Recension: When I dream

Speltyp: partyspel Antal spelare: 4-10
Speltid: 40 minuter Språk: engelska/svenska
Ålder: 8+ år Tillverkare: Repos productions

Drömmar kan vara något av det konstigaste som finns. Nu för tiden är de ännu konstigare för min del eftersom de ofta tvingar mig att uppleva genomförandet av saker jag absolut inte vill göra. Jag som inte har tagit ett enda bloss i hela mitt liv, varför då inte bli en storrökare för att ta igen allt jag har missat? Eller, varför inte ta en svängom i halmen med ett gammalt ex trots att jag i det närmaste hatar det där exet och framförallt älskar Frugan hur mycket som helst? Nej, då är det betydligt roligare att drömma i vaket tillstånd och hepp, så har jag gjort en tjusig övergång till dagens recensionsobjekt When I dream (tack Enigma Games/Asmodee Nordics för möjligheten att recensera!).

When I dream ska man nämligen, likt ett barn på sin födelsedag, låtsassova allt vad man kan. Skillnaden är (förutom att man sitter i ett rum fullt av folk då) att man får låna en sovmask och slipper lägga all kraft på att blunda naturligt, vilket är en väldig tur eftersom man i When I dream-drömmen kommer att bombarderas med information som man bör komma ihåg. Just det här med att minnas saker man drömmer är, som ni säkert vet, lättare sagt än gjort. Igår kväll komponerade jag t.ex. en episk inledning av Nobel-prisklass till den här recensionen som tyvärr både ni, jag och framförallt världen nu går miste om. Som tur är minns jag resten av recensionen, som tyvärr inte alls håller samma klass, men ni får faktiskt hålla till godo ändå.

Som sagt, When I dream går ut på att låtsassova och samtidigt komma ihåg saker. Under ett parti kommer samtliga deltagare att få rollen som drömmare (med tillhörande sovmask) en gång och sedan är det den som har samlat ihop flest poäng som står (ligger) som segrare. Över till själva drömmandet:

Övriga spelare få varsitt hemligt rollkort (fe, monster eller sandman) som avgör hur de ska bete sig mot den drömmande stackaren med masken. Sovtiden på två minuter (powernap) börjar och spelarna ska nu, i rask takt, lämna ledtrådar, som måste vara relevanta, till det drömkort som just nu ligger i den medföljande sängen (ja!). Ledtrådandet kan gå hur många varv som helst runt bordet, men drömmaren har bara en ynka gissning på vilket ord drömkortet innehåller. Svarar hen rätt läggs kortet på den goda drömsidan, medan det läggs på mardrömssidan om hen svarar fel.

Därefter ges ledtrådar till nästa kort och så vidare, fram till den punkt då väckarklockan ringer och det är dags att vakna igen. Där och då har drömmaren en sista uppgift i att, i jakt på två bonuspoäng, försöka återberätta vad hen har drömt genom att knåpa ihop en liten historia där alla kort som hamnat på den goda drömsidan finns med. Hen får självklart inte titta och har dessutom ingen aning om vilka kort som ligger var, så tro mig när jag säger att det är lika bra att komma ihåg allt.

De hemliga rollerna? Feerna, liksom drömmaren, vill att så många kort som möjligt ska hamna på den goda drömsidan, monstren vill, logiskt nog, ha så många kort som möjligt på mardrömssidan och sandmännen har något av en balanserande roll då de vill att mängden kort ska vara densamma på bägge drömsidor. Beroende på resultat utdelas poäng och en ny omgång, med en ny drömmare och nya hemliga roller påbörjas.

when I dream spelglädje brädspel sällskapsspel

Vad tycker jag då om When I dream? Jo, jag gillar´t!

Jag är verkligen svag för spel där man får tillfälle att vara lite klurig med ledtrådar kring ord och här får man dessutom anledning att vara extremt klurig då man inte alltid vill att ledtråden ska gå fram och leda till rätt svar. Samtidigt gör rappheten i spelet, man måste nämligen lämna sin ledtråd inom fem sekunder, att man ibland inte har något annat val än att säga det man först kommer att tänka på. Vid ett flertal tillfällen har jag tyckt mig ha en finfin ledtråd på gång bara för att få den ”stulen” av spelaren som sitter precis före i tur och tvingats ösa ur mig något som inte alls gagnar min roll.

