precis lagom mängd av ”take that” (inte pojkbandet). Spelets mål är att plundra en ö på så mycket skatter som möjligt, samtidigt som man aktar sig för att samla på sig allt för många förbannelser på vägen. Detta görs i stenhård kamp med de andra öplundrarna och jag gillade verkligen de strategiska besluten som spelet innehöll. En speciellt rolig detalj, förutom att man kan förstöra rejält för sina motståndare, är att man får samla på sig hur många förbannelser man ”vill”, men att man måste ha färre än 12 stycken när spelet avslutas för att ens få vara med och räkna sina poäng.

Nyrik som jag var slog jag, trots att jag förlorade testpartiet och att jag misstänkte att min Ryanair-anpassade väska började bli full, till direkt när vi var färdigspelade. Jag blev så klart också extra till mig när jag upptäckte spelets konstruktör Aaron Haag var den som stod för försäljningen.

loot island spelglädje brädspel sällskapsspel


När Herr Baguettes mat- och matklocka ringde för jag vet inte vilken gång i ordningen bestämde jag mig för att dumpa honom en stund för att bege mig till Renegade Games och se om de hade fått in en av mina förhandsfavoriter Pie Town (alla deras spel hade nämligen fastnat i tullen).

pie town spelglädje brädspel sällskapsspel

Till min glädje var deras monter full av kartonger, men till min lite mindre glädje hade också en ganska rejäl kö börjat forma sig. Någon gång då och då har dock även jag tur och när jag fick syn på holländaren vi hade spelat Liberatores med dagen innan smet jag dit och började prata. Både holländaren och resten av kön svalde betet med hull och hår och vips så hade jag försäkrat mig om att komma fram innan alla spel var slut. I kön, några platser bakom, visade sig även tysken stå och när vi sammanstrålade efteråt visade det sig att spelet vi alla hade köpt, helt osett och på dunderchans, var Pie Town (utom Herr Baguette som hade köpt en riktig paj). Vi var rörande överens om att ett färgglatt spel som handlar om att baka paj och försöka lista ut varandras hemliga recept väl inte kan vara dåligt? Nyfikna på hur det egentligen låg till bokade vi Pie Town-träff på hotellet framåt kvällningen.

pie town spelglädje brädspel sällskapsspel

Träffen blev en succé för Pie Town visade sig vara så charmigt, taktiskt och spännande som pajbak någonsin kan vara. Spelet är ett arbetarplaceringsspel där tärningar representerar den arbetskraft man har och beroende på vad man väljer att göra får man addera eller subtrahera (lite snappade jag upp på matten!) deras värden. Trots att jag brände allt för mycket kraft på att försöka stjäla Herr Baguettes hemliga pajrecept och att holländaren visade sig bli ganska tjurig när trötthet och spelförlust kombinerades var vi eniga om att vår chansning inte bara hade gått hem, utan också varit en hejdundrande klang- och jubelföreställning.


Jag är medveten om att jag hoppar lite i tiden nu, men eftersom tidsresande är något jag gärna skulle vilja prova någon gång passar jag på att i alla fall simulera lite genom att berätta om dagens sista insats på mässan (alltså innan ovanstående pajbak utspelades).

I min iver att inte komma spellös från Spiel hade jag förhandsbokat Photosynthesis hemifrån. Bokningen var inte förknippad med några krav på köp och därför såg jag det som en riskfri försäkring. Såhär i efterhand förstår jag inte alls hur jag skulle ha lyckats komma spellös hem från Essen, men man lär ju så länge man lever.

photosynthesis spelglädje brädspel sällskapsspel

Photosynthesis, som är ett fantastiskt vackert spel om att odla träd, visade sig vara så populärt att kön för att prova var oändlig och alla spel som inte var förhandsbokade redan var sålda. Nöjd spatserade jag fram för att hämta mitt exemplar och ännu mer nöjd upptäckte jag att spelets illustratör Sabrina Miramon fanns på plats för att signera spelen. Eller, signera förresten, hon ritade träd istället och därför har jag nu nedanstående teckning i locket till mitt spel. Nöjd är bara förnamnet på mitt tillstånd!

photosynthesis spelglädje brädspel sällskapsspel


Därmed har det blivit dags att avsluta den här ösregnslånga redogörelsen för dag två på Essen Spiel. I nästa del (som är den sista, jag lovar!) ska jag, förutom att kort redogöra för dag tre, försöka mig på att lista mina bästa och värsta minnen från resan.

