Resedagbok Essen Spiel17 – Del 3

spelglädje brädspel sällskapsspelSådär, kära vänner. Nu är det dags att, för sista gången i skriftlig form i alla fall, drömma sig tillbaka till äventyret i Essen. Eftersom inlägget heter ”Del 3” så planerar jag nu att redogöra för de spel vi spelade under vår tredje dag på mässan, samt att nämna de tre bästa (och de tre sämsta) sakerna som hände oss. Det låter väl fint?

Dag tre i Essen började med att två något slitna själar tog tunnelbanan istället för att, som vi gjort tidigare, promenera till mässan. Nördar i himmelriket eller ej, även himlen är uttröttande och ärligt talat så var vi ganska nöjda med vad vi hade presterat och upplevt. Det bör tilläggas att vår entusiasm även dämpades något av att Hotel Luise den morgonen hade visat sig från sin allra minst gästvänliga sida. Situationen var nämligen den att vi behövde skriva ut våra flygbiljetter för att Ryanair inte skulle få nöjet att ta ut en av sina ziljoner extraavgifter på oss. Säker på att vi skulle få hjälp, men ändå ödmjuk inför det hela, gick Herr Baguette därför till receptionen och presenterade sin allra vänligaste tyska. Följande konversation utspelade sig mellan honom och ”receptionisten”:

HB: ”Hola! Eine kleine sallatteller und grosse bratwursten geschmeckt!” = Hej, skulle vi möjligen kunna få låna er skrivare och skriva ut våra flygbiljetter?

R: ”Stacheldrahtzaun!” = Vi har ingen skrivare.

HB: ”Aber isn´t das eine dass?” = Men, det där är väl en skrivare?

R: ”Nein, das ist eine faxenmaschinengebraucht!”  = Nej, det är en fax.

HB: ”Aus, bei, mit, zeit, nach, von, zu?”  = Men, den andra maskinen där då?

R: ”Japp, es ist eine Rathaus, aber dann rechts is kaputt gegegen”. = Ja, det är en skrivare, men vårt internet fungerar inte just nu.

Märkligt, trots att hotellets wi-fi fungerade utmärkt verkade den stackars receptionisten ha problem med sitt internet. Det var nog därför hon satt och stirrade så mycket på datorskärmen varje gång vi passerade. Nedan ser ni förresten en överblicksbild över inte skrivaren, faxen och det trasiga internetet.

Som tur var hade Essen en ytterst trevlig och tjänstvillig turistbyrå och vi förlorade därför bara en timmes mässande på grund av hotellets obefintliga service.


Ganska vilsna och utan något bestämt mål ville det sig inte sämre än att vi, nästan direkt efter vårt inträde på mässan, gick förbi ett alldeles ledigt och ensamt bord där spelet Dwar7s fall visades upp. Varken jag eller Herr Baguette hade hört talas om det innan, men bara några minuter senare satt vi till bords med en vilt främmande kvinna för att testa.

dwar7s fall spelglädje brädspel sällskapsspel

Dwar7s fall handlar om att, med hjälp av landskapskort, bygga upp ett litet rike av bl.a. gruvor, slott och värdshus i syfte att vara den som först klarar av tre uppdrag. De tillgängliga uppdragen ligger offentligt uppradade på bordet och varje deltagare hade dessutom ett eget hemligt uppdrag att ägna sig åt. Jag måste säga att jag tyckte att Dwar7s fall var ganska mysigt och jag såg nöjt på medan mina arbetardvärgar grävde upp ädelstenar och dräpte drakar samtidigt som jag själv försökte försvåra läget så mycket jag kunde för mina motståndare. Mysigheten till trots är jag inte säker på om spelet var bra, dåligt eller mittemellan, men jag kan i alla fall konstatera att det verkligen inte avskräckte mig och att jag gärna provar det igen.


