Fia med knuff – en hyllning

fia med knuff spelglädje brädspel sällskapsspelAlltså, nu har det väl ändå slagit slint en gång för alla, tänker ni. Men det ska jag tala om för er, det har det minsann inte! Visserligen hade jag ju förnekat det även om det faktiskt hade slagit slint för mig, men lita på mig nu när jag säger att det inte har slagit slint och att jag dessutom talar sanning i frågan.

FIA MED KNUFF har så klart en hel hög med brister som jag räknar med att ni alla känner till, men dem kommer jag faktiskt att strunta i just nu. Det här inlägget ska nämligen, som dess titel så diskret antyder, fokusera på vad det är som gör att det där urgamla liret är värt att både äga och ta fram då och då.

För min del inträffar ”då och då” precis vid den här tiden varje sommar; jag arbetar nämligen, precis som vanligt, på ett sommarläger för vuxna med olika former av utvecklingsstörning. Förutom att ägna åt oss diverse sommaraktiviteter, disko, skapande och allmänt härligt häng brukar det också bli en hel del FIA MED KNUFF. Varför? Jo, för att alla kan delta på precis samma villkor oavsett intellektuell nivå eller ålder. Det spelar liksom ingen roll om man har svårt att komma ihåg att byta kalsonger, eller om man inte kan knyta sina skor själv; FIA MED KNUFF kan man alltid spela och man har dessutom lika stor chans att vinna som tjejen som knyter både sina och andras skor eller för den delen personalen som har svårt att hålla reda på höger eller vänster.

När jag spelar FIA MED KNUFF försöker jag verkligen göra allt i min makt för att vinna. Tyvärr lyckas jag, i mitt tycke, allt för sällan trots att jag beter mig så taktiskt jag kan för att dra nytta av varje enskilt tärningsslag. En faktor som dock inte ska underskattas här är att jag brukar vara ganska duktig på att hetsa upp stämningen i partiet och inte sällan har jag därför en måltavla över hela mig; finns det möjlighet att knuffa mig av banan så görs det. Med besked.

Men samtidigt, det är knuffandet som är min stora behållning i FIA MED KNUFF, spänningen och hetsen mellan spelarna blir den där kryddan som såhär enkla tärningsspel nästan alltid saknar. Det är till och med så att vi ibland spelar med en husregel som säger att när man har en pjäs i mitten av spelplanen, och alltså egentligen har gått ut med den, så måste man slå exempelvis en tvåa för att få ta den av brädet. På så sätt händer det titt som tätt att man blir bortknuffad i väntan på sin tvåa och… får börja om igen.

Frustrationen som kan byggas upp kring ett parti FIA MED KNUFF är, som ni säkert själva har märkt, enorm. Det är liksom svårt att hitta något mer frustrerande än att få en pjäs som nästan hade gått hela vägen runt inskickad i boet igen. Jag finner dock någon form av masochistisk njutning i det där och även om jag blir precis lika frustrerad som alla andra ser jag på något sätt fram emot att börja om igen och ”visa alla” hur duktig jag är på att slå tärning.

Spelets utformning gör även det att FIA MED KNUFF är otroligt lämpligt för allt möjligt folk. Det finns inga kort som kan vikas, inga ömtåliga komponenter och skulle man bli av med någon pjäs går det alldeles utmärkt att ersätta den med något annat, bara färgen stämmer. Visst händer det allt för ofta att tärningen åker in under spelplanen, men är det inte värt det när priset är den där smidiga förvaringen av pjäser och tärningar, så säg?

Jag är så klart fullt medveten om att jag kan vara den enda ”vuxna” person i hela världen som tycker att FIA MED KNUFF kommer med någon sorts behållning överhuvudtaget. ”Det finns många andra, lika enkla och mycket bättre spel” säger kanske någon. Då säger jag att absolut, det finns det säkert. Men säg mig det spel som finns så överallt som FIA MED KNUFF? Befinner man sig på ett ställe som är försett med väggar, golv och tak kan man ge sig på att det finns ett Fiaspel där också. Man behöver inte gå och köpa och inte lära ut regler, det är bara att titta under sängen eller öppna det där skåpet så finns det där, redo att spelas.

Rimligen besitter jag en större kärlek för FIA MED KNUFF än genomsnittet och kanske till och med mer än jag borde. Men så är det ju så att det där enkla, färgglada spelet har format en ganska stor del av min barndom. Ni som inte har koll kan läsa det i mitt allra första inlägg på Spelglädje. Så ni ser, att växa upp med något så enkelt och ”dåligt” som FIA MED KNUFF kan leda till både det ena och det andra. För egen del fick jag grundbulten till ett enormt intresse för olika bräd- och sällskapsspel som i sin tur har lett till att Spelglädje såg dagens ljus.

Därför FIA MED KNUFF, vill jag hylla och tacka dig för din existens. Tack för att du har varit en både trogen och lynnig kamrat genom åren och tack för att du fortfarande finns kvar. Om två veckor är det färdigspelat för den här gången, men lita på att vi syns om ett år igen!

Det korrekta beteendet?

spelglädje brädspel gotlandGotland by Geert Schneider (Licens: Creative Commons)

Fråga: ”Vilka två landskap i Sverige består av öar?”

Mitt svar: ”Ehh, det måste vara Öland och Småland?”

Det började med att en person på det sommarläger jag arbetade på frågade om jag ville spela spel med honom. ”Jajemensan!” tänkte jag, ”Då har du kommit till helt rätt person, jag är nämligen en livs levande brädspelsbloggare vars största fetisch i livet är att spela spel in på småtimmarna!”. Jag har tidigare skrivit om mina sommarjobbsbataljer i FIA MED KNUFF här och jag tänkte mig naturligtvis något liknande nu; ett enkelt och lättspelat spel där man kan dricka kaffe och bara åka med medan slumpen sköter själva spelandet.