Recension: Pandemic Legacy season 1

pandemic legacy sällskapsspel brädspel spelglädjeSpeltyp: strategispel, samarbetsspel Antal spelare: 2-4 
Speltid: 60 minuter Språk: Engelska 
Ålder: 13+ år Tillverkare: Z-man Games

OBS! Den här texten är, så långt det bara går, fri från spoilers. Detaljerna som anges går att läsa på kartongen eller i spelreglerna.

Sådär ja. Lagom till Pandemic: Legacy Season 2 träffade butikshyllorna (och min egen garderob!) blev jag färdig med Pandemic: Legacy Season 1. Jag är oerhört sent på den bollen, men inte desto mindre känns det fantastiskt vältajmat med tanke på att min väntan på att sätta igång med säsong 2 nu blir minimal. Men, nu är det ju inte min förmåga att planera oavsiktligt som den här texten ska handla om utan vad jag känner inombords efter att ha avslutat det värsta år jag någonsin har upplevt.

Om vi börjar med att redogöra för hur det går till att spela Pandemic Legacy så tänker jag göra det oerhört lätt för mig och hänvisa till min recension av Pandemic, det är nämligen så att spelen, i grunden, inte bara är lika varandra utan exakt likadana. Så, om du inte har en aning om vad Pandemic är för något råder jag dig att ta en titt där innan du läser vidare. Med den lilla detaljen avklarad kan jag nu koncentrera mig på de skillnader som Pandemic Legacy kommer med, men framför allt tänkte jag försöka förmedla känslan det levererar.

pandemic legacy spelglädje brädspel sällskapsspel

Den stora skillnaden består i att Pandemic Legacy inför en legacy-mekanism (doh!). Det innebär kort och gott att saker sparas från parti till parti och att man, efter hand som man avancerar i spelets kampanj, kommer att påverka spelplanen och komponenterna permanent genom att skriva på dem, rita, klistra klistermärken här och där och… riva sönder saker. Kampanjen varar i tolv spelmånader och varje månad spelas en eller två gånger beroende på om man vinner eller förlorar; spelet kan alltså spelas maximalt 24 gånger, och minst 12, innan det är kaputt, finito och färdigt att kastas likt POPABs badmintonset (ta den referensen om ni kan!).

Själva destrueringsmekanismen i spelet var något som jag var starkt tveksam till från början. Skulle jag alltså förstöra ett brädspel som hade kostat över 600 kronor? Egentligen var väl priset i sig inget problem eftersom alla de medföljande speltimmarna inte kostar mer än en 2-timmars bio med popcorn och läsk för fyra personer, men jag säger det igen: skulle jag alltså förstöra ett brädspel? Förstöra!? Som brädspelsentusiast och materialist är det ett rejält hinder på vägen vill jag lova!

I efterhand skulle jag faktiskt vilja påstå att destrueringen är ett av spelets allra starkaste kort. Att förstöra något, kontra att bara lägga tillbaka det i lådan, ger en påtaglig känsla av oåterkallelighet. Skulle exempelvis min karaktär råka illa ut och dö så kommer hen aldrig någonsin tillbaka och det gör att jag alltid gör mitt yttersta för att undvika sådana hemskheter. Samtidigt måste jag balansera det med att ta lagom mycket risker för att lyckas i själva spelandet; att försöka besegra pandemier är nämligen ganska farofyllt och kan förmodligen närmast jämföras med att vara hemkunskapsfröken på en högstadieskola.

Kampanjen tillför en ganska tunn, men ändå rejält engagerande, story som glädjer, förvånar, förfärar och plågar spelarna under hela speltiden och i takt med att man arbetar sig framåt så kommer nya regler, komponenter och faktorer att infogas. Förutom att grunden som finns i vanliga Pandemic alltid finns kvar så kan jag tyvärr inte vara mer detaljerad än så rent spelmekaniskt eftersom det oundvikligen tar mig in på spoiler-territorium. Tro mig dock när jag säger att det gamla djungelordspråket ”Pandemic Legacy är Pandemic på steroider” stämmer mycket väl.