Vårt planlösa och något slokörade flanerande tog oss därefter rakt in i piraternas förlovade värld. A tale of pirates var ett spel vi hade passerat många gånger under mässan och i alla fall jag hade noterat att spelet verkade ha en spelplan som var något alldeles extra. Såhär på mässans tredje dag verkade allmänhetens intresse för liret ha minskat så pass mycket att jag och Herr Baguette kunde slå oss ned utan att slåss det minsta, så vi nickade ett samstämmigt ”varför inte” till varandra och gjorde så.

tale of pirates spelglädje brädspel sällskapsspel

A tale of pirates är ett samarbetsspel som utspelar sig i realtid (Kiefer Sutherland måste vara inblandad) och styrs av en tillhörande app. Spelarna bemannar ett piratskepp med hjälp av timglas och måste samarbeta som bara den för att lyckas med den uppgift appen presenterar. Haken är så klart att tiden som finns tillgänglig är begränsad och att man måste vänta på att sanden i ens timglas ska rinna ut innan man får flytta det igen.

Resultatet blev en superstressig, kaosartad och, enligt oss, en ganska otrevlig upplevelse. Det fanns inte ens tid åt att njuta av själva spelandet, utan allt handlade om att dirigera varandra samtidigt som man försökte sköta sig själv. Vi klarade vårt uppdrag, men samtliga tackade artigt för sig och lämnade raskt bordet när demonstratören frågade om vi ville spela mer. A tale of pirates är ett spel som garanterat hade gått varmt hos mig om jag hade varit mellan 8 och 20 år, men som nu faller platt på grund av att jag har blivit en gammal motsträvande stöt som söker lugn och ro i vardagen.


Kort efter att vi lämnade Söderhavet rann det till ordentligt i munhålan på undertecknad, vi passerade nämligen en glasmonter där spelet 7th Continent visades upp i sin fysiska prakt. Ni som har läst mitt inlägg om spelet vet att det är något jag hade forskat och funderat en hel del kring och när jag så äntligen fick se det på riktigt blev jag… lycklig. Så pass lycklig att jag, faktiskt just idag, har valt att salta räkningen ytterligare genom att köpa expansioner till det för 500:-. Måtte det vara bara hälften så bra som jag hoppas!

7th continent brädspel spelglädje sällskapsspel


Därefter var det dags för mässans sämsta upplevelse i spelsammanhang. Det visste vi så klart inte när vi satte oss ned för att prova Carcosa, men när jag tänker tillbaka på eländet så blir jag faktiskt nästan irriterad.

Carcosa utspelar sig i Chtulhu-universumet, men frånsett det så är det en nästan fullständig och på gränsen till skamlös ripoff av Carcassonne (demokillen förklarade till och med reglerna med hjälp av Carcassonne-referenser). Precis som i originalet ska man bygga städer, väggar och böneplatser men Carcosa utspelar sig i en drömliknande värld där de brickor man placerar ut inte alltid är vad de först verkar att vara (fast oftast är de helt vanliga). På detta sätt, och några till, blir spelet ”elakare” och interaktionen spelarna emellan blir därför större och mer konfliktfylld.

carcosa spelglädje brädspel sällskapsspel

Jag, som har spelat väldigt mycket Carcassonne med många olika expansioner infogade kände mig som hemma och upplevde egentligen inte någon större spelmässig skillnad alls. När jag förklarade detta för försäljaren, som så klart ville pracka på mig ett exemplar, motiverade han ett köp av Carcosa med att lådan var mycket mindre än min Carcassonne-motsvarighet. Jag log artigt men kokade inombords när jag gick därifrån, skulle jag alltså köpa en ripoff av ett fantastiskt bra spel baserat på att kopians låda var lättare att bära med sig!? Gick förresten, mina minnen är vaga här men Herr Baguette kan ha fått släpa mig i nackhåren därifrån medan jag, vilt sparkande, försökte tydliggöra för Carcosa-smackaren att han nog hade misslyckats med sina sanity rolls ganska ordentligt.


Troligen var det inte bara Carcosa-killens säljargument som gjorde lugna, svenska mig irriterad, rimligen var jag också väldigt trött efter nästan tre hela dagars mässande med tillhörande kvällsspel. Varken jag eller Herr Baguette vågade yttra orden ”Ska vi gå hem?”, men till slut såg vi på varandra som bara två brädspelsnördar som har fått nog kan göra och lämnade Spiel17 i ett lätt duggregn.