Tji fick jag, för innan jag visste ordet av satt jag vid ett bord, utan kaffe, och skulle spela JUNIORGENI med en funktionshindrad person. Min omedelbara tanke var ”Och hur i hela fan gör jag nu!?”.

Många av er tänker säkert att det bara är att svara fel på massor av frågor så att min motståndare vinner och går därifrån med en positiv spelupplevelse. Men se, så enkelt fungerar det inte i min ibland briljanta men ofta gravt otursförföljda hjärna. Trots att det har dämpats rejält med åren så tillåter nämligen inte min vinnarskalle mig att idka sådan välgörenhet och samtidigt ställer jag mig också frågan om sådan välgörenhet egentligen är välgörenhet överhuvudtaget?

Vad har min funktionshindrade motståndare (eller för den delen ett barn!) för nytta av att jag lägger mig och förlorar med vilje? Jag vill tro att det kan leda till en skev världsbild där personen i fråga vänjer sig vid att alltid vinna och tror att hen är världsmästare eftersom det blir vinst varje gång. Tänk sedan den självförtroendeknäck som blir när verkligheten kommer ikapp och vinsterna blandas upp med förluster?

Nej, att göra så tror jag faktiskt inte ett dugg på. Det jag istället försöker göra är att framkalla en så jämn tillställning som det bara går samtidigt som jag gör mitt allra bästa för att faktiskt ta hem segern. Ett parti UNO mot en underlägsen motståndare kan faktiskt bli otroligt spännande och roligt om man ägnar den första stunden åt att spela så dåligt som möjligt. Den typen av upplägg väcker entusiasm och intresse hos mig, något som jag är övertygad om lyser igenom till min motståndare och ger en långt mer positiv upplevelse för hen än den där pliktskyldiga, ointresserade personen som förlorar med vilje. Det jag alltså försöker göra är att kontrollera spelet i den mån det går och framkalla en så jämn och spännande omgång som möjligt där jag själv ändå gör mitt bästa för att avgå med segern.

Så, tillbaka till GENI-partiet på sommarjobbet; jag bestämde mig alltså för att göra som vanligt och följa ovanstående tillvägagångssätt. Nästan genast stötte jag dock på ett dilemma som jag inte hade mött tidigare. För hur svarar man egentligen fel på en busenkel fråga utan att det märks att man svarar fel med vilje? Det hör till saken att personen jag spelade med var en ny bekantskap för mig och jag därför inte hade någon koll alls på hur duktig han kunde tänkas vara på frågespel. Antalet felsvar jag var tvungen att lämna för att få till en jämn omgång var ju direkt sammankopplat med hans förmåga att leverera rätta svar och jag hann bli rejält svettig där en stund eftersom frågorna jag fick nästan uteslutande var av karaktären:

”Vad äter Bamse för att bli stark?”, ”Vem har skrivit böckerna om Emil i Lönneberga?” och ”Vilken färg hade Napoleons vita häst?”.

Min stora skräck var naturligtvis att min motståndare skulle märka att jag svarade fel med mening eftersom jag kan tänka mig att den ultimata förnedringen för en vuxen, funktionshindrad person är att inte bli tagen på allvar. Som tur var dök det då och då upp en ”svår” fråga där jag kunde svara fel utan att behöva oroa mig särskilt för att min motståndare skulle märka något, och som ännu mer tur var visade han sig vara ganska skarp på frågespel; jag kunde därför ganska enkelt navigera mig fram till en kontrollerad situation där han ledde med 3-2 i vinstpoäng.

Väl där bekräftade han min farhåga om att han hade valt ut GENI i spelhögen på grund av dess kartong, prydd med dinosaurier, städer och djur, genom att försiktigt berätta att han nog inte ville spela mer eftersom han hatade frågespel. Alla polletterna trillade på plats. Jag insåg att han förmodligen hade velat sluta ganska tidigt men av ren artighet hade fortsatt att spela eftersom han märkte att jag hade roligt. Så där satt vi alltså, personal och brukare, och anpassade oss till varandra för att den andre skulle ha så roligt som möjligt. Även om jag hade lyckats värdera hans kunskaper och förståelse ganska bra hade jag alltså gravt underskattat hans sociala kompetens (något som jag fick bekräftat i många situationer under vår tid tillsammans).

Det blir aldrig riktigt som man har tänkt sig, det är ett som är säkert.

Och ja, jag vet. Ovanstående låter som ett sätt för mig att försöka rättfärdiga ett förkastligt beteende från min sida där jag inte kan tillåta mig själv att förlora i spel mot varken barn, vuxna eller funktionshindrade. Jag vill dock ändå tro att jag är något på spåren här? Rätta mig gärna om jag har fel!

Rapport från skyttegravarna: Midsommarpokalen 2015

spelglädje brädspelStrawberry by Boqiang Liao (Licens: Creative Commons)

Plats: Tosteberga 
Ett spel: MONOPOL 
Fem glada midsommarfirare: Anders, Anna, Martin, Mikael och Sara

Midsommaren har kommit, regnat bort och åter lämnat oss i ett land som, inte bara politiskt utan också i antal soltimmar, går mot mörkare tider. Det har även gått ett år sedan Björn skrev den här texten där han, i en våldsam spiral av negativa utfästelser och uppkastningar, försökte ge sin syn på det traditionella midsommarfirande som brukar ske i mitt sällskap. Se, hemma hos mig dansar vi inte konstiga danser kring enorma fallosar och dricker kopiösa mängder nubbe. Nej, här brukar det istället bli varsin rejäl grilltallrik, öl och, sist men inte minst, den årliga Midsommarpokalen i MONOPOL (för övrigt den enda gången jag spelar speleländet). Tills döden skiljer oss åt (eller hittills bara tills någon har vunnit) brukar vi långt in på småtimmarna tampas i det speciella svenska MONOPOL där min hemby Vinslöv tronar som den 4:e dyraste gatan.