Hur är det då att vara drömmare? Förvirrande och allmänt rörigt skulle jag säga. Fast på ett bra sätt, liksom. Att bli överöst med information i rask takt är verkligen inte bra när man ska försöka verka smart och det gör knappast saken lättare att vissa gör sitt bästa för att ställa till det för en med långsökta och besvärliga ledtrådar. När tiden är ute och det har blivit dags att redogöra för sin dröm upptäcker man… att det är väldigt svårt att komma ihåg någonting överhuvudtaget. ”Vilka ord har jag gissat nu igen?”, ”Hur var nu min Nobel-prisinledning formulerad?” och ”Varför är Björns näsa sned?” Ofta glömmer man minst ett ord och då kan man nästan räkna med att ett av dem krävdes för att få bonuspoäng.

Sen ska jag absolut inte glömma bort att nämna de fantastiska komponenterna som When I dream innehåller. Korten är vackra, stora och rejäla och att de förvaras i en säng är inget annat än genialiskt. Man kunde valt en så mycket enklare väg med en simpel hög på bordet, men här har man verkligen ansträngt sig vilket jag uppskattar mycket. Även sovmasken känns lyxig jämfört med ”drömmaren blundar” som hade varit normalfallet och sammantaget gör komponenterna att When I dream samlar pluspoäng som leder till att, i alla fall jag, kommer att vara mer benägen att lägga upp det på spelbordet.

when I dream spelglädje brädspel sällskapsspelNegativt? Tja, When I dream lider potentiellt av samma sjukdom som alla andra ordpartyspel: att kortleken med ord förr eller senare kommer att ta slut och börja kännas igen. Det är dock ett problem som lätt löses med hemmagjorda kort eller expansioner som förhoppningsvis finns ute när man lärt sig de 440 medföljande orden.

Spelets enskilt största nackdel är annars att det kräver 6 deltagare eller fler för att komma till sin rätt. When I dream utesluter sig därmed ganska effektivt från parmiddagar och liknande, vilket är synd med tanke på att jag gärna hade haft det som alternativ till exempelvis Codenames.

Ett visst frågetecken finns också kring huruvida det är lättare att samla poäng som fe, men jag hävdar att om monstren och sandmännen bara gör sina jobb ordentligt så är spelet ändå tillräckligt balanserat för att jag ska vara nöjd. Samtidigt bör man komma ihåg att When I dream är ett partyspel som drivs och påverkas av spelarna själva, och att då kräva millimeterrättvisa och absolut balans är att gapa efter för mycket. Istället tycker jag att man bör fokusera på hur roligt det faktiskt är att ta sig an spelets olika roller, hur roligt det är att skratta åt vilsna drömmares galna historier och hur skoj det är att försöka skapa förvirring med luddiga ledtrådar.

When I dream är helt enkelt ett kul, vackert och omväxlande partyspel som ställer krav på både kreativitet och gott minne. Kan man ens drömma om mer? Jag minns inte riktigt, men förmodligen inte.

Annonser

Recension: SET

brädspel spelglädje sällskapsspel setSpeltyp: kortspel, familjespel Antal spelare: 1-20 
Speltid: 20 min Språk: Svenska 
Ålder: 6+ Tillverkare: Enigma Games

Små och lättransporterade spel. Frågan jag ständigt ställer mig är vad man ska ha dem till när man kan välja att fylla hela sitt bagage med 4-timmarsmastodonter. Min omgivning är dock inte välsignad med samma inställning och försöker titt som tätt att övertyga mig om 20-minutersspelens fördelar trots att jag protesterar. Det var därför en något bångstyrig, men absolut inte ovillig, Martin som satte sig ner för att spela några parti SET häromveckan; när det erbjuds sällskapsspelande på frivillig basis gäller det ju att ta för sig menar jag.

SET är ett spel som, ärligt talat, ser fruktansvärt tråkigt ut. Den grafiska utformningen doftar rejält ostigt och jag blir därför inte alls förvånad när jag läser på Boardgamegeek att spelet gavs ut första gången 1988. Trots en rejäl meritlista, spelet har enligt uppgift belönats med mer än 25 olika priser för bästa spel (bl.a. MENSA Select Award som även FORBIDDEN DESERT har vunnit), imponeras jag absolut inte när regelpresentationen plötsligt avbryts av ett skrytstycke med rubriken ”Prisbelönt!”. Bra spel behöver, enligt mig, inte basunera ut sin förträfflighet (för mig varnar sådant snarare om motsatsen) och det inledande intrycket jag får är därför ungefär detsamma som när valfri dokusåpadeltagare skryter om hur fruktansvärt hyperintelligent hen är.

