Recension: When I dream

Speltyp: partyspel Antal spelare: 4-10
Speltid: 40 minuter Språk: engelska/svenska
Ålder: 8+ år Tillverkare: Repos productions

Drömmar kan vara något av det konstigaste som finns. Nu för tiden är de ännu konstigare för min del eftersom de ofta tvingar mig att uppleva genomförandet av saker jag absolut inte vill göra. Jag som inte har tagit ett enda bloss i hela mitt liv, varför då inte bli en storrökare för att ta igen allt jag har missat? Eller, varför inte ta en svängom i halmen med ett gammalt ex trots att jag i det närmaste hatar det där exet och framförallt älskar Frugan hur mycket som helst? Nej, då är det betydligt roligare att drömma i vaket tillstånd och hepp, så har jag gjort en tjusig övergång till dagens recensionsobjekt When I dream (tack Enigma Games/Asmodee Nordics för möjligheten att recensera!).

When I dream ska man nämligen, likt ett barn på sin födelsedag, låtsassova allt vad man kan. Skillnaden är (förutom att man sitter i ett rum fullt av folk då) att man får låna en sovmask och slipper lägga all kraft på att blunda naturligt, vilket är en väldig tur eftersom man i When I dream-drömmen kommer att bombarderas med information som man bör komma ihåg. Just det här med att minnas saker man drömmer är, som ni säkert vet, lättare sagt än gjort. Igår kväll komponerade jag t.ex. en episk inledning av Nobel-prisklass till den här recensionen som tyvärr både ni, jag och framförallt världen nu går miste om. Som tur är minns jag resten av recensionen, som tyvärr inte alls håller samma klass, men ni får faktiskt hålla till godo ändå.

Som sagt, When I dream går ut på att låtsassova och samtidigt komma ihåg saker. Under ett parti kommer samtliga deltagare att få rollen som drömmare (med tillhörande sovmask) en gång och sedan är det den som har samlat ihop flest poäng som står (ligger) som segrare. Över till själva drömmandet:

Övriga spelare få varsitt hemligt rollkort (fe, monster eller sandman) som avgör hur de ska bete sig mot den drömmande stackaren med masken. Sovtiden på två minuter (powernap) börjar och spelarna ska nu, i rask takt, lämna ledtrådar, som måste vara relevanta, till det drömkort som just nu ligger i den medföljande sängen (ja!). Ledtrådandet kan gå hur många varv som helst runt bordet, men drömmaren har bara en ynka gissning på vilket ord drömkortet innehåller. Svarar hen rätt läggs kortet på den goda drömsidan, medan det läggs på mardrömssidan om hen svarar fel.

Därefter ges ledtrådar till nästa kort och så vidare, fram till den punkt då väckarklockan ringer och det är dags att vakna igen. Där och då har drömmaren en sista uppgift i att, i jakt på två bonuspoäng, försöka återberätta vad hen har drömt genom att knåpa ihop en liten historia där alla kort som hamnat på den goda drömsidan finns med. Hen får självklart inte titta och har dessutom ingen aning om vilka kort som ligger var, så tro mig när jag säger att det är lika bra att komma ihåg allt.

De hemliga rollerna? Feerna, liksom drömmaren, vill att så många kort som möjligt ska hamna på den goda drömsidan, monstren vill, logiskt nog, ha så många kort som möjligt på mardrömssidan och sandmännen har något av en balanserande roll då de vill att mängden kort ska vara densamma på bägge drömsidor. Beroende på resultat utdelas poäng och en ny omgång, med en ny drömmare och nya hemliga roller påbörjas.

when I dream spelglädje brädspel sällskapsspel

Vad tycker jag då om When I dream? Jo, jag gillar´t!

Jag är verkligen svag för spel där man får tillfälle att vara lite klurig med ledtrådar kring ord och här får man dessutom anledning att vara extremt klurig då man inte alltid vill att ledtråden ska gå fram och leda till rätt svar. Samtidigt gör rappheten i spelet, man måste nämligen lämna sin ledtråd inom fem sekunder, att man ibland inte har något annat val än att säga det man först kommer att tänka på. Vid ett flertal tillfällen har jag tyckt mig ha en finfin ledtråd på gång bara för att få den ”stulen” av spelaren som sitter precis före i tur och tvingats ösa ur mig något som inte alls gagnar min roll.

Hur är det då att vara drömmare? Förvirrande och allmänt rörigt skulle jag säga. Fast på ett bra sätt, liksom. Att bli överöst med information i rask takt är verkligen inte bra när man ska försöka verka smart och det gör knappast saken lättare att vissa gör sitt bästa för att ställa till det för en med långsökta och besvärliga ledtrådar. När tiden är ute och det har blivit dags att redogöra för sin dröm upptäcker man… att det är väldigt svårt att komma ihåg någonting överhuvudtaget. ”Vilka ord har jag gissat nu igen?”, ”Hur var nu min Nobel-prisinledning formulerad?” och ”Varför är Björns näsa sned?” Ofta glömmer man minst ett ord och då kan man nästan räkna med att ett av dem krävdes för att få bonuspoäng.