Förresten, att jag inte kan vara mer specifik om mekanismerna har egentligen ganska liten betydelse, för om jag ska vara riktigt ärlig så finns den stora behållningen i känslorna som Pandemic Legacy förmedlar. Inget spel har någonsin fått mig att känna mig så engagerad, uppspelt, glad, arg, fruktansvärt arg, besviken, bubblande lycklig, förnedrad och triumferande som Pandemic Legacy. Kampanjen är en berg- och dalbana mellan hopp och förtvivlan som omöjligt kan lämna någon oberörd.

Vetskapen om att allt man gör kommer att sparas till nästa spelomgång gör att det aldrig är självklart hur man ska prioritera. Ska man lämna en stad helt åt sitt öde för att säkra upp någon annanstans eller bör man försöka sig på den gyllene medelvägen? Inte ens det faktum att segern var inom räckhåll gjorde att vi lät något gå åt pepparn utan att tänka efter både en och två gånger först; detta enbart baserat på ovissheten om eventuella konsekvenser längre fram i kampanjen.

pandemic legacy spelglädje brädspel sällskapsspel

En stor nackdel med Pandemic Legacy är att man bör (måste!) vara samma sällskap varje gång man spelar. Samtidigt tycker jag ändå att det är en mycket större fördel än nackdel eftersom resan man ger sig ut på blir så mycket mer minnesvärd när man har kämpat, undrat och lidit tillsammans under ett gastkramande analogt spelår. Visst kan det vara svårt att få ihop samma gäng av vuxna brädspelare, småbarnsföräldrar och karriärmänniskor vid så många tillfällen, men vi löste det enkelt genom att aldrig skiljas åt utan att först ha bokat in nästa speltillfälle. För oss blev dessutom kampanjen i Pandemic Legacy ett hett diskussionsämne när vi träffades. Ingen måltid, fika eller stadspromenad genomfördes utan att taktiska grepp och spekulationer stöttes och blöttes. I något fall mardrömdes det till och med om de hemskheter vi hade varit med om…

Och nu är vi färdiga och det är dags att kasta bort det spel vi så kärleksfullt har vårdat under det senaste året.

Fel! Berättelsen vi har skapat är unik för vårt sällskap och när vi var färdiga så signerade vi alla spelplanen för att jag, så fort jag hittar en lämplig ram, ska kunna göra en tjusig tavla av hela rasket. Varje gång någon av oss tittar på den så kommer vi att minnas detaljer, motgångar, osannolika vändningar och ljuva segrar som vi har varit med om. Nämn ett annat spel som skapar sådana förutsättningar om ni kan?

Jag tror att jag har varit tydlig nog vid det här laget. Det finns en anledning till att Pandemic Legacy ligger etta på Boardgamegeeks lista över tidernas bästa spel och även om jag inte vill påstå att det är det bästa lir jag har spelat rent mekaniskt så är själva upplevelsen en av de absolut största jag har haft i brädspelsväg. Gillar man Pandemic är Pandemic Legacy ett givet köp och jag kan bara uttrycka mina uppriktiga gratulationer, blandat med lätt avundsjuka, om du fortfarande har det här äventyret framför dig.

Resedagbok Essen Spiel17 – Del 1

spelglädje brädspel sällskapsspel spiel17Jag tror inte att någon förvånas över det här inläggets titel, för självklart måste jag berätta lite om min fantastiska pilgrimsfärd till Essen och Spiel17. Användandet av ordet ”lite” i föregående mening får nog anses som relativt relativt, för min tanke är nämligen att jag inte bara ska tråka ut er med resedetaljer och annat krafs, utan också skriva några rader om alla de spel jag provade på mässan. Se därför till att ha det långa besöket redo när du nu beger dig för att besöka personaltoaletten.

Om vi då skulle ta och börja med den faktor man som skåning, oavsett vad man har tänkt att ta sig för, alltid måste ta med i beräkningarna: Skånetrafiken (i folkmun Skånetragiken). Blir man inte stående på ett järnvägsspår mitt ute i ingenstans (med evighetslångt köande för att reklamera sin resa framför sig) så kan man räkna med att kollektivtrafiksvägrande fastna med bilen bakom en buss  eller vid en järnvägsövergång. Kort sagt kan man säga att mitt förtroende för nämnda företag är… sådär.

