Recension: Ordglapp

brädspel spelglädje sällskapsspel ordglappSpeltyp: partyspel Antal spelare: 3-6 
Speltid: 30 min Språk: Svenska 
Ålder: 10+ Tillverkare: Competo

I slutet av förra året skrev jag att partyspelen möjligen inte hade fått den uppmärksamhet de förtjänade här på Spelglädje. Det hade de kanske inte heller, men sedan dess har inte mindre än tre rena partyspelsrecensioner publicerats och nu har det blivit dags för ännu en. Guldtärningsvinnaren i kategorin Årets vuxenspel 2016 är nämligen nästa objekt på tur, och i den kategorin är det ju tradition att det ska handla om ett extremt lättviktigt partyspel. Vinnaren den här gången heter ORDGLAPP och är… tja, ett extremt lättviktigt partyspel. Jag har väldigt svårt att utöka den beskrivningen överhuvudtaget, så vi går istället raskt över till hur man gör när man spelar:

ORDGLAPP kretsar kring två stycken draghögar som ligger mitt på bordet; ur dem kommer spelarna turas om att dra, vända upp och lägga kort framför sig. Korten som vänds upp innehåller ett ämne, t.ex. kultfilmer, och en symbol, t.ex. ett plustecken, och det är när det första kortet har vänts upp som själva spelandet tar rejäl fart. Så fort någon vänder upp ett kort med en symbol som redan ligger uppvänd hos någon annan startas nämligen omedelbart en duell mellan kortinnehavarna. Den går ut på att, så fort som möjligt, kläcka ur sig ett exempel inom ämnet som står på motståndarens kort och den som lyckas göra det först vinner duellen (i exemplet på bilden nedan hade alltså Roxette varit ett fantastiskt svar).

Vinnaren plockar åt sig förlorarens kort och lägger i sin poänghög och sedan fortsätter spelet som förut… om det inte, som ett resultat av att poängkortet togs, åter ligger två lika symboler uppe för då startar en ny duell på studs. Spelet innehåller ytterligare en liten finess i form av Joker-korten, de är specialkort som istället för att läggas framför spelarna placeras mitt på bordet. På korten finns två olika symboler, och om den avbildade kombinationen skulle dyka upp hos spelarna utlöser även detta en duell. Den spelare som har lyckats samla flest kort i sin poänghög när draghögarna är slut har vunnit och får, enligt gammal spelsed, välja vem som ska sätta på nytt kaffe.

brädspel spelglädje sällskapsspel ordglapp

Och där vet ni faktiskt i princip allt ni behöver veta för att kunna spela eller snickra ihop ett alldeles eget ORDGLAPP, men vem har sagt att spel behöver vara avancerade för att vara roliga (se bara på CARDS AGAINST HUMANITY)? Den befogade frågan är ju då om ORDGLAPP, i all sin enkelhet, också är ett roligt spel? Jag ska inte dra ut särskilt mycket på svarandet utan utropar odiskutabelt ”nja” på det.

Till att börja med, ORDGLAPP är stressigt. Fruktansvärt stressigt till och med om man är många spelare, och det är en egenskap jag skyr som… kanske inte pesten, men i alla fall som en rejäl maginfluensa. Spel får gärna vara lite stressiga och hetsiga när det är min tur, men ORDGLAPPS utformning gör att det kan bli min tur när som helst och det leder till att jag är konstant stressad under den halvtimme som partiet pågår. Har ni någon gång spelat kortspelet STRESS med många deltagare så är det en likvärdig upplevelse som i alla fall jag slutade uppskatta ungefär när jag lämnade gymnasiet bakom mig. Det är definitivt inget jag skulle vilja infoga en kväll när vinglasen och fin-whiskyn är framme, det är ett som är säkert.

Med det sagt så hade vi trots allt roligt när vi spelade ORDGLAPP; det är liksom omöjligt att inte skratta åt varandras tunghäftor och misstag (dessutom är det aldrig fel att sanningsenligt kunna  läxa upp sin bror för att han stirrar för mycket på dåliga Facebook-klipp och läser för lite böcker, när han klagar på att inte kunna läsa korten tillräckligt fort). Dock var vi alla överens om att när ett parti är spelat är det roliga över. Efter det är man liksom nöjd, sugen på mer efterrätt eller.. ja, egentligen vad som helst utom att spela en gång till. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra om det är något distributören är medveten om eftersom endast tre kortlekar (= tre partier) medföljer?

