Recension: Sushi Go!

Sushi go brädspel sällskapsspel spelglädjeSpeltyp: kortspel, familjespel Antal spelare: 2-5
Speltid: 15 min Språk: Engelska, svenska 
Ålder: 8+ Tillverkare: Gamewright

Tycker ni om sushi? Det gör jag trots att det fett som saknas i maten alltid hamnar på räkningen istället. Det krävs nämligen väldigt mycket sushi för att jag ska bli mätt och i princip varje gång slutar det med att jag får stanna till vid närmaste snabbmatsvagn och köpa mig lite tyngd och utfyllnad efteråt.

Att jag och de japanska godbitarna fungerar så tillsammans är faktiskt ganska komiskt nu när jag sitter här och ska recensera SUSHI GO!, min spelmässiga upplevelse är nämligen precis likadan som den gastronomiska: det räcker liksom inte riktigt ända fram och måste fyllas ut efteråt. En utveckling av det där kommer strax, men först några rader om vad dagens recensionsobjekt egentligen är för ett lir.

SUSHI GO! är ett väldigt behändigt, lättlärt och snabbt spel som går ut på att bygga ihop de bästa kombinationerna av sushi på bordet framför sig. Vilka kombinationer som är de allra finaste avgörs av en förutbestämd poängtabell och själva utmaningen ligger således i att lyckas samla ihop dem i kamp med motståndarna. Samlandet går till så att samtliga deltagare får en hand med sushi-kort, antalet kort beror på hur många man är, väljer ett av dem och lämnar de överblivna till spelaren till vänster. När alla bestämt vad de vill ha läggs de valda korten synligt framför respektive spelare och därefter görs ett nytt val med den nya handen man fick skickad till sig. Sådär håller man på, väljer och skickar, väljer och skickar och väljer och skickar tills det inte finns några kort kvar varpå poängen räknas, bordet rensas och en ny omgång börjar. Den som har samlat flest poäng efter totalt tre omgångar är obestridd sushi-mästare och… får köpa pommes till övriga?

Sushi go brädspel sällskapsspel spelglädje

SUSHI GO! har blivit rejält hyllat både här och där, men första gången jag spelade det blev jag fruktansvärt besviken på hur torftigt och meningslöst det kändes. Jag bara satt där och skickade vidare kort jag inte ville ha samtidigt som jag hoppades på att spelaren till höger skulle skicka korten jag behövde för att maximera mina poäng. Av den anledningen dröjde det ganska länge innan det plockades fram igen och när så väl skedde var mina förväntningar betydligt lägre. På så sätt överraskades jag av att det var roligare än jag mindes, men är samtidigt medveten om att det berodde  på Hälsoresan-syndromet.

Hälsoresan-syndromet: När man blir väldigt besviken på något man hade högt ställda förväntningar på, för att sedan uppleva att besvikelsen var överdriven när man efter lång tid provar igen med rimligare förväntningar. Syndromet är uppkallat efter min relation till Lasse Åbergs film Hälsoresan från 1999.

Men var det verkligen roligare andra gången? Nej, enligt Hälsoresan-syndromets alla regler så var det inte så och jag kan nu, med lite distans till mitt senaste parti, slå fast att SUSHI GO! faktiskt inte är särskilt roligt alls. Det är precis så meningslöst, strategilöst och mellanmjölkigt som jag först upplevde. Visst finns det några små finesser:

  • Man kan trippla vissa korts poäng om man lyckas kombinera dem med de, för sig själva värdelösa, wasabi-korten.
  • Man kan spela ut ätpinnarna som tillåter dig att välja två kort istället för ett.
  • Puddingkorten räknas som efterrätt och ligger kvar på bordet under hela spelet. De renderar sedan plus- eller minuspoäng beroende på om man har flest eller färst när spelet är slut.
  • De använda korten läggs åt sidan efter varje omgång, vilket innebär att möjligheterna till vissa kombinationer ändras efter hand som spelandet fortgår.

…men det räcker liksom inte till för att det ska kännas som att man verkligen spelar något överhuvudtaget. Man vet ju faktiskt inte något om vilka kort som finns tillgängliga i respektive omgång och allt handlar egentligen om att chansa på att vissa kort finns med och att motståndarna satsar på något annat än en själv. Visst kan man se vad övriga försöker laga till för läckerheter, men har man väl börjat att satsa fel finns det inte särskilt mycket man kan göra för att vända på det eftersom speltiden är så kort. Nej, för mig blir ett parti SUSHI GO! som ett dåligt lotteri där en eventuell vinst beror alldeles för mycket på omständigheter jag inte kan påverka.

