Recension: Meeple Circus

meeple circus brädspel spelglädje sällskapsspelSpeltyp: familjespel Antal spelare: 2-5
Speltid: 45 minuter Språk: engelska
Ålder: 8+ år Tillverkare: Matagot

”Tupolevs?”

Som liten älskade jag att gå på cirkus. Tyvärr visade sig min mamma vara onödigt allergisk mot det ljuvligt doftande spånet i manegen och det blev därför inte cirkus riktigt så ofta som jag ville. Jag minns också att även jag råddes att hålla mig därifrån för att inte utveckla samma allergi, men det struntade jag så klart i… och är inte det minsta manegespånallergisk idag, ska tilläggas. Nu finns det dock räddning för er cirkustörstande spånallergiker i form av Meeple Circus, ett spel som inte bara går ut på att besöka en cirkus utan också att anordna en alldeles egen föreställning av världsklass.

Det finns några detaljer som är viktiga att veta innan vi går vidare med hur själva spelandet fungerar. Meeple Circus går ut på att fysiskt bygga och stapla konster i sin manege för att samla fler applådpoäng än motståndarna. Vilka konster som ger poäng anges på slumpmässigt valda trickkort (värda olika mycket), och vilka meeples som finns tillgängliga att bygga med väljs i hård kamp med de konkurrerande cirkusdirektörerna. Därefter är det egentligen bara att bygga så bra, djärvt och avancerat som tillgångarna och framför allt fingerfärdigheten och modet tillåter.

Meeple circus spelglädje brädspel sällskapsspel

Konstbyggandet sker i tre rundor: första repetition, andra repetition och föreställning. Under de två repetitionsrundorna bygger de aspirerande direktörerna simultant, medan föreställningen genomförs en och en. Av den anledningen känns själva föreställningen nästan som på riktigt och jag har upptäckt att nervositet, till följd av att publiken vill att man ska misslyckas fatalt, och behov av stadiga händer inte är något min kropp hanterar särskilt bra. Som om pressen inte redan räckte har man dessutom bara två minuter på sig att bygga, så man är så klart mitt i alltihop plågsamt medveten om att det också är ganska bråttom att bli klar.

Timern förresten, den är ljuvlig! I Meeple Circus består den av en app som spelar cirkusmusik och jag är, trots mina 35 år och med risk för mitt liv, beredd att slå volter över hur mycket atmosfär den bidrar med. Lyssna och njut medan ni kan: (nästa gång ni hör den musiken är ni förmodligen nervösa)

Variationen av olika meeples är både rolig och kreativ. Vad sägs till exempel om tigrar, elefanter, kameler, clowner och en och annan stark Adolf? Sätten man kan kombinera dem på känns oändliga och vissa av dem har, som clownnäsan över… öh, ja… näsan, specifika krav på hur de ska användas för att ge poäng. När man dessutom betänker att trickkorten som finns tillgängliga är olika i varje spel så gör det att återspelbarheten i Meeple Circus är väldigt god. Konstruktören Cédric Millet utlovade dessutom expansioner när jag pratade med honom på Spiel17 i Essen, så i mina ögon är möjligheterna (och de potentiella besvärligheterna) oändliga!

Materialtillgången och kraven på konsterna blir större för varje runda som spelas och när man kommer till föreställningen kan man räkna med att vara innehavare av allt möjligt användbart. Varför då inte krydda det hela genom att stoppa in ytterligare, lite galna, uppdrag? Det tyckte i alla fall konstruktören och jag håller med som bara den. Vad ni än gör, välj inte utmaningen att bygga hela showen med fel hand, den är stört omöjlig att genomföra! Lite lättare är det att låta som det djur man nyss placerade ut, att säga ”hepp!” då och då eller att resa sig upp varje gång man hör ett cymbalslag. Uppdragen under föreställningen fokuserar, till publikens stora glädje, på olika grad av galenskaper och det bidrar dessutom med den skojiga egenskapen att det är väldigt svårt att vara hyperseriös hur mycket man än koncentrerar sig.