Trots det stukade förtroendet så valde alltså jag och Herr Baguette att satsa hela vår resa och göra ett försök att färdas med tåg till Kastrup och vår flight. För säkerhets skull hade vi valt en avgång som skulle vara framme två timmar innan gaten öppnade och jag såg en eftermiddag med gott om tid, kaffe och en bra bok i min kikare. Det gick självklart som vi förtjänade och riktigt ruskigt åt signalfelsfanders; hade inte mina föräldrar råkat vara tillgängliga med en bil som kunde köra 140 och Ryanair inte varit Ryanair så hade vi missat planet. Nu kom vi istället, efter att ha rusat med vårt bagage genom hela flygplatsen, genomsvettiga fram till gaten där övriga passagerare inte ens hade börjat äntra flygmaskinen (onödigt, men coolt ord).

Man kan väl säga att färden kunde ha börjat bättre, men ärligt talat så var jag mest bara överlycklig över att vi kom iväg överhuvudtaget. Herr Baguette oroade sig mest för hur hans kläder skulle räcka till efter språngmarschen, han hade ju, i sin iver att resa lätt, räknat med att kunna använda sin tröja i två dagar.

spelglädje brädspel sällskapsspel spiel17

Väl framme i Essen började vi leta efter vårt hotell. Dylika anläggningar brukar inte vara särskilt svåra att hitta eftersom de tenderar att lysa som Finlandsfärjor i kvällsmörkret, men eftersom Hotel Luise inte var ett hotell som alla andra såg det ut som ett helt vanligt hyreshus där värden hade haft den dåliga smaken att installera en glasytterdörr som, via en lapp endast på tyska, förklarades vara kaputt och olåsbar. Besvikelserna fortsatte när endast en i personalen verkade begripa engelska, rummen saknade handtvål och frukosten för 8€ visade sig vara helt utan bacon men välförsedd med kallt kaffe. Nåja, vi hade i alla fall tak över huvudet och våra planer gick ju faktiskt ut på att vara på hotellet så lite som möjligt. Roliga detaljer var för övrigt att Herr Baguette hade öronproppar (men ingen sovmask) på natten, att han i sovande tillstånd lät som Darth Vader och att jag varje morgon bjöds på stor show när han gjorde yogaövningar i bara småbyxorna.

Men mässan då skriker ni nu. Hur var mässan!? Tja, jo, alltså… Spiel17 var kort och gott alldeles… alldeles… underbart! Det var minst sagt överväldigande att kliva in på världens största brädspelsmässa och det dröjde ända till den tredje dagen innan vi började lära oss att hitta i hallarna utan guide, karta och GPS. Jag hade ju bestämt mig för att komma till mässan oförberedd för att minska stress och oro över att missa saker jag hemskt gärna ville se eller köpa, men det gick naturligtvis åt pipsvängen eftersom jag ägnade alldeles för mycket tid åt att titta på previews och skapa intresselistor dagarna innan avresan.

Det första vi gjorde var därför att styra kosan mot båset för Lobotomy, där det enligt uppgift delades ut miniatyrer av Stephen King-clownen Pennywise. Instruktionen löd att man skulle säga att man var intresserad av spelet för att få clownen, och i sin franska rättframhet gick Herr Baguette fram till en av demonstratörerna och sa ”I löööv Lobotomy”. Detta blev mest krystat eftersom hans försök till kodspråk inte ledde till någon reaktion överhuvudtaget och det var först när jag frågade rakt ut om miniatyren som de förstod vad vi var ute efter och halade fram skatten. Därefter satte vi oss ned för att få spelet demonstrerat, vilket förmodligen tedde sig lite konstigt med tanke på Herr Baguettes tidigare, till synes väl insatta, kärleksförklaring.

lobotomy spelglädje brädspel sällskapsspel

Lobotomy utspelar sig på ett mentalsjukhus och är ett samarbetsspel där man ska hjälpas åt att lösa ett förutbestämt scenario. Sjukhuset och dess personal är nog högst normala egentligen, men eftersom man antar roller som institutionaliserade patienter så har allt, enligt vanföreställningens alla regler, förvandlats till monster och otäckheter av olika sort. Spelet visade sig i grunden gå ut på att smiska så mycket personal och medfångar som möjligt och var, om jag ska vara riktigt ärlig, fruktansvärt ointressant. Det blev ganska snart tydligt att Lobotomy är ett utmärkt exempel på spel som innehåller ett överflöd av coola plastfigurer men som saknar i princip allt annat. Prislappen på 89€ var knappast heller särskilt uppmuntrande och när vi äntligen var färdigspelade hade jag tröttnat för länge sedan.