Sushi go brädspel sällskapsspel spelglädje

Samtidigt är ovanstående åsikter ett problem för mig eftersom jag så förtvivlat gärna vill tycka om SUSHI GO!. Artworken på korten är ljuvligt charmig och boxen med alla sina färger och upphöjd plåt är fantastisk att titta och klämma på. Spelet är dessutom alldeles lagom att plocka fram på plats mellan smörgåstårtan, Spädbarnet och kaffet eftersom det är så litet och snabbspelat. Omdömet måste därför landa i något av den mellanmjölkighet som SUSHI GO! representerar för mig. Det är alldeles för torftigt för att underhålla i konkurrens med t.ex. BOHNANZA, men ett alldeles utmärkt alternativ om man annars skulle plocka fram en vanlig kortlek för ett parti SKITGUBBE (priset är dessutom ungefär detsamma).

Jag tänker mig att SUSHI GO! är ett spel som flyttar in i sommarstugor/båtar/tält/ för att spelas med familjen under ledigheter och semestrar, men inte särskilt mycket mer än så. För mig som spelar brädspel så mycket jag bara hinner och orkar får det helt enkelt bli en tur till spelgarderoben efteråt för att fylla ut med något tyngre.

Annonser

Recension: Forbidden desert

forbidden desert spelglädje brädspelSpeltyp: strategispel, samarbetsspel Antal spelare: 2-5
Speltid: 45 min Språk: Engelska 
Ålder: 10+ Tillverkare: Gamewright

Öknar. För mig har de aldrig framstått som några trevliga platser att besöka. Stekheta på dagen, iskalla på natten och ett ändlöst pulsande i en enorm sandbläster som, förutom att slipa av ett och annat hudlager, också ser till att du för all framtid kommer att hitta ny sand gömd på din kropp. Robert Broberg sjöng om en öken, Ture Sventon letade efter en kylskåp i en öken och mattespelet Cheops Pyramid utspelar sig i en öken. Så, utan att själv ha besökt en sådan känner jag spontant att nej, jag tycker nog inte om öknar särskilt mycket.
Vart vill jag då komma med detta? Jo, med ovanstående i åtanke förvånar det mig faktiskt lite grann att jag nu sitter här och ska skriva en positiv recension om ett brädspel som utspelar sig i en öken. Inte vilken öken som helst heller, utan en förbjuden öken.

FORBIDDEN DESERT är det som står på dagens meny gott folk, ett samarbetsspel som går ut på att, på jakt efter en mytomspunnen stad, krascha med sin helikopter i sagda stad (man gör det varje gång av någon anledning), och sedan i panik försöka gräva fram en ännu mer mytomspunnen flygmaskin så att man kan lämna den mytomspunna staden innan den förbjudna öknen gör slut på en i en enormt slutgiltig sandstorm. Läs den meningen på ett andetag om du kan.

Nåväl, FORBIDDEN DESERT alltså. Spelarna har, som jag nämnde ovan, kraschat i öknen och måste nu försöka ta sig därifrån innan de har druckit upp sitt vatten eller blivit begravda av den härjande sandstormen. Den enda livlina som finns, som bildar spelets mål, är att försöka gräva fram den da Vinci-Myst-inspirerade flygmaskin ni ser på bilden nedan och sammanstråla på den. Problemet med den är bara att dess delar är utspridda över staden och och ingen riktigt vet var de finns. Dags att plocka fram spaden alltså, det blir nämligen mycket grävande framöver.

spelglädje forbidden desert brädspel

Spelplanen består av ett antal utlagda brickor och själva utforskandet av området sker genom att försöka vända på dem. Under dem kan man exempelvis hitta hjälpande utrustning, tunnlar eller varför inte lite livgivande vatten? Har man dessutom lite flyt kan man hitta ledtrådar till var de saknade maskindelarna finns någonstans; det finns två ledtrådar för varje maskindel och om man hittar dem båda pekar de ut en exakt plats på spelplanen. En exakt plats som förresten kan flytta på sig om man har otur, det är nämligen så att en djävulsk sandstorm härjar i området.