meeple circus brädspel spelglädje sällskapsspelJag förstod ju redan innan att det här med akrobatiska konster var svårt, men såhär besvärligt anade jag aldrig att det kunde vara. Själva reglerna är busenkla, men jag trodde verkligen inte att jag skulle ha så stora problem med att kombinera taktik i mina val av meeples och konster, tidspress och den där stadiga handen som jag faktiskt inbillar mig att jag har (jag målar ju figurer för bövelen!). Sanningen är tyvärr den att jag inte är det minsta duktig på Meeple Circus. Mina händer och resten av min kropp vibrerar som en slagborrsanvändare i en jordbävnings epicentrum och gång på gång får jag börja om byggandet eftersom mina cirkusartister ramlar ned och slår omkull de trick jag, mot alla odds, hade lyckats bygga.

Inte desto mindre har jag vansinnigt roligt varje gång jag spelar Meeple Circus. På något konstigt sätt blir segern underordnad spelglädjen och jag kommer ofta på mig själv med att bygga onödigt djärva (gärna höga!) konstbyggen istället för mer taktiskt smarta. Sen är det sådär barnsligt roligt att titta på när motståndarna sätter ihop sina föreställningar med allt vad det innebär, trots att de i regel gör betydligt färre dundertabbar än jag själv.

Meeple Circus är egentligen inte speciellt märkvärdigt, men temat, musiken och skaparglädjen blandar en livsfarlig cocktail som är omöjlig att stå emot. Största möjliga tystnad är så avlägsen den bara kan bli, hela familjen kan vara med och spela och ni kan räkna med att de där vännerna ni har bjudit in på parmiddag kommer att ha lika skoj. Det är nog bara att acceptera att man, även som vuxen, gillar att bygga, stapla och sedan hjälplöst se på när tyngdlagen gör sin grej. Jag gillar det definitivt, så:

”Ja, gääärna Tupolevs”

Annonser

Resedagbok Essen Spiel17 – Del 1

spelglädje brädspel sällskapsspel spiel17Jag tror inte att någon förvånas över det här inläggets titel, för självklart måste jag berätta lite om min fantastiska pilgrimsfärd till Essen och Spiel17. Användandet av ordet ”lite” i föregående mening får nog anses som relativt relativt, för min tanke är nämligen att jag inte bara ska tråka ut er med resedetaljer och annat krafs, utan också skriva några rader om alla de spel jag provade på mässan. Se därför till att ha det långa besöket redo när du nu beger dig för att besöka personaltoaletten.

Om vi då skulle ta och börja med den faktor man som skåning, oavsett vad man har tänkt att ta sig för, alltid måste ta med i beräkningarna: Skånetrafiken (i folkmun Skånetragiken). Blir man inte stående på ett järnvägsspår mitt ute i ingenstans (med evighetslångt köande för att reklamera sin resa framför sig) så kan man räkna med att kollektivtrafiksvägrande fastna med bilen bakom en buss  eller vid en järnvägsövergång. Kort sagt kan man säga att mitt förtroende för nämnda företag är… sådär.

Trots det stukade förtroendet så valde alltså jag och Herr Baguette att satsa hela vår resa och göra ett försök att färdas med tåg till Kastrup och vår flight. För säkerhets skull hade vi valt en avgång som skulle vara framme två timmar innan gaten öppnade och jag såg en eftermiddag med gott om tid, kaffe och en bra bok i min kikare. Det gick självklart som vi förtjänade och riktigt ruskigt åt signalfelsfanders; hade inte mina föräldrar råkat vara tillgängliga med en bil som kunde köra 140 och Ryanair inte varit Ryanair så hade vi missat planet. Nu kom vi istället, efter att ha rusat med vårt bagage genom hela flygplatsen, genomsvettiga fram till gaten där övriga passagerare inte ens hade börjat äntra flygmaskinen (onödigt, men coolt ord).