lobotomy spelglädje brädspel sällskapsspel


Stärkta av att i alla fall ha varsin Pennywise i ryggsäcken begav vi oss istället för att leta upp båset för Meeple Circus. Tom Vasel på Dice Tower hade haft vänligheten att tipsa och nu ville jag ta mig en titt innan övrig pöbel fick vittring. Det visade sig att jag var långt ifrån ensam om att hörsamma tips från Tom, men glädjande nog lyckades vi, likt två mästerspioner, nästla oss in vid ett demonstrationsbord ganska fort.

Meeple circus spelglädje brädspel sällskapsspel

Meeple Circus går ut på att stapla meeples, trähästar, elefanter och annat skoj i enlighet med fantasi, några få få förhållningsregler och tillgängliga trickbeskrivningar; allt för att samla så många applådpoäng som möjligt (eller för att som jag, stapla så skojigt som möjligt). Spektaklet ackompanjeras av käck cirkusmusik som samtidigt fungerar som timer. Min taktik var så klart inte särskilt framgångsrik, men jag hade så pass roligt att jag, utan att tveka, skyndade mig att greppa en alldeles egen cirkus vid försäljningsdisken.

Väl där upptäckte jag plötsligt att en främmande man hade närmat sig otäckt mycket (som svensk är man ju mån om sin personliga space). Till råga på allt hade han mage att fråga om jag tyckte om spelet och innan jag hann fundera allt för mycket på vad han var för en mupp, som inte kunde bekväma sig med att fråga demopersonalen istället, presenterade han sig som spelets konstruktör Cédric Millet. Alla tankar om muppar och personligt utrymme försvann som lönen i en brädspelsbutik och när han sedan erbjöd sig att signera mitt spel var kärleken omedelbar. Förmodligen log jag fånigt. Ja, det gjorde jag.

Meeple circus spelglädje brädspel sällskapsspel


Stärkt av succén tog jag Herr Baguette över axeln och skyndade vidare till nästa Dice Tower-tips. Liberatores lovade nämligen både hemliga roller, intriger och romantisering av mordet på Julius Caesar. I båset möttes vi av en ytterst oengagerad och faktiskt ganska otrevlig man som inte ville demonstrera spelet förrän ”om 3 minuter då en visning var planerad”. Eftersom tålamod är en dygd jag försöker tillämpa hackade vi i oss det tunga beskedet och satte oss för att vänta. Strax efter dök en tysk och en holländare (men inte Bellman) upp för att spela med oss och den oengagerade mannen började, nästan motvilligt, förklara spelets regler.

Liberatores spelglädje brädspel sällskapsspel

Tyvärr visade sig regelförklaringen vara bedrövlig och vad som egentligen är ett ganska enkelt spel verkade plötsligt otroligt avancerat och förvirrande. Med gemensamma krafter lyckades vi dock begripa vad vi höll på med och någon timme senare hade mordet på Julius Caesar lyckats och jag hade förlorat i ännu ett spel. Inte det minsta nedslagen bestämde jag mig ändå för att köpa Liberatores, det här med hemliga roller och diskussion är nämligen något som startar mig på alla cylindrar.

Den oengagerade mannen visade sig för övrigt vara Liberatores konstruktör Yan Yegorov. Såhär såg han ut efter att ha signerat mitt spel med guldpenna:

Liberatores spelglädje brädspel sällskapsspel


Den första mässdagen avslutades med att vi, i jakt på fler spel att testa, i princip bara satte oss ned vid ett ledigt demonstrationsbord. Spelet som visades där var Wild West Shepherds, ännu ett spel med hemliga roller som går ut på att akta sig för vargar och samla får (eller chips som demokillen envisades med att säga). Spelupplevelsen var charmig, men det var på tok för lätt att lista ut vem som var vem och dessutom kändes vissa karaktärer lite väl kraftfulla. Inget köp. Och ingen vinst heller…