Sammanfattningsvis då, om du uppskattar stressiga, högljudda och väldigt enkla partyspel så kan ORDGLAPP vara något för dig, annars bör du leta vidare (varför inte i Spelglädjes partyspelsarkiv?). Och förresten, vi har så klart alla våra personliga preferenser, men hur ORDGLAPP kunde bedömas vara ett bättre spel än det, också Guldtärnings-nominerade och, allmänt briljanta partyspelet CODENAMES övergår mitt förstånd fullständigt. Bäst att inte fundera närmare på det.

Annonser

Recension: Klask

klask brädspel spelglädje sällskapsspelSpeltyp: familjespel Antal spelare: 2 
Speltid: 10 minuter Språk: Svenska
Ålder: 5-99 år Tillverkare: Competo

Recenserandet av Guldtärningarna 2015 fortsätter och turen har nu kommit till KLASK som vann priset som Årets familjespel. Ni som har följt Spelglädje vet att det är KLASK som är orsaken till att recensionerna har dröjt så länge, det har nämligen varit väldigt svårt att få tag på (tack för hjälpen Worldofboardgames.com!). Av den anledningen hör det så klart till att jag, i det här läget, låtsas att jag är negativt inställd och lite småirriterad på spelet redan innan jag har provat det. Så frågan är om det klarar att ta sig upp på plus igen?

KLASK är ett… ja, hur ska jag förklara det här egentligen? KLASK är ett… ovanligt spel med brädspelsmått mätt. Det består av en upphöjd spelplan, en plastkula och några magneter. Typ så. Man använder inga tärningar, inga kort och kaffet gör man bäst i att ställa långt bort. Här går spelandet nämligen i ett rasande tempo och inte sällan välter både stolar och bord. Okej, nu överdrev jag möjligen lite för något bord har inte vält här. Ännu…

Hur spelar man då? Jo, spelplanen är indelad i två planhalvor där spelarna håller till med sin pjäs; en pjäs som flyttas underifrån genom magnetism. På varje planhalva finns ett mål bestående av ett hål, i mitten av spelplanen står tre stycken vita små magneter och slutligen finns det också en plastkula som spelarna kan knuffa på med sin spelpjäs. Målet som ska uppfyllas är kort och gott att skjuta kulan på ett sådant sätt att 1) den ramlar ner i motståndarens mål 2) två vita magneter fastnar på motståndarens pjäs eller 3) få motståndarens pjäs att ramla ner i sitt eget mål. Först till 6 poäng vinner.

När jag läser ovanstående förklaring inser jag att den inte är särskilt rättvisande eller intressant. Ett spel som KLASK låter sig helt enkelt inte förklaras särskilt bra i skriven form och därför har jag, påpassligt nog, spelat in ett filmklipp där en våldsam kamp om poängen pågår mellan mig och min bror. Titta gärna, jag tycker att klippet är väldigt representativt över vad man kan förvänta sig av spelet.

Jag ska vara helt ärlig, jag har försökt tycka illa om KLASK ända sedan det utannonserades som vinnare eftersom jag inte riktigt tycker att det kvalar in som sällskapsspel. Är detta ett sällskapsspel räknar jag nämligen med att nästa års vinnare av Guldtärningen är en nyversion av bordshockeyspelet STIGA Playoff eller ett set med nät, racketar och boll som gör om köksbordet till ett pingisbord. KLASK hamnar mer i för leksaksfacket tillsammans med bordshockey och den klassiska kullabyrinten för mig.

Men någonstans kvittar det faktiskt, för den här texten handlar inte om vad som räknas som brädspel/sällskapsspel utan om hur KLASK är att spela. Och sanningen är att KLASK är fruktansvärt roligt och det spelades otaliga rundor den där testkvällen. Det var till och med så att vi passade på att lira några poäng medan Frugan gjorde popcorn eller när någon var på toaletten; så fort möjlighet fanns plockades det fram. Trots sin enkelhet blir det aldrig tråkigt eftersom det finns ett antal sätt att göra poäng på, och hur lätt det än kan låta att se upp så händer det förvånansvärt ofta att man ramlar ner i sitt eget mål. Efterhand som vi spelade utvecklades också olika taktiker för att lura motståndaren till mindre hjärnblödningar och många gånger aktade man sig så noga för de vita magneterna att man stillasittande såg på medan kulan rullade ner i ens eget mål.