Nåväl. Det fanns en lycklig tid då jag var obesegrad i Midsommarpokalen flera år i rad, något som jag för övrigt hävdar är en bragd av rang eftersom förekomsten av tur och slump i MONOPOL i mitt tycke endast kan jämföras med FIA MED KNUFF. Förra året bröts dock min svit när Frugan (Anna) tog över tronen, och i år var jag så klart ute efter revansch och återkomst på toppen. 5 glada midsommarfirare slog sig så ner vid matbordet hemma hos mig och påbörjade vad som skulle komma att bli den mest blodsvallande och hätska Midsommarpokalen hittills.

Men vi börjar från början, ni vet då när alla bara skyndar sig så mycket som möjligt för att hinna ut på det andra varvet då det är tillåtet att köpa något? Anders hade mest flyt med tärningarna och framförallt korten i början och hade redan köpt flera gator innan någon av oss andra hade hunnit gå vårt första varv. Till saken hör också att Anders, till allas förfäran, nästan genast lyckades lägga beslag på Vinslöv; något som traditionellt har inneburit räkmacka mot segern och den åtråvärda pokalen. Jag ska inte tråka ut er med de övriga detaljerna här, men resultatet när alla gator var sålda föll sig inte bättre än att i princip ingen hade mer än ett kort av varje färg; ett fullständigt dödläge alltså. Halvtimmen som därefter följde blev ett evigt slående med tärningarna i väntan på att någon skulle våga kasta sin ursvenska feghet åt sidan och försöka inleda förhandlingar. Allt komplicerades så klart av att nästan alla förhandlingar var tvungna att hållas på två fronter samtidigt för att serier om tre skulle kunna bildas. Kriget var ett faktum.

brädspel spelglädje monopol vinslöv

Ganska snart lyckades undertecknad dock genomföra en affär som innebar att Anders fick serien med de två dyraste gatorna Umeå och Skellefteå. Själv fick jag nöja mig med Växjö och Karlskrona, men min plan var att därefter försöka byta till mig Piteå mot Karlskrona med Anna för att på så sätt bilda oss varsin serie. Men tji fick jag då vi ganska snabbt, i ett moln av krutrök, grävde ned oss i varsin skyttegrav och förhandlingarna strandade värre än en rysk ubåt i Östersjön. Trots hot om att jag skulle äta upp alla jordgubbar gav hon inte med sig och eftersom ingen annan heller lyckades genomföra några affärer befann vi oss snart i en situation där Anders hade byggt finfina lyxhotell i både Umeå och Skellefteå medan alla andra tomter stod tomma. Stämningen runt bordet piskades upp allt mer i takt med att folk började landa på de dyra hotellen och jag fann mig snart vara allas hatobjekt eftersom jag genom mina hårda förhandlingskrav påstods vara skyldig till de svåra tiderna. Jag förstår fortfarande inte varför allt var mitt fel, men jag försökte stå ut och hackade, med gråten i halsen, i mig varenda glåpord jag fick kastat i ansiktet.

Tillställningen började övergå i ren vuxenmobbning när jag tröttnade på det kollektiva hatet och, i hopp om att kasta in en joker i leken, genomförde en obegripligt dålig bytesaffär med Mikael så att även han skulle kunna börja bygga hus och hota Anders något. Planen gick dock i stöpet när Micke nästan omedelbart passade på att slå riktigt värdelöst med tärningarna, gick i konkurs och fick lämna över hela sitt innehav till Anders. Nu var så klart goda råd dyra, vilket gjorde att jag och Anna grävde en tunnel mellan skyttegravarna, kramades på mitten och skildes åter som ovänner men med varsin serie gator att bygga på. Det ville sig dock inte bättre än att både Anna och Sara kort därefter även de lyckades hamna i klorna på bankmannen Anders och gick i konkurs; kvar satt alltså undertecknad med totalt 10 helt säkra rutor på hela spelplanen (varav 7 av dem gav mig inkomst).

monopol spelglädje brädspel

Rent statistiskt är det så klart en omöjlig uppgift att vinna med de förutsättningarna, men i Midsommarpokalen ger man inte upp och vad som sedan följde var en, om jag får säga det själv, episk uppvisning i ren jäkla bonnatur (skånska för ungefär hur mycket tur som helst). Till saken hör att vi i min familj har en husregel som säger att om man landar på ”Fri parkering” får man gå ett helt varv gratis på folks gator, och som en liten bonus får man dessutom ta alla skattepengar som har betalats via skatterutorna sedan förra gången någon landade på ”Fri parkering”. Säg såhär, jag besökte rutan för ”Fri parkering” ganska ofta och passade även på att frekventera mina egna gator, allmänningar och chansrutor så ofta det gick. Min pengahög växte lavinartat, och trots att jag bara hade tre rutor på spelplanen som gav någon större ekonomisk vinning lyckades jag få Anders att klia sig besvärat i armhålan både en och fem gånger eftersom han av oklar anledning passade på att besöka något av mina tre hotell nästan varje varv han gick på spelplanen.