Wild west shepherds spelglädje brädspel sällskapsspel


Någonstans där stängde mässan och jag och Herr Baguette begav oss mot närmaste kebab för att, så fort som möjligt, skynda ut på hotell-sightseeing i jakt på spelsällskap. Tyvärr visade det sig vara lättare sagt än gjort och när vi väl hittade ett riktigt bra spelhotell (Mercure) var alla sällskap fulla och vi fick snällt slå oss ned i baren i väntan på fler överblivna spelare. Vi var precis på väg att ge upp när tre stackars belgare fastnade i Herr Baguettes fisketrål. Ett parti Liberatores (som jag vann!) följde och efter det kände vi oss så pass nöjda och belåtna med dagen att vi gick hem och somnade på studs.

Liberatores spelglädje brädspel sällskapsspel

Fortsättning, med fler testade spel och en beskrivning om hur man går till väga för att inte skaffa chips-tuttar i Essen, följer inom kort. Missa inte den!

Recension: Star Wars: Rebellion

spelglädje brädspel sällskapsspel star wars: RebellionSpeltyp: strategispel Antal spelare: 2-4 
Speltid: 180-240 min Språk: Engelska
Ålder: 14+ Tillverkare: Fantasy Flight Games

Jag tycker inte särskilt mycket om Star Wars. Visst, det finns en hel del coola karaktärer inblandade och rymdtemat tilltalar mig, men för mig som såg filmerna för första gången som vuxen, och nu ska jag nog svära lite, så är de… ärligt talat ganska mediokra. Liksom en TV-matiné som råkade släppas vid precis rätt tidpunkt och därför har lyckats tillskansa sig någon form av piedestal bland miljontals fans världen över. Försök att inte hata mig. Snälla?

Med anledning av ovan har jag hållit mig långt ifrån allt vad spel som utspelar sig i Star Wars-universumet heter. Och inte bara det faktiskt, all hype som skapas vid ett spelsläpp på temat får rakt motsatt effekt på mig och bygger snarare upp motstånd än habegär. Ni förstår själva, Star Wars: Rebellion hade ingen lätt match att gå när det skulle snärja mig. Någonstans fanns det dock element i spelet som lockade mig och trots att jag, som en trotsig tonåring, kämpade emot köplusten allt vad jag orkade bara för att det var ett Star Wars-spel föll jag slutligen till föga. Min research berättade nämligen följande:

Star Wars: Rebellion är ett episkt spel som passar bäst för två deltagare (större antal ger lagspel), där den ena spelaren styr över det Galaktiska Imperiet och den andra sköter Rebellerna. Imperiets mål är att hitta Rebellernas hemliga bas och förstöra den, medan Rebellerna ska försöka överleva tillräckligt länge för att deras uppror ska få fäste i galaxen. Jag har alltid varit onödigt svag för episka spel som berättar bombastiska historier, pågår längre än en kaffekanna och verkligen kryper innanför skinnet på en. När man nu har gått och blivit småbarnsförälder har episka spel som kräver många deltagare blivit ganska krångliga att få ihop och då har man inte riktigt råd att vara kräsen med teman längre; här verkade alltså Star Wars: Rebellion passa som ostbågar en söndagsmorgon.

Vidare har jag en komplicerad hatkärlek till konfliktspel. Jag avskyr spel som enbart går ut på att puckla på varandra, jag vill utveckla mina förutsättningar, smida listiga planer, göra avledande manövrar och då och då, mosa min motståndare med full kraft. Star Wars: Rebellion erbjuder exakt detta. Oavsett om man spelar Imperiet eller Rebellerna ligger inte huvudfokus på att kriga; snarare måste man koncentrera sig på att leta, hota, luras, avleda, vara strategisk, utföra uppdrag och… bete sig ungefär som Tom & Jerry i en flera timmar lång katt-och-råtta-lek.

spelglädje brädspel sällskapsspel star wars: Rebellion

Kära vänner, jag kan nu, med pompa och ståt, meddela att den research jag presenterade ovan stämmer precis! Jag kan dessutom, med något rodnande kinder, berätta att jag fullständigt älskar skiten ur Star Wars: Rebellion. Det är ett så fantastiskt roligt, spännande och allmänt underbart spel att jag inte riktigt vet var jag ska börja för att förklara.