Vid en första anblick kan man luras att tro att den där sandstormen faktiskt inte är särskilt farlig, men innan man vet ordet av har den flyttat runt alla brickorna på spelplanen och dessutom begravt ett antal av dem i extra lager med sand.  Saker som alltså nyss var lättillgängliga kan plötsligt förflytta sig eller begravas under flera lager med ny sand och det är en enorm käpp i det där flykthjulet som spelarna försöker få fart på. Brickor med extra sand på går inte längre att färdas på och om man vill komma åt brickan som ligger under all sanden måste man först gräva fram den. Det blir ett evigt grävande ärligt talat och lyd mitt råd, ta sandstormen på allvar redan från början.

Som om inte detta vore nog är vattentillgången begränsad för varje spelare har, vid spelets början, bara varsin vattenflaska med vatten i. Vattnet förbrukas snabbt i öknens obarmhärtiga hetta, så förutom att leta efter flygmaskinen måste spelarna dessutom försöka gräva fram nytt vatten att fylla sina flaskor med. Skulle någon spelare bli av med allt sitt vatten tar spelet omedelbart slut och samtliga deltagare har förlorat och det vill man ju inte.

Ni förstår säkert själva. Utgrävningen i öknen blir snabbt både stressig och panikartad och samarbete spelarna emellan är av allra största vikt. FORBIDDEN DESERT är extremt oförlåtande och det kan räcka med ett enda felbeslut för att förlusten ska vara ett faktum. Som tur är så är spelets regler väldigt lätta få grepp om och det går dessutom att anpassa spelets svårighetsgrad beroende på hur omöjligt man vill ha det; åldersrekommendationen för spelet är 10+ och det tycker jag absolut att det lever upp till även för barn som inte kan engelska.

spelglädje forbidden desert brädspel

Jag tycker att FORBIDDEN DESERT är ett alldeles utmärkt samarbetsspel. Det är spännande, engagerande och sådär lagom omöjligt som samarbetsspel behöver vara för att hålla återspelbarheten hög. Eftersom uppbyggnaden av spelplanen är slumpmässig och sedan härjas svårt av sandstormen kommer man aldrig att kunna känna igen sig från ett parti till ett annat, så öknen är verkligen helt okänd varje gång man tar sig an den.

Vidare är jag svag för mekaniken att vända på brickor och se vad som döljer sig under dem. Självklart kan man ge sig på att den där brickan man har arbetat så hårt för att gräva fram visar sig vara ett blindspår, men det gör bara belöningen i att hitta något bra så mycket större. Jag gillar också att euforin som uppstår över att precis ha hittat en maskindel blixtsnabbt kan förbytas i uppgivenhet när sandstormen delar ut ännu ett hårt slag. I FORBIDDEN DESERT finns det aldrig tid att fira eller att slå sig till ro, varje drag är livsviktigt och måste hanteras därefter.

Mitt största problem med spelet är att deltagarna lätt kan drabbas av analysparalys i sina försök att planera och kontrollera de livsviktiga dragen. Spelet talar, med sitt slumpmässiga sätt, om för spelarna att det inte är lönt att försöka planera något, men det kan vara svårt att acceptera för vissa och min erfarenhet är att det kan bli en hel del stillasittande diskussioner där en alfaspelare försöker dirigera vad övriga spelare ska göra. Just det här med att någon spelare programmerar övrigas drag är ett generellt problem med samarbetsspel som det så klart är upp till varje spelgrupp att hantera, men jag vill i alla fall varna för att jag upplever FORBIDDEN DESERT som extra känsligt i det fallet.

Slutligen, det är omöjligt att recensera FORBIDDEN DESERT utan att nämna den fantastiska spelproduktionen där flera material förekommer i en härlig blandning. Spellådan består t.ex. av en fantastiskt fin plåtburk där spelets komponenter passar perfekt och artworken är sådär härligt mytisk som vi som någon gång har spelat Myst har lärt oss att älska. Flygmaskinen som spelarna ska försöka bygga ihop är ett härligt litet pussel där formgjutna delar av både plast och metall byggs ihop till en färdig maskin som inte går att låta bli att leka med. Produktionsmässigt briljerar FORBIDDEN DESERT verkligen!

Så, är man sugen på ett lättlärt samarbetsspel med en Mensa-logotyp på kartongen (ja, faktiskt!) är FORBIDDEN DESERT ett utmärkt alternativ. Logiskt, slumpartat och precis lagom omöjligt. Öknar kanske inte är så dumma ändå.