Om sanningen ska fram, jag hade självklart aldrig någon chans att vinna eftersom Anders hade hotell på i princip alla gator utom de tre jag ägde, men så mycket tur med tärningarna som jag hade ikväll vet jag inte ens om det ska vara möjligt att ha. Hade jag spelat tärning på kasino hade jag förmodligen blivit skjuten och dumpad i närmsta hamn, så illa var det. Slag efter slag kom som på beställning och trots att vi alla egentligen bara ville att spelet skulle ta slut var jag nog inte ensam om att vara lite nyfiken hur länge jag skulle klara att hålla ut. När det oundvikliga slutet kom hade jag hållit ut i cirka 1.5 timmar (hela partiet varade nog 3) och Micke hade övergått till att titta på en golftävling på sin telefon, Sara gäspade oavbrutet och Anna hade krupit ihop i hunden Hjördis famn (eller var det tvärtom?)

Midsommarpokalen 2015 vanns alltså av Anders och jag får rikta in mig på revansch nästa sommar istället. Vad som dock slår mig varje år är vilket hjärndött tidsfördriv MONOPOL egentligen är. Att det anordnas SM och VM i något så meningslöst tycker jag är helt obegripligt, för varför lägga tid på ett så enkelspårigt pengabytarspel när det finns så många andra briljanta alternativ att ägna sig åt?

Nåja, det är ju i alla fall roligare än kubb i ösregn.

Attityder till brädspel

a49jvd6_460s

För någon vecka sedan, när jag som vanligt slösade bort mitt livs sista värdefulla ungdomstimmar på att planlöst surfa runt på internet, då fann jag bilden ovan. Den föreställer, som ni kan se, ett MONOPOL-spel på WORLD OF WARCRAFT-tema. Någon klurig rackare har flikat in en kommentar, som i översättning till svenska blir ungefär: ”Sociala färdigheter +6. Oskuldsskydd: Över 9000.”

Skämtet är givetvis lite för uppenbart för att vara särskilt roligt, men det sätter likväl fokus på en sak jag hade tänkt skriva om länge: Folks uppfattning om nördar i allmänhet, och brädspelare i synnerhet. Skämt och vitsigheter är ganska avslöjande, på så vis att de alltid antyder attityder och perspektiv.

Så… är alla brädspelare nördar? Är alla brädspelare singlar? Eller är vi folk som lider av hiskliga svårigheter att få omkull folk av det motsatta könet? (Eller av samma kön, om det är någons melodi?) Är alla brädspelare män? Mitt svar skulle vara ett rungande nej på samtliga frågor, och jag känner lite smått för att redogöra för alla mina raggning-kombinerad-med-brädspels-eskapader – men av platsbrist så får jag dessvärre avböja. Allt jag tänker säga är att en man som lärt sig RAPPAKALJA kan sweet-talka vilken tös som helst – och givetvis vice versa.

Men nu var det inte min attityd vi ska tala om, utan allmänhetens.

Det första jag vill påpeka är att jag inte direkt tror att den stora allmänheten ser ner särskilt mycket på nörderier längre. Det måste vara minst femton år sedan jag senast hörde någon använda ordet nörd på ett nedsättande vis. Och idag? Idag skulle jag mest skratta hånfullt – ni vet, som Skeletor i HE-MAN? – och replikera att nördigt är det nya cool. (Jag tittar inte på BIG BANG THEORY, men jag misstänker vi har serien att tacka för en del…)

vagina-naw-never-heard-that-pokemon

Min misstanke är dock denna: Nuförtiden tycks ordet nörd inte längre bära på innebörden ”socialt handikappad yngling med acne”, utan klingar istället av ”person med stor passion för ett visst intresseområde”. Man kan ju trots allt vara en fiskenörd, eller en filosofinörd, eller filmnörd – och det enda som därmed avses är att man hyser en djup kärlek till något intresse. (Skulle man sedan råka ha acne, då är det ju så klart bara en bonus, ur stereotypsynvikel.)

En anledning till att brädspeleri fortfarande bär ett visst stigma, är, tror jag, följande: Det påminner alldeles för mycket om att leka. Man flyttar ju runt spelgubbar – vilket många nog upplever som alldeles för likt att leka med dockor – och kan utrusta dessa med magiska artefakter och allt möjligt annat. Krigsspel påminner i sin tur om alla de där timmarna man som ung ägnade i buskage med låtsasgevär, just innan man överföll sina kompisar. Jag kommer osökt att tänka på ett avsnitt av SEINFELD, där Jerry kommenterar Kramer och Newmans RISK-arti: ”It’s a game of world domination being played by two guys who can barely run their own lives.”

Att man dessutom oftast hittar spelkartongerna bland leksaker och pussel i varuhus gör inte saken bättre. Kopplingarna till barns förehavanden är alldeles för tydliga. För min del var det dessutom bara några veckor sedan jag tappade ett par mjölktänder över ett parti PUERTO RICO.

Jag har frågat icke-spelande folk om vad de tänker på, när de hör ordet sällskapsspel. Det första ordet tycks de flesta förknippa med FIA MED KNUFF, MONOPOL och TRIVIAL PURSUIT, och andra småmysiga barntrevligheter och frågesporter. Med andra ord: De tänker sig någonting som vuxna plockar fram när pardejten börjar gå lite trögt, eller någonting så urbota korkat och strategilöst att både farmorn och hennes barnbarnsbarn kan spela det. Och hur cool är någon av de grejerna? Inte konstigt att de får en massa märkliga föreställningar om vad jag har för mig när jag säger att jag älskar att spela.

När jag sedan frågat om folk förstår skillnaden mellan brädspel och sällskapsspel, så har jag överlag mötts av en dånande tystnad. Det enda egentliga svaret jag fick var att ”brädspelande är väl lite nördigare, va?”