Man kan väl säga att färden kunde ha börjat bättre, men ärligt talat så var jag mest bara överlycklig över att vi kom iväg överhuvudtaget. Herr Baguette oroade sig mest för hur hans kläder skulle räcka till efter språngmarschen, han hade ju, i sin iver att resa lätt, räknat med att kunna använda sin tröja i två dagar.

spelglädje brädspel sällskapsspel spiel17

Väl framme i Essen började vi leta efter vårt hotell. Dylika anläggningar brukar inte vara särskilt svåra att hitta eftersom de tenderar att lysa som Finlandsfärjor i kvällsmörkret, men eftersom Hotel Luise inte var ett hotell som alla andra såg det ut som ett helt vanligt hyreshus där värden hade haft den dåliga smaken att installera en glasytterdörr som, via en lapp endast på tyska, förklarades vara kaputt och olåsbar. Besvikelserna fortsatte när endast en i personalen verkade begripa engelska, rummen saknade handtvål och frukosten för 8€ visade sig vara helt utan bacon men välförsedd med kallt kaffe. Nåja, vi hade i alla fall tak över huvudet och våra planer gick ju faktiskt ut på att vara på hotellet så lite som möjligt. Roliga detaljer var för övrigt att Herr Baguette hade öronproppar (men ingen sovmask) på natten, att han i sovande tillstånd lät som Darth Vader och att jag varje morgon bjöds på stor show när han gjorde yogaövningar i bara småbyxorna.

Men mässan då skriker ni nu. Hur var mässan!? Tja, jo, alltså… Spiel17 var kort och gott alldeles… alldeles… underbart! Det var minst sagt överväldigande att kliva in på världens största brädspelsmässa och det dröjde ända till den tredje dagen innan vi började lära oss att hitta i hallarna utan guide, karta och GPS. Jag hade ju bestämt mig för att komma till mässan oförberedd för att minska stress och oro över att missa saker jag hemskt gärna ville se eller köpa, men det gick naturligtvis åt pipsvängen eftersom jag ägnade alldeles för mycket tid åt att titta på previews och skapa intresselistor dagarna innan avresan.

Det första vi gjorde var därför att styra kosan mot båset för Lobotomy, där det enligt uppgift delades ut miniatyrer av Stephen King-clownen Pennywise. Instruktionen löd att man skulle säga att man var intresserad av spelet för att få clownen, och i sin franska rättframhet gick Herr Baguette fram till en av demonstratörerna och sa ”I löööv Lobotomy”. Detta blev mest krystat eftersom hans försök till kodspråk inte ledde till någon reaktion överhuvudtaget och det var först när jag frågade rakt ut om miniatyren som de förstod vad vi var ute efter och halade fram skatten. Därefter satte vi oss ned för att få spelet demonstrerat, vilket förmodligen tedde sig lite konstigt med tanke på Herr Baguettes tidigare, till synes väl insatta, kärleksförklaring.

lobotomy spelglädje brädspel sällskapsspel

Lobotomy utspelar sig på ett mentalsjukhus och är ett samarbetsspel där man ska hjälpas åt att lösa ett förutbestämt scenario. Sjukhuset och dess personal är nog högst normala egentligen, men eftersom man antar roller som institutionaliserade patienter så har allt, enligt vanföreställningens alla regler, förvandlats till monster och otäckheter av olika sort. Spelet visade sig i grunden gå ut på att smiska så mycket personal och medfångar som möjligt och var, om jag ska vara riktigt ärlig, fruktansvärt ointressant. Det blev ganska snart tydligt att Lobotomy är ett utmärkt exempel på spel som innehåller ett överflöd av coola plastfigurer men som saknar i princip allt annat. Prislappen på 89€ var knappast heller särskilt uppmuntrande och när vi äntligen var färdigspelade hade jag tröttnat för länge sedan.

lobotomy spelglädje brädspel sällskapsspel


Stärkta av att i alla fall ha varsin Pennywise i ryggsäcken begav vi oss istället för att leta upp båset för Meeple Circus. Tom Vasel på Dice Tower hade haft vänligheten att tipsa och nu ville jag ta mig en titt innan övrig pöbel fick vittring. Det visade sig att jag var långt ifrån ensam om att hörsamma tips från Tom, men glädjande nog lyckades vi, likt två mästerspioner, nästla oss in vid ett demonstrationsbord ganska fort.