Men. Det som nu kan tyckas barka åt en sågning av rang kommer, likt mitt inledande intryck av SET, att förändras (så om ni vill ni läsa en kapning rekommenderar jag er istället att läsa Björns recension av LIGRETTO). Jag märker att jag är ivrig att knacka ner fler åsikter om SET, men för att ni ska få möjlighet att sätta er in i mitt resonemang sätter jag tillfällig munkavle på mig själv och går istället raskt över till att berätta om själva spelandet.

Reglerna i SET är lika enkla som de är svåra. Man börjar med att lägga 12 symbolkort på bordet så att samtliga deltagare både ser och når bra. Korten kan ha olika mönster, symboler, antal symboler och färger och spelets mål är att identifiera de enheter, set, som spelet är uppkallat efter. Hittar man ett set hojtar man till, pekar på de kort man menar och lägger dem sedan i sin hög (om man har hittat ett korrekt set vill säga). Korten på bordet fylls därefter på, letandet fortsätter och den som har flest set i sin hög när draghögen är slut vinner spelet. Skulle någon ha ropat och pekat ut ett felaktigt set utdelas valfritt straff (t.ex. minuspoäng eller förtäring av bruna bönor).

Vad är då ett set? Ja, det kan vara en ganska klurig fråga till en början och för att förklara det på enklast möjliga vis har jag lånat följande citat från regelhäftet: ”Ett set består av tre kort där varje korts egenskaper, betraktade enskilt, är desamma eller olika på varje kort”. Jag kan avslöja att lika enkelt som det där är att läsa, lika svårt är det att genomföra i praktiken. Mängden falsklarm var öronbedövande när vi spelade och gång på gång tittade vi reglerna i vår jakt på korrekta set. Vår förståelse ökade snabbt men till en början kände vi oss inte särskilt MENSA-mässiga om jag säger så.

brädspel spelglädje sällskapsspel set

Mer invecklat än så är faktiskt inte SET, reglerna ryms på tre vykortsstora sidor och det är egentligen bara att slita upp lådan och börja spela. Så innan jag spricker sliter jag av mig munkavlen och säger: ”Jag tycker inte om SET”. För det gör jag inte. Situationen jag upplever när jag spelar det är nämligen densamma som när jag, kissnödig, står vid tvättkorgen och letar efter två matchande strumpor. I SET ska man dessutom hitta tre matchande strumpor (kort) och försök göra det innan ni kissar på er om ni kan. Det blir helt enkelt för mycket för mig att leta efter logiska mönster samtidigt som jag stressar över att andra spelare vill stjäla dem före mig. Precis som när jag spelar TRIOVISION börjar det snabbt flimra för mina ögon och min hjärna alarmerar om förestående härdsmälta innan ens hälften av draghögen har använts.

Samtidigt inser jag självklart att ovanstående åsikt är högst subjektiv och kommer av att jag är en stresshatande person med ett ont öga till matematik. Objektivt skulle jag säga att SET egentligen är ett bra litet spel som går att fördriva många timmar i sommarstugan med. Jag och min bror spelade väldigt mycket STRESS (med vanlig kortlek) när vi var små och SET är utan tvekan ett grymt alternativ som också, med sina intelligensmässiga krav, ger logisk träning på köpet.

Mina inledande klagomål om den grafiska utformningen kommer dessutom rejält på skam efter en stunds spelande. Det finns så många detaljer att hålla reda på i jakten på set att de avskalade korten känns som en nödvändighet för att det överhuvudtaget ska gå att spela. Designen är funktionell och fokuserar på det väsentliga och de stora vita ytorna som jag skydde vid första anblicken är en välsignelse när min hjärna hotar att smälta och rinna ut genom öronen.