Sen ska jag absolut inte glömma bort att nämna de fantastiska komponenterna som When I dream innehåller. Korten är vackra, stora och rejäla och att de förvaras i en säng är inget annat än genialiskt. Man kunde valt en så mycket enklare väg med en simpel hög på bordet, men här har man verkligen ansträngt sig vilket jag uppskattar mycket. Även sovmasken känns lyxig jämfört med ”drömmaren blundar” som hade varit normalfallet och sammantaget gör komponenterna att When I dream samlar pluspoäng som leder till att, i alla fall jag, kommer att vara mer benägen att lägga upp det på spelbordet.

when I dream spelglädje brädspel sällskapsspelNegativt? Tja, When I dream lider potentiellt av samma sjukdom som alla andra ordpartyspel: att kortleken med ord förr eller senare kommer att ta slut och börja kännas igen. Det är dock ett problem som lätt löses med hemmagjorda kort eller expansioner som förhoppningsvis finns ute när man lärt sig de 440 medföljande orden.

Spelets enskilt största nackdel är annars att det kräver 6 deltagare eller fler för att komma till sin rätt. When I dream utesluter sig därmed ganska effektivt från parmiddagar och liknande, vilket är synd med tanke på att jag gärna hade haft det som alternativ till exempelvis Codenames.

Ett visst frågetecken finns också kring huruvida det är lättare att samla poäng som fe, men jag hävdar att om monstren och sandmännen bara gör sina jobb ordentligt så är spelet ändå tillräckligt balanserat för att jag ska vara nöjd. Samtidigt bör man komma ihåg att When I dream är ett partyspel som drivs och påverkas av spelarna själva, och att då kräva millimeterrättvisa och absolut balans är att gapa efter för mycket. Istället tycker jag att man bör fokusera på hur roligt det faktiskt är att ta sig an spelets olika roller, hur roligt det är att skratta åt vilsna drömmares galna historier och hur skoj det är att försöka skapa förvirring med luddiga ledtrådar.

When I dream är helt enkelt ett kul, vackert och omväxlande partyspel som ställer krav på både kreativitet och gott minne. Kan man ens drömma om mer? Jag minns inte riktigt, men förmodligen inte.

Annonser

Recension: Ordglapp

brädspel spelglädje sällskapsspel ordglappSpeltyp: partyspel Antal spelare: 3-6 
Speltid: 30 min Språk: Svenska 
Ålder: 10+ Tillverkare: Competo

I slutet av förra året skrev jag att partyspelen möjligen inte hade fått den uppmärksamhet de förtjänade här på Spelglädje. Det hade de kanske inte heller, men sedan dess har inte mindre än tre rena partyspelsrecensioner publicerats och nu har det blivit dags för ännu en. Guldtärningsvinnaren i kategorin Årets vuxenspel 2016 är nämligen nästa objekt på tur, och i den kategorin är det ju tradition att det ska handla om ett extremt lättviktigt partyspel. Vinnaren den här gången heter ORDGLAPP och är… tja, ett extremt lättviktigt partyspel. Jag har väldigt svårt att utöka den beskrivningen överhuvudtaget, så vi går istället raskt över till hur man gör när man spelar:

ORDGLAPP kretsar kring två stycken draghögar som ligger mitt på bordet; ur dem kommer spelarna turas om att dra, vända upp och lägga kort framför sig. Korten som vänds upp innehåller ett ämne, t.ex. kultfilmer, och en symbol, t.ex. ett plustecken, och det är när det första kortet har vänts upp som själva spelandet tar rejäl fart. Så fort någon vänder upp ett kort med en symbol som redan ligger uppvänd hos någon annan startas nämligen omedelbart en duell mellan kortinnehavarna. Den går ut på att, så fort som möjligt, kläcka ur sig ett exempel inom ämnet som står på motståndarens kort och den som lyckas göra det först vinner duellen (i exemplet på bilden nedan hade alltså Roxette varit ett fantastiskt svar).