Spelglädje brädspel sällskapsspel klaskPå minuskontot finns egentligen inte särskilt mycket att komma med. Jag kan absolut tycka att något som klassas som familjespel borde kunna ta emot fler än 2 spelare, men samtidigt går varje match så fort att man med lätthet kan vara flera stycken och turas om. De vita magneterna har också en tendens att flyga utanför spelplanen titt som tätt (händelsen i filmklippet var alltså inget undantag) och även om de är både vita och magnetiska kan de vara ganska luriga att hitta när de dyker ner i en ryamatta eller in under en soffa. Jag kan också tänka mig att KLASK tilltalar framförallt dem som tycker om bollsport, så utan att egentligen veta vill jag hissa en liten flagga för att succén kanske inte är lika given i alla sällskap.

Som ni säkert förstår så är svaret på min inledande fråga att KLASK med råge tar sig upp på plus igen. Jag har verkligen försökt att hitta fel och brister, men det går liksom inte att låta bli att svepas med, så fort jag sätter sig vid spelplanen blir jag som barn på nytt. Sist blev jag till och med så påverkad att jag gång på gång kom på mig själv med att akta mig för den runda hemknappen på telefonen när jag skrev ett sms eftersom placering och form påminde om det farliga självmålet i KLASK…

Jag är också övertygad om att KLASK kommer i precis rätt tid eftersom jag upplever att folk allt mer uppskattar naturliga och fysiska saker. Även om kulan och magneterna är tillverkade i plast så ger spelplanen i trä en riktigt skön känsla som är så långt ifrån digitalt godis man kan komma; de neutrala färgerna gör dessutom att man kan ha spelet framme utan att behöva vara iförd skygglappar. Jag skulle faktiskt vilja sticka ut näsan lite och spekulera i att spel som KLASK kanske till och med har en viktig plats i vår digitala värld? Jag har i alla fall svårt att tänka mig ett enklare och mer fysiskt sätt att få barn (och vuxna) att lägga ifrån sig mobilerna en stund.

Klara, färdiga…

Recension: La Boca

La Boca brädspel Spelglädje

Speltyp: familjespel Antal spelare: 3-6 
Speltid: 20-30 min Språk: Svenska 
Ålder: 13+ Tillverkare: Competo

Har ni också ett begär av att stapla saker på varandra? Men har ni tröttnat på att alltid stapla dessa saker på samma sätt? Eller att stapla dem i er bittra ensamhet där hemma? I väntan på den psykologiska utvärdering jag innerligt hoppas att ni har bokat för att reda ut dessa problem, kan ni sysselsätta er med spelet LA BOCA. Intresserade? Läs vidare, vetja!

Länge trodde jag att spelet hette LA BLOCA – med ett L efter B:et – eftersom det trots allt handlar om att lägga träklossar på varandra. Block, typ? BLOCA? Ni fattar? Men så är alltså inte fallet. Spelet heter LA BOCA, och jag har inte en susning om varför. (Spelar detta någon roll? Nope. Låt oss därför fortsätta med vår recension.)

I LA BOCA spelar alla mot alla – i slutändan. Detta hindrar dem dock inte från att lira med varandra – om än tillfälligt. (Tänk Stefan Löfvén och Jonas Sjöstedt innan valet, och ni är ganska rätt på det. The winner takes it all, som ABBA sjöng.)

Spelarna ska, två åt gången, försöka organisera ett gäng klossar. ”Vilken är då den korrekta konstellationen?” undrar ni. Ah, och det är så klart det roliga. En spelare drar ett spelkort. Kortet har två sidor, och på varje sida finns ett visst mönster. Tanken är att spelarna tillsammans ska placera klossarna på ett sådant vis, att man från ett håll kan se mönstret på ena sidan av kortet, och att man från det andra hållet kan se mönstret på den andra sidan av kortet. Spelarna måste sitta på var sin sida, och får inte titta på den andres sida – varesig på kortet eller på klossarna.