Sammanfattningsvis kan man alltså säga att SET är ett bra spel som jag inte tycker om. Det har, likt SKIP-BO, uppenbara kvaliteter som tidsfördriv och fungerar garanterat bra att spela på stranden, i stugan, på picknicken, på mattelektionen(!) osv. Att spela med 20 deltagare som det står på kartongen är kanske lite att ta i, men samtidigt kan jag inte låta bli att lockas av tanken på 20 konsertköande personer som enats i sällskapsspelande av sin evighetslånga väntan. Trots min egen negativa upplevelse kan jag inte nog understryka att SET är mycket roligare än det ser ut och har ni inte avskräckts av de problem jag upplever vågar jag nästan garantera att ni blir nöjda.

Recension: Dobble

brädspel sällskapsspel dobbleSpeltyp: familjespel, kortspel, partyspel, barnspel Antal spelare: 2-8 
Speltid: 15 min Språk: Engelska/Svenska
Ålder: 6+ år Tillverkare: Asmodée

Sommaren närmar sig med storm… nåja, ganska små kliv (det snöade t.ex. i Skåne i söndags). Tyvärr för de varmare tidernas ankomst (inte snön) med sig att många tröttnar på att spendera sina kvällar inomhus med tunga strategispel och istället kräver frisk luft. Jag, som ändå kräver min dos av spelande varje vecka, måste därför, som alla andra djur i naturen, anpassa mig efter de rådande omständigheterna och leta fram lite lättare och mindre lir ur mitt spelgryt.

Om sanningen ska fram så har det alltid varit ganska ljust i spelgrytet eftersom de där lätta och små spelen ständigt har lyst med sin frånvaro. Det har dock mörknat betydligt där på senare tid eftersom bland annat DOBBLE har flyttat in i ett pyttelitet hörn (tack Enigma Games!). Det är absolut inte så att jag är snål med plats för nya hyresgäster, men DOBBLE är så fruktansvärt litet att det inte behöver mer plats än det pyttelilla hörnet det har tilldelats. Tänk er storleken (och materialet!) på en konservburk med tonfisk så har ni den ungefärliga utseendet på spelförpackningen.

Frågan är då, luktar DOBBLE tonfisk också? Ni får ge er till tåls lite med svaret på den frågan, för innan jag berättar det så vill jag så klart redogöra lite för vad DOBBLE egentligen är för ett spel och vad det går ut på.

Om jag vill göra det enkelt för mig kan jag nöja mig med att berätta att DOBBLE går ut på att, så snabbt som möjligt, hitta likheter mellan kort med många symboler på.
Vill jag däremot göra förklaringen lite krångligare och mer utförlig så kan jag berätta att DOBBLE går ut på att, så snabbt som möjligt, hitta likheter mellan kort med många symboler på.
Svårare än så är det faktiskt inte; hitta den gemensamma symbolen på två kort, agera fortare än dina motståndare och du är ett steg närmare segern.

”Men hur spelar man då? Berätta hur man spelar!” skriker ni nu framför era skärmar, läsplattor och mobiltelefoner. Faktum är att jag inte tänker gå särskilt nära in på exakt hur det går till när man spelar, men DOBBLE kommer med fem stycken olika spelvarianter som passar olika bra beroende på hur många deltagare man är. Det kan handla om att tömma sin egen hög, tömma motståndarens hög, fylla en motståndares hög… ja ni förstår. Spelvarianterna är egentligen inte särskilt olika varandra och bygger alla, som jag skrev ovan, på att man så snabbt som möjligt ska identifiera likheterna mellan ett eller flera kort. Klart står i alla fall att de olika spelsätten, sina likheter till trots, alla ger olika spelupplevelser och bidrar till olika grad av utåtagerande eftersom man inte alltid ska ta eller lägga kort i den hög som ligger närmast.

brädspel sällskapsspel dobble

Reglerna innehåller tydliga beskrivningar för alla spelsätten och dessutom tillhandahåller tillverkaren förslag på lämplig poängräkning om man väljer att spela på flera sätt, vilket man så klart gör eftersom en runda DOBBLE är blixtsnabb och över lika plötsligt som den började.

Så hur är det då med doften egentligen. Tonfisk eller inte?

Tja, spelar man det i fel sällskap luktar det definitivt tonfisk, DOBBLE saknar nämligen allt vad djup och ”mening” heter. Samtidigt vill jag säga att om man hamnar i den situationen så är det inte spelets fel utan skulden ligger hos dåren som plockade fram det till sina LE HAVRE-älskande vänner. Spelare som kräver upplevelsen av att kunna påverka och planera allt i sina spel göre sig alltså inget besvär här utan kan återgå till DIPLOMACY.