Spänningen under ett parti är, i mitt tycke, otroligt njutbar. Kommer prinsessan Leia lyckas knyta ännu en planet till upproret? Vad händer om Imperiet byggera ännu en dödstjärna? Ska Luke Skywalker klara att bli Jedi-riddare? Och tänk om Rebell-basen ligger på Corellia? Och… är det inte en rätt så bra idé att spränga hela rasket då? Oavsett vilken sida av konflikten man sitter på så finns det hela tiden strategiska beslut att grotta ner sig i och när man därtill infogar kurragömma-leken med att hitta/dölja Rebellbasen går det inte att undvika handsvett.

Beroende på om man spelar som Imperiet eller Rebellerna kommer man att få vitt skilda spelupplevelser. Rebellerna måste koncentrera sig på att störa Imperiet så mycket som möjligt, utföra uppdrag och försöka knyta fler planeter till sitt uppror via diplomati. Imperiet, i sin tur, ägnar sig åt management by fear genom att kuva planeter och tillfångata rebelledare, att bygga en enorm krigsmaskin och att genomsöka galaxen efter den så väl dolda rebellbasen. Jag gillar dessutom att man som Rebell känner sig extremt underlägsen (och tvärtom som Imperie-spelare) men att båda sidor faktiskt har lika stor chans att vinna eftersom deras vinstförutsättningar är så olika.

Sätter man dessutom på ett Star Wars-soundtrack, som faktiskt är det enda med filmerna som är riktigt bra, i bakgrunden vågar jag lova att man har dagen räddad. Det är helt enkelt omöjligt (eller i alla fall extremt svårt) att inte förlora sig i konflikten, spänningen och kampen. Tilläggas bör förresten också att spelet innehåller gott om händelser från filmerna, så om man vill frysa in Han Solo i karbonat går det alldeles utmärkt. Är filmerna allt för heliga för en kan man dock få problem med att prinsessan Leia helt plötsligt lockas över till den mörka sidan eller att det var Luke Skywalker som blev infrusen. Oavsett vilket, film-fans får sin igenkänningsnerv kliad och vi andra har precis lika roligt ändå.

Reglerna är, som vanligt när Fantasy Flight Games, är i farten ganska omfattande (men inte krångliga). Tack och lov finns det två regelhäften att använda: ett där man lär sig spelets grunder och ett som fungerar som uppslagsverk när man vill åt mer specifika regler. I mitt tycke är det ett system som fungerar perfekt och regelletandet tar därför aldrig överhanden.

spelglädje brädspel sällskapsspel star wars: Rebellion

På minussidan förutom temat? Som Rebell-spelare får man ägna en hel del tid åt att ”vänta” medan Imperiet flyttar runt sin ziljon trupper och av samma anledning finns risken att Imperiet fastnar i vinkelvolten och drabbas av analysparalys. Många har antagligen synpunkter på att striderna sköts med hjälp av tärningar, men eftersom de är möjliga att manipulera och faktiskt bidrar med den slump som krävs för att i alla fall jag ska gilla krigande avfärdar jag den kritiken med ett fnys. Och sen måste det väl också ritas ett frågetecken kring speltiden som ibland kan stiga upp till 4-5 timmar. I mina ögon får det dock gärna ta så lång tid, episka spel måste väl få ta tid för att kännas just episka?

Ja, ni märker. Jag älskar verkligen Star Wars: Rebellion. Faktiskt så mycket att om det istället hade varit inklätt i Mass Effect-tema så hade det faktiskt, håll i er nu, petat ner mitt kära Mansions of Madness 2nd edition från favoritspelstronen. Nu når det bara nästan upp, men om jag ska vara riktigt ärlig så är det nog den trotsiga tonåringen som talar nu igen; loppet de två spelgiganterna emellan är ruskigt jämnt och är svårt att avgöra ens med målfoto. Ah vad fanken, frågan är om inte Star Wars: Rebellion går segrande ur striden ändå? Jo, det gör det baske mig! Jag erkänner: Star Wars: Rebellion är just nu mitt favoritspel!

Vad håller du på med? Sitt inte här och slösa bort din tid, skrota spargrisen och köp!