Avslutningsvis, har jag kommit fram till någonting i detta inlägg? Inte ett smack. Jag är faktiskt alldeles för oinsatt i folks attityder om brädspel. Inte ens min lilla intervjurunda – som säkerligen tre personer utsattes för – gav några anmärkningsvärda resultat. Vad jag däremot kan göra, är att återberätta en incident som inträffade för några månader sedan: En väns vän tog med sig sin nya tjej till en spelträff. Hon hade fått höra att det skulle spelas spel. När sedan COSMIC ENCOUNTER ställdes fram på bordet – ingalunda ett tungt spel! – så var hennes främsta kommentar att nej, det här var väl inte riktigt vad hon hade väntat sig.

Att sommarjobba

brädspelLudo the game of dice by Bindas Madhavi (Licens: Creative Commons)

I ett tidigare inlägg på Spelglädje har jag berättat om hur min brädspelsbana började med heta dueller i FIA MED KNUFF. Den tiden är dock sedan länge förbi och partierna har sedan dess varit lika ovanliga som kantarellerna jag (inte) hittar varje år. FIA är trots allt ett ändlöst tärningskastande där man, istället för att spela spelet, snarare blir spelad av det. Det saknar djup och taktiska dimensioner, är skoningslöst i sin slumppåverkan, tröstlöst enformigt och dessutom så busenkelt att man inte ens behöver vara närvarande mentalt för att vinna. Kort sagt, det är, likt gudadyrkan, ett riktigt meningslöst tidsfördriv.

I skrivande stund har jag dock, om jag fortsätter att använda mig av kantarellmetaforen, hela svampkorgen full av gula godsaker. Som student är det nämligen den här tiden på året man tvingas kasta skolböckerna åt sidan och istället ägna sin tid åt arbetsuppgifter som ingen annan vill göra. Nu vill jag dock vara tydlig med att mitt sommarjobb, om nu kriteriet för ett sådant är att ingen annan vill utföra arbetsuppgiften, inte borde kallas för ett sommarjobb. Jag har så förbaskat roligt om dagarna att jag redan nu sörjer den dag då jag blir vuxen och inte längre får möjlighet att sommarjobba.

Nåväl, en korg full med kantareller var det. En av mina arbetsuppgifter är nämligen att, just det, spela FIA MED KNUFF. Jag arbetar på ett sommarläger för vuxna med olika sorters handikapp och FIA är där att alldeles ypperligt tidsfördriv för samtliga inblandade; ibland blir det ett parti om dagen och ibland blir det flera.

Trots lägerdeltagarnas vitt skilda personligheter och handikapp har samtliga partier FIA två saker gemensamt: 1) Det blir alltid stenhårda duster på liv och död och 2) jag förlorar varenda jävla gång. Att förlora är något som trogna läsare av Spelglädje vet att jag inte uppskattar särskilt mycket, och det har nu även blivit allmän kännedom på min arbetsplats vilket leder till att jag inte bara behöver stå ut med att förlora, utan också med att stå offer för hån, gapskratt och ofantliga mängder psykningar.

Varje gång ett nytt parti FIA påbörjas intalar jag mig själv att jag ska gå metodiskt till väga och flytta mina pjäser så taktiskt det bara går. Märkte ni felet i förra meningen? Jag själv tycks hur som helst ha glömt bort det, för att flytta FIA-pjäser taktiskt är inte bara stört omöjligt, det är dessutom fullständigt meningslöst. Visst, man kan hålla sig bakom sina motståndares pjäser för att skydda sig från det värsta knuffandet, men titt som tätt påbörjas sexorgier på andra sidan bordet och motståndare, som nyss var ett halvt varv efter, knuffar ens pjäs (som naturligtvis hade gått nästan hela varvet) tillbaka till boet. Och hånskrattar efteråt. I hopp om lite medlidande jämrar jag mig högt, begraver mitt ansikte i händerna eller dunkar huvudet i bordet. Hjälper det? Inte ett dugg. Psykningarna blir bara värre och värre och plötsligt finner jag mig själv mitt uppe i en hämndaktion som går ut på att förgöra en handikappad person och sedan skratta högt åt det.

Ni förstår själva, jag har blivit lägrets hackkyckling och varje dag möts jag av personer som pekar på mig och säger ”jag ska slå dig i FIA sen”. Nu vill jag dock vara tydlig med att jag inte klagar över den här situationen. Jag tycker, trots allt, att FIA är ett ganska trevligt tidsfördriv på jobbet. Ett parti kan pågå i flera timmar och häromdagen ville det sig inte bättre än att när vi skulle fortsätta på ett parti, som påbörjats före fikarasten, kom tillbaka till ett nollställt spelbräde. Alla pjäser var snyggt och prydligt placerade i sina respektive bon igen; vilket i och för sig inte gjorde mig något eftersom jag innan fikapausen låg hopplöst sist. Många hade förmodligen svurit tyst för sig själv över den hemlige städarens vänlighet, medan jag själv tackade densamme för min splitternya vinstchans och utökningen av den avlönade brädspelstiden.

Vad är då min poäng med den här texten? Jo, att FIA MED KNUFF är, trots sin bespottade och allmänt nedvärderade rykte, ett i det närmaste perfekt sällskapsspel. Jag känner inte till något annat spel där människor med vitt skilda förutsättningar kan tävla på så lika villkor. Utan att framhäva mig själv vill jag påstå att min förmåga att tänka i flera steg vida överstiger mina lägermotståndares, men likväl är det alltid jag själv som i slutänden sitter med dumstrut på. Slumpen jämnar ut alla deltagares förutsättningar, vilket gör att samtliga kan släppa loss sin allra värsta tävlingsdjävul och verkligen låta sig förloras i en skoningslös kamp på liv och död. Eller så kan man tänka på något annat samtidigt som man spelar och ändå ha god chans att avgå med segern.