Meeple circus spelglädje brädspel sällskapsspel

Meeple Circus går ut på att stapla meeples, trähästar, elefanter och annat skoj i enlighet med fantasi, några få få förhållningsregler och tillgängliga trickbeskrivningar; allt för att samla så många applådpoäng som möjligt (eller för att som jag, stapla så skojigt som möjligt). Spektaklet ackompanjeras av käck cirkusmusik som samtidigt fungerar som timer. Min taktik var så klart inte särskilt framgångsrik, men jag hade så pass roligt att jag, utan att tveka, skyndade mig att greppa en alldeles egen cirkus vid försäljningsdisken.

Väl där upptäckte jag plötsligt att en främmande man hade närmat sig otäckt mycket (som svensk är man ju mån om sin personliga space). Till råga på allt hade han mage att fråga om jag tyckte om spelet och innan jag hann fundera allt för mycket på vad han var för en mupp, som inte kunde bekväma sig med att fråga demopersonalen istället, presenterade han sig som spelets konstruktör Cédric Millet. Alla tankar om muppar och personligt utrymme försvann som lönen i en brädspelsbutik och när han sedan erbjöd sig att signera mitt spel var kärleken omedelbar. Förmodligen log jag fånigt. Ja, det gjorde jag.

Meeple circus spelglädje brädspel sällskapsspel


Stärkt av succén tog jag Herr Baguette över axeln och skyndade vidare till nästa Dice Tower-tips. Liberatores lovade nämligen både hemliga roller, intriger och romantisering av mordet på Julius Caesar. I båset möttes vi av en ytterst oengagerad och faktiskt ganska otrevlig man som inte ville demonstrera spelet förrän ”om 3 minuter då en visning var planerad”. Eftersom tålamod är en dygd jag försöker tillämpa hackade vi i oss det tunga beskedet och satte oss för att vänta. Strax efter dök en tysk och en holländare (men inte Bellman) upp för att spela med oss och den oengagerade mannen började, nästan motvilligt, förklara spelets regler.

Liberatores spelglädje brädspel sällskapsspel

Tyvärr visade sig regelförklaringen vara bedrövlig och vad som egentligen är ett ganska enkelt spel verkade plötsligt otroligt avancerat och förvirrande. Med gemensamma krafter lyckades vi dock begripa vad vi höll på med och någon timme senare hade mordet på Julius Caesar lyckats och jag hade förlorat i ännu ett spel. Inte det minsta nedslagen bestämde jag mig ändå för att köpa Liberatores, det här med hemliga roller och diskussion är nämligen något som startar mig på alla cylindrar.

Den oengagerade mannen visade sig för övrigt vara Liberatores konstruktör Yan Yegorov. Såhär såg han ut efter att ha signerat mitt spel med guldpenna:

Liberatores spelglädje brädspel sällskapsspel


Den första mässdagen avslutades med att vi, i jakt på fler spel att testa, i princip bara satte oss ned vid ett ledigt demonstrationsbord. Spelet som visades där var Wild West Shepherds, ännu ett spel med hemliga roller som går ut på att akta sig för vargar och samla får (eller chips som demokillen envisades med att säga). Spelupplevelsen var charmig, men det var på tok för lätt att lista ut vem som var vem och dessutom kändes vissa karaktärer lite väl kraftfulla. Inget köp. Och ingen vinst heller…

Wild west shepherds spelglädje brädspel sällskapsspel


Någonstans där stängde mässan och jag och Herr Baguette begav oss mot närmaste kebab för att, så fort som möjligt, skynda ut på hotell-sightseeing i jakt på spelsällskap. Tyvärr visade det sig vara lättare sagt än gjort och när vi väl hittade ett riktigt bra spelhotell (Mercure) var alla sällskap fulla och vi fick snällt slå oss ned i baren i väntan på fler överblivna spelare. Vi var precis på väg att ge upp när tre stackars belgare fastnade i Herr Baguettes fisketrål. Ett parti Liberatores (som jag vann!) följde och efter det kände vi oss så pass nöjda och belåtna med dagen att vi gick hem och somnade på studs.

Liberatores spelglädje brädspel sällskapsspel

Fortsättning, med fler testade spel och en beskrivning om hur man går till väga för att inte skaffa chips-tuttar i Essen, följer inom kort. Missa inte den!