Spontant ville jag avsluta föregående mening med ”utan att vända oss om” (för det gjorde vi inte), men eftersom jag har ägnat snart två månader till att se tillbaka på vårt äventyr kändes det lite väl förljuget; vi var helt enkelt otroligt mätta och nöjda med vårt besök på Spiel!

Så för att sammanfatta hela det här spektaklet av tjat, långa inlägg och allmänt nördande om Spiel17 tänkte jag nu runda av med tre Agricola (bra saker) och tre Monopol (dåliga saker).

Agricola:
  1. Alla möten med människor jag inte visste att jag ville träffa. Allt vi hade gemensamt var ett intresse för brädspel och det visade sig räcka alldeles utmärkt. Jag är normalt ingen person som söker kontakt med främlingar, men i Essen kändes allt otroligt naturligt och att bestämma kvällsträff med personer jag aldrig hade träffat tidigare gick inte bara utmärkt utan ledde till succé. Vilken underbar gemenskap det finns i brädspelshobbyn!
  2. Nörderiet. Att, under en kort period, få möjlighet att kliva in i en bubbla där precis allt handlar om att optimera utövandet av ens främsta intresse är fantastiskt befriande. Det största problemet jag upplevde var hur jag skulle få med mig alla spel på den begränsade bagageplats som Ryanair erbjöd. Mat? Ta något snabbt så att vi hinner spela.” Sova? ”Vi sover när vi har spelat klart.” Köpa tunnelbanekort? ”Vi går så kan vi köpa spel för pengarna istället.” Ljuvligt!
  3. ”Det finns nätter då Fantomen lämnar djungeln och går på stadens gator som en vanlig man.” Precis så kändes det i Essen, mötte man inte Tom Vasel så var det Uwe Rosenberg eller Friedemann Friese. Överallt var branschens toppnamn och jag vågar inte ens tänka på hur många briljanta spelkonstruktörer jag såg men inte kände igen. Visst blev jag lite starstruck i början, men jag överraskades av öppenheten och vanligheten som fanns bakom de hyllade namnen och ansiktena. Jag har träffat Uwe Rosenberg… fnitter…

brädspel spelglädje sällskapsspel uwe rosenberg

Monopol:
  1. Hotell Luise. Må kvacksalvarna ta sin frukost, ytterdörren, servicen och de räliga badrummen med sig på Mars one! Med den planetens begränsade kundunderlag kan de säkert också fortsätta att ta betalt för en extra natt och sedan sluta svara på samtal och mail när man försöker rätta till det. Jag hade hellre bott på Fawlty Towers, fy för tusan!
  2. Pengarna. Jag förstår inte hur stora industriländer kan klamra sig fast vid fysiska pengar på det vis som tyskarna gör. Milslånga bankomatköer, miljarder mynt som inte går att använda till något alls och dessutom tittar de idiotförklarande på en när man halar fram sitt kort. Förstår de inte att folk hade lurats att handla ännu mer spel om de hade sluppit betala med kontanter hela tiden?
  3. Sorlet i hallarna. Till en början märktes det knappt men efterhand som timmarna passerade blev det ständigt närvarande bruset högre och högre och under den tredje dagen var det på gränsen till outhärdligt och väldigt svårt att koncentrera sig på alla finfina speldemonstrationer. Nästa år blir det öronproppar!

Skrev jag just ”nästa år”? Ja, det gjorde jag. Säg inte det till min ekonomiska ådra.

Annonser

Resedagbok Essen Spiel17 – Del 2

spelglädje brädspel sällskapsspel spiel17

Så har det blivit dags att drömma sig tillbaka till Essen igen (del 1 i artikelserien hittar du här). Innan jag ger mig in på viktigheter som testade spel och så vidare har jag dock ett löfte från förra inlägget att uppfylla: att berätta om hur man undviker att få chipstuttar under mässan.

En bra början är så klart att bo på ett hotell med riktigt torftig frukostbuffé, även om det verkligen inte är något jag rekommenderar efter att ha blivit rånad på 8€ av Hotel Luise varje morgon. Det onda förde dock något gott med sig för på så vis kunde jag, efter att ha pressat i mig så mycket fattig frukost som möjligt, plocka med mig 1-3 kokta ägg och lite frukt från hotellet utan att lida det minsta av dåligt samvete. Dessa läckerheter levde jag sedan på hela dagen, för att på kvällen mosa i mig en kebab för att fylla på depåerna lite inför nästa dag.