Vinnaren plockar åt sig förlorarens kort och lägger i sin poänghög och sedan fortsätter spelet som förut… om det inte, som ett resultat av att poängkortet togs, åter ligger två lika symboler uppe för då startar en ny duell på studs. Spelet innehåller ytterligare en liten finess i form av Joker-korten, de är specialkort som istället för att läggas framför spelarna placeras mitt på bordet. På korten finns två olika symboler, och om den avbildade kombinationen skulle dyka upp hos spelarna utlöser även detta en duell. Den spelare som har lyckats samla flest kort i sin poänghög när draghögarna är slut har vunnit och får, enligt gammal spelsed, välja vem som ska sätta på nytt kaffe.

brädspel spelglädje sällskapsspel ordglapp

Och där vet ni faktiskt i princip allt ni behöver veta för att kunna spela eller snickra ihop ett alldeles eget ORDGLAPP, men vem har sagt att spel behöver vara avancerade för att vara roliga (se bara på CARDS AGAINST HUMANITY)? Den befogade frågan är ju då om ORDGLAPP, i all sin enkelhet, också är ett roligt spel? Jag ska inte dra ut särskilt mycket på svarandet utan utropar odiskutabelt ”nja” på det.

Till att börja med, ORDGLAPP är stressigt. Fruktansvärt stressigt till och med om man är många spelare, och det är en egenskap jag skyr som… kanske inte pesten, men i alla fall som en rejäl maginfluensa. Spel får gärna vara lite stressiga och hetsiga när det är min tur, men ORDGLAPPS utformning gör att det kan bli min tur när som helst och det leder till att jag är konstant stressad under den halvtimme som partiet pågår. Har ni någon gång spelat kortspelet STRESS med många deltagare så är det en likvärdig upplevelse som i alla fall jag slutade uppskatta ungefär när jag lämnade gymnasiet bakom mig. Det är definitivt inget jag skulle vilja infoga en kväll när vinglasen och fin-whiskyn är framme, det är ett som är säkert.

Med det sagt så hade vi trots allt roligt när vi spelade ORDGLAPP; det är liksom omöjligt att inte skratta åt varandras tunghäftor och misstag (dessutom är det aldrig fel att sanningsenligt kunna  läxa upp sin bror för att han stirrar för mycket på dåliga Facebook-klipp och läser för lite böcker, när han klagar på att inte kunna läsa korten tillräckligt fort). Dock var vi alla överens om att när ett parti är spelat är det roliga över. Efter det är man liksom nöjd, sugen på mer efterrätt eller.. ja, egentligen vad som helst utom att spela en gång till. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra om det är något distributören är medveten om eftersom endast tre kortlekar (= tre partier) medföljer?

Sammanfattningsvis då, om du uppskattar stressiga, högljudda och väldigt enkla partyspel så kan ORDGLAPP vara något för dig, annars bör du leta vidare (varför inte i Spelglädjes partyspelsarkiv?). Och förresten, vi har så klart alla våra personliga preferenser, men hur ORDGLAPP kunde bedömas vara ett bättre spel än det, också Guldtärnings-nominerade och, allmänt briljanta partyspelet CODENAMES övergår mitt förstånd fullständigt. Bäst att inte fundera närmare på det.

Recension: Codenames Pictures

codenames pictures brädspel spelglädje sällskapsspelSpeltyp: partyspel, familjespel Antal spelare: 2-8
Speltid: 15 min Språk: Svenska 
Ålder: 10+ Tillverkare: Enigma Games

Vad har operahuset i Sydney och en myrslok gemensamt? Fram tills förra helgen så var mitt svar på den frågan, jag får den faktiskt överraskande ofta, ett övertygat ”inte ett dugg!”. Efter att ha spelat CODENAMES PICTURES är mitt svar numera snarare ”Njaaa, om man placerar dem på ovanpå varandra på samma bild så kanske de ser ut som en… båt?”

CODENAMES PICTURES är en väldigt nära släkting till CODENAMES som redan finns recenserat här på Spelglädje. Har ni inte läst den texten bör ni härmed känna er manade att göra det (här får ni en länk till!), reglerna som jag går igenom rätt så grundligt där tänkte jag nämligen hoppa över ganska mycket nu eftersom skillnaderna är så få. Men, för att ändå sätta er in i något slags sammanhang:

CODENAMES PICTURES är ett lagspel för två lag som går ut på att få sin/sina lagkamrater att peka ut ett antal bilder, i allmänhet så fort som möjligt men i synnerhet innan motståndarlaget lyckas göra det. Bilderna ligger utlagda på bordet i ett rutnät på 5×4 bilder (alltså totalt 20 stycken) och motsvarar antingen en röd/blå hemlig agent, en oskyldig civilperson eller en lönnmördare.