Om man inte är jag vill säga, för jag förlorar som sagt alltid.

Spelartyp: Regelryttaren

Law-&-Order-web

Law & Order by Paige (Licens: Creative Commons)

Spelsessionen har pågått i nästan 2 timmar. Entusiasmen flödar, spänningen är olidlig och man kan riktigt ta på stämningen kring spelbordet. Alldeles strax kommer någon att sätta sin diaboliska plan i verket och förgöra sitt motstånd i ett enda drag. Segern kommer att bli total och… vänta nu. Entusiasmen flödar inte alls, någon olidlig spänning existerar inte och visserligen kan man ta på stämningen runt spelbordet, men inte av rätt anledning. Deltagarna ser tragiska ut, de flesta Facebookar eller spelar mobilspel, en stol står tom och man kan tydligt höra dämpade, förtvivlade snyftningar från toaletten. Ett bläddrande ljud ackompanjerat av hummande hörs från spelbordets bortre del och där sitter han, Regelryttaren, med huvudet djupt begravt i regelboken. Han tittar upp och ler förnöjt.

Regelryttaren är en person som spelar brädspel med tärningen i ena handen och regelboken i den andra. Hen vinner gärna och förlorar ogärna, men oavsett vilket är det allra viktigast att allt har gått rätt till; att allt har skett enligt reglerna. Regelryttaren tycks nämligen ha gjort det till sin livsuppgift att följa brädspelsregler in i minsta detalj. Finns inte nämnda regel i regelboken så..

”Vänta nu, självklart finns den i regelboken, det handlar bara om att leta upp den!”

Ni förstår själva, timmar av värdefull brädspelstid går åt till att slå i regelböcker efter regler som kanske finns.

En Regelryttare kan vara svår att känna igen vid första anblick och kan lätt förväxlas med den person som utsetts till att förmedla reglerna i det spel som ska spelas. Denna förväxling är enligt min mening helt onödig, eftersom Regelryttaren sällan eller aldrig är den person som sköter regelgenomgångarna. Däremot hinner det ofta inte spelas många drag innan hen utlyser totalt stillestånd i spelandet och ber att få låna regelboken. Regelryttaren har presenterat sig.

Resultatet av detta blir antingen:

1) att Regelryttaren ber om ursäkt och ger tillåtelse att spela vidare. Cirka 10 minuters spelande senare upprepas dock utlysandet av spelstillestånd och regelboken lånas om (Regelryttaren lämnar nämligen alltid tillbaka den efter en regelkoll).

2) att hen upptäcker att en regelmiss har gjorts och förkunnar att det nu måste utarbetas en plan för att misstagets effekter ska elimineras. Övriga spelare, med lite mer normal inställning till regler, föreslår inte sällan att misstaget ska bortses ifrån och att den numera kända regeln ska följas hädanefter. Detta accepteras sällan eller aldrig av en sann Regelryttare och för att det överhuvudtaget ska bli något mer spelande tvingas deltagarna genomföra sina drag baklänges till misslyckandets stund och så spelar man om därifrån. Enligt reglerna.

3) att situationen inte finns i reglerna. Detta är det värsta som kan inträffa för en Regelryttare (och för hens medmänniskor). ”Om det inte finns en skriven regel, vad har vi då att rätta oss efter?” utropar denne förtvivlat och sliter sitt hår. I mitt sällskap brukar vi här resonera oss fram till den mest logiska lösningen i förhållande till övriga regler och infoga den regeln i spelet. Duger detta för Regelryttaren? Kanske. Det duger dock bara om inga deltagare gynnas på kort sikt och om regeln går att rättfärdiga matematiskt och statistiskt i förhållande till spelets övriga regler (sånt tar lång tid att räkna ut).

Alla faktorer bakom det regelbundna regelkontrollerandet är inte kända, men något som ofta utlöser är om en motståndare gör ett snillrikt drag, eller om Regelryttaren befinner sig en trängd situation som till synes är omöjlig att ta sig ur. ”Finns det inget sätt att hindra det på via kända regler, finns det säkert en okänd, bortglömd regel att vända sig till” tänker hen och greppar regelboken. Detta brukar dock sällan lyckas, eftersom motståndarna i sin iver att sätta Regelryttaren på plats i regelfrågor självklart har utarbetat en vattentät plan. Att besegra en Regelryttare genom att använda spelets regler på ett hänsynslöst och utstuderat sätt är otroligt tillfredsställande.

Vilket är då Regelryttarens motiv? Rimligen har tanken om att ”rätt ska vara rätt” ett stort utrymme i hens tänkande, men egentligen tror jag att denne har samma goda avsikter som vi andra med spelandet och helt enkelt vill att spelsessionen ska bli bra, rolig och minnesvärd. Tyvärr är ju definitionerna bra, rolig och minnesvärd relativa och vad som är bra, roligt och minnesvärt för en Regelryttare kontra en av oss andra dödliga skiljer rimligen en del.

Regelryttarbetydelserna (om jag tillåter mig själv att raljera lite):

Bra: Spelet spelades helt enligt reglerna.

Roligt: Spelet spelades helt enligt reglerna och Regelryttaren själv fick nöjet att korrigera och eliminera effekterna av övriga spelares regelmissar.

Minnesvärt: Spelet spelades helt enligt reglerna, Regelryttaren själv fick nöjet att korrigera och eliminera effekterna av övriga spelares regelmissar, samt att Regelryttaren själv ändrade hela spelets utgång i sista stund genom att hitta och driva igenom en undantagsregel.