Herr Baguette hade en helt annan strategi. Liksom jag stoppade han i sig enorma mängder frukost, men under mässan fortsatte han sedan att frossa i godis, chokladdoppad frukt, minipizza, mer godis och ungefär ett skålpund tysk korv med pommes. Och ja, han hängde med på kebaben på kvällen också. Resultatet? Se bilden nedan och fundera på vilken diet som verkade fungera bäst.

spelglädje brädspel sällskapsspel spiel17 chipstuttarFrån vänster: Jag, Chtulhus skägg, Herr Baguette

 


fear spelglädje brädspel sällskapsspel

Väl på mässan gav vi oss ut på spelprovarstråt. Det första vi provade var Fear, ett av spelen i Friedemann Frieses Fast Forward-trilogi. Testet var en bra start på dagen eftersom allt var väldigt lätt att lära sig, men antingen missade vi något fundamentalt eller så är Fear något man tröttnar på ganska fort. Spelet går till så att man antingen drar kort till sin hand eller så spelar man ned kort på bordet i en gemensam pott; har man tre kort på hand så måste man spela ut. Haken? Att om potten på bordet överstiger 15 så förlorar spelaren som lade ut det sista kortet. Övriga spelare adderar siffrorna på sina kort och den som har mest står (fast förmodligen sitter) som vinnare.

Spänningen för mig fanns i att försöka hålla sig kvar i spelet, men på något sätt blev alltihop mest ett antiklimax ändå eftersom mycket kändes slumpmässigt och väl lättviktigt. Kanske borde jag ge det en ny chans framöver, men där och då kändes det mest… meh…


Därefter flyttade vi över till bordet bredvid och blev introducerade för Nations: The Dice Game med expansionen Unrest infogad. Förutom att mannen som demonstrerade spelet för oss stundtals var nosig och nedvärderande över att vi inte förstod alla mekanismer direkt så måste jag säga att det här verkligen var en positiv upplevelse. Att bygga civilisation är roligt och om man då och då får möjlighet att göra det på under en timme och med hjälp av tärningar så har man, i alla fall för mig, trumf på hand.

nations the dice game spelglädje brädspel sällskapsspel

Jag hade faktiskt så pass roligt att jag bestämde mig för att köpa Nations: The Dice Game när jag kom hem (Ryanair är ju inte så generösa med bagage). Tyvärr har jag inte fått tag på Unrest-expansionen ännu, men det kommer!


Vårt ganska planlösa flanerande ledde oss sedan rakt in på Herr Baguettes hemmaplan; poker. Ett Dice Tower-tips som jag fångade lite på uppstuds var nämligen Wulong, ett pokerinspirerat spel med ett underbart vackert, kinesiskt tema. Jag själv, som inte alls gillar hasardspel och marker, var försiktigt optimistisk medan Herr Baguette var kallsvettig av upphetsning.

wulong spelglädje brädspel sällskapsspel

Wulong turas man om att, dolt, slå spelets tärningar och låta övriga spelare satsa marker på hur de tror att man lyckas. Vad tärningarna innebär rent vinstmässigt går att utläsa på en medföljande tabell och så länge man slår något som går att hitta på den får man fortsätta att slå om man vill. Spelets kött finns i att försöka lista ut hur de andra spelarna tror att det ska gå för en, för vill jag verkligen lyckas bra om jag misstänker att en motståndare skulle tjäna väldigt mycket marker på det? Trots det pokerinspirerade temat gillade jag spelet mycket, medan Herr Baguette så klart gillade det extra mycket. Faktiskt så pass mycket att han köpte ett exemplar och tvingade spelets konstruktör Anselm Ostertag, som vi spelade mot, att signera spelet med texten ”I was beaten in my own game by Herr Baguette”.