Som de insatta och duktiga recensionsläsare ni nu är efter att ha läst texten om original-CODENAMES, förstår ni vid det här laget precis allting. Lagen är tilldelade färgerna röd eller blå, en person i varje lag har utsetts till mästerspion och det är nu hens uppgift att lämna listiga ledtrådar till de bilder som tilldelats respektive lag via det hemliga nyckelkortet. Pekar man på en egen agent får man fortsätta gissa, pekar man på en civilperson går turen över till det andra laget och lyckas man peka ut lönnmördaren förlorar man direkt.  Det lag som pekar ut alla sina bilder först vinner.

codenames pictures brädspel spelglädje sällskapsspel

Jag tror att det, vid det här laget, har framgått ganska tydligt att CODENAMES PICTURES är väldigt likt sin föregångare CODENAMES, men med den avgörande skillnaden att det är bilder som ska pekas ut istället för ord. Det är faktiskt så likt att man, i regelhäftet, uppmanas att hoppa till sidan 11 om man redan kan reglerna till föregångaren…

Om vi börjar i änden med bilderna så är det verkligen sant som man säger att en bild säger mer än 1000 ord. Det är nämligen ganska lätt att hitta gemensamma drag för flera av dem, men desto svårare att hitta drag som inte också delas av av motståndarnas bilder. Som ni kan se nedan så var exemplet med myrsloken och Sydneys operahus ovan inte taget ur luften (det enda jag inte förstår är hur min granne kunde få det till en båt) och det är den typen av tvetydighet (minst!) som alla bildkorten levererar. Man märker tydligt att hårt arbete har lagts ner för att fylla bilderna med många detaljer och associationsmöjligheter och det är egentligen bara att lyfta på hatten och buga djupt inför den person som ligger bakom artworken.

codenames pictures brädspel spelglädje sällskapsspel

Kärnan och den stora behållningen med CODENAMES PICTURES ligger så klart i att försöka lämna ledtrådar till så många bilder som möjligt på en gång. Ofta blir det rejält långsökt men det går nästan alltid att hitta gemensamheter; sen är det ju en helt annan sak om ens medspelare har lyckats lägga märke till samma detaljer som man själv har gjort. Tyvärr har jag ingen fantastiskt genomförd bildkedja att skryta med här, men även om min svårt imbecille lagkamrat misslyckades totalt med utpekandena så är jag lite extra nöjd med ledtråden ”resmål 5”, åsyftande bilder på Eiffeltornet, en japansk samuraj, en engelsk(ish) riddare, en schweizisk fickkniv och en egyptisk målning. Var det någon som sa långsökt?

Jag har funderat en hel del på om CODENAMES PICTURES är roligare eller mindre roligt än sin föregångare och har, efter väldigt många om och men, kommit fram till att det är… roligare, men mindre roligt. Roligare eftersom jag tror att majoriteten av alla som kommer att spela något av spelen har skojigare med att hitta listiga associations-kedjor mellan bilder, men mindre roligt för att jag själv tycker att det är mer lattjo att leka med ord. Det handlar alltså främst om tycke och smak, så det närmaste ett slutligt besked jag kommer i frågan är nog att… tja, att man får känna efter vad man gillar själv. Glasklart? Bra.

CODENAMES PICTURES kommer också med en rad nya spelsätt att variera med, bland annat en variant på biljardens eightball där man, efter att ha pekat ut sitt lags bilder, ska avsluta med att peka på lönnmördaren. Den stora grejen för mig som också äger original-CODENAMES är annars att det finns regler för att kombinera de båda spelen i en fantastisk röra av ord och bild samtidigt. I skrivande stund har jag inte hunnit prova, men bara tanken får mig att fnissa lite för mig själv samtidigt som jag knappt vågar tänka på hur långsökta associationer min hjärna kan skapa under sådana förutsättningar. På något sätt känns det befogat och nästan nödvändigt att de nya spelsätten tillkommer, för oavsett om man använder dem eller inte så slipper man i alla fall att spekulera om att konstruktören bara har kopierat sin spelidé och bytt ut orden mot bilder för att tjäna mer riksdaler.

codenames pictures brädspel spelglädje sällskapsspel

Mitt hårda speltestande har även lyckats hitta en(!) negativ grej med CODENAMES PICTURES och det är att det är helt okej, enligt reglerna, att säga vad en bild föreställer (t.ex. giftflaska 1 från bilden ovan) som ledtråd. Det är så klart inte att rekommendera att göra så under hela spelet eftersom det går för sakta, men möjligheten gör att spänningen uteblir fullständigt när något lag bara har en bild kvar att peka ut. Det finns liksom ingen chans i världen att de kommer att misslyckas vilket gör att det ibland kan kännas rejält rumphugget och antiklimax-aktigt i slutet.

Med det sagt så tycker jag ändå att CODENAMES PICTURES är ett precis lika fantastiskt spel som sin föregångare. Det är lätt att plocka fram, lätt att ta med sig, väldigt lätt att lära sig och är sådär ultimat perfekt att plocka fram på den där parmiddagen som har stannat upp. Jag avslutade recensionen om CODENAMES med att utnämna det till den bästa gåbort-presenten någonsin och det är definitivt på sin plats att göra något liknande här; även CODENAMES PICTURES spöar vilken chokladkartong eller tulpanbukett som helst, testa själva!