Hur är det då att spela med en Regelryttare? Är det roligt? Kanske rent av praktiskt? Jag skulle vilja säga att gråzonerna är stora här och att en viss grad av Regelrytteri måste existera i varje spelsällskap. Utan regler att följa blir det inget rättvist och roligt spel, det tror jag att vi alla är överens om. Men. När regelrytteriet går ut över spelets flöde allt för mycket kan det förstöra vilken spelsession som helst. Deltagarna börjar plocka fram sina mobiltelefoner för att ha något att göra under regelslagningarna och till slut upptäcker man att glädjen och kamplusten i spelandet helt har försvunnit (läs förresten Björns tankar om detta fenomen här).
Jag spelar hellre ett spel där regelmissar som varken gagnar eller sänker någon görs och så kan man låta upptäckandet av regelmissen vara tills nästa gång man spelar. Spelandet sker trots allt för nöjes skull och regler, tumregler, förhållningssätt och oskrivna lagar har vi svenskar tillräckligt av i det vanliga livet kan jag tycka.

Självklart finns det sätt att minimera Regelryttarens påverkan på ett spel, men då gäller det att man spelar något som är fruktansvärt okomplicerat eller att samtliga deltagare kan reglerna som ett rinnande vatten; Regelryttaren kommer nämligen att vilja ha en regeldiskussion oavsett om det är FIA MED KNUFF eller GENOA som spelas.
Spel att undvika då? Inte helt ologiskt gäller det naturligtvis att undvika spel med tjocka, inbjudande regelböcker vars innehåll är, eller går att göra, komplicerat. Mitt säkraste tips är dock att kunna reglerna utantill själv, vilket osvikligt tvingar Regelryttaren att träda tillbaka och erkänna sig besegrad.

Tematiska spel

Varning! Denna artikel blev både lite längre och lite mer insnöad än jag avsåg. Dock är jag ganska lat, så den får stå som den är. Ville mest påpeka att jag är högst medveten om min tendens att raljera, och att jag tänker göra ytterst lite för att ändra på den saken. Ska dock försöka vara mer begriplig framöver. Med hopp om bättring / Björn

Hur mycket gör egentligen temat för ett spel?

De flesta förstår så klart vad jag menar med ”tema”, men eftersom jag sällan missar ett tillfälle att vara långrandig: Temat är det ämne ett spel kretsar kring. Olika exempel på teman är andra världskriget (MEMOIR ’44, TIDE OF IRON) och fantasy (THE LORD OF THE RINGS, DESCENT, RUNEBOUND). Och jag vill minnas att jag nyligen skrev ett inlägg om zombierelaterade spel. Ni förstår såklart vad jag menar med ”tema”. Självklart gör ni det.

”Men Björn!” utbrister någon. ”Alla spel har väl tema?” Svaret är nej – det har de absolut inte! Vilket är exempelvis temat i FIA MED KNUFF? BACKGAMMON? MASTERMIND? OTHELLO? YINSH?

Där har ni en samling väldigt abstrakta spel – som helt och hållet saknar tema. Inga karaktärer, inga zombies, ingenting. Man kan enkelt beskriva vad spelen går ut på, men det skulle kännas helt absurt att berätta vad de handlar om.

Jag uppskattar de abstrakta spelen väldigt mycket, men om sanningen ska fram så är jag en jäkla sucker för tema. När ett spel tar ett ämne jag älskar och låter det genomsyra varenda liten detalj, då är jag en lycklig nörd.

Det behövs egentligen bara ett exempel för att min poäng ska vara ganska tydlig: HP Lovecraft.

För dem som kanske inte är så insatta så kan jag berätta att HP Lovecraft var en amerikansk skräckförfattare som levde under det förra sekelskiftet. I den fantasivärld som han målade upp, är vårt universum kallt och likgiltigt inför vår existens, samtidigt som det befolkas av en uppsättning uråldriga halvgudar som står för fasa, terror och skräck.  De är dock inte likgiltiga; de hatar oss. (Det här med kärlek, lyckliga slut och sånt var inte riktigt Lovecrafts grej.)

Lovecrafts värld är underbart fasansfull. I den finner vi monster, ockulta sekter, arkeologer som snubblar över hemligheter, utomjordingar, korrupta fiskebyar, och så vidare. Bakom varje hörn väntar outsägliga faror, människor som förlorat förståndet av skräck, och allt annat som hör den klassiska skräcken till.

Det där, kära läsare – det är tematisk rikhet. Inget abstrakt fjantande där inte – utan konkreta påtagligheter, bundna vid en tid och en plats och en story.

_MG_0014

Spelföretaget Fantasy Flight Games har satt tänderna i Lovecrafts universum. De ger bland annat ut ARKHAM HORROR-serien, med alla dess tusentals expansioner, CALL OF CTHULHU-kortspelet, och min favorit – MANSIONS OF MADNESS-serien. Varje god människa förtjänar att spela något av de spelen vid något tillfälle i sitt liv.

Martin och jag kommer säkerligen att recensera alla de ovan nämnda spelen i framtiden, men låt mig för stunden bara uppehålla mig vid det här med tema. Öppna någon av dessa spelboxar och se att Fantasy Flight Games har fattat vad jag menar: De låter varje liten spelkomponent fullkomligt drypa av Lovecraft-stanken. Spelplan, kort, komponenter och annan bråte, är inte bara snygga – de är atmosfäriska, med vilket jag menar att de låter oss sjunka in i spelens universum. När ens karaktärer undersöker någon dammig gammal källare i MANSIONS OF MADNESS, då är känslan av klaustrofobi påtaglig på spelplanen – och när man läser upp ett av de utsökt illustrerade spelkorten, så kan man ju även passa på att kolla in den stämningsskapande lilla texten på kortet.