Någonstans här började jag undra över hur det egentligen stod till i min plånbok. Jag hade nämligen tagit ut 200€ i en automat dagen innan, gett 100 av dem till Herr Baguette, eftersom han hade betalat en del av mina spel, och nu plötsligt tyckte jag att jag, trots alla mina utgifter, hade anmärkningsvärt många 10€-sedlar kvar. ”Men, så länge det inte saknas några pengar så finns det ju ingen anledning att klaga” tänkte jag och lade ingen större energi på att fördjupa mig i konstigheterna.

Det var först när jag kom hem och skulle handla för den svenska 50-lapp jag visste fanns i min plånbok som jag förstod att jag hade handlat för den i Essen och att någon stackars tysk hade tagit emot den som 50€. Med den insikten borde mitt laglydiga och moraliska samvete genomgå helvetets alla kval, men eftersom jag inte har en aning om var det har skett och att det faktiskt var ett ärligt (men brottsligt) misstag så blir det mest en bra historia att dra i efterhand. Frågan är bara om förväxlingen (som blir omåttligt ordvitsigt i det här sammanhanget) är en olycklig effekt av vårt svenska sedelbyte eller om Stefan Ingves försöker öka kronans värde på ett dunkelt sätt?


Nästa spelbekantskap blev Loot Island, ett spel som jag egentligen inte var särskilt intresserad av. Fast om man är på Essen Spiel och kan testa hur många nya spel man vill har man ju inte så värst mycket att förlora, så det var med den inställningen vi snällt köade för att komma åt en demonstration.

loot island spelglädje brädspel sällskapsspel

Väl nedsatt vid bordet presenterade sig Loot Island som ett ganska trevligt strategikortspel med precis lagom mängd av ”take that” (inte pojkbandet). Spelets mål är att plundra en ö på så mycket skatter som möjligt, samtidigt som man aktar sig för att samla på sig allt för många förbannelser på vägen. Detta görs i stenhård kamp med de andra öplundrarna och jag gillade verkligen de strategiska besluten som spelet innehöll. En speciellt rolig detalj, förutom att man kan förstöra rejält för sina motståndare, är att man får samla på sig hur många förbannelser man ”vill”, men att man måste ha färre än 12 stycken när spelet avslutas för att ens få vara med och räkna sina poäng.

Nyrik som jag var slog jag, trots att jag förlorade testpartiet och att jag misstänkte att min Ryanair-anpassade väska började bli full, till direkt när vi var färdigspelade. Jag blev så klart också extra till mig när jag upptäckte spelets konstruktör Aaron Haag var den som stod för försäljningen.

loot island spelglädje brädspel sällskapsspel


När Herr Baguettes mat- och matklocka ringde för jag vet inte vilken gång i ordningen bestämde jag mig för att dumpa honom en stund för att bege mig till Renegade Games och se om de hade fått in en av mina förhandsfavoriter Pie Town (alla deras spel hade nämligen fastnat i tullen).

pie town spelglädje brädspel sällskapsspel

Till min glädje var deras monter full av kartonger, men till min lite mindre glädje hade också en ganska rejäl kö börjat forma sig. Någon gång då och då har dock även jag tur och när jag fick syn på holländaren vi hade spelat Liberatores med dagen innan smet jag dit och började prata. Både holländaren och resten av kön svalde betet med hull och hår och vips så hade jag försäkrat mig om att komma fram innan alla spel var slut. I kön, några platser bakom, visade sig även tysken stå och när vi sammanstrålade efteråt visade det sig att spelet vi alla hade köpt, helt osett och på dunderchans, var Pie Town (utom Herr Baguette som hade köpt en riktig paj). Vi var rörande överens om att ett färgglatt spel som handlar om att baka paj och försöka lista ut varandras hemliga recept väl inte kan vara dåligt? Nyfikna på hur det egentligen låg till bokade vi Pie Town-träff på hotellet framåt kvällningen.

pie town spelglädje brädspel sällskapsspel

Träffen blev en succé för Pie Town visade sig vara så charmigt, taktiskt och spännande som pajbak någonsin kan vara. Spelet är ett arbetarplaceringsspel där tärningar representerar den arbetskraft man har och beroende på vad man väljer att göra får man addera eller subtrahera (lite snappade jag upp på matten!) deras värden. Trots att jag brände allt för mycket kraft på att försöka stjäla Herr Baguettes hemliga pajrecept och att holländaren visade sig bli ganska tjurig när trötthet och spelförlust kombinerades var vi eniga om att vår chansning inte bara hade gått hem, utan också varit en hejdundrande klang- och jubelföreställning.