Så: Spelarna drar ett kort, sätter det på spelplanen så att båda två ser det, och försöker sedan återskapa den klossbild som finns på respektive sida av kortet.

Har jag förklarat luddigt? Oroa er inte – som den pedagog jag är, har jag fotografier till min hjälp!

_MG_3668

Här ser ni, längst till vänster, den ena sidan av kortet – och till höger ser ni alla klossarna, ordnade så att de överensstämmer med kortet. Titta på denna visuella uppenbarelse och NJUT av hur bild och verkställande harmoniserar med varandra!

_MG_3665

Och här har ni samma historia, fast från andra sidan. Notera att mönstret på kortet alltså inte är samma från de två sidorna.

_MG_3674

Och här har ni klossarna, fast sedda ovanifrån. Som ni märker, så spelar man alltså på ett rutmönster med dimensionerna 4×4. Och även om spelkorten bara är tvådimensionella, så är alltså inte spelplanen det.

Problemen för spelarna är två: 1) Spelet går på tid, och ju långsammare man löser pusslet, desto färre poäng får man; 2) klossarna måste ibland läggas i väldigt snillrika mönster, så att de döljs, respektive visas, lagom mycket och på rätt ställe. Här gäller det alltså att samarbeta, och att kunna tänka sig vad den andra spelaren ser på sin sida.

Den röda klossen är för övrigt något av en överkurs. Om man vill spela ett enkelt spel, då plockar man bort denna fina lilla kloss. Vill man spela ett lite mer utmanande spel, då låter man den vara kvar. Varför är det röda blocket överkurs? För att det tar mycket plats och har en ganska udda form. (Jag inser nu att denna kloss är L-formad. Är det dit L:et i LA BLOCA har tagit vägen? COULD IT BE?)

LA BOCA har visat sig vara ett fantastiskt roligt spel, och jag har svårt att tänka mig någon som inte skulle uppskatta det, i all dess spelmekaniska enkelhet. Det är ett stressigt och klurigt pussel, som verkligen får en att tänka. Och jag har aldrig avslutat en runda utan att genast vilja ha mer. Ett bra betyg, eller hur?

Recension: Bandu

bandu---boxSpeltyp: partyspel, familjespel Antal spelare: 2-6 
Speltid: 30 min Språk: Svenska 
Ålder: 8+ Tillverkare: Competo

1987 satt speldesignern Klaus Zoch i ett hörn på spelmässan Spiel 87 i Essen, Tyskland. Med sig hade han ett spel bestående av en säck konstiga byggklossar som han kallade för Bausack, och gång på gång fick han förklara för de förbipasserande att det handlade om ett spel och inte en byggsats för barn. En som fastnade för Bausack var Bernward Thole, som då satt i juryn för Spiel des Jahres (Årets spel i Tyskland) och hans omdöme gick inte att misstolka:

”En lysande ide: Byggklossar!” 

Fenomenet med de konstiga klossarna i tygpåsen spred sig med tidningarnas hjälp snabbt till brädspelarna, och snart satt till och med ärrade pokerspelare och stirrade på rangliga klosskonstruktioner uppbyggda av granar, äggkoppar och bollar. Bausack-febern hade drabbat Tyskland och spreds snart vidare till resten av världen.

Idag finns Bausack även utgivet på svenska under namnet BANDU, vilket släpptes lagom till spelets 20-årsjubileum. Förpackningen är numera en helt vanlig spelkartong, men gläntar man på locket hittar man snart den numera klassiska Bausack-säcken full med klossar. Jag tycker att vi tar en titt:

bandu-klossar

Ut ur påsen kommer 66 träklossar formade som allt ifrån ägg, cylindrar, krukor till vanliga kantiga rätblock. Vem som helst med barnasinnet i behåll får omedelbart svårt att hålla fingrarna i styr. Kan man bygga något med golfpeggen? Vad händer om man sätter de två sneda bitarna på varandra? Hur högt torn av cylindrar kan man bygga? Och den där enorma spelpjäsen, är den verkligen bra till något alls?