Men. Är man ett glatt gäng som är ute efter något lätt, snabbt och helgalet så kan DOBBLE vara ett alldeles utmärkt alternativ till den vanliga kortleken. Jag tänker mig en scen med en falumålad sommarstuga, barn som leker i solen, halvdruckna saftglas och en plötslig regnskur som tvingar alla att gå in och spela spel istället. Efter ett tag uppstår ett mindre bråk eftersom barnen inte kan komma överens om vem som sade den gemensamma symbolen på korten först, men efter utdelning av nytinade kanelbullar blir allt bra igen.
Eller så skulle scenen kunna bestå av en midsommarafton, firare klädda i vinterjackor, urdruckna glas (som självklart bara har innehållit saft!) och när blixten slår ner i midsommarstången så bestämmer sig alla för att gå in och spela något istället. Efter ett tag så blir Börje arg och går hem för att han inte fick ett kort han tyckte sig ha rätt till, men det gör inget eftersom han ändå inte var bjuden.

Ni hör, möjligheterna är oändliga för DOBBLE. Det är snabbt, enkelt och vansinnigt vansinnigt när deltagarantalet är fyra eller högre. Symbolerna är fantasifulla och snyggt illustrerade och kortens runda form eliminerar effektivt problemet där ett eller flera av korten får skadade hörn efter ett intensivt parti (även om jag tycker att korten kunde varit av grövre kvalitet). Jag, som är en av de där spelarna som helst spelar tyngre spel blev positivt överraskad över hur roligt DOBBLE var och det är, i alla fall i mina ögon, ett betyg så gott som något.

Recension: Takenoko

Takenoko brädspel sällskapsspel spelglädjeSpeltyp: familjespel, strategispel Antal spelare: 2-4 
Speltid: 45 minuter Språk: Engelska/svenska
Ålder: 13+ år Tillverkare: Enigma

Alla som har försökt odla något i sin trädgård känner antagligen igen sig i problemet med miljontals bruna sniglar som glufsar i sig allt utom eventuellt ogräs. Det kvittar liksom hur många kvällar man spenderar på att plocka sniglar, det tycks alltid finnas fler vrålhungriga mollusker som väntar på sin tur att komma in i trädgården. I min hemby har det till och med gått så långt att det lokala byalaget engagerar sig och köper in snigelgift som de sedan går och sprider ut på lediga stunder.

Vart vill jag då komma med denna lilla anekdot? Jo, att det äntligen har blivit dags att recensera TAKENOKO, ett spel vari man brottas med liknande problem.

För länge, länge sedan, i det japanska kejserliga hovet, var det nämligen så att de diplomatiska relationerna med Kina var rejält ansträngda. För att få ett slut på spänningen och förbrödra de två folken bestämde sig emellertid den kinesiska kejsaren att skänka en helig och extremt fridlyst jättepanda till sin japanska motsvarighet. Pandan visade sig dock besitta en omättlig aptit på späda bambuskott, varpå den japanske kejsaren bestämde att den skulle få bo i dennes bambuträdgård. En trädgård som, just det, sköts av just dig (och dina motspelare så klart). Och på den vägen är det.

Trädgården (spelplanen) byggs upp av hexagonala brickor som läggs till efterhand som spelarna så önskar; det finns tre sorters brickor, gula, gröna och rosa, och det är färgen som avgör vilken sorts bambu som vill växa där. Allt utgår från dammbrickan, som ligger på bordet redan ifrån början, och alla brickor som har kontakt med den är automatiskt bevattnade och går därför att odla på. Målet för spelarna är att uppfylla ett antal (beroende på deltagarantalet) hemliga målkort med poängsummor på. Det kan handla om att odla en viss mängd av en eller flera bambusorter, få pandan att äta en viss kombination av bambuskott eller att skapa ett visst mönster av bevattnade trädgårdsbrickor på bordet. Den som har samlat flest poäng när det förutbestämda antalet målkort är avklarat står som segrare.