Jag är medveten om att jag hoppar lite i tiden nu, men eftersom tidsresande är något jag gärna skulle vilja prova någon gång passar jag på att i alla fall simulera lite genom att berätta om dagens sista insats på mässan (alltså innan ovanstående pajbak utspelades).

I min iver att inte komma spellös från Spiel hade jag förhandsbokat Photosynthesis hemifrån. Bokningen var inte förknippad med några krav på köp och därför såg jag det som en riskfri försäkring. Såhär i efterhand förstår jag inte alls hur jag skulle ha lyckats komma spellös hem från Essen, men man lär ju så länge man lever.

photosynthesis spelglädje brädspel sällskapsspel

Photosynthesis, som är ett fantastiskt vackert spel om att odla träd, visade sig vara så populärt att kön för att prova var oändlig och alla spel som inte var förhandsbokade redan var sålda. Nöjd spatserade jag fram för att hämta mitt exemplar och ännu mer nöjd upptäckte jag att spelets illustratör Sabrina Miramon fanns på plats för att signera spelen. Eller, signera förresten, hon ritade träd istället och därför har jag nu nedanstående teckning i locket till mitt spel. Nöjd är bara förnamnet på mitt tillstånd!

photosynthesis spelglädje brädspel sällskapsspel


Därmed har det blivit dags att avsluta den här ösregnslånga redogörelsen för dag två på Essen Spiel. I nästa del (som är den sista, jag lovar!) ska jag, förutom att kort redogöra för dag tre, försöka mig på att lista mina bästa och värsta minnen från resan.

Resedagbok Essen Spiel17 – Del 1

spelglädje brädspel sällskapsspel spiel17Jag tror inte att någon förvånas över det här inläggets titel, för självklart måste jag berätta lite om min fantastiska pilgrimsfärd till Essen och Spiel17. Användandet av ordet ”lite” i föregående mening får nog anses som relativt relativt, för min tanke är nämligen att jag inte bara ska tråka ut er med resedetaljer och annat krafs, utan också skriva några rader om alla de spel jag provade på mässan. Se därför till att ha det långa besöket redo när du nu beger dig för att besöka personaltoaletten.

Om vi då skulle ta och börja med den faktor man som skåning, oavsett vad man har tänkt att ta sig för, alltid måste ta med i beräkningarna: Skånetrafiken (i folkmun Skånetragiken). Blir man inte stående på ett järnvägsspår mitt ute i ingenstans (med evighetslångt köande för att reklamera sin resa framför sig) så kan man räkna med att kollektivtrafiksvägrande fastna med bilen bakom en buss  eller vid en järnvägsövergång. Kort sagt kan man säga att mitt förtroende för nämnda företag är… sådär.

Trots det stukade förtroendet så valde alltså jag och Herr Baguette att satsa hela vår resa och göra ett försök att färdas med tåg till Kastrup och vår flight. För säkerhets skull hade vi valt en avgång som skulle vara framme två timmar innan gaten öppnade och jag såg en eftermiddag med gott om tid, kaffe och en bra bok i min kikare. Det gick självklart som vi förtjänade och riktigt ruskigt åt signalfelsfanders; hade inte mina föräldrar råkat vara tillgängliga med en bil som kunde köra 140 och Ryanair inte varit Ryanair så hade vi missat planet. Nu kom vi istället, efter att ha rusat med vårt bagage genom hela flygplatsen, genomsvettiga fram till gaten där övriga passagerare inte ens hade börjat äntra flygmaskinen (onödigt, men coolt ord).