_MG_0019

I just MANSIONS OF MADNESS har tema-tänkandet gått så långt att varje spel är en liten berättelse. Karaktärerna spelar detektiver (alla med egen personlighet, så klart – så icke-abstrakt ett spel bara kan bli!) som försöker lösa ett mysterium. Mysteriet är berättelsen, och man tillåts sjunka in i en värld av konspirationer och hemsökelser. Det är magiskt.

Jag kan inte tänka mig hur dessa spel skulle vara om man bytte tema. Skulle de fungera som fantasyspel? Som andravärldskrigsspel? Nej, jag tror inte det. Och Gud förbjude – tänk om någon skulle försöka förvandla exempelvis ARKHAM HORROR till ett abstrakt spel? Det skulle inte fungera överhuvudtaget.

Och med ”inte fungera överhuvudtaget” menar jag INTE FUNGERA ÖVERHUVUDTAGET. Ni förstår, när tema är ett riktigt tema, då är det inte bara lite trevlig dekoration. Vem som helst skulle kunna byta ut de vanliga schack-pjäserna mot Gandalf, Aragorn, Sauron, en balrog, och så vidare. Schackspelet som spel skulle dock vara oförändrat; reglerna är desamma. Temat skulle alltså bara vara lite dekoration. Lite trevlig strössel ovanpå glassen.

När ett tema är ett riktigt tema, då är det vad som håller ihop hela spelet. Varje regel finns där för att tjäna temat, och temat är faktiskt vad som gör allting begripligt. ARKHAM HORROR har väldigt, väldigt många regelsidor – och det vore omöjligt att hålla koll på vad varje regel för till spelet om man inte kunde underordna den själva huvudtemat. Jag menar, en förutsättning för att man överhuvudtaget ska kunna hålla koll på allting som händer i ARKHAM HORROR är att temat berättar för oss vad som är bra, dåligt, önskvärt, och så vidare. Teman höjer alltså inte bara spelvärdet, utan ju mer invecklade reglerna blir, desto mer kan just själva temat få oss att förstå dessa regler.

MASTERMIND må, i all sin temalösa enkelhet, vara ett fantastiskt och elegant spel. Men om det fick ytterligare 30 sidor i sitt regelhäfte, då skulle vi få lämna det abstrakta och temalösa bakom oss för att spelet överhuvudtaget skulle vara spelbart.

Nu verkar det här ha blivit mer av en essä än en artikel. Det var inte meningen, så låt mig avrunda genom att svara på frågan jag inledde med: Hur mycket gör egentligen temat för ett spel?

Och svaret ger sig självt: Jag skulle förmodligen aldrig ha köpt Lovecraft-spelen om de inte vore just Lovecraft-spel. Ändra det ljuvliga temat, och jag skulle inte se någon större anledning att spela – även om regelverket vore oförändrat. Go figure.

Hur allt började

Vad passar egentligen bättre än att inleda mitt inläggsskrivande på Spelglädje med en återblick till min barndom och min första regelbundna kontakt med brädspel? Själv har jag svårt att hitta en lämpligare start, så antingen ni vill eller ej, håll till godo:

Jag brukade som liten åka hem till en äldre kvinna som hade ett brädspel som jag tyckte väldigt mycket om, och våra bataljer var alltid stenhårda. Inte sällan spelades det om pengar och jag minns att kvinnans jämrande rop på hjälp allt som oftast ekade i det stora köket. Låter det spännande? Det var det också.

Kvinnan jag syftar på är min farmor och spelet vi tampades i var Fia med knuff.

När farmor var barnvakt till mig brukade hon föreslå ”ett parti Fia” och jag var aldrig nödbedd. Jag älskade att spela det där spelet och dessutom fanns det en rimlig chans att tjäna en krona eller två också: farmor brukade nämligen ge min en krona om jag vann partiet, vilket jag ganska ofta gjorde. Det har hänt att jag har tänkt tillbaka på de där stunderna och funderat kring om farmor verkligen gjorde sitt bästa när vi spelade och kommit fram till att nja, det gjorde hon kanske inte riktigt. Hon spelade för att vinna, men det hände nog att hon placerade sina pjäser lite lagom klantigt så att jag skulle ha möjlighet att knuffa in dem i boet igen.

För knuffade gjorde jag. Och knuffade. Och knuffade. Farmor jämrade sig till min stora glädje högt varje gång någon av mina röda pjäser knuffade hennes gula, och högst omedvetet skapade hon det skadeglädjemonster som idag bor i min kropp. För om vi ska vara ärliga, är inte skadeglädje det som Fia med knuff egentligen handlar om? Aldrig var jag så nöjd som när jag skickade farmors pjäser tillbaka in i boet, och aldrig är jag så nöjd som när jag idag totalförstör en motspelares strategiska plan i ett spel.

Fia-med-knuff

Idag spelar jag inte särskilt mycket Fia med knuff längre. Jag har helt enkelt gått vidare till lite mer avancerade brädspel, men överst i en av spelhögarna i min garderob står det: Farmors Fia med knuff, som saknar ett av sina fyra ben, och väntar på den dag då nya jämranden och barnskratt ska omge det. Då är det min tur att ha de gula pjäserna och någon annan kommer att ha rollen som den ”röda faran”.

Vilket i och för sig redan känns helt naturligt för mig eftersom jag ända sedan den dagen jag och farmor slutade spela Fia med knuff använder de gula pjäserna i alla spel jag spelar. Farmors pjäser.