När det är ens tur har man självklart ett antal olika handlingar att välja emellan. Det kan handla om att placera ut nya trädgårdsbrickor, placera bevattningskanaler eller dra nya målkort till sin hand. Men de handlingar som har enskilt störst påverkan på ett parti TAKENOKO är att flytta pandafiguren och att flytta trädgårdsmästarfiguren. De två figurerna arbetar konstant mot varandra på spelplanen; trädgårdsmästaren hjälper bambun att växa bättre och pandan, ja, hen glufsar helt enkelt i sig bambun. Tänk er samarbetet mellan Gävle kommun och första bästa bockbrännare så förstår ni ungefär hur deras relation ser ut. För mig är det motsättningen mellan dessa som skapar hela magin i TAKENOKO och det är också där som spelarinteraktionen kommer in i bilden. Det är nämligen väldigt lätt att sitta och planera hur man ska uppfylla ett visst målkort, men allt som oftast ser man sin plan gå om intet på grund av att övriga spelare har helt andra planer både odlingsmässigt och pandaglufsmässigt.

Ovanpå detta ska varje spelare, i början av sin tur, slå med en vädertärning för att avgöra vilka förutsättningar som gäller under turen. Vädret i TAKENOKO bjuder inte på några större överraskningar utan kan egentligen benämnas som ”helt vanligt svenskt sommarväder”. Vad tärningen i själva verket gör är att den delar ut slumpmässiga fördelar till spelaren som slår, regn gör t.ex. att bambun växer bättre, åska skrämmer pandan osv.

takenoko brädspel spelglädje sällskapsspel

Varför ska vi då ägna oss åt spel som simulerar det slit vi har i våra trädgårdar varje vecka? Jo, för att det är väldigt roligt. Och sött. Det går liksom inte att undvika att charmas av spelets artwork och framförallt den lilla pandafiguren. Jag tycker väldigt mycket om att spelplanen växer, inte bara i storlek, utan också på höjden efter hand som bambun växer; mekaniken där spelplanen byggs upp efter hand gör även att den ena spelplanen aldrig är den andra lik. Efter ett antal rundor inser man dessutom att det finns betydligt fler taktiska nyanser och möjligheter i spelet än vad man kanske först trodde. TAKENOKO är alltså ett spel som, trots sin omedelbara charmoffensiv, fortsätter att växa (pun intended) ju fler gånger man spelar det.

Spelets uppbyggnad gör att det med lätthet kan förenklas för yngre deltagare (jag har sett en 5-åring lira). Exempel på förenklingar kan vara att ta bort vädertärningen helt och/eller att ta bort de poängvärden som finns på målkorten och helt enkelt bara spela ”först till x antal klarade målkort”. Spelar man i vuxet sällskap gör man så klart ändå bäst att ha med alla regler, TAKENOKO är nämligen inte ett dugg svårt att varken lära sig eller förstå på ett lite djupare plan. Jag skulle vilja benämna det som ett perfekt spel att ta fram när man vill inviga nybörjare i brädspelandet eller om man vill ersätta det förbaskade TP:t på parmiddagen.

takenoko brädspel spelglädje sällskapsspelDåligheter då? Ja, det har hänt att jag har känt att ett parti TAKENOKO har avgjorts av allt för hög grad av slump och tur. Spelarna kan, medvetet eller omedvetet, uppfylla varandras uppdragskort under sina drag vilket gör att man faktiskt kan vinna spelet utan att göra särskilt mycket själv (förutom att spela ut målkorten på sin tur). Därför tycker jag att TAKENOKO lider lite av samma brist som MACHI KORO; det saknas helt enkelt en mekanism som tillåter en att hindra eller försena spelare som verkar vara på väg mot segern – som det är nu är risken till och med ganska stor att man hjälper till omedvetet.

Samtidigt ska jag villigt erkänna att ovanstående dåligheter mycket väl kan vara frukten av att jag gärna spelar lite tyngre spel där jag i alla fall upplever att jag har koll på vad som händer. TAKENOKO är inget sådant spel och gör heller inte anspråk på att vara ett sådant, det är istället vackert, lättviktigt och alldeles lagom roligt. Så sina små brister till trots, kan jag inte annat än att ge TAKENOKO väldigt goda referenser. Jag ställer mig samtidigt också frågan om vad det var för tosafor som försiggick i Guldtärnings-juryrummet när TAKENOKO inte utnämndes till Årets familjespel 2015. Det hade nämligen varit mycket välförtjänt.