Man kan väl säga att färden kunde ha börjat bättre, men ärligt talat så var jag mest bara överlycklig över att vi kom iväg överhuvudtaget. Herr Baguette oroade sig mest för hur hans kläder skulle räcka till efter språngmarschen, han hade ju, i sin iver att resa lätt, räknat med att kunna använda sin tröja i två dagar.

spelglädje brädspel sällskapsspel spiel17

Väl framme i Essen började vi leta efter vårt hotell. Dylika anläggningar brukar inte vara särskilt svåra att hitta eftersom de tenderar att lysa som Finlandsfärjor i kvällsmörkret, men eftersom Hotel Luise inte var ett hotell som alla andra såg det ut som ett helt vanligt hyreshus där värden hade haft den dåliga smaken att installera en glasytterdörr som, via en lapp endast på tyska, förklarades vara kaputt och olåsbar. Besvikelserna fortsatte när endast en i personalen verkade begripa engelska, rummen saknade handtvål och frukosten för 8€ visade sig vara helt utan bacon men välförsedd med kallt kaffe. Nåja, vi hade i alla fall tak över huvudet och våra planer gick ju faktiskt ut på att vara på hotellet så lite som möjligt. Roliga detaljer var för övrigt att Herr Baguette hade öronproppar (men ingen sovmask) på natten, att han i sovande tillstånd lät som Darth Vader och att jag varje morgon bjöds på stor show när han gjorde yogaövningar i bara småbyxorna.

Men mässan då skriker ni nu. Hur var mässan!? Tja, jo, alltså… Spiel17 var kort och gott alldeles… alldeles… underbart! Det var minst sagt överväldigande att kliva in på världens största brädspelsmässa och det dröjde ända till den tredje dagen innan vi började lära oss att hitta i hallarna utan guide, karta och GPS. Jag hade ju bestämt mig för att komma till mässan oförberedd för att minska stress och oro över att missa saker jag hemskt gärna ville se eller köpa, men det gick naturligtvis åt pipsvängen eftersom jag ägnade alldeles för mycket tid åt att titta på previews och skapa intresselistor dagarna innan avresan.

Det första vi gjorde var därför att styra kosan mot båset för Lobotomy, där det enligt uppgift delades ut miniatyrer av Stephen King-clownen Pennywise. Instruktionen löd att man skulle säga att man var intresserad av spelet för att få clownen, och i sin franska rättframhet gick Herr Baguette fram till en av demonstratörerna och sa ”I löööv Lobotomy”. Detta blev mest krystat eftersom hans försök till kodspråk inte ledde till någon reaktion överhuvudtaget och det var först när jag frågade rakt ut om miniatyren som de förstod vad vi var ute efter och halade fram skatten. Därefter satte vi oss ned för att få spelet demonstrerat, vilket förmodligen tedde sig lite konstigt med tanke på Herr Baguettes tidigare, till synes väl insatta, kärleksförklaring.

lobotomy spelglädje brädspel sällskapsspel

Lobotomy utspelar sig på ett mentalsjukhus och är ett samarbetsspel där man ska hjälpas åt att lösa ett förutbestämt scenario. Sjukhuset och dess personal är nog högst normala egentligen, men eftersom man antar roller som institutionaliserade patienter så har allt, enligt vanföreställningens alla regler, förvandlats till monster och otäckheter av olika sort. Spelet visade sig i grunden gå ut på att smiska så mycket personal och medfångar som möjligt och var, om jag ska vara riktigt ärlig, fruktansvärt ointressant. Det blev ganska snart tydligt att Lobotomy är ett utmärkt exempel på spel som innehåller ett överflöd av coola plastfigurer men som saknar i princip allt annat. Prislappen på 89€ var knappast heller särskilt uppmuntrande och när vi äntligen var färdigspelade hade jag tröttnat för länge sedan.

lobotomy spelglädje brädspel sällskapsspel


Stärkta av att i alla fall ha varsin Pennywise i ryggsäcken begav vi oss istället för att leta upp båset för Meeple Circus. Tom Vasel på Dice Tower hade haft vänligheten att tipsa och nu ville jag ta mig en titt innan övrig pöbel fick vittring. Det visade sig att jag var långt ifrån ensam om att hörsamma tips från Tom, men glädjande nog lyckades vi, likt två mästerspioner, nästla oss in vid ett demonstrationsbord ganska fort.