Jag kan formulera frågor i evigheter, för så fort klossarna hamnar på bordet börjar min hjärna komponera de mest absurda sätt att kombinera dem på; en reaktion jag är långt ifrån ensam om. Hittills har jag inte spelet BANDU med någon som har kunnat låta klossarna vara ifred. Mer eller mindre fantasifulla kreationer formeras och rasar i ett virrvarr av leklust och skratt, och då vill jag vara väldigt tydlig med en sak: Vi har inte ens börjat spela ännu.

BANDU kommer med 3 olika spelvarianter, och den jag kommer att beskriva nu är min favoritvariant som heter ”Knockout”.

I Knockout ska varje spelare bygga varsitt torn och den spelare vars torn står kvar sist, vinner. Problemet är bara att det inte alltid går att avgöra själv vilka klossar man ska få i sitt torn, de auktioneras nämligen ut. Valutan i spelet består av diamanter, och varje spelare får vid spelstart 10 stycken. Det finns två typer av auktioner:

* Högsta bud. Här väljer man en kloss och bjuder det antal diamanter man kan tänka sig betala för den (självklart får man passa). Denna auktionstyp brukar mest användas till att skaffa stabila och bra klossar att grunda sitt torn med.

* Vägran. Här väljer man en kloss som man absolut inte vill ha och ger den till spelaren till vänster; denne får då betala 1 diamant för att slippa placera den i sitt torn. Betalar spelaren till vänster går klossen vidare till nästa deltagare som måste betala två diamanter, och så vidare. Notera att klossen alltså kan vandra ett helt spelvarv och komma tillbaka till dig själv, vilket ofta blir en dyr historia. Har du inga diamanter att köpa dig fri med? Synd, då är det bara att placera klossen i ditt torn.

Alla klossar man köper/får måste placeras ovanpå den understa klossen i tornet, så det finns bara en möjlig väg: uppåt. Sådär håller man sedan på tills bara ett torn återstår, vilket inte brukar ta allt för lång tid när diamanterna att köpa sig fri med börjat ta slut.

bandu-tornBANDU är ett spel som lämpar sig allra bäst att spela med vinnarskallen bortkopplad. Glädjen här ligger inte främst i att vinna, utan den glädje som frodas är skadeglädjen när omöjliga klossar måste placeras i någons torn, glädjen över att få leka med klossar och glädjen över att låta kreativiteten flöda. Till en början spelade jag BANDU med vinnarskallen på, vilket slutade med patetiska tingestar till torn som varken gladde eller imponerade. Visst hade jag roligt, men nu för tiden har jag minst dubbelt så roligt när jag medvetet väljer att bygga mitt torn på ett riskabelt och fantasifullt sätt. Auktionerna med vägran är fantastiskt roliga och det är otroligt tillfredsställande att lyckas placera den där omöjliga klossen i sitt torn, självklart till de övrigas förtret.

Även om jag själv inte har provat, är jag övertygad om att BANDU är ett utmärkt spel för fredagsmyset med hela familjen samlad. Jag menar, om vuxna tycker det är roligt med att bygga med klossar, vad tycker då inte barnen? Jag kan lova här och nu att om jag blir farfar/morfar ska jag ha BANDU lättillgängligt och bara njuta när barnbarnen ber mig ta fram klosspelet. Har man så små barn att reglerna blir för svåra är egna husregler påhittade i en handvändning. Eller, vem säger att man behöver ha några regler alls? Bara bygg vettja!

Ärligt talat, superlativen om BANDU räcker inte till för min del. Det är ett genialiskt, genuint roligt spel i all sin enkelhet som jag inte kan få nog av. Basta.

Finns det då några nackdelar överhuvudtaget? Tja, tycker man sig vara för vuxen för att bygga med klossar ska man nog stå över och ägna sig åt något ”vuxet” istället. En nackdel skulle också kunna vara att när ens torn har rasat så är man ute ur spelet och får därmed nöja sig med att titta på. Dock brukar en spelomgång gå ganska fort, och enligt mina erfarenheter är det minst lika roligt att titta på ett parti BANDU som att spela det själv. Man får liksom ta del av allt det goda ändå, även om man inte har ett eget torn framför sig.

Har jag gjort min åsikt tydlig? Jag tänkte väl det, skippa alla måsten och skaffa ditt exemplar av BANDU nu!