Meeple circus spelglädje brädspel sällskapsspel

Meeple Circus går ut på att stapla meeples, trähästar, elefanter och annat skoj i enlighet med fantasi, några få få förhållningsregler och tillgängliga trickbeskrivningar; allt för att samla så många applådpoäng som möjligt (eller för att som jag, stapla så skojigt som möjligt). Spektaklet ackompanjeras av käck cirkusmusik som samtidigt fungerar som timer. Min taktik var så klart inte särskilt framgångsrik, men jag hade så pass roligt att jag, utan att tveka, skyndade mig att greppa en alldeles egen cirkus vid försäljningsdisken.

Väl där upptäckte jag plötsligt att en främmande man hade närmat sig otäckt mycket (som svensk är man ju mån om sin personliga space). Till råga på allt hade han mage att fråga om jag tyckte om spelet och innan jag hann fundera allt för mycket på vad han var för en mupp, som inte kunde bekväma sig med att fråga demopersonalen istället, presenterade han sig som spelets konstruktör Cédric Millet. Alla tankar om muppar och personligt utrymme försvann som lönen i en brädspelsbutik och när han sedan erbjöd sig att signera mitt spel var kärleken omedelbar. Förmodligen log jag fånigt. Ja, det gjorde jag.

Meeple circus spelglädje brädspel sällskapsspel


Stärkt av succén tog jag Herr Baguette över axeln och skyndade vidare till nästa Dice Tower-tips. Liberatores lovade nämligen både hemliga roller, intriger och romantisering av mordet på Julius Caesar. I båset möttes vi av en ytterst oengagerad och faktiskt ganska otrevlig man som inte ville demonstrera spelet förrän ”om 3 minuter då en visning var planerad”. Eftersom tålamod är en dygd jag försöker tillämpa hackade vi i oss det tunga beskedet och satte oss för att vänta. Strax efter dök en tysk och en holländare (men inte Bellman) upp för att spela med oss och den oengagerade mannen började, nästan motvilligt, förklara spelets regler.

Liberatores spelglädje brädspel sällskapsspel

Tyvärr visade sig regelförklaringen vara bedrövlig och vad som egentligen är ett ganska enkelt spel verkade plötsligt otroligt avancerat och förvirrande. Med gemensamma krafter lyckades vi dock begripa vad vi höll på med och någon timme senare hade mordet på Julius Caesar lyckats och jag hade förlorat i ännu ett spel. Inte det minsta nedslagen bestämde jag mig ändå för att köpa Liberatores, det här med hemliga roller och diskussion är nämligen något som startar mig på alla cylindrar.

Den oengagerade mannen visade sig för övrigt vara Liberatores konstruktör Yan Yegorov. Såhär såg han ut efter att ha signerat mitt spel med guldpenna:

Liberatores spelglädje brädspel sällskapsspel


Den första mässdagen avslutades med att vi, i jakt på fler spel att testa, i princip bara satte oss ned vid ett ledigt demonstrationsbord. Spelet som visades där var Wild West Shepherds, ännu ett spel med hemliga roller som går ut på att akta sig för vargar och samla får (eller chips som demokillen envisades med att säga). Spelupplevelsen var charmig, men det var på tok för lätt att lista ut vem som var vem och dessutom kändes vissa karaktärer lite väl kraftfulla. Inget köp. Och ingen vinst heller…

Wild west shepherds spelglädje brädspel sällskapsspel


Någonstans där stängde mässan och jag och Herr Baguette begav oss mot närmaste kebab för att, så fort som möjligt, skynda ut på hotell-sightseeing i jakt på spelsällskap. Tyvärr visade det sig vara lättare sagt än gjort och när vi väl hittade ett riktigt bra spelhotell (Mercure) var alla sällskap fulla och vi fick snällt slå oss ned i baren i väntan på fler överblivna spelare. Vi var precis på väg att ge upp när tre stackars belgare fastnade i Herr Baguettes fisketrål. Ett parti Liberatores (som jag vann!) följde och efter det kände vi oss så pass nöjda och belåtna med dagen att vi gick hem och somnade på studs.

Liberatores spelglädje brädspel sällskapsspel

Fortsättning, med fler testade spel och en beskrivning om hur man går till väga för att inte skaffa chips-tuttar i Essen, följer inom kort. Missa inte den!